Lag-SM

Vad göra? Ska jag pilla med nya telefonen tills jag fattar hur den funkar? Packa väskan? Vika tvätten? Laga bilen? Utföra snickeriarbeten som jag har lovat? Mäta i Rydskogen? Pilla mig i naveln? Mitt standardförfarande är att pilla mig i naveln, men den här dagen är inte som andra. Det är dagen före avresa till årets discgolffest, nämligen Lag-SM i Discgolf. Jag har skrivit en del om det när jag spelade för Karlstads FSK, men missade det i fjol när jag spelade för FK 360. Ja, i fjol var jag en viktig kugge i laget, hjälpte till så 360 åkte ur alldeles för tidigt, precis som vanligt. Det är mitt femte Lag-SM och tredje klubben jag representerar. Det är nog ganska unikt, tror jag. Första året jag var med arrangerade hemklubben Karlstads FSK tävlingen . Det var första gången den klubben ställde upp i ett Lag-SM och vi knep en elfte plats av 16 startande lag. Nästa år bilade vi upp till Skellefteå, 96 mil enkel resa och tog en tolfte plats. Året efter det skrällde vi i Lillsjön utanför Stockholm och tog, helt otippat, en femte plats. Jag själv var bland de hetaste på banan och tog mig obesegrad genom tävlingen, något jag fortfarande rankar mycket högt i min discgolfkarriär. I fjol representerade jag ett lag med ett visst favorittryck, 360 från Göteborg. Bara att jag tog en plats var en skräll, hade vi spelat som i kvalet hade nog ingen kunnat stå i vår väg. SM-tvåan Patrik Berglund blev utslagen i kvalet med ett kast, bara en sån sak. Själv gick jag in som tvåa i laget efter Emil Dahlgren med rundorna 48-53, resultat som egentligen ligger en liten bit över min förmåga. 48 i Onsala är den bästa discgolfrundan jag har gått, att den bevittnades av en levande legend (Christer Köhler) gör ju inte saken sämre. Även Jörgen Norrman gick med, men hans legendstatus är inte ännu befäst. :)

Det var det, om forna år alltså. I år tog jag första platsen i laget tack vare en habil insats under Rydskogen Open. Rundorna 55 och 57 räckte gott. Nu är det KFUM Linköping Frisbee jag ska ner till Borås och representera. De som känner mig vet att jag inte är helt bekväm med det av ideologiska skäl. Att stödja KFUM är enligt mig en ondska, men det tänker jag inte gå in närmare på nu. Alternativet var att vara kvar i 360 och inte få chansen och äran att spela Lag-SM. Intet ont som inte för något gott med sig, således. Vi som åker är jag; min gamle mentor, kompanjon och vän Henrik Wahlman (nedan kallad Mjukis av skäl jag återkommer till); Pontus Welin (Boppa nedan kallad, av skäl jag inte känner till) och Anton Kappling (som nedan kallas Anton, men egentligen kanske skulle kallas junioren alternativt junis-jäveln). Inte för att slå mig på bröstet eller så, men efter min fina fjärdeplats på DNT Hässleholm så är förhoppningarna ganska högt ställda. Mjukis har grymma toppar, likaså Boppa och Anton kan numera kasta med de allra bästa utan problem. Jävla junis! Själv är jag ojämn som vanligt, men lite mer självsäker än tidigare. Vi kan skrälla till med en medalj, över det hyser jag inga tvivel. Det som står i vägen är hela lagets ojämnhet och kanske framför allt, banan. Jag har aldrig gillat Ymergårdens bana. Ett fantastiskt område, med en alldeles för styrd bana. Min spelstil, med sneda utkast och bra närspel straffas obönhörligt. Nej, här ska man spela precis som banläggaren har tänkt. Obetänkta utflykter ut i skogen är inte välkomna och straffas med missade mandatoryn och dylikt. Det är skönt att veta att ett av Sveriges sämsta discgolfhål numera är omgjort. Brinn i helvetet, brojävel! Jag ska kissa på din aska! Att tillställningen filmas av SVT och kommenteras av min vän Richard Kilander känns förträffligt. Hoppas att de filmar mig, och att jag kan undvika att göra ett legendarhåll eller ett Grebosläpp i sekvensen. Inte särskilt troligt, men man kan väl få drömma?

Så det är väl dags att packa ihop väskan. Jag ska ta en titt där i och beskriva vad jag hittar. Det är ett senare kapitel. Så även smeknamnen. Det blir ett äventyr. Jag inbjuder dig som läsare att följa det här på bloggen!