Återupptäckansvärda skivor, del 1

Det här är nåt jag har funderat på länge. Två stora stötestenar har dock stått i vägen. Ett: orka bry sig. Två: Vad döpa?

När ordet återupptäckansvärd dök upp i huvudet så visste jag att jag var tvungen att sätta igång. Det är ett ord jag inte bara kan slösa bort. Ett ord som känns väldigt passande. Inte helt rätt, men ändå inte fel. Pekoralt, vilket passar sammanhanget. Jag har länge filat på en stor politisk text, men den är alltför otymplig för att framskynda. Så därför sticker jag emellan med:

Återupptäckansvärda skivor del 1.

Först ut är No-man med skivan Together we're stranger. Den utkom 2003 och har säkert inte uppmärksammats alls av 90% av er som läst hela vägen hit. Många kanske drar öronen åt sig när jag börjar rekommendera musik, då ni vet om att jag uppskattar hård och fräck metal? No-man är varken hårt eller fräckt. Annars drar ni kanske öronen åt er då ni vet att jag gillar krånglig och progressiv musik? No-man är helt okrångliga. De är väldigt rakt på för att vara min kopp musik.

Jag har länge haft en man crush på Steven Wilson, och han är involverad här. Lite programmering, typ. Ni slipper höra honom sjunga.

No-man gör (gjorde) nåt som kallas art rock. Skivan Together we're stranger vidhäftas adjektiv som Sombre och moving, vilka jag håller med om. Ett bra mycket mer avslappnat Porcupine tree. Tänk er deras replokal efter att trummisen somnat och förstärkarna gett upp.

Det kan låta tråkigt, och emellanåt är det inte direkt jättepeppig musik. Det No-man gör så bra är att med små och enkla medel bygga upp en låt från lågmäld öppning till vackert och starkt crescendo. Formeln är enkel; bygg på tills det inte längre går. Anathema använder sig framgångsrikt av samma formel. De går dock gärna för långt ibland, enligt mig. No-man är blygare.

Vad mer finns att säga? Lägg en lyss på låtarna All the blue changes, Photographs in black and white (en försmak av Wilsons kommande solokarriär) och Back when you were beautiful i första hand. Är du på rätt humör (lite avslagen och onsdagsdyster, kanske?) så kanske du njuter av dem lika mycket som jag?

No-Man – Together we're stranger. Helt klart återupptäckansvärt!