Bokslut

Bokslut görs av företag, inte privatpersoner. Dessutom görs de under vissa bestämda perioder under året. Ändå känns titeln rimlig att använda här. Se texten som en form av bokslut. För när man har nått ett mål, så bör man summera och sätta upp nya. Inte sant? Jag nådde ett mål i helgen som gick. Därmed är det dags för ett bokslut.

26 april 2009, foto David Andersson

Jag började kasta plast under senvintern 2009. Det var en barvinter med mycket sol och tidig vår, så förutsättningarna var strålande. Jag var sjukskriven och uppsagd, och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Alls. Därför kastade jag plast. Nästan varje dag. Jag har alltid spelat golf, egentligen så länge jag kan minnas. När jag av flera anledningar ledsnade på golfen uppstod ett tomrum. Då golf var en stor del av mitt liv så länge så var rastlösheten stor. Discgolfen fyllde snabbt ut det bestämda tomrummet. Och tog ganska snart upp ännu mera plats än vad golfen hade gjort; i discgolfen skaffade jag mig ideella uppdrag och tränade och tävlade mycket. Så mycket att studierna blev lidande. Men så har jag alltid fungerat. Nöje före nytta. Om man aldrig har haft en jobbkarriär som mål så faller det sig ganska naturligt.

Något konkret mål med mitt spelande har jag aldrig haft. Jag har alltid hållit det abstrakt och flytande. Senast i våras skrev jag målet i stil med att spela den ”perfekta” rundan. Det kan låta konkret, men är egentligen inte det. Så länge man inte går en bana på 18 kast finns alltid rum för förbättring. Så egentligen är det inte alls ett mål, snarare en vision. Nu efter helgen så känns det som om jag ändå nådde mitt mål, även fast jag inte hade formulerat det i ord innan.


Min första tävling var en Mälartourtävling. Första gången jag spelade Mälartouravslutningen på Järva tyckte jag att det var fantastiskt häftigt. En av världens bästa banor med ett stort och starkt startfält. Det här var 2010 och jag fick spela första rundan med Johannes Högberg, som sedermera vann tävlingen. Han spelade den bästa discgolfen jag hade sett tills dags dato, och jag var mäkta imponerad. Jag gick 11 kast sämre, vilket är väldigt mycket på en runda discgolf. Snabbspola fram till Järva Open i fjol. Jag spelade drömgolf under ¾ av tävlingen, då jag lite opassligt kom på mig själv med att vara i ledning med endast 9 hål kvar att spela. Det gick som det gick. Slutade 4, vilket är en bra placering ändå.

Inför andra rundan. Foto: Mats Löf

I år var förutsättningarna annorlunda. Jag spelade bra nog att ta mig till ledargrupp, vilket jag gjort på 4/5 Mälartourtävlingar under året. Där brukar sagan vara all. Huvudet kommer i vägen och jag spelar under min standard. Så även detta år, trodde jag efter 8 hål. Jag och Wille, som ledde efter första rundan och som också spelade dåligt nu pratade lite efter hål 8. Vi kom överens om att det var dags att skärpa till spelet. Där nånstans kom vändningen. För när jag på nionde utkastet ställde jag mig frågan ”ska jag verkligen pissa iväg allt som vanligt?” så blev svaret jag gav mig själv, lite överraskande, ett rungande ”NEJ!”. Jag började äta ikapp de andra, och när jag satte putten på sista hålet så var det för att göra den femte birdien i rad, och den åttonde på de sista 10 hålen. Jag hade gått in i zonen och stannade där tills sista putten satt. Gruppen gratulerade mig till segern, jag svarade väl lite tveksamt ”på riktigt? Tack...” och trodde väl inte heller på det.

Ledargruppen: William Gummesson, jag, Tomas Rosenqvist,

Lasse Jansson, Emil Håkansson. Foto: Tim Öberg

Mycket riktigt så var det inte klart ännu. Efter en nervös väntan blev det särspel mot Fredrik Lindberg. Vi gick upp mot första utkastet, och en liten kille vid namn Elliot frågade om han fick bära väskan åt mig. Jag log väl mitt fånigaste leende och tackade ja. Wille knackade mig på axeln och sade att det är så här det är att vara idol. Jag log väl mitt fånigaste leende igen, tror jag. Det är Elliot som står där med min väska på ryggen i förgrunden av videon. På väskan kan man även skymta min ”3 på 13”-pin, den är en annan historia. Fredrik fick börja, vilket oftast är en fördel. Men jag var fylld av självförtroende, och när hans utkast tog i en gren så tog jag chansen och parkerade hålet. Putten satt mitt i och segern var ett faktum.

Video: Magnus McDunder

Så var det med det. Ett stort mål, i alla fall så här i efterhand, uppfyllt! Så vad nu? Det är nu det blir svårt. Jag vet hur mycket tid och energi jag måste lägga för att nå nästa mål, nämligen en SM-medalj. Och jag ställer mig frågan om det är värt det? Det finns inga garantier för att lyckas. Jag är snart 36 år gammal och visst känner jag av en tävlingsdag i kroppen. Om det har varit slitigt på jobbet är det inte alltid jag orkar träna efter det heller. Det fyller på underifrån med juniorer och yngre spelare som kan och vill lägga ner mer tid och energi än jag. Och på senaste tiden har en annan sak börjat göra sig påmind igen, efter en tids frånvaro. Livet, tror jag det kallas. Med några tävlingar kvar på årets säsong så får jag ta mig en funderare på vad jag ska göra.

Visst är det konstigt? Jag har varken haft tid eller lust att träna i år. Jag tror att jag gjorde mitt senaste rejäla träningspass i juni nån gång. Ändå har spelet varit bättre än någonsin, först en vinst på Rudan i Haninge, sedan var jag (skulle jag vilja påstå i alla fall) bäst på banan under de sista två rundorna under Par-SM i Eskilstuna. Och nu mitt livs största discgolfseger. Det är ju nästan att man får be om ursäkt till alla hårt tränande. Jag har kastat ganska regelbundet och spelat seriespelet här i Linköping, men inte mer än så. Min övertygelse är att resultaten har kommit av flera andra skäl. Dels känns discgolfen inte lika viktig nu. Dels har jag haft underbart resesällskap på tävlingarna. Jag är mer harmonisk på banan och kan ta en bogey bättre än förut. Det är bara discgolf, liksom. Men det här håller ju inte i längden, det vet jag. Om jag vill känna den underbara känslan som infann sig precis vid videons slut här ovan, så är det uppoffringar och träning som gäller. Eller annars kör jag på som tidigare och ser vad som händer.

Livet, vi får se. Det kan bli så att jag väljer discgolf framför dig ännu en gång. Sporten har nämligen givit mig fantastiskt mycket. En glädje som du, livet, fram tills nu ännu inte givit med dig av. Så skärpning på den fronten livet. Jag skulle gärna se att nästa bokslut handlar om dig, och inte discgolf. Det får framtiden utvisa. Tills vidare, ha det fantastiskt! Fantastiskt tänker jag försöka ha det. Så det så!