Den musikaliska resan

Utanför Gamlestaden händer det att nostalgin slår till. Dunkandet mot skarvarna i rälsen kastar mig tillbaka till dieseltåget mellan Åtvidaberg och Linköping. Året är 1996. Raksträckan vid Mormorsgruvan, svängen vid Bjärka Säby och solen som rosa stiger upp över Stångån innan Sturefors. Dåliga batterier i freestylen och Bathory i lurarna. Pennan redo för att spola fram eller tillbaka, om jag missar något. Bron vid Slattefors, där man kunde hoppa i vattnet på sommaren innan de spärrade av, och Odens ride over nordland gnäggar igång. Kanske hinner jag höra den och den efterföljande A fine day to die innan tåget stannar. Det beror på om vi blir stående utanför Tannefors Center för att vänta in Norrköpingspendeln eller inte. Det kanske blir en bra dag. Den musikaliska resan.

På den tiden var det ekonomin som satte gränserna för hur mycket musik man kunde ta in. Inte förrän jag var hemma hos David på Duvkullen, och vi laddade ner Satyricons pinfärska Volcano (2002) på en minut, har jag kunnat lyssna lika mycket som jag vill. Men sedan dess, under 12 år, har musiken genomsyrat allt jag har tagit mig för.

2013 var inte ett särskilt bra år. Likaså 2012. Jag måste vrida tillbaka till 2011 för att hitta ett år då jag hade fullt sjå att hinna med att spisa alla fina releaser. Frågan är om det är mig det är fel på? Börjar jag bli gammal och blasé kanske? Öronen och hjärnan hjärnan trubbas av, saker låter inte lika fräscht och bra som de gjorde en gång i tiden. Eller har jag tröttnat på musik? Nej, det tror jag inte. Kanske har jag tröttnat på min musiksmak? Eller har det bara varit ett magert år? För när man väl hittar de där pärlorna, då låter det lika bra som det någonsin har gjort. Är besväret värt mödan? Jag vet inte riktigt. Det verkar som om det är resan i sig som har blivit målet. Det eviga letandet efter nåt värt att fästa öronen vid i några veckor, eller till och med några månader som bäst. Ibland, men väldigt sällan, hittar man något som håller längre än så.

Det är svårt att förklara för folk varför man framhärdar. De flesta är inte på samma våglängd. Man kanske kan kalla mitt musikletande en sorts galenskap. Det känns fullt naturligt för mig, men när man är så pass ensam om det som jag verkar vara måste det ändå kunna kallas för galenskap, eller hur? Är det inte höjden av självbefläckelse; att dagligen gå igenom vilka skivor som läckt ut, ladda hem eller youtuba det som möjligen kan vara intressant, slänga det mesta direkt men spara en del för vidare lyssning, lägga in det på mobilen för att lyssna igenom det grundligt, slänga nåt mer, lyssna igenom det som finns kvar, slänga ytterligare något för att till slut finna att man har kvar en platta eller två som kanske håller måttet? För det mesta är resan målet, men ibland hittar man något som vänder det hela på ända. Då målet blir målet och belöningen lika mycket värd som en lottovinst. Så känns det när jag hittar något som verkligen tilltalar mig. Jag kan gå runt och vara lycklig i en hel vecka när det väl händer. Rysa av välbehag när jag hör det där partiet. Väldigt få saker påverkar min sinnesstämning mig så mycket som musik. Riktigt god mat kanske, men den känslan är så kortvarig. Den perfekta driven, antingen det gäller golf eller discgolf. Även det är flyktiga toppar. Så därför gräver jag vidare i min ensamhet, ständigt inställd på att finna den där skivan som kanske bara jag gillar. För när det kommer till musik skiter jag blankt i vad andra tycker och tänker. Den är ändå bara min, jag behöver inte dela den med någon. Jag kan gå runt för mig själv och veta att kanske bara jag i hela världen lyssnar på den här låten just nu, och det gör mig alltid på bra humör. Självbefläckelse, absolut. Men här delar jag ändå med mig.

Den musikaliska resan ja. Kanske passar det att likna den vid spårvagnsnätet här i Göteborg. Jag kan inte hjälpa att jag har blivit en smula fascinerad av spårvagnarna sen jag flyttade hit, de är ändå nervcentret i stan på något vis. Och att leta ny musik kan faktiskt liknas vid att försöka ta sig fram med spårvagn, om ni ursäktar fjantiga liknelser. Om inte, hoppa ner ett stycke. Man är van att åka en viss sträcka. Den är förutsägbar och oftast anländer man dit man vill, relativt nöjd. Men man tröttnar till slut på varenda litet välkänt gupp. Ni vet, när man kan sträckan så väl att man kan sluta ögonen och ändå veta exakt var man befinner sig, bara genom att lyssna och känna. Då kan det vara dags att hoppa på ett sidospår och se vart det tar en. Det var så jag upptäckte progressiv musik i många av dess former. Sen dess kan man väl säga att progressiv musik är min stamlinje. Många nya linjer öppnas och stängs, gamla putsas av och återinvigs. Jag försöker utforska dem så gott det går. Doom-linjen öppnade åter för en handfull år sedan, men vagnarna bara stod stilla på stället och slirade, så den hoppade jag av tämligen omedelbart. Nostalgi-linjen, med passagerare som Graveyard, Ghost och Witchcraft är väl småmysig och lite puttrig sådär, men kanske inget för mig. Det var bättre förr på den linjen, när den var ny och fräsch. Stoner-tåget får man inte gå på om man inte lämnar hela hjärnan i dörren. Döds-vagnen och black-vagnen är populära linjer för mig, men för mycket resande med dem är uttröttande. Roligast är vagnen som tar lite kringelikrokar på resvägen, upp och ner för backar, ibland i en hisnande fart och ibland lugnt tuffande. Omväxling förnöjer, helt klart.

Nu börjar ett nytt stycke. Det handlar om världens bästa skivor. Eller i alla fall världens bästa skivor släppt 2013 då. Återsläpp räknas inte in, nytt och fräscht ska det vara. Annars hade definitivt Katatonia och Lamb of god hade varit med och krigat om topplaceringarna. Bara det faktumet understryker hur dåligt musikåret har varit.

Jag sade att Ghost inte var nåt för mig tidigare, men till viss del vill jag revidera min ståndpunkt. Jag såg dom live på Trädgårn tidigare i vintras, och live är det en riktigt angenäm upplevelse. Här finns lite för alla och envar att fröjdas över. Feta gitarrer, cool scenshow, poppiga partier och så vidare. Jag hade kul. Mycket sällan tycker jag bättre om livemusik än inspelad musik. Jag vill höra detaljer. Jag vill gräva ner mig. Med Ghost är det precis tvärtom. På skiva hör jag klart och tydligt många saker jag ogillar. Tam produktion, små stölder från andra band, ett ABBA-minnande parti, klen sång, lökighet osv. Dessa detaljer suddas ut live. Plattan Infestissumam som kom i år är deras andra och jag tycker den är sämre än den första. Den passar åtminstone min smak sämre. Låtar som Ghuleh Zombie Queen och Body and blood skulle jag inte sörja för om jag aldrig mer får höra. Den uppenbara hitten Year Zero är dock klockren, och det finns andra spår jag uppskattar, som Monstrance clock och Secular Haze. Jag nämner plattan mest för Year Zero, det är på nåder att den får vara med på min årsbästalista. Det här är murrigt, mysigt, bombastiskt, roligt och samtidigt coolt. Dessutom svänger det, katten!