Musikåret 2014, del fyra av fyra

Då är det dags att sätta punkt för musikåret. Det har varit fantastiskt bra, inte sedan 2005 har jag hittat så mycket bra musik att lyssna på! Jag hade lite svårt att göra en topp 10-lista, så det blev topp 12 istället. Hoppas att du, käre läsare, inte blir vansinnig bara för det.

12: Anaal Nathrakh – Desideratum

Pionjärerna inom grindcoreblackmetal är tillbaka med sitt bästa album hittills. Konceptet har strömlinjeformats och vansinnet tyglats till en förvånansvärt lättsmält platta. Egentligen intet nytt under solen, plattan innehåller lite mer pop-refränger och blip blop än vanligt, men låtarna håller måttet. Bäst är nog denna:

11: Nightingale – Retribution

När jag var som mest nerknarkad på Edge of Sanity, gissningsvis 1995, plockade jag på mig Nightingales två första skivor på Skänninge marken. Då var det mer goth än den småmysiga progressiva rocken de nu framför. Jag var inte helt uppspelt vid första genomlyssningen. Men i och med att man åldras och utvecklas så ser jag numera mycket fram emot allt Nightingale släpper. Den här skivan är nog den jämnaste bandet släppt hittills, och jag gillar varje minut av den. Dans texter har alltid varit barnsliga och ofta långt över pekoral-gränsen, ta bara låten Lucifer's lament. Jösses! :) Jag gillar den ändå, den är charmig. Campy, som engelskspråkiga brukar benämna sånt. Eller vad tycker du?

10: Machine Head - Bloodstone & Diamonds

Jämnt, verkar vara årets ledord. Inget man kan beskylla Machine head för att ha varit genom åren. Bortsett från den svinbra debuten har det hackats rejält. The burning red och Supercharger tar jag mig inte ens igenom, och då klarar jag mycket innan jag trycker på stopp. The Blackening var dock storslagen och banne mig om inte nya plattan ligger på ungefär samma nivå! Starkt jobbat gubbar, jag bugar och bockar. Och dunkar té med huvet när det kommer i refrängen änna!

9: Aenaon – Extance

Se första delen av inläggsserien.

8: Decapitated - Blood mantra

Se andra delen av inläggsserien.

7: Devin Townsend – Sky blue

Se tredje delen av inläggsserien.

6: Bloodbath - Grand Morbid Funeral

Superdödsgruppen är tillbaka med klara hänvisningar om vart skåpet skall placeras. Nick Holmes vid micken reste mitt ögonbryn, men han levererar med besked. Att han är 43 år gammal och mig veterligen inte growlat på 20 år märks inte. Det är full kareta rätt in i dödstarmen med besked.

5: Opeth - Pale communion

Egentligen var det väntat att Opeth skulle resa sig igen efter den menlösa Heritage. Tyckte förresten någon att den var något att ha, över huvud taget? Jag är egentligen förvånad att jag gillar den nya skivan så mycket som jag gör, då den inte innehåller mycket av det som jag avgudat hos Opeth. Men så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd heller. En perfekt anti-party-platta, precis som jag vill ha det. Den intrikata öppningen är ett givet IS på Steven Wilson, sen kommer den orientaliskt studsiga Cusp of eternity, efter det den krånglande mastodonten Moon above, Sun below. Den finstämda Elysian Woes övergår i proggiga Goblin. Efterföljande River är nog hämtad från nån bortglömd 70-talsplatta. Voice of treason har även den ett orientaliskt anslag. Plattan avslutas med den här. Årets bästa ballad (och party-dödare):

4: Dark fortress - Venereal dawn

Se andra delen av inläggsserien.

3: Behemoth – The satanist

Se första delen av inläggsserien.

2: Ghost Brigade - IV - One With The Storm

Den här skivan är nästan lika bra som 2009 års Isolation songs, och den plattan är topp 10 genom all tid för mig. Det är snudd på att den tar förstaplatsen i år, men andra plats på ett så fantastiskt bra skivår är inte att skämmas för. Finland är det enda landet som fixar sån här musik, det enda undantaget jag på rak arm kan räkna upp är Daylight Dies från USA. Det finns många finska band som varit där och nosat. Sentenced var alltid lite för skitnödiga för mig. Charon hade det på The dying daylights men tappade det omedelbart. Insomnium kanske, om de vågade släppa loss lite. Ghost Brigade har det. De har melodierna, utan att bli långtråkiga. De kan sväva iväg utan att tappa koncepten. De vågar blanda mellan growl och skönsång, och har en sångare som låter bra i båda fallen. Det finns några låtar som jag måste nämna. Alla! Inledande Wretched blues är en programförklaring. Det här är Ghost Brigade i ett nötskal. Departures är urstark. Likaså Aurora. Disembodied voices är riktigt vacker. Electra Complex är lite ofokuserad i all sin längd, men den är uppbyggd av så många små goda saker att den ändå håller hela vägen. Stones and pillars är ett svagt kort, men inte dålig. Anchored är återigen starkare, men den bleknar vid efterföljande The Knife. Satan vilken bra låt! Long way to the graves är egentligen den perfekta avslutaren på den här plattan, trots det charmas jag av Elama On Tulta som är väldigt atypisk. Cool i all sin enkelhet.

1: At the gates – At war with reality

Band som återkommer efter lång dvala brukar i regel inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Jag är övertygad om att många blev besviken på den här plattan. Om man tycker att SOTS är en av de bästa metal-plattorna någonsin så kan jag förstå det. Udda fågel som jag är, eller pretto, kalla det vad du vill, så håller jag inte SOTS så högt. Låtarna är för simpla, särskilt om man jämför med tidigare verk. Ok, låtarna är ganska simpla på Gardens of grief, men det beror mer på inkompetens. De är allt annat än simpla (och ibland ganska kackiga) på TRITSIO och de är i stort sett perfekta på WFIKTBD. Den plattan med en argare producent och ett vettigt ljud, vojne vojne... TSD då? De första fyra låtarna kunde varit inledningen på At the gates bästa platta, men sen tar det slut. De kunde även ha varit med på AWWR. Om man går tillbaka i discografin så finner jag dessa två plattor mest lika varandra. Energin och melodierna, inte bara energin som på SOTS, där melodierna tappades bort. Arrangemangen fick stå tillbaka för full fart rakt in i betongväggen PANG!

Att välja ut något känns döfött. Nästan. För mig som köpte min första ATG-platta vid den ringa åldern 14 år, så sätter många av partierna i låtarna igång såna associationskedjor att jag blir helt vimmelkantig. Plattan kanske inte ens är bra, det är bara att min hjärna inte fattar det? Men nej, det här är fan bra!

Inledningen är så typisk At the gates. Och fram till tvåminutersstrecket smådiggar jag, men här får låten hela min uppmärksamhet. Vid tre minuter åker näven upp i luften och stannar där resten av låten. Det är så här jag vill ha min At the gates, tack!

Hoppas att ni hade ett lika bra musikår som jag. Jag betvivlar det starkt. Jag kommer antagligen att få vänta länge tills nåt liknande sker igen. Och nu har jag ännu en platta att kolla upp, Demians släppte precis nytt. Jösses!