Årsbästalistan 2015, del 3

Jag närmar mig slutet på årets musik. Spännande va? De som känner mig väl kan nog lista ut vad som är kvar på listan. Inte? Nehej. Trist. Nåja, det är bara att köra hela vägen in i kaklet och räta ut alla frågetecken? Vilka är de sex bästa albumen 2015? Svaret kommer nedan!

På plats 6 hittar vi Polska Hate med skivan Cruzade: Zero. Hate är, för er som inte vet, ungefär samma band som Behemoth. Minus glamouren. De demodebuterade samma år. Bandens första skivor är inget att bry sig om. 2004 gjorde Behemoth sin första riktigt bra skiva enligt mig, Hate väntade till 2005. Kanske är det därför många ser Hate som en karbonkopia av Behemoth? För att de ”slog igenom” ett år senare? Med plattan Morphosis (2008) blev de en av mina favoritakter från Polen, och har, trots ett par svagare släpp förblivit det. Cruzade: Zero når dock nästan upp till Morphosis, det är lätt deras näst bästa skiva genom karriären. Jag brukar vara ganska okänslig för dödsbröl; har man hört en har man hört alla. Men Adam the first sinner (!) har lyckats få till en sån malla på den här skivan att man ramlar baklänges. De har gjort en Behemoth, på det sätt de har dragit ner tempot och låtit låtarna komma till tals. Inget VM i att spela snabbt således. Styrkan är också skivans svaghet; den tenderar att bli lite långdragen emellanåt. Men det är kompetent, välskrivet och utmärkt genomfört.

Jag sade i början att 2015 var Polens och Finlands år. Frankrike fick dock med en skiva. På plats 5, Necroblaspheme med Belleville. Ganska okända i svängen, ganska nya, inte så produktiva. På debuten vankades helt skitig och egensinnig dödsmetal. Den uppföljande EP:n är än mer kaotisk. Här blandas BM, DM och punk. En liten pärla för er som ännu inte upptäckt Necroblaspheme. Årets släpp är en mycket mer sansad historia. Jag vill faktiskt inte ens ge mig på en genrebeskrivning. Men ta en smula Tribulation och lägg till en rejäl skopa experimentlusta, så kanske du dhar en aning om vad som väntas. Eller lyssna på Le discours du bitume. Bästa låten på skivan. Eller Waiting to exhale, där vi hittar den största skopan Black metal. Gouffre ger mest death metal och en länk till tidigare plattor. Jag hoppas på mer från Necroblaspheme. Det känns som om de fortsätter att söka efter sitt rätta uttryck, antagligen är det därför hela deras katalog känns splittrad. Jag hoppas att de fortsätter söka. Resan är viktigare än målet.

Plats 4 går till Mgła med skivan Excercises in futility. En ny bekantskap för mig för året, tackar Pipping för introduktionen och Emman för tjat om hur bra det är. Jag kan ibland vara mer än lovligt skeptisk till nya bekantskaper. När det gällde Mgła så fastnade de två första låtarna ganska direkt, de resterande fyra har fått växa in så småningom. Det som gäller här är BM med fokus på melodi snarare än tempo, precis som jag vill ha det. Det är inte renlärig BM, jag skulle vilja säga att både melodier och trumspel är för lekfullt för det. Precis som jag vill ha det. Jag vet inte riktigt vad jag säga mer, förutom att skivan inte finns på Spotify. Så jag lägger med en ljudvideo till sista spåret. Det är det som i slutändan har gjort störst intryck på mig. Här faller elementen på plats på det för mig mest givande sättet. Smått hypnotiserande. En text jag kan ta in utan skämskudde. En av årets BM-låtar, helt utan tvekan.

Nu har jag kommit till vägs ändå för i år, med endast tre titlar kvar att ta upp. Det är här det blir svårt. På riktigt svårt alltså. Att rangordna skivor och fördela platser är ju aldrig lätt. Men vad är det för skillnad på plats sju och åtta. Hårfin. Nu är det ändå topp tre. Olika material på bucklorna. Olika storlekar. Olika höjder på pallen. Klara skillnader. Ändå är det här det blir som tightast. Jag har haft en pågående debatt inombords nu i en vecka om hur jag ska fördela pallplatserna, och jag känner mig ännu inte redo att göra det. Men nu är ett lika bra tillfälle som närsomhelst antar jag.

På plats 3. Swallow the sun - Songs of the north. Det här är ju alltså tre plattor i en. Den första är genast identifierbar som STS. Till största delen sävlig finsk metal, blandad skönsång och vrål. Emellanåt lite intetsägande. Emellanåt kalasbra. Skiva två är akustisk. Finstämd men i ärlighetens namn inte min kopp té. Skiva tre är långsam. Riktigt långsam. Så långsam att man ibland undrar om trummisen glömmer bort att spela. Men så kommer det ett virvelslag ibland. Det här är rakt inte min kopp té. Jag vill ha action. Ändå var det här jag började fatta vad STS kunde vara och hur bra släppet är. Känslan i de här tröga kolosserna är, när de träffar rätt, nästan överväldigande. Gåshud. Inte ofta jag får det, men här bjudes det på sina ställen. Vad jag inte alls fattade vid första genomlyssningen är det som nu lyser starkast. Sammanvägt så är Songs of the north alltför mastig för att ta till sig. Jag gjorde en lista med de tio bästa låtarna för en månad sen, och den känns mer eller mindre korrekt fortfarande. Jag tar bara med guldkornen på årsbästalistan.

På plats 2. Barren earth - On lonely towers. Mer Finland. Lite gammalt folk från Amorphis och ovan nämnda STS. Jag har sett dom som ett flummigare Amorhpis på de första släppen. De har funnits på radarn, men i ärlighetens namn har jag funnit dem lite färglösa och tråkiga. Vad har ändrats? Allt! Jo, man kan fortfarande se Barrren earth som ett flummigare Amorphis. Men lyssna ett varv till. Den nya sångaren verkar ha fått hela bandet att tända till. Det är riktigt roligt att lyssna på skivan. Energi och ett nästan dramatiskt uttryck, främst genom sångaren. Men allt är tillskruvat och finslipat sedan tidigare releaser. Det är mer av allt och jag har svårt att inte småle när jag lyssnar. Mycket för att det var oväntat. Det här hade jag verkligen inte väntat mig av ett band som Barren earth. Jag känner inte många som gillar progressiv metal, så jag talar nog för döva öron här. Jag kan bara rekommendera skivan å det starkaste och hoppas att nån av er fattar't. :)

Plats 1. Lost soul - Atlantis - The new beginning.

Polen är ett land vars metalscen har drabbats av ett välartat inbördeskrig. Sedan Vader en gång i tiden satte ribban för teknisk death metal har succéerna avlöst varandra. Ett tag kändes det som om en lista på Europas bästa metaltrummisar skulle innehålla endast polacker. Banden har tävlat i att bli brutalare, svängigare, mest kompetenta och häftigast. Det är nog ingen överdrift att säga att Behemoth har gått segrande ur striden. Vader finns kvar, men jag lyssnar mest av nostalgiska skäl. Decapitated har divergerat och gått sin egen väg, till min förtjusning. Hate är bra, men börjar kännas en aning stela. Det finns många fler exempel. Lost soul är ett av dem. Förra plattan kom så sent som 2009. Jag blev så golvad som jag någonsin blivit av en skiva. Det här var en ny standard. Jag tänkte väl att det var dags att någon slog, då i mina öron det lätt överskattade Behemoth, på fingrarna. Men åren gick och Behemoth utvecklade sig till ett extremt metalband som skrev riktiga dängor istället för tekniska och småjobbiga låtar. Lost soul har inte hört av sig på sex år. Jag tror att de har jobbat extremt hårt på sin nya platta. Kanske för hårt? De har gått en annan väg än Behemoth i många avseenden.

I efterhand visade 2009 års Immerse in infinity upp svagheter. Man kan inte bygga en skiva på kross rakt igenom. Hälften av låtarna håller fortfarande måttet, men resten känns trötta och oinspirerade. Att jämföra den med Atlantis - The new beginning är som att jämföra ett modellflygplan med ett attackflygplan. Därmed inte sagt att allt är bättre på nya given. Jag saknar rena dängor som tex Revival. De nya låtarna är för intrikata för att tillåta sådana. Det byts för friskt. Alltid händer det nåt nytt. Det är frustrerande. Som inledningen på Frozen volcano. Här känner man direkt att potentialen finns för en total jävla death metal-smocka. Men så ändrar den riktning. Det är så hela skivan är konstruerad. Ibland får jag den maffiga känslan av att jag hör nästa steg i utvecklingen av Death metal, medan jag ibland skruvar på mig och undrar ”varför gjorde de inte så istället, det hade varit mycket bättre?”. Här är en platta på en dryg timme, inklusive de tre helt obligatoriska extraspåren, som innehåller så mycket death metal att man inte vet var man ska börja. Det är på tok för mycket ibland, och då kommer man på sig själv med att slölyssna utan att ta in nåt. Man måste vara aktiv här, annars flyger det bandet har jobbat så hårt med rakt över huvudet. Och det är att göra bandet en otjänst.

Just för hantverket och dedikationen förtjänar de förstaplatsen. Jag kommer att ha att göra med den här plattan en lång tid framöver. Åratal, gissar jag. Skam den som ger sig. Jag ska förstå den så småningom. I sin fullhet. Jag har en misstanke om att det blir en givande resa.

Här har ni årsbästalistan i sin helhet, så gått det går. 125 låtar från året som gått.
spotify:user:rars:playlist:6kF1xsoftFTdLZ9kxaqR1B

Det var allt från mig i år. Jag tillägnar en tanke till Lemmy som gick ur tiden idag. Mycket på mina listor hade antagligen låtit annorlunda utan han och hans verk. Glad avslutning på er. Catch you on the flip side.