Årsbästalistan 2015, del 2

Bäst är att smida medans järnet är varmt. Metal in the niiiight! Dags för del två på min årsbästalista. Tanken är att dra ner på tempot en smula. Skivorna blir bättre ju längre in i texten jag kommer, vilket brukar innebära att uppspeltheten ökar. Ökad uppspelthet innebär textutläggning. Ökat alkoholintag innebär ökad raljering and what not. Men framåt må det bära.

12. Steven Wilson – Hand. Cannot. Erase. Är i ärlighetens namn en liten besvikelse. För att föregångaren The raven that refused to sing (and other stories) är så förbaskat bra. Jag uppskattar att den här mannen vägrar göra samma skiva två gånger i rad. Så jag kan ta att jag inte gillar den här lika mycket som föregångaren. Så länge som Steven Wilson regelbundet ger ut musik är jag nöjd, det finns alltid höjdpunkter. Titelspåret är en sån. Vansinnigt snygg gitarr bjudes. Perfect life är en annan udda sak som skänker glädje. Videospåret Routine smäller inte lika högt. Efter det proggas det på så det står härliga till. Eller? Det är inte oävet, men jag vill ha sång på min musik tack. Inledningen på Ancestral är det bästa han har gjort på ett antal år, enligt mig. Inte ofta önskar jag kortare låtar av herr Wilson, men i det här fallet är det tyvärr verkligen så. En remix på den här i julklapp, käre Steven? Behåll de första femåenhalv minuterna som de är, men gör om resten. Och korta ner. Success! Skivan avslutas sen med den helt genombra Happy returns, där det finns en inte helt subtil nick till Porcupine trees örhänge Trains. Bra där. Mer sånt! Då skivan inte finns på Spotify så är jag lite ställd här. Jag petar in en kort sekvens på en av skivans absoluta höjdpunkter. Ett parti från Ancestral. 

På plats 11, svenska Shining med IX - Everyone, everything, everywhere, ends. Ett band jag har en kluven relation till, minst sagt. Om det verkligen är Kvarforth som skriver musiken så förtjänar grabben en rejäl eloge. Ofta får jag känslan att han har omgivit sig av verkligt skickliga låtskrivare och musiker, för att sedan få möjligheten att punktera det så gott det går med sina tonårsångestattacker i mikrofonen. Som vanligt med Shining så är det musiken snarare än ”sång” och text som hamnar i fokus. Har det omvända varit fallet hade skivan inte tagit sig in på topp 100 i år. Från det inledande introt Den påtvingade tvåsamheten till avslutningen på Besök från I(h)onom vankas knappt ett svagt ögonblick över huvud taget. Det är verkligen genombra hela vägen. Såg dom live på Wacken i somras, en av höjdpunkterna där. Musikmässigt är det verkligen i toppklass hela vägen, även live. Sen blev sångaren sur på ena gitarristen och de kortade av spelningen och gick av. Snopet. Undrar om det är en del av imagen, eller om Kvarforth verkligen är helt dysfunktionell. Gör man en så genombra platta som den här så är det en rimlig fråga. Jag lade faktiskt till hela plattan i listan. Låtarna är olika varandra och bra allihop.

Innan ögonen står i kors så tänkte jag avhandla en sista skiva för kvällen. På plats 10 kommer Killing Joke med Pylon. Va? Jo ni läste rätt. Jag är kär. Jag vet inte hur det gick till, men det smög sig på mig. Jag har ägnat mig en smula åt deras plattor sen ungefär fem år tillbaka, men den här fick rulla på obehindrat ett varv medans jag jobbade. En vecka senare var det dags igen. Sen några dagar senare. Nu senaste två månaderna har den gått flera gånger i veckan. Det är, i alla fall för mig, riktigt fräscht det här. Bra med energi. Gubbigt? Knappast! Segdraget? Ja faktiskt emellanåt. Men annars finns allt där. Energin och pulsen och de riktigt starka låtarna. Här gör jag som förut och väljer ut några av de spår jag gillar bäst. Och tro mig, de här fyra låtarna gillar jag verkligen riktigt skarpt! En av årets stora överraskningar för undertecknad. Skratta åt mig om ni vill, det skiter jag blankt i!

På plats 9 hamnar Der Weg einer Freiheit med skivan Stellar. Jag får väl tacka Kamongot för tipset här. Tack! De första gångerna jag lyssnade var jag väl inte så uppspelt. Tyckte att det lät väl mycket som deras landsmän Agrypnie, fast inte lika vasst. Sedan dess har jag omvärderat en del. Vassheten är det inget fel på. Det finns givna paralleller till Agrypnie, men det är absolut inget rip of. Förutom låten Verbund, som låter som modern Marduk (bläk) så är det här förvånansvärt välgjort mangel. De tar tid på sig att utforska sina låtar. En nackdel är att man blir ganska mätt på en genomlyssning och inte genast vill ha mer. En fördel är att man blir tillfredsställd och inte känner sig snuvad på konfekten. En ny bekantskap, och en riktigt angenäm sådan.

På plats 8, ännu en liten skräll. Cradle of filth med albumet Hammer of the witches. Bandet så många älskar att hata, och jag hatar att älska. Jag har varit med dom sen första början egentligen. Jag köpte Death ...is just the beginning III 1994. När man var 15 och hade sitt studiebidrag så var samlingsskivor rätt väg att gå. Här upptäckte jag många band. Många har jag sedan dess glömt bort, men inte CoF. Låten var To eve the art, lite rumphugget. När jag kom över debuten hette den To eve the art of witchcraft, vilket faktiskt ändå betyder nåt. Debuten är fantastisk än idag. Uppfinna en genre och samtidigt göra ett mästerverk. På debutplattan? Få förunnat. Ganska snart märkte jag att det inte var helt okomplicerat att gilla CoF. När jag vann metalbowlingen någonstans runt millennieskiftet var förstapris ett presentkort på en av Linköpings skivaffärer. Arrangören Dman frågade vad jag skulle köpa. Jag svarade Midian, CoF's senaste album. Inte populärt, inte alls, nej nej. Fram till och med Midian är CoF väldigt bra. Därefter... ojoj. Det finns enstaka bra låtar på alla deras skivor, med möjligt undantag för den väldigt ruttna Thornography från 2006. 2008 innebar en nytändning och Darkly, Darkly, Venus Aversa från 2010 är faktiskt riktigt bra. Sen har det varit nattsvart. 2012 års The Manticore and other horrors är helt värdelös. Därför är Hammer of the witches en stor överraskning. Inte en dålig låt så långt ögat når. Två av låtarna är bland de bästa bandet någonsin gjort. Och då har de, enligt mig, gjort ganska många jävligt bra låtar. Jag stör mig knappt ens på sångarens ”jag-är-en-livrädd-liten-flicka-skrik”. De två låtarna jag lägger med på listan får säga allt. Resten låter samma lika, om man kan säga så om ett så pass innovativt band som CoF. Och för protokollet så är jag inte ensam om att hylla nya plattan. Min bibel, Encyclopaedia Metallum, tillåter gästrecensioner av skivor. Här kollar man upp om man är ute och cyklar i sina omdömen. Inte sedan 1996 har CoF fått så höga betyg för en skiva. Det är 19 år det. Visserligen gillar folk att spy sin galla över CoF, så de siffrorna tar man gärna med en nypa salt. Men ändå...

På plats 7 stoppar jag in Soilwork och deras The ride majestic. Ännu ett band jag följt sedan starten. Ett band som även de släppt rätt kassa skivor. Sedan The panic broadcast har de dock gjort det mesta rätt. Vad är nytt på nya då? Enligt mig har sångaren hittat formen. Björn har aldrig låtit bättre förut. Jämför man musiken de gör nu, med den de framförde för tio år sen, så är det återigen mer intrikata låtbyggen. Mer thrash, men samtidigt mer melodiöst. Mer av allt, egentligen. Och nu, till den som kläckte frasen ”less is more”... Go home, you're drunk. More is more, less is less. Hur svårt kan det vara att få in i den trånga lilla skallen? Åter till skivan så är titelspåret kalas, Death in general en allsångsdänga, The Phantom det ondaste bandet har skrivit, Whirl of pain en riktigt effektiv dänga, All along echoing paths har så många lager att man inte vet vart man ska rikta öronen och Father and son, watching the world go down en av bandets bästa skivavslutare någonsin. De kommer nog aldrig toppa Song of the damned. Men vad gör det. Framåt är enda vägen att gå, något som Soilwork numera visar med varje nytt släpp.

Det här blir sista posten för detta inlägg. En ny upptäckt för mig. De väntar på att även du ska upptäcka dem. På plats 6, Norrköpings stoltheter Year of the goat. Albumet The unspeakable. Ockult rock. Om man då tar fram luppen så är ju grannstadens Ghost en given jämförelse. De satte jag på plats 16 och YotG på plats 6. Vad är skillnaden? Uttrycket. Livlösheten i Ghosts sång vägs upp av lidelsefullt uttryck. Melodierna framförs i form av the mighty riff, inte pianoklink. Det är de små detaljerna som gör det för mig. Här saknas hits som tex He is, men å andra sidan finns klart mer att suga på i YotGs musik. Det tar lite tid att smälta och greppa. Det sitter inte omedelbart, vilket givetvis ökar livslängden. Om jag lyssnat på Meliora tio gånger, så har denna plattan underhållit mig minst dubbelt så många gånger. Öppningen All he has read är en av årets låtar, trots sin oerhörda längd. Jag är helt tänd på The Emma. Vilka melodier! Hela vägen fram till avslutande The riders of vultures finns små saker att upptäcka och gilla. Det är bare té å gå lyss, gott folk!


God juldag på er! Jag återkommer så snart jag hinner med avslutningen av årsbästalistan. Spellistan är givetvis uppdaterad med låtarna avhandlade här. Ni hittar länken i första inlägget.