Lag-SM, upplösningen

Jag kan erkänna att jag inte är i fysisk toppform. Men jag skulle inte tro att särskilt många studsade ur sängen på söndagsmorgonen. Tre tuffa matcher dagen innan, en sen kvällsmat, ett par öl och så somnade man väl runt 23.00 kanske. Klockan ringde väl kvart i sex, men då var vi redan uppe, eftersom Boppa så effektivt hindrade Mjukis från att sova. Nästa gång får vi binda fast honom eller nåt. Alternativt droga ner honom. Städning av stugan, frukost och avfärd mot banan.

Dag två på Lag-SM är tuff. Det är överlevnad, snarare än fingolf som gäller. Jag hade bara fått i mig en kopp kaffe, alltså var jag inte riktigt vaken. Jag var helt värdelös de fem första hålen. Men jag springer i förväg. Vi fick en chans att revanschera oss mot Järva. Vi var bästa grupptvåan, alltså fick vi möta sämsta gruppettan. Det slumpade sig så att alla lagen i slutspelet fick möta ett lag från sin grupp i gruppspelet. Det har höjts lite röster om det, men jag tycker att det är fair. Jag har ingen aning om hur flippen gick, men jag har för mig att vi satte Anton mot Mats. Mats hade puttat som en gud dagen innan och drivat på en lite lägre nivå, absolut inte en spelare man vill ha i en dubbel mot sig, men varför inte en singel? Så resonerade vi. Bygde pickade Boppa. Vi hade hoppats att han skulle picka antingen mig igen, eller mjukis. Boppa var nämligen vår Mats. Kvar blev jag och Mjukis mot Ken och Fredrik. På pappret en helt öppen match.

Boppa fick tidigt ge sig mot Bygde, siffrorna 7-2 ljuger inte. Inget annat var väl hellre att räkna med. Bygde var en av de starkaste spelarna på plats i helgen. Anton fick kriga bra för att ta ner Mats, 6-4 slutade den matchen. Vi hade det tuffare ändå, jag och Henrik. Egentligen ska jag skriva Henrik, eftersom jag inte var med i matchen de fem första hålen. Jag sög hejdlöst. Henrik lirade bra och vi höll ändå jämna steg med Järva. Jag spelade långsamt in mig i matchen, och de sista nio spelade vi riktig pargolf. Vi glänste inte men gjorde inte bort oss. Ett par hål från slutet hade vi ett upp i matchen, och det kändes som om vi hade ett grepp på Järva.Vi tappade dock ett viktigt kast på hål 5 efter lite oflyt, och matchen blev åter helt lika. De två återstående hålen är möjliga att plocka in på, men det är inte så lätt. Vi var inte nära eaglen på hål 6 och skaffade oss en alltför lång putt för birdie på sista. Jag spelade inte så bra jag kunde, eftersom jag var lite för spänd och drabbad av stundens allvar. Dubbelmatchen mot Järva var min sämsta på hela tävlingen, och i helt fel tidpunkt förstås. Jag trodde att jag va förbi sån nervosistet, särskilt då i dubbel, men icke. Särspelet började på hål 1. Här var jag ännu mer nervös och snuddade dungen med mitt utkast. Henrik lade sig safe mitt i banan så att vi skulle få en avlägsen chans att sätta putten från 25 meter. När Järva drog sin första drive OB så trodde jag att vi skulle ta hem det, men den andra var aldrig farlig för några hinder. Mitt puttförsök var riktigt vasst, discen strök precis korgen. Men det blev delning.

Mjukis puttar för birdie på första särspelshålet, Anton ser oroligt på.

Så delade vi hål 2 med varsin birdie. På trean hade vi en liten chans, men vi brände båda puttarna. Hål 10 var lätt birdie. På 11 hade vi medflyt, vi fick ta mitt mediokra utkast och mitt mediokra inspel och Mjukis satte putten från ett svårt läge från 10 meter. Men sen tog det stopp. Järva gjorde två vassa drives på hål 1 och vi var aldrig riktigt nära att dra i putten från 20 meter. Så det blev tack och gonatt för vidare avancemang. På håret, visst, men det var ändå rättvist. Hade jag varit vaken från början hade vi tagit ledningen och sen aldrig släppt den, det är jag övertygad om.

Ken avgör till Järvas fördel på det sjätte särspelshålet

Vi pajade hela tidsschemat med vårt utdragna särspel, och andarna var inte direkt på topp. Direkt blev det match mot Umeå. Den här flippen vann jag, det vet jag faktiskt. Och Ymer kom ut med hamburgare till mig och Boppa som skulle spela dubbeln. Allt blev genast mycket roligare igen. Jag hade tagit ut mig mentalt i föregående dubbeln och slappnade av nu. Alltså kastade jag bra, min bästa discgolf på hela tävlingen. Boppa var lika bra som mig. Vi satte allt. När Boppa parkerade gik jag för Ace. Jag var riktigt nära två gånger, på hål 10 och 15. Vi tog en tidig ledning och släppte aldrig in David och Petter i matchen. 6-0 i dubbel är kross. Henrik var trött och spelade inte bra. Han fick stryk av Henrik Vännström i sin match. Anton fick återigen bita i för att ta hem sin match mot Peder, men vi var aldrig oroliga. Han är så stabil, den grabben! 2-1 mot Umeå och spel om sjätte plats mot 360.

Mjukis tummar inspelet på hål 2

KFUM Linköping hade vid spelstart följande rating i laget. 978 på Mjukis, 974 på Boppa, 960 på mig och 947 på Anton. Det gör 3859. 360 hade 1011 på Emil, 999 på Bengtsson, 996 på Köhler och 967 på Grundén. 3973 ihop. Det är alltså 114 ratingpoäng mer än vi. I snitt 28,5 högre rating per spelare än oss. Vi ska få stryk med ca. 3 kast per man och match om statistiken var den enda faktorn. Men det här är match, således; allt kan hända!

Henrik var på toa när vi pickade, men vi hade snackat ihop oss innan. Hur vi än skulle picka så hade vi uppförsbacke mot oss, det var inget snack om det. Vem som vann flippen har jag ingen aning om, men jag gissar att vi gjorde det. Vårt stabila, starka kort Anton fick möta Köhler, som vi hade hört inte varit helt stabil under helgen. Det kändes som vår bästa poängchans, samtidigt som vi plockade bort en vänsterspelare från dubbeln. 360 satte iaf ihop sitt dubbelpar, Emil och Jonas. De har vunnit SM-guld i pargolf och är ganska bra. Det kändes som om det bästa vi kunde göra var att sätta mig mot Bengtsson. Som inte förlorat en match på flera år. Men Henrik var trött och Boppas drivar var lite svajiga. Kanske kunde jag skrälla? Jag har gjort det förut.

Jag har sett bättre matchspel än det Köhler och Anton presterade, men inte en bättre match. Det var sjukt spännande och en ren fröjd att bevittna. Jag sade tidigt till Anton, efter att Köhler hade något kast upp, att bara fortsätta spela sitt spel och inte stressa upp sig. Då skulle poängen komma. Köhler passade då lägligt på att bränna en alldeles för kort putt och matchen blev lika. Anton gjorde sen bogey på hål 11, som jag faktiskt vann på en bogey, men efter det gav han inte en tum till Köhler. 17 år gammal och helt iskall. Vi har startat en fan club, jag är medlem nummer ett. Henrik nummer 666, så vi får väl se till att fylla på däremellan. Vi räknade fram att Anton gick -9 på Ymergårdens bana i matchen, trots ett par bogeys. En fantastisk prestation som räckte till att slå Köhler med en poäng. Som sagt, en fantastisk match. Resultat 5-4

Anton drivar på hål 11

Jag hade det tyngre mot Bengtsson, vilket var ganska väntat. Jag gav bort ett par hål tidigt. Men jag spelade in mig i matchen. Låg lite för långt från korgen för att ta bra med poäng, men matchen levde i alla fall. Jag tog poäng på ett par hål mot slutet av banan, och när jag drog i birdieputten på ettan hade jag häng. Inför hål 5, det nästa sista hålet, var Bengtsson dormie (2 upp med 2 kvar). Anton och Köhler spelade förstasingeln och kastade ut först. Köhler satte press på Anton med ett utkast som stannade ca. 20 meter kort vänster om korgen. Anton svarade med att kasta en midrange mitt i fairway och sitt inspel tre meter från korgen. Grymt stabilt! Bengtsson satte sin drive mitt i banan och jag var tvungen att gå för tvåan. Passade då på att göra tävlingens kast, för min del. Pin high, till vänster om korgen och en putt från cirkelns kant för eagle. Kristian brände sitt inspel, en ovanlig miss från hans sida, och jag tog hem hålet. Ett kvar att plocka för delning, ett hål kvar. Jag var otäckt nära att sätta eaglen på hål 6 när jag spelade mot Bygde, men då chansade jag med driven. Det var bära eller brista, och tyvärr brast det. Trästuds ut i skiten, och när Kristian satte sitt utkast på fairway var det över. Jag förlorade sista hålet och matchen slutade 5-7.

Både glädjande och överraskande tog Mjukis och Boppa dubbeln mot Emil och Jonas med siffrorna 3-2. En stark prestation. Grymt jobbat.

Så här i efterhand är jag ändå nöjd och glad med resultatet. Trots att det är min tredje femteplats i rad med tre olika lag (!) så är det bra. Med Karlstad var det en skräll, med 360 en missräkning, men med KFUM Linköping var det bara riktigt bra. Närmaste medalj jag har varit någon gång. Till nästa år, vem vet?

På återhörande

Martin Rasch