Nedräkningen
börjar. De kommande fem plattorna är min riktiga årsbästalista.
På femte plats...
varför
inte lite fransk Hardcore? Eller progressiv death metal, det kanske
är en mer rättvis benämning. Fast näe, progressivt är det. Men
death metal? Progressiv metal, med death-influenser och lite
hardcore-influenser. Det får duga som beskrivning. Jag föll pladask när Hacride släppte sitt album Lazarus 2009. Trots att jag
bara älskar en låt på den skivan. Ett monster vid namn To walk
among them. Först ut på skivan är den, och en hel kvart lång.
Vansinnigt att börja en skiva så, med den bästa, längsta låten i
karriären. Det gör ju att alla efterföljande låtar känns som
besvikelser.
Som
ni säkert har luskat ut vid det här laget så gillar jag progressiv
musik. Långa, vindlande låtar, inte helt uppenbara strukturer och
uppbyggnader osv. Nu när jag funderar på varför det är så, så
kom jag fram till det enkla svaret att det alltid har varit så. Jag
lyssnade mycket på E.L.O. I min ungdom, eftersom det var ett av
farsans favoritband. De gjorde för det mesta ganska raka låtar, men
med många olika instrument och stämsång. När jag kom in på
metal, så var plattorna ...And justice for all och Rust in peace
tidiga favoriter. När jag sedan upptäckte death metal fann jag
snabbt nya favoriter i Clandestine, Chaos AD och de tidiga plattorna
med At the gates. Alla dessa är ganska progressiva plattor, på ett
eller annat sätt. Jag var (och är) en av få som inte tycker att
Slaughter of the soul är det bästa At the gates släppt, With fear
I kiss the burning darkness passar mig mycket bättre. Så kort sagt
kan man säga att jag alltid har gillat progressiv musik, det är
bara det att jag inte brytt mig om att kategorisera det på det
sättet tidigare.
Introversion
är första låten på skivan. Här finns egentligen allt som To walk
among them har, men komprimerat. En av de bästa låtarna på skivan.
Strive
to ever more är andra låten. Här är det lite avigare och
stötigare. I ärlighetens namn så är jag inte särskilt förtjust
i versen. Men refrängen är bra. Och övrigt.
Synesthesia
är ett instrumentalt spår med doomiga gitarrer. Riktigt fett och
tungt.
Overcome
är en höjdpunkt. Det låter lite som något Gojira skulle ha kunnat
knåpa ihop, i alla fall fram tills dess att refrängen sätter in.
Här lämnar man Gojira i bakvattnet direkt. Hacride har ytterliga
dimensioner i sin musik, helt enkelt. Det är fett, tight,
progressivt men viktigast av allt så är det en jävla känsla i
låten.
Edification
of the fall är näst på tur. Den bjuder på mer av det goda. Framåt
slutet mynnar låten ut i ett parti som påminner en hel del om
Opeth. Inte mig emot.
To
numb the pain är nästa instrumentala stycke. Mer atmosfäriskt än
det förra, och en försmak om i vilken riktning den sista delen av
plattan kommer att ta.
Ghosts
of the modern world är nämligen stämningsfull, efter det inledande
partiet. De sista tre minuterna av låten är en av plattans riktiga
höjdpunkter.
Skivan
avslutas med den lite mer tillbakalutade Requiem for a lullaby. Så
här snälla har jag aldrig hört Hacride förut. Här har musiken
fått stå tillbaka lite, och sångaren får chansen att glänsa. Man
anar ändå hur svårt de har att hålla sig på mattan, de första
minuterna fullkomligt vibrerar med återhållen energi. Men istället
för att braka igång på sedvanligt manér så suger de länge,
länge på karamellen innan de förlöser låten med ett underbart
gitarrsolo framåt 5:40. En av många höjdpunkter på en väldigt
bra platta, som sin ringa spellängd till trots innehåller väldigt
många godsaker.
På
fjärde plats, kommer lite oväntat Queens of the stone age med sitt
genombra album ...Like clockwork. Egentligen är inte det här min
grej, och jag är väldigt selektiv när det gäller QOTSA, men här
har de gjort ett album som jag gillar förbehållslöst. Inte sedan
den stora kommersiella framgången Songs for the deaf år 2002 har
jag gillat dem så mycket. Jag tänker inte gå igenom den här
plattan på samma sätt som jag gjorde med Hacride, av det enkla
skälet att alla känner till QOTSA. Det finns inte något för mig
att tillägga förutom vilka av låtarna på skivan jag gillar bäst.
Och här kommer de.
I
sat by the ocean
If
I had a tail
My
god is the sun
den
Bowie-doftande Kalopsia
den
dramatiska I appear missing
och
det finstämda avslutande titelspåret smäller alla högt i min bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar