Mitt eget lilla elfenbenstorn

Jag har haft en harang på gång länge nu. Men halvvägs genom texten så har jag kommit av mig. Jag tror det beror på att jag inte har hittat det rätta anslaget. Med en annan ingångsvinkel så vi får se om det blir rätt den här gången.

Tanken från början var att skälla ut precis allt och alla och kalla er helt dumma i huvudet. Men den som är utan synd kastar första stenen. Så jag kastar stenen mot mig själv; om ni känner er träffade är det inte mitt fel. Så:

Jag går och bär på en gnagande känsla av att allt är på väg åt helvete. Samtidigt snurrar jorden vidare runt solen i sin bana som om ingenting har hänt. Är mina förnimmelser falska? Vad är sanning och vad är dikt? Det är frågor jag ställer mig själv. Hur reellt är mitt eget lilla elfenbenstorn?

Bakgrund

Vanligtvis håller jag koll på vad som sker på medierna. Nättidningar och sociala media. Det krävs, tycker jag, för att skapa sig en någorlunda nyanserad bild av verkligheten. För tillsammans skapar vi verkligheten. Den är inte någon statisk och mätbar tingest, den är vad vi gör och säger och tycker. På senare tid har jag mer och mer dragit mig undan från länkar på sociala media och ledare i tidningar. Det borde innebära att jag får en sämre överblick över vad som sker och varför. Eller?

Om vi blickar tillbaka ett antal år så såg vår verklighet väldigt annorlunda ut. Vår omvärld tog vi in via tidningar, TV-sändningar och djungeltelegrafen. Vår värld var mindre. Framför allt så tror jag att den i mycket högre utsträckning var gemensam med de vi lever närmast med. Vi delade vår verklighetsuppfattning i mångt och mycket med vår umgängeskrets. Detta har sociala media slagit om ända.

Människor är flockdjur, flockdjur följer instinktivt auktoriteter. Förut var de auktoriteterna ganska enkla att peka ut. Våra föräldrar, lärare, kommunala politiker, statsöverhuvuden osv. Vi svenskar har historiskt litat nästan blint på våra auktoriteter. Våra myndigheter har i folkets ögon okorrumperade stått som rättvisa samhällstjänare genom decennierna. Nuförtiden överöses vi av auktoriteter. I och med att den virtuella världens inflytande har ökat lavinartat i våra liv så blir det mycket svårare, och framför allt mycket mer tidsödande att skilja på legitima auktoriteter och troll/kändisar/bråkmakare. Våra flöden översköljs av allsköns människor som säger åt oss vad vi ska tycka och tänka i alla möjliga och omöjliga frågor. Vem ska man tro på?

Ett par exempel

Ska vi ta Henrik Schyfferts matematiska formler på allvar? Ska vi ta nationalekonom Tino Sanandaji konflikterande statistik på allvar? Klassiskt så är detta en ickefråga, då Schyffert inte har någon dokumenterad kunskap som helst i de frågor han uttalat sig i, medan Tino bevisligen har det. På något sätt har dock Schyffert blivit någon sorts auktoritet. Tino verkar det inte som om man kan dela hur som helst. Men hur är det med agendorna? Från vilken vinkel kommer de? Vad är deras mål och syfte? Hur mycket är objektiv sanning och hur mycket är ren propaganda? Ett annat exempel som fick mig att bli heligt upprörd är kändisuppropet. En massa kändisar tog officiellt ställning för humanism och avstånd från rasism. Enligt mig i syftet att få svenska folket villiga att motta så stor migration som möjligt. Vad är felet med detta då?

Ett: rasism i dess ”normala” snäva ram är inte utbrett i Sverige. Det finns forskning som visar att Sverige är världens minst rasistiska land. Den rasism man tar avstånd från i kampanjen är inget annat än det sunda förnuftets röst som skvallrar om att vi inte kan ta emot mer än en viss kvot invandrare och flyktingar. Detta innebär faktiskt att jag inte skriker rasist om jag får reda på att nån röstar på SD. Jag lämnar det där.

Två: detta drivs i en av landets största dagstidningar, vars huvudsakliga uppgift är att förmedla nyheter. I andra hand kommentera och analysera det som sker runt om oss. I tredje hand att granska makthavare. Och att i fjärde hand fungera som en länk mellan folket och makthavarna. Visst finns rimligen opinionsbildning med här, underförstått, men detta bör i öppenhetens namn i huvudsak hållas till ledarsidor. Att under falsk flagg med hjälp av våra nya auktoriteter genomföra denna kampanj ledde till min, ännu så länge, intakta bojkott av DN.

På gammelmedias tid var det här inte något större problem, man läste tidningar/såg på TV och diskuterade med sina närmaste om hur saker och ting låg till. Den naturligheten finns inte längre. Istället vänder vi oss till våra flera hundra plus stora vänlista på Facebook, där vi naturligtvis bombarderas av många olika teorier. Så vem ska man tro på?

Varje dag översköljs jag i mitt facebookflöde av mer eller mindre genomtänkta delningar, allt från korkade puns till vetenskapliga artiklar. I nästan alla fall är de delade i ganska plumpa näspåskrivningar. SD är onda (ja jag har hört det två tusen gånger nu, kan vi gå vidare?), MP är helt verklighetsfrånvända (dito, att de har hamnat rejält på sniskan de senaste tio åren står väl dock utom rimligt tvivel), Löfvén är dummihuvvet, oppositionen är helt overksamma, ingen har en plan för nåt, ja förutom kommunisterna då, eller är Annie Lööf räddaren i nöden? Och för andra gången i mitt liv känner jag att det inte ens är värt att gå och rösta. Jag har faktiskt ingen aning om var jag skulle lägga min röst. En liknelse: jag har gått och blivit med Spotify. Jag fjärmar mig från mitt piratliv. I min mastodontlista lägger jag till låtar jag gillar. Ofta kommer jag till en artist eller ett band som antingen inte finns på Spotify eller som bara delvis finns där. Då kan jag komplettera med piratade Mp3:or. Min verklighet känns lite som Spotify. Jag vet att det saknas delar för att få till en sammanhängande verklighetsbild, men jag vet inte var jag ska leta efter dessa delar. Media ger mig dem inte, sociala media skulle kunna ge mig dem, men då måste jag samtidigt svälja en ideologi. Det är något jag inte vill göra.

Poänger

Hur kan man omfamna en ideologi? Vet man inte att man då gör ett stort avkall på sanningen? Hur ska man med någotsånär rakt ansikte kunna kalla sig verklighetsförankrad när man medvetet tar avstamp från en ideologisk plattform? Att förminska verkligheten på ett sånt sätt, att ta på sig de skygglapparna, får mig att se rött. Det leder till något vi kan kalla balkanisering. Som i sin tur leder till ökad polarisering, och det är så jag ser alla, välmenande som plumpa delningar på sociala medier i dagsläget. Varje delning till Sd:s nackdel innebär en ökad polarisering mellan anhängare och motståndare. Hur länge sen var det jag såg en någorlunda balanserad debatt som inte nästan genast urartade? Jag kan inte ens minnas. Det är så vi använder våra sociala medier idag. Vi bygger våra egna elfenbenstorn ihop med våra liktänkande, så till den vida grad att dissidenter omedelbart stämplas och fryses ut. För varje delning till SD's nackdel ökar klyftan. För inte kan väl någon på fullaste allvar tro att en sympatisör med SD skulle tänka om bara för en delad text eller ett par korta faktoider? Den som tror det är naiv, snällt uttryckt.

Listan

Egentligen är det jag är ute efter ganska enkelt. Måtta. Transparens. Medmänsklighet, på det sätt att vi inte avfärdar andra som idioter bara för att de har en annan politisk uppfattning. Ett bättre förhållningssätt och användande av sociala medier. Jag avskyr texter som avslutas med bara gnäll. Gnäll är sällan konstruktivt. Så för egen del har jag författat en liten handlingsplan som jag dels tänker försöka följa, dels dela med mig av.

1: Var aktsam med vad du delar. Jag delade förut en hel del om klimat/miljö och ekonomi. Det blev ingen glad av, egentligen allra minst jag. Man begraver sig själv djupare när man inser hur lite ens egna hjärtefrågor betyder för andra som man räknar till sina vänner. Diskutera hellre detta i en verklig situation, då blir samtalet levande och missförstånden/övertrampen färre.

2: Om det inte är roligt, nytt eller väldigt stort, kolla inte upp allsköns skit som dina FB-vänner delar. Om du ändå går in på en länk som ligger precis i linje med dina egna åsikter, gör då åtminstone en liten ansträngning för att hitta en annan text som behandlar samma ämne ur ett annat perspektiv. Gärna något som sticker i dig lite grann. Annars gör du dig själv en björntjänst och får stå där med rutten hjärna i en smal åsiktskorridor och skämmas i slutänden, när det som det alltid gör visar sig att verkligheten inte var så förbannat enkel.

3: Använd sociala media till det de är bäst på. Att spionera på folk, få tips om saker som händer, hålla en viss kontakt med bekanta, lolcats. Om du är på väg att dela skit som bara är till för att basunera din egen förträfflighet eller hoppa på andras dumhet, tänk ett varv till.

4: Trollande föder troll.

5: Försök att vara kritisk till dig själv och dina åsikter. Hur mycket av det du vet VET du egentligen?

6: Politik är viktigt, men ärligt talat, är det värt att bli ovänner över det? Vi kan vara vänner med varandra trots olika politiska åsikter, faktiskt ser jag helst att det är så, då gruppmentalitet sällan leder till något gott i slutändan. Många av mina vänner har en politisk uppfattning som skiljer sig från min, egentligen nästan alla. Det behöver inte vara något som står i vägen för vänskap, varken på fejjan eller utanför.