(Musik)året 2014, del 1 av 4.

Kommer ni ihåg hur det var för ett år sedan? Jag gör det. Jag for mellan Bergsjön och Slottsskogen, medan jag lyssnade på musik och slipade på den mest pretentiösa årsbästalistan någonsin. Jag sökte jobb, letade billiga matvaror. Förkovrade mig i politik. Tränade mycket discgolf. Jag skrev mycket text, mycket mer än nu. Jag märker det, fingrarna segar sig fram över tangenterna snarare än rycker och flyger. Hela den idiotlånga årsbästalistan finns kvar här på bloggen, gå in under Januari 2013 och bläddra bland inläggen. I år är förutsättningarna helt annorlunda. Jag har inte tid att fixa en idiotlång årsbästalista. Inte nån särskild lust heller. Jag är inte ens säker på att jag kommer att ro något alls i land. Är hemma från jobbet idag, åkte hem igår runt lunch och har inte rört mig många meter sen dess. Sitter och huttrar lite under filten med en kopp kaffe. Sen får jag nog ta tid från julklappsbestyren och julpyntningen. Inte mig emot. Det är tur att 2013 var ett dåligt musikår. Hade det varit ett lika bra år som 2014 så hade jag suttit med fjolårets lista fortfarande. Hösten har inte varit sig lik... den har överträffat alla förväntningar! Men nu springer jag i förväg.

Jag hade inte skrivit klart min förra lista när ett av årets bästa album dök upp och krävde min absoluta uppmärksamhet. Behemoth slog igenom internationellt nån gång runt 2004. Ingen som har sett dem live blev förvånad över det. Behemoth live är mer än flygshow än en spelning. Imponerande, mycket imponerande! Sångaren och låtskrivaren Nergal fick diagnosen leukemi 2010. För att göra en kort historia ännu kortare så är han frisk nu, har precis släppt bandets bästa album och mår antagligen ganska bra allmänt. Heja! Jag har uppskattat bandet sen Demigod kom ut 2004, men inte dyrkat dom direkt. Det har varit mer ”kolla vad duktiga vi är” än bra musik. Behemoth är fortfarande duktiga musiker, den stora skillnaden är att de har tagit ett rejält steg som låtskrivare. Långt in på året var The Satanist årets platta. Den är fortfarande topp 5. Inte allra bäst kanske, men inte långt ifrån.

Jag tillbringade årets första månader i Västtrafiks obarmhärtiga... barm, med Behemoth och Gazpacho i spellistan. Black metal i all ära, men inte ständigt, tack. Gazpacho är ett band jag inte benar ut. De blandar friskt. Från genialitet till mediokert går fort. Tick Tock från 2009 är genial, March of Ghosts från 2012 är medioker. Demon som kom i år blandar friskt. Jag kan inte bestämma mig om en del av låtarna är banala eller inspirerat avskalade. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om plattan, så här nästan ett år efter att den dök upp. Medioker? Svinbra? Man kanske kan göra det enkelt för sig och säga ja. Både och. Allt samtidigt. Tack o bock.

Ni förstår vid det här laget att årets årsbästalista kommer att bli klart mindre ambitiös än fjolårets. Klart mindre nostalgisk också. Men jag kan ju inte bara skriva om musik. Musik är en stor del av mitt liv, men det finns annat också. I början av 2014 bodde jag, som tidigare antytts, i Bergsjön i utkanterna av Göteborg. Jag var inneboende hos en stor jävla idiot, jag gick på socialbidrag ett par månader och dagarna var en lång räcka av söka jobb fram till lunch och sedan få resten av dagen att gå. Jag utforskade Bergsjön och Göteborg så gott jag förmådde med min begränsade ekonomi. Grått, kallt och jävligt. Inte den bästa perioden i mitt liv. Det erkänner jag absolut. Alcest släppte en ny skiva, besvikelsen var stor. Jag hade den i spellistan när jag släpade runt min försoffade kropp på de mest skonsamma löpturerna jag kunde luska fram i Bergsjön. Bergsjön är ett berg med en sjö uppe på toppen, så det är inte lätt. Shelter med Alcest ökade inte direkt energinivån. Den avslutande låten är enda skälet att den ens duger att omnämnas. Delivrance är en av årets bästa låtar. Meditativ och emellanåt väldigt vacker! Den inger mig en känsla varje gång jag lyssnar på den, eller kanske mer en sinnesstämning än en känsla. Svårgreppbart. Jag blir påverkad av musik jag gillar, men sällan så påverkad att omvärlden för en kort stund bara bleknar bort och försvinner ner i det undermedvetna. Det händer när jag lyssnar på Delivrance. Och det får mig självklart att undra hur det kommer sig att resten av plattan är så intetsägande.

Som jag avslutade förra årets lista:

"One year from now, will I be strong?
Will I stand up for what I've become?
Everything I have, I will give you
And everything I own, I owe you"

Om du återkommer hit, så kanske jag kan svara på de frågorna. Jag kan inte ge dig allt jag äger. Men du får en del av min tid och mina tankar. Alltid något, eller va? Pretto; AWAY!

Egentligen återstår bara en skiva innan det stora uppbrottet sker. Den tidiga vårens andra koloss. Den bleknade en aning jämfört med The Satanist, men har under året hunnit växa till sig en del. Då året länge såg ut att bli katastrofalt tunt så låg den länge på andraplats på årsbästalistan. Nu klarar den med nöd och näppe sig kvar på topp 10-listan. Extance med Aenaon. Från Grekland. Jag hyllade deras senaste platta som kom ut 2011 på mina listor. Det verkar som om jag körde kronologiskt även då faktiskt! Hurra för upprepningar! Tiden har gått och Aenaon har stuckit ner sina fingrar i många olika kakburkar och snott saker sen dess. Spretigt! Dock ganska förtjusande. Mångkulturell black metal? Kanske. Här tappade jag tråden och surfade runt en timme istället. Slösurfandet gjorde att jag upptäckte att jag missat en platta som antagligen får en plats på nästa inlägg. Men det går ju inte. Hinner ju inte lyssna in mig tills publicering. Den får komma sist, om den platsar. Inte mycket mer att tillägga faktiskt. Nånstans här blev det uppbrott från Göteborg. Situationen var ohållbar. En lärande upplevelse var det, att turista i samhällets och det sociala skyddsnätets underkant. Göteborg återvänder jag gärna till, men då ska det vara till ett garanterat arbete. Nästa inlägg handlar om musiken och tiden fram till sommaren någon gång. Hej så länge.

Och ja just det, om du som jag är lite lat, eller inte orkar/hinner lägga tid på att läsa igenom sånt här ordentligt, skippa de andra låtarna och ge Delivrance en chans. Bara den. Tips från nörden.