Resans slut - del 7

Vänstersvängen mot Åtvidaberg och högersvängen mot Kisa, vid Bjärka Säby.

Året är 1997. Så många ord har jag skrivit sedan resan började för sex inlägg sedan, att ett helt år har passerat. Med mig på tåget har jag skolväskan, och i den ligger en mapp. Det är idémappen. Den fylls på nästan dagligen, både under tiden jag reser, i hemmet och nere i replokalen. Lokalen kanske jag ska kalla den, snarare än replokalen. Vid det här laget var det inte längre någon som repade i den, vi hängde mest där och slog dank på kvällarna och helgerna. Jag fyllde mappen med texter, både på engelska och svenska. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle skriva svenska eller engelska texter. Så jag testade båda. Det blev engelska till slut. Engelska är ändå hårdrockens huvudspråk. Jag kunde inte noter och liknande, hade jag ett riff eller en melodi i huvudet, döpte jag den till något och skrev ner den. Jag visste att jag kunde lägga två gitarrer, en bas, trummor och två sångspår på 4-kanalsportan. Jag hade melodier, rytmer, sångslingor och texter rumlande runt i huvudet till den grad att jag knappt kunde sova. För det var på gång nu. Jag hade redan spelat in en testversion på en av låtarna som senare skulle vara med på första demon. Hade koll på hur jag skulle göra, tyckte jag, för att få till ett skapligt resultat. Allt som budgeten rymde skulle jag göra. Budgeten sträckte sig till att köpa high position chrome kassettband, de kostade ungefär dubbelt så mycket som vanliga skitband. Jag hade hört att om man spelade in på 1,5 gånger normal hastighet på portan så skulle ljudkvalitén bli ännu bättre. Första demon skulle spelas in, jag skulle göra det själv och jag skulle visa alla hur duktig jag egentligen var. Förväntningarna var ganska högt uppskruvade.

Kanske någon känner igen sig i den känslan? Det tog dock inte särskilt lång tid innan besvikelserna började hopa sig. Trummorna lät skit, hur jag än mickade upp dom. Gitarrerna lät grötiga, basdånande och jävliga. Portan slirade allt som oftast till, vilket gjorde att jag hamnade ur rytm och fick börja om. Ibland orkade den inte hålla hastigheten, vilket gav den häftiga effekten att jag plötsligt låg en halvton för högt. Det läckte mellan kanalerna, vilket gjorde att jag var tvungen att dra av medhörningen på min förinspelade metronom när det var dags för ett akustiskt parti. Jag körde på känn, och trots att det inte blev så värst tajt så fick det ändå duga till slut.

De storslagna planerna slutade i en rätt krattig demo. Det lät så mycket bättre i mitt huvud innan!

När jag hade satt mig in en smula i digital inspelningsteknik så försökte jag igen. Det var år 2003-2004, och trots att det blev tight den här gången så fick jag aldrig till det ljudmässigt. Efter 2004 har mina melodier, texter och arrangemang återigen legat och skramlat runt i mitt huvud, men nu försöker jag inte hålla dem vid medvetande hela tiden, utan de får komma fram någon gång ibland. Så länge jag kommer ihåg någonting av en låt så kan jag för det mesta luska fram resten. Jag vet hur det låter. Jag vet att jag inte kan få fram det som jag vill om jag skulle försöka spela in det. Det låter inte precis som In Vain. Men det finns många beröringspunkter. Det finns mycket här som jag känner igen från mitt eget skapande. Vi älskar det vi kan se oss själva i, så mycket vet jag. Det finns de ute på stora, vida webben som verkar gilla In Vains senaste alster skarpt, men de är nog inte många till antalet. Jag tror att det beror på att In Vain skapat ett album som de själva gillar, och nöjt sig med det. Precis den inställningen uppskattar jag oerhört mycket.

Jag tänker att om jag hade fortsatt med musiken där runt millennieskiftet och inte bara lagt av, kanske hade jag kunnat skapa något som skulle ha påmint rätt mycket om den här plattan?

Tonen slås an direkt i öppningslåten Against the grain. Det är hårdare än på förra plattan, det är rappare. Jag gillade förra plattan, Mantra, men jag tyckte inte att låtarna hängde ihop särskilt bra. Här flyter allt mycket bättre. Jag har läst recensioner där folk ifrågasätter om man ens kan kalla In Vain för progressiva längre. Bara för att det är lite mindre avigt än tidigare. De har blivit bättre på att skriva låtar, vilket kanske går ut över experimentlustan ibland. Jag tycker att det är progressivt, i första låten byts det upp friskt, men trots det sitter allt ihop ganska bra. Lite avigt kanske, men det är så jag vill ha det. Jag vill bli lite lätt överrumplad. Den här känslan man får, första gången man hör en låt, att, ”precis sådär kommer refrängen att gå”. Jag hatar den. Usch.

Image of time fortsätter i samma spår som första låten. Huvudtemat är faktiskt ganska simpelt, om man bortser från sångarrangemanget som ligger på. Det är allt annat än simpelt. Kontrasten är rätt schysst. Och trots att det återkommer är den sig aldrig lik. Sånt gillar jag. Ju mer man analyserar låtarna på skivan, desto knepigare blir de. Det är precis så jag gjorde på ett par av låtarna på min andra demo. Det ska låta naturligt, trots att det är lite bonkers egentligen. För att snurra till huvudet lite på folk som verkligen sätter sig ner och gör en ansträngning. Jag kommer ihåg att jag vid första genomlyssningarna av plattan störde mig på att det hela lät lite simpelt. Den känslan är försvunnen sedan länge. Den här låten är den första av endast två videolänkar från skivan, då jag tycker att den ger en bra kontrast till den andra låten.

Southern shores är en finstämd liten akustisk bit som ger en tidig, men ganska skön avkoppling. De första låtarna är rejält mastiga. Den leder in i den, relativt sett, ganska svaga Hymne til havet. Återigen är det sångarrangemangen som får glänsa. De är tyvärr inte riktigt i min smak. Och låten är i allmänhet lite för såsig för min smak. Nu kom jag på varför. Den låter lite frikyrklig, eller möjligen folklig. Tvi!

Den första höjdpunkter nås på den mycket passande döpta Culmination of the enigma. Nu snackar vi riktig Martin-musik. Det finns inte en fest i hela världen den här låten skulle passa på. Ja, det skulle väl kanske vara release-festen för skivan då. Den är tung som satan, en smula orytmisk och helt enkelt riktigt fet. Refrängen upprepas som ett mantra, om och om igen genom låten. Det är nästan meditativt mitt i allt, vilket är konstigt eftersom de har gått all in här: Gästsångare, poesiuppläsning, trombon, trumpet, saxofon, fiol, you name it. När jag tänker efter vet jag inte om jag har hört nåt som låter så här förut. Närmast till hands borde Ihsahn vara, men det låter inte alls likt vartannat. Det är säkert svårt att vinna fans med det här; det är inte direkt en ny musikgenre, men det är en blandning av element som verkligen inte är vanlig. Plattans första höjdpunkt!

Den efterföljande Times of yore känns simpel och naken med föregående monster fortfarande ekande i huvudet. Men den tar sig snabbt, och när de strax efter tre minuter bryter av med ett simpelt rockparti samtidigt som en av gitarristerna river av ett coolt solo så är jag såld. Jag har själv försökt med sådant, med ett klart mindre lyckat resultat. När låten en minut senare helt byter skepnad igen så känns det nästan naturligt. Avslutningen är klart doomig, men med Opeth-minnande sologitarrer. Ändå tycker jag att det låter sådär speciellt norskt som bara norska band lyckas låta. Times of yore ska inte underskattas!

På min utgåva (läs nedladdning) är nästa låt ett bonusspår. Lite märkligt att slänga in det nästan mitt i skivan, och inte på slutet. Rise against är lite av ett typiskt bonusspår, mer av detsamma men inte av samma höga kvalitet. Så jag tänker inte dröja vid det längre än nödvändigt. Det jag kan säga är den är mer lik deras tidigare material, som likt den norska topografin rymmer både höga toppar och djupa svackor.

To the core är näst sista låten, och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Dödsmetall? Ja kanske, med lite polska influenser möjligen. I alla fall till en början. Ganska dissonant, vilket alltid är en bra idé om man har skrivit en i överkant bombastisk refräng. Så därför spelar de teknisk och lite småskum metal i 3:40 innan de äntligen öppnar upp för den snällaste refrängen på skivan. Power metal. Som sjungs över blastbeats. Ännu ett gammalt drag jag gärna ville använda mig av. Jag bara önskar att jag hade varit bättre på det.

Den avslutande Floating on the murmuring tide är skivans andra höjdpunkt, jag vill påstå att den utgör den definitiva höjdpunkten. Det är även den längsta låten på skivan. Nu tycker jag inte långa låtar i sig är nåt att sträva efter, en låt ska inte inte vara längre än den behöver vara. Dock känns 9:15 nästan för kort. Det tyder på att man träffat rätt. Precis som på den andra höjdpunkten har de sänkt tempot något och fyllt ut arrangemangen med så mycket godis att man inte vet vart man ska sätta öronen. Vi bjuds på ett tidigt break, bara efter en och en halv minut stannar det av. Här kommer saxofonen till sin rätt, det är skivans mest uppenbara nick mot Ihsahn, som gjorde precis på samma sätt i sin fantastiska On the shores år 2010. Härifrån och framåt 6-minutersstrecket blir låten en orgie i progressivitet. Innan den övergår i slutpartiet, som för min del är en fantastisk avslutning på en väldigt bra platta. Årets bästa, egentligen utan någon större konkurrens.

När jag först lyssnade på skivan i mars tyckte jag att den var ok. I april var den rätt bra. I maj bra. Och så vidare. Jag tror att jag uppskattar den mer nu än vad jag gjorde för 3/4 år sedan. Recensenterna listar olika favoritlåtar sinsemellan, vilket tyder på att det finns kvaliteter i alla. Den erbjuder något nytt varje gång jag drar på den. Precis som bara riktigt bra skivor gör.

Där var vi nu äntligen framme vid resans slut. För den här gången. Jag lovade den mest ambitiösa årsbästalistan någonsin, och banne mig om jag inte uppnådde det målet. Jag vill inte ens tänka på hur jag ska göra nästa år. Jag tar Katatonia till hjälp:

"One year from now, will I be strong?
Will I stand up for what I've become?
Everything I have, I will give you
And everything I own, I owe you"

Tack för mig.