Hej bröder och
systrar. Året lider mot sitt slut och det är dags att sammanställa
det. Musikmässigt. Som vanligt. Jag har faktiskt hållit på med det
här ända sedan 2008, så visst vore det synd att bryta den sviten?
Jag har redan nu bestämt mig för att det inte kommer att bli
gigantiska inlägg det här året, utan lite mer kort och koncist.
2015 kretsar kring ett
fåtal länder. Polen, som vanligt. Finland. Sverige. Norge. Mer än
vanligt har det kretsat kring dessa basländer, mer än på länge.
Trots det har det ändå dykt upp guldkorn från några andra hörn i
världen.
Jag tänkte faktiskt
dra igång direkt. Här är alltså mina topp 5 plattor i år. Topp
fem? Nänänä. Topp 25 menar jag. Varför begränsa sig. Ja, 25 är
också en gräns, utanför den gränsen finns plattor med bra låtar
på, men inget som rullar regelbundet. Har även en nyhet med i år.
2015 på Spotify. Här samlar jag även upp de bra låtarna från
plattorna som inte klarade av att hamna på listan. Håll till godo!
På plats 25 hittar vi
Galar med albumet De gjenlevende. Varför? Jo, jag ville säkra lite.
Har faktiskt bara lyssnat på plattan några gånger, men jag vet att
den är bra nog att hamna på listan. Jag är ganska säker på att
placeringen är ett par pinnhål för blygsam, men det är alldeles
för tidigt för att avgöras. Vad bjudes då? Jo, melodisk Black
metal från Norge. Inget man inte har hört förut. Men de gör bra
melodier, riktigt bra till och med. Jag lade med det utmärkta
titelspåret på listan. Vidare in i skivan envisas de med det vi
metalskallar lite föraktfullt benämner som skönsång. Den faller
ganska platt, vilket givetvis drar ner helhetsintrycket på skivan.
Om du gillar titelspåret kan du själv gräva vidare, inget annat
spår sticker dock ut lika mycket enligt mig.
På plats 24 petar jag
in The Crown med skivan Death is not dead. Hela tre låtar från den
letade sig in på min lista. I de stunderna låter de precis som jag
vill ha mitt The Crown. Hårt och svängigt. I övrigt är skivan
lite för segdragen och gubbig. Det var bättre förr. Plattor som
Crowned in terror och Deathrace king är, om inte milstolpar, så
åtminstone ganska oumbärliga om man gillar thrashig Göteborgsdöds.
Jag såg The crown live för första gången förra helgen i
Norrköping. En riktigt bra spelning. Två av låtarna på listan
avverkades där, till både min och övriga publikens tjusning. Att
de sedan fyllde på med gammalt material var smart gjort av dom!
På plats 23 blir det
Barshasketh (Baskerhatt) med skivan Ophidian Henosis. Nån läsare kanske tycker
att det är en ganska svag placering, och jag kanske kan hålla med.
Jag gillar skivan. Men efter ett par låtar så tappar jag intresset.
Det vankas melodiös Black metal av inte yppersta toppklass, det kan
man ganska snabbt höra på instrumenthanteringen. Men det är
melodierna och låtarna jag räknar främst, inte hantverket. Ibland
i alla fall. Jag har petat in en låt här, enligt mig den bästa på
skivan, men i ärlighetens namn så är de ganska jämna rakt igenom.
Vilket luktar kvalité, men inte direkt spänning. Om melodiös Black
Metal är din grej, kolla in plattan. Kanske passar den dig bättre
än mig?
På plats 22 så kommer
en skräll. Inte att de tog sig in på listan, utan att de hamnade så
långt ner. Så håll i er. Tribulation med The children of the
night. Nu tog jag med två låtar från den skivan. Strange gateways
beckon är en kanonlåt, och den andra är en publikfavorit från
plattan, så det hade känts skumt att utelämna den. Men annars?
Ganska jämntjockt och relativt trist faktiskt. Jag gillar förra
plattan klart bättre. Kanske för att den var mer äventyrlig. Den
här är ganska slätstruken. Och efter att ha sett dem live förra
helgen så tror jag mig ha en aning om vart det hela barkar iväg.
Nästa platta förutser jag bli ren och skär Graveyard-rock. Och det
är definitivt inte i min smak. Tack vare en av gitarristerna gick
jag efter tre låtar. Tack vare uttråkning hamnar Tribulation på
plats 22.
På plats 21 är det
slagsmål. Förlorande ur striden går Ages med skivan The malefic
miasma. Kanske tog jag ut nederlaget i förhand, då jag bara gett
den här skivan två snurr. Det låter bra! Melodisk black metal.
Lite folkvibbar på sina ställen, särskilt där nyckelharpan dyker
upp. Ganska snällt överlag. Det jag saknar för att hylla det på
riktigt är de vassa kanterna. Det är helt enkelt för följsamt.
Och nyckelharpa är automatiska minuspoäng, så är det bara. Jag
lägger till två låtar från skivan. Spawn of the tyrants för att
den faktiskt har lite stake i sig. Och Mountains ablaze, för att den
innehåller några bedårande melodier.
Vad är det här,
frågar ni er? Kan han inte ta med bra skivor, istället för såna
han bara gnäller på? Då känner ni inte mig. Jag må gnälla, men
jag gillar dom bra nog för att de ska få plats på min
årsbästalista. Många skivor hamnade utanför här, trots att jag
gillar dom. Arcturus, Faith no more, Fear factory, Graveworm, Iron
maiden, Keep of Kalessin, Malevolent creation, Marilyn Manson,
Melechesh, Leprous, Morgoth, Muse, Paradise lost, Vreid. Det är
några av de band som släppt skivor som jag uppskattar, men som inte
hamnar på topp 25. Så klaga inte! Jag spelar nog upp mig desto mer,
ju längre den här texten blir.
På plats 20 blir det
mer black metal, denna gång från USA. Abigail Williams lade till
mitt stora förtret ner efter att ha släppt en kalasskiva och en
ganska bra uppföljare. Sen återuppstod dom lite snabbt och spelade
in The accuser. Som jag ännu inte har rett ut. Förrförra plattan
var typ Dimmu Borgir, den efter var mer post black metal, säg Dark
fortress. Det här är black på riktigt igen, nästan kaosblack.
Ibland. Ibland är det typ skitig rock. Jag fattar inget emellanåt.
Kan tro att det här kommer att smyga sig på mig. Just nu vet jag
inte, som sagt. Låten jag lade till är bra. Den förstår jag i
alla fall till fullo. En märklig skiva. Är den värd ett varv? Nej,
det tycker jag inte. Ska man lyssna, bör man åtminstone ge den fem
snurr, annars blåser den förbi rakt över huvet barre.
Plats 19 ockuperas av
Lamb of God med den rakt igenom starka Sturm und Drang. En så här
jämnbra skiva har de inte släppt förut. Svängigt och lagom hårt.
Så varför inte högre på listan? Jag har hört det här förut.
Det som en gång drog mig till Lamb of God var det uppfinningsrika
och snygga gitarrspelet. Nu sysslar de mer med att skriva följsamma
och raka metallåtar. Vissa jublar över utvecklingen, andra inte. Ni
kan ju gissa på vilket sida av staketet jag befinner mig. Nå, en
del av låtarna är så pass bra att de skjuter upp skivan en bit upp
på årsbästalistan. 512 är en av mina favoritlåtar med bandet
över huvud taget. Så det så!
Lokalt på plats 18!
Dead Soul med plattan The sheltering sky. Urstark inledning på
plattan, de två första låtarna är givna favoriter. Sen då? Det
går utför. Energin mattas av och tomgångskörningen tar vid. Inte
förrän i åttonde låten bränner det till lite igen. Spår tre
till sju klarar jag mig utan tack. Jag hade faktiskt högre
förväntningar efter den riktigt bra debuten. Men det är synd att
klaga. Får jag så här pass bra genomförd Depeche-dyrk till livs
så är jag ändå inte missnöjd. Bara en aning uttråkad emellanåt.
Norsk art rock/progg på
sjuttonde plats. Inget år utan åtminstone ett par proggplattor på
listan. I alla fall inte de senaste 12 eller så. Gazpacho är ojämna
till förskräckelse! De har släppt album som är stora favoriter
för mig, med album jag inte skulle köpa om jag hittade dom för
30:- i en reaback emellan. Molok är ett av deras starkare släpp. De
har gått all out på progressiviteten och inte begränsat sig alls
här. Nåt som gör att skivan sticker ut är de rytmiska
experimenten. På den här plattan känns de klart mer framträdande.
Jag kan ha fel. Det kanske bara är en känsla.
På plats 16 blir det
lokalt igen. Ghost med albumet Meliora. Ghost har slipat vidare på
sin formel. Det är hittigare än någonsin. Och de har för första
gången tagit sig in på min årstopplista. Det är svårt att värja
sig mot låtar som Cirice, He is och From the pinnacle to the pit.
Framför allt är det refrängerna som sitter som en smäck. Nu
kanske någon undrar varför de inte hamnar högre på listan? Well.
Vad är det för fel på plats 16? Shut up Meg!
Finlands (Fin-land)
Amorphis intar plats 15 med sin pigga Under the red cloud. Jag skrev
av Amorphis efter att de släppte den helt hopplöst livströtta The
beginning of times 2011. Men de två senaste plattorna de har gjort
är bra mycket piggare. Circle var en riktig nytändning som håller
i sig även i Under the red cloud. Kanske är det här den bästa
plattan de gjort på väldigt länge? Jag tror det. Den håller att
lyssna på rakt igenom utan att få krupp och vilja börja klättra
på väggarna. Ett gott betyg.
.jpg)
Knullgoth på plats 14.
Om ni bestrider den benämningen av Moonspells musik har ni helt
enkelt fel. Moonspell har ju faktiskt gjort ungefär samma resa som
Paradise lost. Hype i början av karriären. Pop som ingen brydde sig
om under ett gäng år. Nytändning med ett riktigt bra album (i
Paradise losts fall 2002 års Symbol of life, i Moonspells fall 2008
års Night eternal). Och nu, 2015, släpper de den utmärkta Extinct.
Den skulle kunna vara bror med genombrottsskivan Irreligious.
Sista posten i detta
inlägg är plats 13. Den är delad. Varför i helvete då för? Jo,
jag bestämde mig för att begränsa till topp 25. Efter en timmas
skrivande insåg jag att jag hade glömt Lamb of God (plats 19). Så
vad göra? En delad 13:e plats såklart. Även om det svider lite i
skinnet. På plats 13A, if you will, hamnar Enslaved med sin platta
In Times. Den innehåller bara sex låtar. Buildning with fire,
titelspåret och avslutande Daylight är tråkiga och dåliga. Tur
att de andra tre låtarna är riktigt bra! Just tråkiga blir
Enslaved väldigt ofta. Många av deras låtar är riktiga
sömnpiller. När de inte är tråkiga är de helt fantastiskt
svinbra. En av låtarna jag tog med här, Nauthir bleeding, är
faktiskt svintråkig. Fram till kovändningen vid 4:45. Det kan vara
årets snyggaste break och vändning i en låt någonsin år 2015
typ. Heja!
13B tilldelas The ugly
med plattan Decreation. En ny bekantskap för mig. Alltså, jag gav
väl debuten från 2008 en halv spinn innan jag dömde ut den.
Decreation döms dock med beröm in. Det är välpolerad Black metal
i den svenska skolan, minus extra allt plus effektiva låtar. Jag
kommer säkert att tröttna på den vad det lider, men ännu så
länge diggar jag rätt hårt. Jag passar på att utnämna Nibiru som
en av kandidaterna till årets BM-låt. Och slänger med ett rejält
gult kort till avslutande Lögnerna till aska. Ända sedan Mörk
Gryning gjorde BM på stockholmska i början av 90-talet har väl
alla förstått att det inte funkar? Skärpning således! Förutom
det rejäla klavertrampet så är det två tummar upp!
Så. Det var det.
Första delen av årsbästalistan avklarad. Det är visst julafton.
Jag passar på att önska en god sådan, vilka ni än är och vad ni
än tar er för. Ett tips: Blasta inte min lista på julmiddagen med
släkt och vänner. Blasta den för er själva, eller i gott sällskap
när ni tröttnat på folk och fä. Julmiddagsdäst och klar. Och om
den inte faller i smaken så finns alternativ. The Beatles finns från
och med idag på Spotify. Onkel Kånkels julskiva kanske? Tystnad,
tagning? Ni gör som ni vill. Jag återkommer i mellandagarna. Tills
dess, heppåre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar