Kött & potatis - del 4

Hittills har det varit mer sidospår än årsbästalista, det kanske är dags att börja vända på steken? Innan jag försöker med det så vill jag ändå stöka över lite albumsläpp som precis tagit sig in på årsbästalistan, så jag kan lägga mer kraft på godbitarna som komma skall. De är bra nog att omtalas, men inte bra nog att orera om. Nu går det undan, för nu är det transportsträcka ett litet tag framöver:

Code släppte sent framåt hösten den riktigt vassa Augur nox. Medan plattan flyter ihop för mycket om man lyssnar på den rakt igenom så kan man hoppa till låtar som Garden Chancery, The shrike screw och White triptych och få sitt lystmäte. Klart bäst enligt mig är ändå The Lazarus cord, en av fjolårets bästa låtar. Om du frågar mig. Och det gör du ju.

Göteborgsdödsen får representeras av Dark tranquillity och Darkane. DT har enligt mig inte släppt nåt helgjutet sedan Damage done, men alla plattor sedan dess innehåller i alla fall en del bra låtar. None becoming är den jag gillar mest från nya. Darkane har aldrig riktigt fallit mig på läppen, anledningen att jag gett deras nya platta en ordentlig chans är väl snarast personlig, min brors flickväns bror spelar i bandet. Det är kompetent thrash, det tänder bara inte till riktigt, tycker jag. Men gillar man thrashigare varianter av Göteborgsdöds, då ska man kolla upp Darkane, annars gör man fel.

Soilwork släppte sin dubbelplatta The living infinite. Jag brukar gilla varannan platta med Soilwork, om man bläddrar sig tillbaka i katalogerna så stämmer det skapligt. Egentligen är det bara två plattor jag inte gillar så värst, Sworn to a great divide och Figure number five. De rimmar visst på varandra också. Hoppas nästa platta inte heter Born to be high eller så, då kommer den säkert suga stenhårt. Man kan ta bort alla bra låtar på The living infinite och få kvar en rätt medioker platta, men å andra sidan kan ju göra tvärtom och få en väldigt, väldigt bra platta kvar. Så sammanvägt är det bra nog. Sjukt produktivt också, och helt utan att försöka göra nåt lökigt konceptalbum eller så. Vasst!

Agrypnie, det tyska post black metal-bandet har släppt ett alldeles för långrandigt album. Tack vare låtarna Gnosis och Erwachen kan jag inte kasta ut det från listan ändå. Men så här sövande har de inte varit förut. Alla plattor fram till denna är bättre, och vill man ha fet, gitarrdriven doomig post black metal, och vem vill inte det, så kan man gott lapa i sig hela discografin. Jag varnar dock för huvudvärk efter ett par timmar, det är mastigt! Videon här över är förresten en äldre låt, men inspelad i år.

DevilDriver är ett band som jag egentligen inte borde gilla. Dez Fafara sjöng ju i Coal chamber förut, en av NU-metallens stora skräphögar till band. Kolosser som Korn och Tool räknar jag in här också, kanske är Tool inte NU-metal, men vad gör det, de suger hejdlöst ändå. Emellanåt gör dock DD något bra. The last kind words från 2007 är faktiskt riktigt bra! 2013 års Winter kills är nog deras näst bästa platta efter den. Har man inte högre krav än välgjord, melodiös metal av amerikanskt snitt så funkar den här plattan bra.

Extol har jag aldrig gillat. Här kommer fördomarna in igen. Ett uttalat kristet band är per definition inte bra. Extol har släppt en rad plattor som definitivt inte fallit mig i smaken. Det här är den första som jag verkligen uppskattar. Betrayal, A gift beyond human reach, Faltering moves, Extol och Unveiling the obscure är alla bra låtar. Resten kan jag vara utan. Konstigt nog har Extol gjort sig ett namn ändå, trots att de fram till denna platta bara gjort skräp. Kanske är det för att de ändå varit det bästa kristna metalbandet? Jag tror't.

Fleshgod apocalypse släppte den krossande Labyrinth. Konstigt nog är det den platta jag gillar sämst med dem hittills, trots att alla ingredienserna finns där. Jag zonar ut, allt flyter ihop, den känns seg. Jag vet inte varför. Det är fortfarande bra nog att platsa här, men jag hade väntat mig så mycket mer. Borta är vansinnet från första plattan, det ersattes av fullständig kross på minin Mafia (bandets bästa stund enligt mig), vilket sen blev den mer melodiösa och tunga Agony. Här är det lite av allt, vilket då innebär att det blir mindre fokuserat, och lite mindre av allt. Jag tror det.

Samma med Hate, som släppte sin Solarflesh. Förväntningarna var högt ställda, sedan 2005 har bandet levererat på toppnivå. Förr eller senare kommer det en svacka, jag hoppas att den är kortvarig. Jag tar Hate 2005-2010 över Behemoth från samma period de flesta dagarna i veckan.

Monster Magnet återkom med Last Patrol, en riktigt stark platta. Jag räknade ut bandet år 2000 för första gången, men då kom de tillbaka med den fina Monolithic baby. Jag räknade åter ut dom efter sömnpillret 4-way diablo år 2007, men efter det har de släppt två riktigt bra plattor. Höjdpunkten på den nya nås när stompande End of time går över i den finstämda avslutningen Stay tuned. Bland det bästa bandet har gjort!

Nightfall, grekerna som ingen bryr sig det minsta om, gjorde äntligen en skiva jag kan lyssna på. Konstigt nog, då föregångaren Ali Baba och de 40 rövarna (Astron black and the thirty tyrants) är heeeelt värdelös.

The Amenta släppte Flesh is heir. Nog sagt. Eller kanske inte? Det verkar inte vara många som gett ett öra åt the finest from Oz. The Amenta spelar hård, industriell death metal. Så hård att jag knappast kan uppskatta skivan fullt ut, jag är lite för mjuk nämligen. Kanske lite som med Meshuggah, jag orkar inte med efter ett tag. Det här är inte på långa vägar lika intrikat som Meshuggah, men ljudbilderna påminner lite om varandra. Kanske. Äh vad vet jag.

Thyrfing släppte De ödeslösa. Jag saknar den lille finnen på sång. Tyckte han gjorde det så mycket bättre än norrlänningen. Tyckte också att norrlänningens gamla band blev mycket bättre sen han slutade där. Det kan ju vara tillfälligheter, men jag tror inte det faktiskt. Med Thyrfing är det så att jag uppskattar Vansinnesvisor, Farsotstider och De ödeslösa. Resten är inte för mig. Jag tycker att Kamp på nya plattan är ganska värdelös. Titelspåret är överlägset bäst. De andra låtarna är mellan bra till riktigt bra. Så tycker jag.

Tribulation från Arvika gjorde en kovändning med sitt andra album. Det som var gammeldöds på första är här progressiv post black metal, på ett ungefär. Till en början är plattan väldigt bra, men den är för långdragen och mot slutet orkar jag inte längre, när låtarna närmar sig 10-minutersstrecken och inget händer. Det blir för mycket, till slut. Den lilla instrumentala låten i början av skivan är alldeles bedårande, faktiskt. Mer sånt!

Watain har alltid gjort en musik som är så snäll och gullig att jag inte får ihop det med attityden. Nya plattan inget undantag. Det är för det mesta hård heavy metal med skriksång. På sina ställen är det tillochmed rensång, vilket är intressant och inte så illa. Jag tror bara det finns en tre, fyra stycken låtar på hela skivan som verkligen låter black metal. Och det behöver ju inte vara nåt dåligt.

Witherscape är Dan Swanös efterlängtade återkomst till hård musik. Det är snyggt, kompetent, bra men det lämnar mig ändå lite kall. Han försöker låta för tuff när han ska till att skönsjunga, vilket passar ganska illa. Dödssången är fortfarande en av Sveriges vassaste. Musiken låter väl en del som Moontower, uppdaterat med några stänk Nightingale. Andra spåret, Astrid Falls, är den bästa dödsballaden på länge. Dead for a day är till stora delar Nightingale, med en rejäl metal-refräng. Ganska mysigt och lite hittigt. Jag hade nog bara helt enkelt hoppats på mer. En proggig skiva, för det är det ändå, på strax över 40 minuter känns fattigt. Jag gläder mig ändå åt den här skivan och hoppas på mer från samma håll.

Vreid gör bra norsk hårdrock med vässång. Bra så.

Det börjar närma sig slutet. Jag lovar att det inte finns mer än en handfull skivor att gå igenom kvar. Sen slipper ni mig för ett bra tag framöver. Gokväll!