Dead ends - Den musikaliska resan del 3

Det här med årsbästalistor alltså... jag har inte ens kommit till guldkornen ännu, och här är tredje inlägget. Inte heller här hittar ni några guldkorn. Det kommer så småningom, jag lovar. Men jag har lovat vitt och brett att det här ska bli den mest ambitiösa årsbästalistan hittills, och jag ska göra allt som står i min makt för att infria det löftet!

Det är skönt att skriva om musik. Här finns inga rätt och fel, bara tycke och smak. Här är det förvisso lika lätt att trampa folk på tårna som när det gäller allt annat; livsåskådning, politik osv. Men jag tror, och hoppas, att det är mer lättsamt. Man ser inte FB-bekanta säga upp vänskapen över att de inte kommer överens om vilken musik som är bäst. Det gör man nuförtiden när de retar upp sig på varandras politiska åsikter. När blev det kutym? Jag anser att vänner har man trots allt, inte på grund av. Riktiga vänner alltså. Man är beredd att förstå och förlåta, för det är det vänner gör. Om man bara vill omge sig med ja-sägare så står det förstås var och en fritt att göra det. Men jag tycker det är synd. Jag tror att vi blir fattigare människor av det. Om man bara går på åsiktsmässig autopilot hela tiden och aldrig bryr sig om att tänka sig in i andras åsikter och ståndpunkter, då skulle jag vilja påstå att det rent av är fördummande.

Så jag kommer ut med det nu. Jag är musikrasist! Jag har väldigt svårt att tåla vissa genrer och grepp utan att tänka vidare på det, utan att ens försöka sätta mig in i vilka kvaliteter de ändå kan tänkas ha. Jag anser vissa genrer vara helt förkastliga. Precis tvärtemot mitt övriga liv alltså. Där tycker jag inte man ska tillåta sig att sjunka så lågt. Men i musikens värld kan man komma undan med de grövsta fördomarna utan problem. Det är inte dumt det!

Så när jag skriver den här listan, ha det ovanstående i åtanke. Kanske är min sämsta-lista din bästa-lista? Fine, det kan lika väl vara du som har rätt och jag som har fel. Jag är som vanligt subjektiv i mina bedömningar. Jag må tycka att din musiksmak suger, men vi kan väl vara vänner trots det? Eller? Säg till innan du unfriendar mig på Facebook, ok? Jag kan ju faktiskt ändra mig om nån av de här plattorna, konstigare saker har hänt.


Amon amarth – Deciever of the gods

Amon Amarth ja. Nu måste jag tillstå att jag diggar ett par av deras låtar genom karriären. Det är fläskigt och de lyckas ibland få till riktigt vassa gitarrmelodier. Men oftast gör de inte det. Då blir det så här obotligt urtrist och lökigt att man blir själatrött. Ja, vi har hört det 100 gånger förut. Nej, det är inte längre charmigt, som Motörhead eller AC/DC, det är bara tröttsamt. Dags att ge upp, eller sparka sångaren, ta in en rensjungande snubbe och börja konkurrera med Sabaton på allvar?

Blackfield – IV

Den här skivan är lika talanglös som titeln kan skvallra om. Ok, Danzig kom undan med att döpa en platta till IV, likaså Led Zeppelin. Black Sabbath? Kanske, inte lyssnat på den så noga. Jag tror att jag hellre lyssnar på IV med Beyoncé än IV med Blackfield. Jag är inte överdrivet förtjust i Beyoncé, för övrigt. Blackfields första och andra platta duger gott. Där var nämligen Steven Wilson involverad, och det är svårt att dölja hans talanger som artist och låtskrivare (även om det lyckades väl på fjolårets magplask Storm Corrosion). Nu är han ute ur leken och det som är kvar är inte värt ett ruttet lingon.

Hypocrisy - End of disclosure

När släppte egentligen Hypocrisy senast något som var värt att lyfta på ögonbrynet för? 2002, säger jag. Catch 22 kändes fräsch och uppkäftig. Faktiskt så var 2005 års Virus fylld med rätt bra låtar, vi säger 2005 istället då. Sedan dess är det lite som Amon Amarth, upprepning på upprepning. Jag kommer på mig själv med att dra på End of disclosure och tycka att, ”ja men det här är väl inte så pjåkigt” för att ett par minuter senare känna mig helt nollställd. Nej, det här går inte för sig längre. Det är svårt att dissa ett gammalt hjälteband, men här får jag känslan att vråla som matadoren i Tjuren Ferdinand.

- Stånga mig!

- Hoppa på mig!

- MEN GÖR NÅNTING DÅ!

Ihsahn - Das seelenbrechen

På tal om att dissa gamla hjältar. Jag har tillbringat många timmar med att lyssna på Ihsahns musik genom åren. Först och främst så är Emperors discografi tämligen fläckfri, men även hans första tre solosläpp duger väldigt länge. Könstigt skit som Peccatum låtsas vi inte om. Nu har det tyvärr verkligen gått överstyr med solokarriären, och jag sörjer, sörjer och sörjer. En liknelse? Ok. Tänk att du har hittat en guldklimp. Och en till. Och en till. På samma ställe. Givetvis gräver du vidare på det stället, frenetiskt och kraftfullt. Tyvärr finns inget guld kvar, under ytan däremot flyter en flod av bajs fram. Och den ramlar du i. Sådär.

Katatonia - Dethroned and uncrowned

Det här är väl bara en ogenomtänkt engångsföreteelse va? Bra. Puh! Då kan jag andas ut igen. Tänk er Phil Collins gamla brottarhit In the air tonight framförd på enbart en akustisk gitarr. Bra? Möjligen, låten i sig är ju bra. Men jämfört med den, ok, ganska överproducerade originalversionen? Oerhört platt och trist. Så kan den här skivan sammanfattas, tycker jag. Man lyfter inte fram några kvaliteter som inte hördes i originalversionerna, man tar bara bort all kraft som Katatonia besitter.

Megadeth - Super collider

Retirement is now mandatory. You should have quit long ago, Mr. Mustard stain. Now piss off!

Mercenary - Through our darkest days

Nån som kommer ihåg Pains video till Just hate me? Där har vi ett gäng robotar som spelar, istället för människor. Det är så den här skivan känns. Tekniskt oklanderligt. Trevliga melodier, lite som ett elektrifierat svensktoppen. Noll känsla. Noll själ. Så sent som på 2008 års släpp kunde man i alla fall ana att de försökte övertyga mig som lyssnare att de brydde sig om musiken. Det lät lite ansträngt här och var. Här finns inget sånt kvar. Bara en blankpolerad yta. Som ett nytorkat bord på McDonalds.

Satyricon – Satyricon

Jag gillade Satyricon förr. Första plattan har inte låtarna, men atmosfären. Om jag sluter ögonen till den kan jag absolut föreställa mig stående i nån sorts läderväst i en medeltida skog, väntande på ett villebråd med nån sorts jävla pilbåge i händerna. Andra plattan, där snackar vi! Här finns både atmosfären och låtarna! En klassiker. Tredje plattan är totalt respektlös. 

-This is armageddon! = gåshud fortfarande. 

Forhekset = riktigt bra. 

Mother North = ord överflödiga. 

Slå ihjel hans ynklige lamm... Med KLUBBE!

Och titelspåret = klockrent rens! Bästa plattan med bandet enligt mig. 

Allt fram till och med Volcano har stora kvaliteter, men här börjar träigheten anas. Efterföljande plattor känns alltmer opersonliga och stela. Minimalistisk black 'n roll? Vem fick för sig att det var en bra idé? Nya plattan saknar allt jag en gång älskade med Satyricon. Här finns ingen själ, ingen glöd, inget driv. Kvar finns ett dovt och jämntjockt småhärsket mullrande, lika intressant som en grå tapet. Man kan inte tro att det är samma band som både kunde trollbinda och köra över förr i tiden.

The resistance – Scars

En helt poänglös platta. Jag smådiggar avslutningen i sista låten. Allt annat tycker jag inte om alls. Kanske beror det på att The Haunted gjorde det här bättre för 10 år sedan, och att det knappt ens då var särskilt spännande.