Sakta rullar vi vidare, del två i den musikaliska resan

Jag fick reda på att farfar gick bort i morse. Det jag ville mest ville göra, efter att gråta, var att fortsätta skriva. Alla reagerar vi på döden på olika sätt. Jag vill nog hålla hjärnan sysselsatt så länge som möjligt medan det sakta sjunker in. Så låt tangenterna glöda, låt orden flöda och hoppa med på vagnen där vi tar den musikaliska resan genom året som gick, 2013. Jag tänker inte redigera det här, medvetandeströmmen får styra var vi hamnar.

Alice in chains släppte den ganska ofräscha The devil put dinosaurs here. Här har tiden verkligen stått stilla de senaste 20 åren. Men då många av låtarna är riktigt trevliga förtjänar den ändå lite uppmärksamhet. Amorphis släppte Circle, och det är det bästa släppet de gjort sedan 2007 års Silent waters. Skivorna emellan har varit så hjärndött tråkiga att jag har gått av på mitten halvvägs in. Nu är det roligare och piggare igen. Ash and Coal släppte sin EP Agnostica. Ljudbilden är fantastisk, det som är oroväckande är att jag gillar de återanvända låtarna bäst. Kom igen Klint, bättre kan du! Blood red throne släppte ett självbetitlat album. Jag vet inte varför, men när jag kollar av last.fm så verkar det som om BRT är ett av mina absoluta favoritband. BRT uttalas förresten som en sterotyp öst-asiat hade försökt beställa en BLT på Subway, i mitt huvud. Sedan jag började med last.fm för 8 år sedan är det bara Porcupine tree som rullat mer här på datorn tydligen. Hade man kunnat scrobbla musik från telefonen hade listan nog sett lite annorlunda ut, men ändå? Skumt. Det här känns som en typisk mellanplatta, och förutom några rökare i början och videospåret är det ganska slätstruket. BRT besitter dock någon sorts inneboende kvalité som gör att jag återkommer igen och igen. För er kära läsare som använder last.fm, mitt användarnamn är Rars. Var inte blyga!

Carcass är tillbaka! Här hoppar vi på nostalgivagnen så det står härliga till. Så fort jag tänker på bandnamnet kommer jag ihåg svettiga timmar i lilla, varma och svindyra Sound Delight som låg vid trädgårdstorget i Linköping. Här fick familjen släppa av mig när vi åkte in till stan på helgerna, här spenderade jag timtal med att väga för- och nackdelar för ett eventuellt inköp varje gång studiemedlet hade kommit in på kontot och jag kände mig en aning mindre fattig. Nu kanske någon börjar klia sig i huvudet och undrar vad fan det här har med årsbästalistan 2013 att göra? Enkelt. Musik är inte bara här och nu. Det är då, det är ett bagage man bär med sig, det är en känsla som inrymmer mycket mer än vad ljudet från en mp3-fil kan inrymma. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi påstå att jag skulle klara av att rent professionellt och objektivt säga vad jag tycker om en platta, den som frågar mig efter det får se en stammande fåne laddad med enbart floskler och plattityder. Musik är en del av mig, en stor del, och därför blir också jag en del av musiken. Jag hade antagligen struntat i om Carcass hade släppt nytt, om det inte var för att jag redan har laddat ordet Carcass med så mycket ur mitt liv.

Där stod jag alltså, bläddrande i cd-hyllorna efter något att spendera en femtedel av min månatliga inkomst på. Det valet var viktigt. Provlyssna kunde man inte heller göra, bara på Get back på Platensgatan fick man göra det. Där köpte jag The red in the sky is ours på vinyl, efter att ha hört halva första låten. Satan vad nervös jag var när jag skulle lägga den på stereon så småningom. I alla fall hittade jag Reek of putrefaction med Carcass. Jag hade hört Corporeal jigsore quandry på Headbangers Ball, alltså trodde jag att jag visste vad jag hade att vänta. Att skivan innehöll 22 låtar var väl bara en bonus? Jag var inte så förtjust i matematik, annars hade jag nog på rak arm kunnat räkna ut att det vart nåt lur't med skivan. En CD rymmer ca 70 minuter musik. 70 delat på 22 är ungefär lika med 3. Corporeal jigsore quandry är nästan sex minuter lång. När det senare visade sig att skivan klockade in under 40 minuter så hopade sig orosmolnen. Det är under två minuter i snitt per låt. Min första skiva med Carcass var inte en helt angenäm bekantskap, det måste jag erkänna. Det lät rent ut sagt bedrövligt. På den tiden gav man ändå skivorna en ordentlig chans innan man gjorde sig av med dem, inte som idag alltså. Jag vet att jag tillochmed spelade av de ”bästa” låtarna på en kassett innan jag sålde tillbaka den till Sound Delight. Ja, på den tiden kunde man göra så. Jag fick nog säkert 40:- för den. En omöjlighet idag. Har inte lyssnat på den kassetten nån gång, innan den slängdes när jag flyttade från Linköping.

Surgical steel är alltså det första släppet med Carcass sedan 1995 års Swansongs. Mäktigt. Jag gick bara förbi deras spelning på Metaltown, men tyckte att jag inte kände igen låten som spelades. Hade ingen aning om att de skulle släppa nytt. Plattan är riktigt bra, bäst gillar jag utstickaren Mount of execution framåt slutet. Jag hakar alltid upp mig på det pretentiösa, kan det vara en kvarleva att mina första kontakter med hård musik var Iron Maiden och Metallica? Eller att jag som ung matades med E.L.O.? Jag klagar inte. Jag gillar pretentiös musik. Ni får inse att jag aldrig kommer att uppskatta list-musik, schlager, pop och enkel rock lika mycket, oavsett hur bra det än kan vara. Ge mig en 8-minutare med ett ordentligt stick och det är högst troligt att jag gillar den låten bättre. Fast kanske i smyg, det är nästan lite pinsamt att erkänna ibland. Att man kan gilla komplicerad musik för att man är enkelspårig och tycker som man är van att tycka, alltså. Där får ni också förklaringen till att jag länkar till den mest atypiska Carcass-låten som står att finna på plattan.

Det kommer fler delar. Men nu måste jag ut och röra mig en sväng. Jag tror inte på gud och har aldrig gjort. Därför tror jag inte heller på ett liv efter döden. Tiden vi har här är tiden vi har att röra oss med. Ibland, väldigt sällan, men ibland hoppas jag att jag har fel. Idag är en sådan dag. Jag önskar att farfar skulle få återförenas med sin så högt älskade fru igen. Jag saknar dig och kommer alltid att så göra. Vila i frid, farfar!