Andlöst spännande om inspel osv.

Som jag skrev i mitt första inlägg så bloggade jag istället för att packa. Vilket innebar att jag stresspackade sent på kvällen istället för att göra det i godan ro. Så när det var läggdags strax efter 22 var jag uppe i varv. Det var inte bara mitt eget fel, jag skyller lite av det på Mats Öberg. Det plingade till på fejjan vid 21-snåret, ”vill du representera Sverige i EM i Schweiz i sommar?”

Jag funderade i två timmar på det. Är jag bra nog? Har jag råd? Blir det roligt? Jag har givetvis inte svar på de frågorna ännu, men kom fram till följande: Om Mats tror på mig så ska jag också göra det. Jag är bra nog! Jag har 4 veckors semester på mig att träna nu. Har jag råd? Skit samma, det löser sig alltid. Blir det roligt? Jag kan inte tänka mig annat. Det blir en upplevelse att minnas. Jag nådde höjdpunkten inom min sportkarriär hittills för över 10 år sedan när jag vann Slaka Masters i golf, EM kommer nog kanske att toppa det. På lördagsmorgonen gick jag fram till Mats och tackade ja till platsen. Jag lämnar EM där tills vidare. :)

Fredagen inleddes med jobb fram till lunch, sen pressade jag Skodan hårt (100 km/h) till Mjukis villa i Hackefors. Nytt hastighetsrekord för en Skoda på den sträckan kanske? Väl där packade vi om och bytte till en Volvo V50. Den hade massor med finesser med konstiga förkortningar. Det var AC, ABS, USB, GPS och all möjlig lyx. Centrallås är fan inte dumt. Och elhissar till fönstren. En gaspedal som får bilen att gå snabbare och inte bara låta mer. Vi irrade runt i Ryd ett tag trots alla finesser, det var inte helt lätt att lokalisera Boppa. Boppa vet vanligtvis själv knappt var han är.

Om nedresan kan jag nämna några saker. Jag var jättetrött. Boppa bedyrade att det skulle lösa sig med nyckeln till stugan. Vi tjatade på honom att ringa och kolla det. Han gav med sig och ringde, vilket var tur, annars hade vi fått ta in på något hotell istället. Vi stannade på en mack i Borås där mjukis hjälpte en kvinna att bryta upp tanklocket på hennes Audi. Sedan åkte vi till banan och spelade in den. Boppa var en smula otålig och hela tiden ett halvt hål före oss andra. Som tur är har jag lirat Ymergården förut så jag hade ganska bra koll på vad som gäller. Men man tänker lite annorlunda inför ett Lag-SM. Jag vill ha en offensiv plan och en defensiv spelplan klar. Matchspel är att slå motståndaren på hålet, inte att göra birdies. I alla fall för mig. Gör man birdies på alla hål vinner man så klart, men det gör inte jag. Så planen måste vara bra. Oavsett vad min motståndare gör så ska jag kunna svara på det utan att börja fundera på hur det ska gå till. En del av hålen är så låsta att man inte kan göra på så många sätt, och då är det lätt. Andra är det bara att gå för birdien på, eftersom man inte förlorar nåt på det. Men en del hål går att spela på många olika sätt, och då gäller det att i alla fall ha testat det innan, så man känner sig trygg med det. Jag skaffade alternativa planer på hål 1,2,11,14,16,17 och 18. Under tävlingen tillkom det alternativa planer även på andra hål, men mer om det senare.

Spelet kändes sådär. Ingen av oss verkade riktigt het. Tills vår junior dök upp efter halva rundan. Han kom från Allround-SM med medaljer i bagaget, ett nytt banrekord på banan och som vanligt lugn och trygg i kastningen. Anton är nog den minst junioriga junior jag har mött. På ett bra sätt.

Vi passade även på att prata en del taktik. Det ar lika svårt för oss att ha en klar plan som jag antar att det är för motståndarna att picka mot oss. Vem som helst i laget kan slå vem som helst om man får flytet och hamnar i zonen. På samma sätt kan vem som helst av oss åka på stryk av vem som helst om spelet inte sitter och huvudet börjar hänga. Anton kändes hetast och fick stå som lagets starka kort, trots hans ringa ålder och erfarenhet. Mjukis har högst kapacitet av oss. Boppa är ojämn men ibland lysande. Jag själv har ett ganska bra track record i sammanhanget. Vi satte inte upp några konkreta planer, utan höll det ganska öppet. Att Anton tidigt skulle ta en inte alltför svår singel kändes dock helt rätt. Boppa kände sig lite obekant med banan och ville gärna gå en dubbel, gott så. Så skulle antingen jag eller Henrik ta oss an en tuffare motståndare i den andra singeln.

Vi bodde i Svenljunga. Efter ankomst tog vi ett par öl och körde pargolf på banan där. Jag och Anton mot Mjukis och Boppa. Jag och Anton dominerade förstås, faktiskt var nog jag hetast. Efter min förra stora tävling, DNT Hässleholm, har formen dippat lite igen. Det orubbliga självförtroende jag hade för kasten mellan 0-90 meter är inte längre lika orubbligt. Men nu fanns det till viss del på plats igen. Så jag gick till fotbollsplanen och jobbade in känslan i kasten. Inte lysande men ett steg i rätt riktning, helt klart. Bra sängar i stugan gjorde nattens sömn god, trots smackanden och snarkanden av Mjukis och dödsrullningar av Boppa. Junioren ovanpå märktes inte av alls och allt var frid och fröjd.