(Musik)året 2014, del tre av fyra

Dags att fortsätta denna nedräkning, eller vad man ska kalla den. Funderade på att helt skita i det, men så var jag inne på bloggen och såg att inläggen faktiskt lockar till läsning. Kanske kan det vara skönt med nåt helt opolitiskt som avbrott?

Jag slarvade igång listan, och har efterhand insett att jag missat releaser från första halvan av året. Devin Townsend släppte Casualties of cool någon gång på försommaren. Och i höstas kom dubbelalbumet Z2. Tre skivor på ett år alltså. Det är förvånansvärt att karln håller någon kvalitét över huvud taget. Han måste bo i studion när han inte turnerar? Så, Casualties of cool är nån sorts spejsig bluegrass eller vad man kan kalla det. Plattan är på tok för lång för att sträcklyssnas på. Men den är bra! Här är ett smakprov: 

Z2 är på ena halvan dett konceptalbum om Ziltoid the Omnicient, nån sorts ödlevarelse som vill erövra jorden och gillar kaffe. Det var roligare första gången runt. Det blir även roligare om man vänder sida. Där hittar man Devin på hans melodistarkaste och poppigaste humör, men som vanligt vinglande nära vansinnets gränsmarker. Att Devin är en erkänd producent förvånar inte, hans sångarrangemang är ibland häpnadsväckande! Om ni orkar, ta ett lyss på denna. All musik är borttagen, kvar finns bara sång:

Devin gillar att bjuda på sig själv. Jag gillar att bjuda på honom. Trots överproduktiviteten finns alltid guldkorn att hitta på hans släpp. Här lägger han sång på låten Fallout:

Låter ganska förfärligt emellanåt, eller hur? Men just sången på den färdiga versionen är en av årets absoluta höjdpunkter för mitt vidkommande. Ståpäls, jag har dig!

Så, det var årets Devin-dos. Puh! Nu är väl bara de mest hårdhudade och uttråkade kvar va? Well...

Jag passar på att göra några korta omnämnanden efter den där videobombningen. Länkar inte alls, men i och med att jag nämner dem så är de givetvis väl värda att kolla upp. :)

1349 släppte Massive Cauldron of Chaos, och det är till dags dato deras bästa platta. Låtar som Mengele's och Postmortem är snäll Black Metal på ett väldigt bra sätt. Tyvärr låter trummorna skit, men det får man väl försöka bortse från. Agalloch – The serpent and the sphere är ett album med riktigt höga toppar och tyvärr långa transportsträckor emellanåt. Endast för tålmodigt folk. Jag har inte lyssnat alls lika mycket på Anathemas skiva Distant satellites som på deras föregående skiva. Vilket antagligen kommer att ändras på. En mycket jämn skiva, jämfört med förra, men de uppenbara hitsen saknas. En skiva som jag har lyssnat mycket på, och som har växt en smula, är Once more 'round the sun med Mastodon. De kommer antagligen aldrig att göra ett lika bra album som 2009 års Crack the skye, men nya skivan är ändå riktigt vass! Pain of Salvation, som jag alltid har avskytt, smög in med en platta jag verkligen uppskattar. Antagligen kommer den att växa lite till. Undvik jazz-covern på Holy Diver bara, om du inte vill höra något helt anskrämligt. Låten Mrs. Modern Mother Mary är faktiskt en av väldigt få rap-låtar jag kan uppskatta. I alla fall litegrann. Men bäst är de när de håller sig på mattan (pun intended), med låtar som Linoleum, 1979 och Flame to the moth.

Andra skivor man bör kolla upp är: The Pineapple Thief – Magnolia, The Haunted – Exit Wounds, Sólstafir – Ótta, Slipknot - .5 The Gray Chapter, Septicflesh – Titan, Raunchy – Vices.Virtues.Visions., Insomnium - Shadows of the dying sun, Exodus - Blood in, blood out, Belphegor - Conjuring the dead, Ancient ascendant - Echoes and cinder, Primordial - Where Greater Men Have Fallen, Anaal Nathrakh – Desideratum, Machine Head - Bloodstone & Diamonds, Dawnbringer – Night of the hammer.

Det var näst sista delen. På sista presenterar jag min topp-10 och lägger ut texten lite mer om ännu onämnda skivor. Det här blev lite rumphugget, jag vet, men jag är lite trött.