Teknikens gudar smilar brett mot mig.
Det här var ett kraftfullt och tilltaget inlägg nyss. Nåja. Men så
släckte jag ljuset på toaletten, vilket störde ut mitt externa
ljudkort, vilket i sig orsakade en blåskärm. Hur det hela egentligen funkar
ligger bortom min förmåga att förklara, små osynliga gnomer i
luften? Så det här blir ett förkortat inlägg. Till
årsbästalistan, plats tre och två!
På tredje plats, en oväntad och
glädjande vändning, Steven Wilson med The raven that refused to
sing (and other stories). Bandet som gjorde honom känd, Porcupine
tree, har lagts på is tills vidare, men jag hoppas på en
fortsättning. Mellan 1996 och 2007 släppte de så många bra låtar
att jag knappt tror det är sant. En enastående låtskatt för
nyproggaren! Med 2009 års The incident tappade de formen, och
förutom några undantag är skivan inte alls särskilt bra. Hans
samarbete Storm Corrosion med Mikael Åkerfelt från Opeth är
vedervärdigt, och hans tidigare soloverk är alldeles för
navelskådande för min smak. Men här har han omgett sig med nya
samarbetspartners och verkar ha hittat väldigt rätt. Skivan är som
ett musikaliskt smörgåsbord, här finns lite av allt. Då den bara
är 6 låtar lång, kan varje titel redas ut en aning:
Inledande Luminol är en 12 minuter
lång spattig och spretig historia. Här finns för mycket av allt,
hela tiden. Det är dock underhållande.
Nästa låt står i stor kontrast till
den första. Den är lugn, finstämd och mjuk. Steven Wilson är
ärligt talat inte världens bäste sångare, men till den här
sortens musik kommer hans röst tillrätta tillfullo! Tillrätta
tillfullo alltså. Jag gillar inte att slänga mig med adjektiv som
”magiskt” eller ”fantastiskt” när det kommer till musik,
eller egentligen inte alls, men jag har svårt att hitta en bättre
passande beskrivning än just ”fantastiskt” när det gäller
solot. Strålande räcker liksom inte riktigt till.
The holy drinker är återigen ett
väldigt progressivt spår. Avslutningen på låten är inte att leka
med, stenhård, svintung och riktigt bra!
The pin drop är väl kanske den
svagaste låten på skivan. Bland alla andra urladdningar känns den
en smula tam. Med det sagt är det en väldigt bra låt.
The watchmaker är Steven Wilson i hans
mest introspektiva form. Låten byter dock skepnad ett par gånger
framåt slutet, och blir en väldigt trevlig resa.
Avslutande titelspåret är den mest
melankoliska låten på skivan. Det är sprött och vackert och en
given höjdpunkt.
Klippet här ovan är trailern till min
andra plats på årsbästalistan. Det är underhållning. The
Monolith Deathcult har hoppat i galen tunna med sitt jävligt coola
album Tetragrammaton. Hela albumet är hopp från galen tunna till
galen tunna. Materialet håller inte hela vägen alla gånger, och
personligen tycker jag att föregångaren Trivmvirate är starkare,
men den här plattan är ändå helt urflippad. Man vet helt enkelt
inte vad som ska komma. Som den music lover som man är (!) så är
det lätt att förtjusas av det här. Uppfinningsrikedomen, de tvära
kasten, den totala oräddhet som verkar råda. Att de verkar vara
riktigt sköna snubbar gör det förstås ännu så mycket bättre.
Se bara trailern ovan.
God among insects, den första låten,
känns som Deus ex machina del två, alltså första låten på förra
skivan. Instucket lite här och var är citat från Transformers. De
har visst fått tag i killen som gjorde rösten till Optimus Prime
att berätta på skivan, han dyker upp lite här och där. Så här
är man van att bandet låter, det är fett, bombastiskt, brutalt och
operalt (att operalt kanske inte är ett ord skiter jag i. TMDC hade
inte brytt sig om sådana detaljer, så varför ska jag göra det när
jag hyllar plattan? Jag tror ändå ni fattar vad jag menar med
uttrycket operalt).
Andra låten, Human wave attack, är
full av arabiska influenser, marscherande trummor och Samuel L.
Jackson. Ibland kanske det är mer skruvat och kul än bra, men man
har inte tråkigt en sekund till den här skivan.
Drugs, Thugs & Machetes handlar om
folkmordet i Rwanda och innehåller bitar av Martin Luther Kings tal
”I have a dream”.
Todesnacht von Stammheim handlar om RAF
och självmorden som ägde rum 18 oktober 1977. Likt Kindertodeslied
från föregående platta är det en hätsk tysk militärmarsch med
en stor skopa Rammstein.
S.A.D.M. Står väl för Supreme Avant
garde Death Metal och är väl en sorts programförklaring från
bandet. Eller en utmaning. De har utmanat folk att hitta stölder i
låten, tydligen har de snott friskt från alla hålla och kanter för
att få ihop den. Vilket gör det till en perfekt programförklaring.
Vi spelar den häftigaste dödsmetallen, bara för att vi snor av dom
bästa och gör roliga grejer emellanåt, ungefär. Jag gillar't!
Qasr Al-Nihaya är namnet på
tortyrfängelset som användes under Husseins regim i Irak.
Sista låten låter jag sångaren i
bandet orda lite om: ”Aslimu!!! – All slain those who brought
down our highly respected symbols to the lower status of the barren
earth” is the oldest song on the album. “Aslimu!!! – All slain
those who brought down our highly respected symbols to the lower
status of the barren earth” is about the Muslim Brotherhood in
Egypt and their unsavoury influence on the “spring” in the Arabic
world. “Aslimu!” means “Submit!” in Arabic. The song
“Aslimu!!! – All slain those who brought down our highly
respected symbols to the lower status of the barren earth” was born
after we thought “Aslimu!” could use some convoluted sentence you
often find in religious texts, so “Aslimu!!! – All slain those
who brought down our highly respected symbols to the lower status of
the barren earth” was born. That’s the story behind the title of
“Aslimu!!! – All slain those who brought down our highly
respected symbols to the lower status of the barren earth”.
Det här innebär att det bara finns en
skiva kvar att orda om för mig. Ska passa in med att jag har glömt
av några släpp också, men jag tänker inte bry mig om den
detaljen. Det här blev alltför långrandigt ändå. :)
Som sagt, avslutning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar