I april
bar det iväg till Linköping igen. Jag lämnade stan 2009 för
studier i Karlstad, och för att jag behövde ruska om lite i
tillvaron. Helt ärligt så hade jag inte saknat stan särskilt
mycket. Vänner förstås. Discgolfbanan i Rydskogen (minus allt
arbete på den då). Men stan? Nej. Linköping är inte nån höjdare.
Det beror väl kanske på vad man gör den till? Fast nej. Det är
ett rätt trist ställe.
Nu
flyttade jag inte in i Linköping direkt, utan var inneboende hos
mamma och hennes make ute i sommarstugan i Östra Harg. Kontrasten
mellan Bergsjön och Östra Harg är stor, minst sagt. Det tråkiga
med att bo på landet är att det är så förbannat krångligt att
ta en öl på stan. Inga bussar, taxi kör inte ut. Cykla då, men
det är en mil enkel resa. Krångel, knappt värt besväret. Så då
blir man lite instängd. Musikmässigt hände det inte ett smack! Det
gör det svårare att skriva det här inlägget. De enda skivorna som
jag tycker kan ens nämnas från april fram till juli är Vaders nya,
som jag hade missat och upptäckte häromdagen. Den lät trevlig så
här vid första lyssningen, men samtidigt hör man att tiden har
sprungit ifatt Vader. De är med råge passerade av sina yngre
landsmän. Ett par låtar bör dock duga gott till en best
of-samling. Kent släppte Tigerdrottningen och Novembers Doom släppte
Bled White. Jag lade inte någon tid på någon av dem. Det var fullt
upp med arbete. Både avlönat och ideellt. På senare tid har jag
lyssnat mer på Tigerdrottningen, och funnit den ganska njutbar. En
av de bästa låtarna är Mirage. Enligt mig en ganska intressant
text och en ödmjuk samhällskommentar. Kents texter är oftast öppna
för tolkningar. Jag gillar det. Det är de texterna som berör mig,
klart mer än stängda texter. När man själv blir lite involverad.
Precis det sättet försökte jag anamma när jag författade texter.
Det är länge sen nu. Om jag tittar igenom en gammal egen text så
betyder den sällan samma sak nu som den gjorde när jag författade
den. Bob Dylan är en av världens bästa textförfattare, där
hittar man nya betydelser vid i stort sett varje genomlyssning.
Musiken får ett långt liv med en öppen text. Ännu ett skäl att
ogilla listmusik. Inte för att jag behöver det... :)
Så
sommaren handlade om plastkastning. En bit in på hösten såg året
hopplöst ut, musikmässigt alltså. Men så började det hända
saker. Ett par tidiga favoriter blev Decapitated och Dark Fortress.
Decapitated är ett av de yngre banden som har sprungit om Vader. Jag
uppskattade förra plattan, Carnival is Forever, riktigt mycket. Nya
skivan är mer av samma sak, och ännu ett snäpp bättre.
Decapitated var förut ett rent Death Metal, men den stämpeln känns
inte särskilt aktuell längre. Det finns element av Thrash och
Hardcore och det är jäkligt tekniskt. Visst påminns man en aning
om Meshuggah också? Det jag gillar med Decapitated är energin de
ger mig. Mitt bland all den tekniska finessen och hårdheten finns
ett sväng och en kaotisk, pulserande energi.
Dark
Fortress är numera Tysklands stoltheter. De har under de senaste tio
åren öppnat många nya musikaliska dörrar och höjt sig mer än
vad jag trodde var möjligt. Jag upptäckte dem i och med 2008 års
Eidolon. Trion Eidolon, 2010 års Ylem och årets Venereal Dawn
innehåller all Tysk Black Metal man kan behöva. Allt annat är
överflödigt, så även bandets tidigare diskografi. Eller Black
Metal förresten, det känns inte riktigt rätt. Mörk metall kanske,
så målar man inte in sig i ett hörn. Det finns så mycket på de
senare skivorna som inte passar in i genren Black Metal, så det är
att göra bandet en otjänst att bara slappt skriva Black Metal. Det är svårt att ge er en typisk låt från skivan, då den är väldigt varierad. Om du tror att det kan vara något för dig, ge då hela Venereal Dawn en chans. Den är helt klart värd det. En av de bästa skivorna inom sin genre någonsin!
Jag tror
att Tom G Warrior har ett finger med i spelet, vad gäller Dark
Fortress utveckling. Gitarristen i Dark Fortress spelar i Toms grupp
Triptykon. Man hör på gitarrljudet att en viss korsbefruktning har
skett. Jag höll på att glömma Triptykon, de var tidigt ute med ett
förvånansvärt starkt album. Det är inte i min stil, men många av
låtarna är så pass starka att skivan ändå kräver att lyssnas
på.
Nån gång
i framtiden får jag ta och ge mig in i Celtic Frosts katalog. De har
den här skevheten i musiken som jag uppskattar. Lite godis får man
ju spara på, till ålderns höst. :)
Jag har ju
redan antytt ett par gånger, att hösten var helt fantastisk. Det
finns givetvis även besvikelser. In Flames, ett band som länge låg
mig varmt om hjärtat, släppte sitt sämsta album någonsin. Ibland
är det rent patetiskt dåligt. Inte heller ett band som Vesania, som
jag hoppades mycket på, lyckades leverera. Då var det bättre
ställt med The Pineapple Thief. Progressiv rock med känsla och
starka låtar. Jag tror att jag låter dem avsluta det här spretiga
inlägget, det börjar bli dags att dra sig ut till morsan och klia
katter samt äta gott. God fortsatt söndag, om ni har en god söndag.
Om inte, så har ni min sympati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar