12/7 Decapitated - Carnival is forever
Vid sommartid kommer Decapitated med en jävla giv. Hårt men melodiöst och omväxlande. Eftersom det är ett polskt band så var det bara en tidsfråga innan de släppte nåt jag fastnade för ordentligt, jag gillar visst nästan alla större polska metalband.
9/8 Fleshgod apocalypse – Agony
Augusti var en tokbra musikmånad. Inte helt oväntat toppade Fleshgod Apocalypse sina båda tidigare släpp, minin som utkom i fjol var en fingervisning om kommande stordåd. En av årets bästa plattor! http://www.youtube.com/watch?v=xjKyzwqIT7s
19/8 Ghost brigade - Until fear no longer defines us
Det brukar falla sig så att jag delar ut ett toppbetyg per år, och i år går det betyget till Ghost Brigade med videon Clawmaster. Plattan i helhet når tyvärr inte samma höjder som den föregående Isolation songs, men så var den plattan också den bästa finska på mycket länge. Om inte någonsin.
http://www.youtube.com/watch?v=6kubmMxykI8
19/8 Leprous – Bilateral
Å ena sidan är det här rätt löjlig musik. Så fort ordet progressiv kommer på pränt så gäller det att se upp så man inte får nåt som liknar Pain of Salvation. Å andra sidan är det jättebra musik. Eget, uttrycksfullt som bara tusan men ändå ganska catchy. De har dock en bit kvar upp till sin läromästare Ihsahns nivå.
23/8 Blood red throne - Brutalitarian regime
Det här är mitt favoritband när det gäller Amerika-döds. Men nya plattan är en besvikelse! Det var bättre förr, kanske beror det på att Tchort har hoppat av? Såg nu att basisten Erlend Caspersen är borta även han, kanske sjunger (brölar) BRT på sista refrängen (något som saknas på denna platta).
13/9 Anthrax - Worship music
Det här kan släppet kan liknas vid Guns 'n' Roses – Chinese democracy. Det har tagit låååång tid att få ut och det har föregåtts av oändliga spekulationer. Liknelserna slutar som tur är där. Albumet är bra, riktigt bra till och med. Nygamla sångaren Joey Belladonna låter bättre än någonsin, vilket i detta fall räcker upp till nivån ”med knapphet godkänt”. Låtarna är den stora behållningen, In the end är absolut en av de bästa bandet någonsin har skrivit!
14/9 Opeth - Heritage
Visserligen har plattan växt lite sen första kallduschen den gav, men det här är ändå en av årets stora besvikelser. Var tog melodierna som fick mig att älska bandet vägen? Var är dynamiken mellan sprött och benhårt? Var är låtarna som fick mig att glömma tid och rum i 10 minuter? Borta, tillsammans med ambitionen att skapa något eget och nytt. Det är aldrig roligt att se något man har älskat förvandlas till mediokert skval, och insikten att man aldrig kommer att få något nytt i klass med Ghost reveries smärtar.
23/9 Machine head - Unto the locust
MH fortsätter att imponera. Finns egentligen inte mycket mer att tillägga. Ja det skulle väl vara att släktskapet med klassisk heavy metal som Iron Maiden blir tydligare för varje släpp.
http://www.youtube.com/watch?v=bU7qme80jj0&feature=related
27/9 Mastodon - The hunter
Till skillnad från Machine head så når Mastodon inte upp till samma nivå på nya plattan. Titelspåret låter förvisso som om det vore hämtat från föregångaren Crack the sky, och de avslutande Bedazzled fingernails och The sparrow är riktigt bra, men annars ger plattan intrycket av att vara lite av ett hafsverk.
28/9 Within Y - Silence conquers
Del tre avslutas med Göteborgsdöds. Stentrist,eller hur? Within Y var stentrista i början av sin karriär, de första plattorna Extended mental dimensions och Portraying dead dreams är så tråkiga att tiden går sönder. Men på 2008 års The cult vågade de ta ut svängarna mer, något som verkligen har blommat ut på nya plattan. Låtar som She, Asylum och Smothered har gått varma under de två månader sen plattan kom ut.
torsdag 15 december 2011
torsdag 8 december 2011
Musikåret 2011 del två
12/4 utkom Foo fighters nya platta Wasting light. Det här är den mest kommersiellt gångbara musiken jag lyssnar på. När jag var ung gillade jag Nirvana med Kurt Cobain i spetsen, äldre och visare så gillar jag Foo fighters mognare och följsammare musik bättre. Vem hade trott att trummisen i Nirvana var den mest begåvade i bandet? Inte jag i alla fall. Kvalitén på Wasting light är jämn och hög och det räcker gott för mig ibland.
18/4 Septic flesh - The great mass
Har jag nämnt Death... is just the beginning III? Jag tror det. På denna guldgruva till samlingsplatta finns låten Return to Carthage från bandets debut Mystic places of dawn. Vilken låt! Septic Flesh har sedan dess blivit vassare på att foga samman sina klassiska och operala influenser med sin blytunga death metal, The great mass är ett utmärkt exempel på detta. Definitivt en av årets bästa plattor alla kategorier! Lyssna!
23/4 Primordial - Redemption at the puritans hand. Har ni hört förra plattan? To the nameless dead är en fantastisk platta, uttrycksfull, stämningsfull, dramatisk och kraftfull. Låtar som Empire falls, As Rome burns, Gallows hymn och Traitors gate är obligatorisk lyssning för vurmare av denna musikstil. Jag har lyssnat mycket på den plattan och gör det fortfarande. Den nya gillar jag inte alls lika mycket. Den är tråkig. Sångaren Alan Averill, som så sent som på föregående plattan lät lidelsefull och inspirerad låter här gnällig, monoton och trött. Musikaliskt känns det som om bandet har fastnat i ett träsk fyllt av mellantempo och upprepningar. En av årets stora besvikelser för mig, särskilt med tanke på hur uppskriven skivan var när den kom.
25/4 Torchbearer - Death meditations
Det här är en av årets bästa plattor. Det är melodiskt, ösigt, välspelat, välskrivet, varierat och genombra på alla sätt och vis. Min relation till bandet började på ett konstigt sätt. Jag lyssnade ivrigt på första skivan som kom ut 2004, men trots upprepade genomlyssningar så gillade jag den inte. Den är inte alls särskilt bra än idag. Jag hade ändå höga förhoppningar när andra plattan, Warnaments utkom två år senare. Den här gången blev jag inte besviken, för den är verkligen jättebra. Till mitt stora förtret tog det fem år innan nya skivan dök upp, men jag blev i alla fall inte besviken på den. Länken är till en av många bra låtar på skivan, Coffin-shaped heart
29/4 Samael - Lux mundi
Samael är ett pålitligt band. Undantaget deras första plattor, som jag i ärlighetens namn inte lyssnat mycket på, har de släppt bra plattor på löpande band. Undantaget var väl 2009 års experiment Above, den är i stort sett olyssningsbar. Men den nya plattan visar på att det var ett temporärt snedsteg, här tuffar det på som vanligt igen.
11/5 Shining - VII - Född förlorare
Det oväntade gästspelet av Håkan Hemlin är denna plattas stora höjdpunkt. Hemlins övriga karriär är (likt Shinings) kantad av pinsamheter och musikaliska snedsteg, jag kan inte glömma denna hemskhet hur jag än försöker. SE UPP!. Ibland verkar det dock som om två fel kan bli ett rätt, och här klaffar det. Shining är ett märkligt fenomen, sången och texterna är pubertala och löjliga, medan musiken är mogen och avancerad. Ibland nästan överambitiös, jag tänker snarast på avslutande Total utfrysning från förra plattan VI Klagopsalmer. Den är tematiskt uppbyggd, med ett tema som varierats och upprepats flera gånger under plattans gång. Detta är mer avancerat än det vanliga dussinbandet. Samtidigt som sångaren alltså väser fram sin tonårsångest. Skit samma, här är Hemlins gästspel!
13/5 Deceased - Surreal overdose
Hur kan man inte tycka om ett band där trummisen sjunger? King Fowleys texter är dubbelt så långa som något annats band, bortsett från Baal-Sagoths. Hans trumspel är hela tiden på gränsen, det låter mer som om han snubblar över trumsetet än spelar på det. Till förra plattan hade bandet tagit in en riktig trummis så att King kunde koncentrera sig på sången. Det hela var en succé, plattan blev jättebra! (och sålde säkert fler än hundra exemplar runt jorden) Nu har dock King Fowley tagit förnuftet till fånga och sparkat trummisen, så allt är tillbaka till det normala tillståndet igen. Alltså är plattan lite mindre proffsig, men kanske ännu mer charmig. Om du inte har hört Deceased så har du missat nåt. Bandet bränner av fler bra riff under en enda låt än Metallica har skrivit på 20 år.
15/5 Novembers doom - Aphotic
Körgårds-doom från USA:t, jomän! Ibland blir de sådär pinsamt gravallvarliga att man stönar lite i förbifarten, men tar man sig förbi den barriären så finns här bra skit att upptäcka!
17/5 Anaal nathrakh – Passion
Det här bandet har släppt samma album fem år i rad nu, och jag börjar tröttna på det. Eftersom det första försöket, 2006 års Eschaton, fortfarande är herre på täppan. ”Sången” är som vanligt helt vansinnig och en av de största behållningarna. Musiken börjar dock likna illa maskerad power metal ibland, och de två stilarna håller inte riktigt ihop. På nästa platta hoppas jag att de släpper på alla spärrar och blir skogstokiga på riktigt!
27/5 Amorphis - The beginning of times
Jag har varit ett fan av Amorphis since the beginning of times (sheesh)! De skötte sig fram till 2001, men 2003 tappade de all ork och släppte oerhört sugiga Far from the sun. Naturligtvis sparkade de sångaren och fick sen en bejublad nytändning med 2006 års Eclipse. Tyvärr varade den nytändningen inte länge, nu är det lika repetitivt och långtråkigt igen som det var 2003. Årets största sömnpiller till platta, tillsammans med Primordial.
6/6 Morbid angel - Illud divinum insanus
Jag sålde mitt ex av Abominations of desolation för 30:- nån gång i slutet av 90-talet, nyskick på LP. Så här i efterhand inte den bästa affären jag har gjort, i alla fall ekonomiskt sett. Annars har jag aldrig förstått hyllningskören detta band har. Nu har de släppt sitt mest intressanta album någonsin. De rena death metal-låtarna låter väl ungefär som förut, kanske aningen mer lättillgängliga, men sen har de ju slängt med ett helt gäng olyssningsbara skräptechno-låtar också. Nån av dem kan jag med, men de andra är verkligen inte någonting att ha över huvud taget. Lyssna bara på det här avskrädet!
14/6 Aenaon - Cendres et sang
Ελληνική Δημοκρατία i mitt hjärta. Grekerna kan det här med Souvlaki, Ouzo och musik. Aenaon är mitt senaste fynd, det verkar vara jag och tolv till i världen som har upptäckt dem. Om fler gav dem chansen borde det ändras på ganska omedelbart, jag blir lite sur när jag tänker på hur mycket skitmusik som säljs bara på grund av folks lathet. Det här är i vilket fall en av de bästa debuter jag någonsin har hört, och definitivt en av årets bästa plattor! Hör här bara!
15/6 In flames - Sounds of a playground fading
Vi avslutar del två med ett album som i ärlighetens namn är ganska meh! Som så många andra så slutade jag köpa deras plattor efter Clayman, men sen kom A sense of purpose 2008 och tände ett nytt hopp. När jag sen glad i hågen lyssnade på nya släppet så kom jag på varför jag gav upp efter Clayman. Den stora anledningen är sångaren Anders Fridén, som mest låter som en bortskämd hund. Sånginsatsen på en del av låtarna är verkligen anskrämlig! Men allt är inte nattsvart, här finns en del att upptäcka. Men skit i det, lyssna på Aenaon en gång till istället!
onsdag 7 december 2011
Hej igen!
Det krävdes en skrämselartikel för att jag skulle skriva i min blogg igen. Här är den: blörk
Jag vet att det är illa ställt med mycket i världen, och genom denna genomgång vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Kanske hjälper det någon att hitta något mera matnyttigt i musikväg än ”artisterna” i ovan nämnda artikel. Istället för att göra som förut, alltså att på något sätt försöka ranka årets skivsläpp i brahetsordning (jag använder det svenska språket som jag vill!) så trotsar jag alla normer och gör en kronologisk genomgång av 2011 års skivor som har betytt någonting för mig. Allt är inte med, särskilt inte skivor som jag inte brytt mig om att lyssna på, eller skivor som jag lyssnat lite på bara för att konstatera ett ”meh” och slängt i papperskorgen. Jag gillar metal i grunden, ju värre desto bättre brukar vara min standard. Finns det något som slår att bli totalt överkörd av musik? Nej, inte om vi pratar musik i alla fall. Så hatar du metal är det nog bara att sluta läsa här. Tack och hej! För er andra börjar historian här, och som sig bör, i januari 2011.
14/1 Belphegor - Blood magick necromance
Min första kontakt med Belphegor var genom samlingen Death... is just the beginning III. Året var 1995 och min skrala ekonomi tillät inte särskilt stora utsvävningar. Belphegor bidrog med låten In rememberance of hate and sorrow, en inte oäven men ganska standardiserad variant av death/black metal. Min nästa kontakt med bandet kom 2008 när jag laddade ner den nysläppta plattan Bondage goat zombie. Lysande titel eller hur? Musiken var dock meh och den åkte i papperskorgen. 2011 började lite svagt, så jag hann fatta ett litet tycke för BMN innan något annat släpp dök upp och pockade på min uppmärksamhet. Inte årets album, långt ifrån, men ändå bra nog att göra ett intryck på undertecknad. Det händer att det åker på fortfarande, i stunder av relativ uttråkning.
Det dröjde en hel månad innan nästa intressanta album läckte ut på nätet. 14/2 kom The project hate MCMXCIX - Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis). Titeln är lika ambitiös som albumet. Sin största stund hade bandet enligt mig med den helt briljanta Armageddon march eternal (symphonies of slit wrists) som utkom 2005, men frågan är om nya plattan i alla fall inte tar sig in på topp tre av bandets släpp? Den nya sångerskan lämnar mig lite brydd, visserligen är hon tekniskt klart överlägsen den förra, men hennes insatser passar inte alltid in så bra. The project hate MCMXCIX är ett unikum i musikvärlden, det finns inget annat band som låter som dem. Det tråkiga är att de står och stampar på samma ställe, har man hört en platta så vet man hur resten låter. För vissa är detta ett kvalitétstecken, medan jag skruvar lite på mig och vill bli utmanad.
Länken är till första låten på plattan: Iesus nazarenus, servus mei
11/3 utkom Sylosis - Edge of the earth. Sylosis är ett band jag sprang på för något år sedan, de gjorde en riktigt stark platta i 2008 års Conclusion of an age. Tyvärr har de sedan dess blivit av med sångaren, den nya håller inte samma klass. Och jag undrar hur man tänker när man släpper ett 72 minuter långt album? För att orka sig igenom måste det vara så mycket bättre än ett album på 35-45 minuter. Det är inte det här. Men det håller att lyssna på, särskilt ett par av låtarna.
21/3 släppte The haunted – Unseen. Ett album som blivit både hyllat och sågat. Jag är närmare en sågning än en hyllning, men faktum är att jag klart hellre lyssnar på det här än deras förra sömnpiller till album Versus. Här finns ett par riktiga hits, No ghost, Unseen och Them närmare bestämt. Men att lyssna på albumet från början till slut är tyvärr mördande tråkigt. Frågan är vad som hände med The haunted? De har gått från att vara svintuffa till att vara rödvinspoeter. Jag vet att jag blev på slagsmålshumör av deras första plattor, dessutom var de livsfarliga att dricka sprit till. Minns (nåja) en nyårsafton när jag och en gammal bekant drack rent till The haunted made me do it. Det bör ha varit årsskiftet 00-01? Flaskan var slut innan plattan var slut, som jag minns det. Det var 70 cl sprit på under 36 minuter, en bedrift som i dagsläget säkert skulle sluta med pling-plong taxi till närmaste avgiftningsklinik. Nå, jag är inte lika tuff nu som då. Och det är verkligen inte The Haunted heller.
23/3 Amon amarth - Surtur rising tänker jag inte säga så mycket om. Alla som har hört Amon amarth vet hur det här låter. Inte deras bästa släpp, men inte heller deras sämsta. Kött och potatis. Mjöd och holmgång. Det är synd att klaga på bristen av intellektuell stimulering deras välfriserade skägg-döds bjuder på när deras mål inte är så mycket intellektuell stimulering som öldrickande och broderligt kramkalas framför scenen. Det är väl bara att lakoniskt konstatera att det här inte är min kopp sprit och leta vidare i mina mappar.
25/3 Vintersorg – Jordpuls tarvar dock en närmare granskning. Vintersorg har ett par album i bak-katalogen som är personliga favoriter, 1999 års Ödemarkens son och 2000 års Cosmic genesis är lysande album. Vad som hände sen är svårt att förklara. 2002 års Visions from the spiral generator har ett par bra låtar, men resten är lite atonala och konstiga. Från 2004 års The focusing blur kan jag bara med låten Curtains, eftersom refrängen låter som ett helt tivoli. 2007 års Solens rötter är tamt, tråkigt och vedervärdigt. Det känns som om Jordpuls återigen är ett steg i rätt riktning, men det är en lång väg tillbaka till storformen. Från att ha varit ett band med ganska storvulna, men utsökta melodier och krattiga texter om tomtar och troll så har de gått till att vara ett experimentellt band med småfalska melodier, tam produktion och ganska krattiga texter om... naturen?
28/3 Blackfield - Welcome to my DNA blir det sista albumet från 2011 års första kvartal som jag tar itu med. Det här är genomruttet! Fan också! Med två riktigt bra släpp i bagaget så hade jag höga förväntningar, men icke. Orkar inte skriva mer om Blackfield förutom att be dig kolla upp deras två första släpp, båda är högklassisk gitarrock. Blev lite rädd när Porcupine tree släppte The incident 2009. Hade Steven Wilson börjat få slut på bränsle? Welcome to my DNA gör inget för att slå mina farhågor ur världen. Och vem lät Israelen få sjunga? Han sjunger falskt! Illa pinkat grabbar!
Nästa inlägg behandlar april-juni, och kommer när jag får tid och lust till det!
Jag vet att det är illa ställt med mycket i världen, och genom denna genomgång vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Kanske hjälper det någon att hitta något mera matnyttigt i musikväg än ”artisterna” i ovan nämnda artikel. Istället för att göra som förut, alltså att på något sätt försöka ranka årets skivsläpp i brahetsordning (jag använder det svenska språket som jag vill!) så trotsar jag alla normer och gör en kronologisk genomgång av 2011 års skivor som har betytt någonting för mig. Allt är inte med, särskilt inte skivor som jag inte brytt mig om att lyssna på, eller skivor som jag lyssnat lite på bara för att konstatera ett ”meh” och slängt i papperskorgen. Jag gillar metal i grunden, ju värre desto bättre brukar vara min standard. Finns det något som slår att bli totalt överkörd av musik? Nej, inte om vi pratar musik i alla fall. Så hatar du metal är det nog bara att sluta läsa här. Tack och hej! För er andra börjar historian här, och som sig bör, i januari 2011.
14/1 Belphegor - Blood magick necromance
Min första kontakt med Belphegor var genom samlingen Death... is just the beginning III. Året var 1995 och min skrala ekonomi tillät inte särskilt stora utsvävningar. Belphegor bidrog med låten In rememberance of hate and sorrow, en inte oäven men ganska standardiserad variant av death/black metal. Min nästa kontakt med bandet kom 2008 när jag laddade ner den nysläppta plattan Bondage goat zombie. Lysande titel eller hur? Musiken var dock meh och den åkte i papperskorgen. 2011 började lite svagt, så jag hann fatta ett litet tycke för BMN innan något annat släpp dök upp och pockade på min uppmärksamhet. Inte årets album, långt ifrån, men ändå bra nog att göra ett intryck på undertecknad. Det händer att det åker på fortfarande, i stunder av relativ uttråkning.
Det dröjde en hel månad innan nästa intressanta album läckte ut på nätet. 14/2 kom The project hate MCMXCIX - Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis). Titeln är lika ambitiös som albumet. Sin största stund hade bandet enligt mig med den helt briljanta Armageddon march eternal (symphonies of slit wrists) som utkom 2005, men frågan är om nya plattan i alla fall inte tar sig in på topp tre av bandets släpp? Den nya sångerskan lämnar mig lite brydd, visserligen är hon tekniskt klart överlägsen den förra, men hennes insatser passar inte alltid in så bra. The project hate MCMXCIX är ett unikum i musikvärlden, det finns inget annat band som låter som dem. Det tråkiga är att de står och stampar på samma ställe, har man hört en platta så vet man hur resten låter. För vissa är detta ett kvalitétstecken, medan jag skruvar lite på mig och vill bli utmanad.
Länken är till första låten på plattan: Iesus nazarenus, servus mei
11/3 utkom Sylosis - Edge of the earth. Sylosis är ett band jag sprang på för något år sedan, de gjorde en riktigt stark platta i 2008 års Conclusion of an age. Tyvärr har de sedan dess blivit av med sångaren, den nya håller inte samma klass. Och jag undrar hur man tänker när man släpper ett 72 minuter långt album? För att orka sig igenom måste det vara så mycket bättre än ett album på 35-45 minuter. Det är inte det här. Men det håller att lyssna på, särskilt ett par av låtarna.
21/3 släppte The haunted – Unseen. Ett album som blivit både hyllat och sågat. Jag är närmare en sågning än en hyllning, men faktum är att jag klart hellre lyssnar på det här än deras förra sömnpiller till album Versus. Här finns ett par riktiga hits, No ghost, Unseen och Them närmare bestämt. Men att lyssna på albumet från början till slut är tyvärr mördande tråkigt. Frågan är vad som hände med The haunted? De har gått från att vara svintuffa till att vara rödvinspoeter. Jag vet att jag blev på slagsmålshumör av deras första plattor, dessutom var de livsfarliga att dricka sprit till. Minns (nåja) en nyårsafton när jag och en gammal bekant drack rent till The haunted made me do it. Det bör ha varit årsskiftet 00-01? Flaskan var slut innan plattan var slut, som jag minns det. Det var 70 cl sprit på under 36 minuter, en bedrift som i dagsläget säkert skulle sluta med pling-plong taxi till närmaste avgiftningsklinik. Nå, jag är inte lika tuff nu som då. Och det är verkligen inte The Haunted heller.
23/3 Amon amarth - Surtur rising tänker jag inte säga så mycket om. Alla som har hört Amon amarth vet hur det här låter. Inte deras bästa släpp, men inte heller deras sämsta. Kött och potatis. Mjöd och holmgång. Det är synd att klaga på bristen av intellektuell stimulering deras välfriserade skägg-döds bjuder på när deras mål inte är så mycket intellektuell stimulering som öldrickande och broderligt kramkalas framför scenen. Det är väl bara att lakoniskt konstatera att det här inte är min kopp sprit och leta vidare i mina mappar.
25/3 Vintersorg – Jordpuls tarvar dock en närmare granskning. Vintersorg har ett par album i bak-katalogen som är personliga favoriter, 1999 års Ödemarkens son och 2000 års Cosmic genesis är lysande album. Vad som hände sen är svårt att förklara. 2002 års Visions from the spiral generator har ett par bra låtar, men resten är lite atonala och konstiga. Från 2004 års The focusing blur kan jag bara med låten Curtains, eftersom refrängen låter som ett helt tivoli. 2007 års Solens rötter är tamt, tråkigt och vedervärdigt. Det känns som om Jordpuls återigen är ett steg i rätt riktning, men det är en lång väg tillbaka till storformen. Från att ha varit ett band med ganska storvulna, men utsökta melodier och krattiga texter om tomtar och troll så har de gått till att vara ett experimentellt band med småfalska melodier, tam produktion och ganska krattiga texter om... naturen?
28/3 Blackfield - Welcome to my DNA blir det sista albumet från 2011 års första kvartal som jag tar itu med. Det här är genomruttet! Fan också! Med två riktigt bra släpp i bagaget så hade jag höga förväntningar, men icke. Orkar inte skriva mer om Blackfield förutom att be dig kolla upp deras två första släpp, båda är högklassisk gitarrock. Blev lite rädd när Porcupine tree släppte The incident 2009. Hade Steven Wilson börjat få slut på bränsle? Welcome to my DNA gör inget för att slå mina farhågor ur världen. Och vem lät Israelen få sjunga? Han sjunger falskt! Illa pinkat grabbar!
Nästa inlägg behandlar april-juni, och kommer när jag får tid och lust till det!
lördag 12 februari 2011
Martin och samhällsutvecklingen. Del tre: välfärden
Välfärden är ett infekterat ämne. Alla har en åsikt. Lika bra att inte ens försöka vara fin i kanten och förstående här, eftersom de som inte delar min åsikt säkert ändå tar illa upp. Handsken är kastad!
Ni som anser att varje försök till reformering av välfärden inklusive privatisering är otänkbart, öppna ögonen för fan! De som förespråkar denna förändring gör det inte för att få mer pengar på fickan eller få in sina gamla föräldrar på lyxboenden. De gör det för att försöka rädda största bit möjligt av välfärden. Pensionssystemet vi hade var helt ohållbart och fick reformeras, på samma sätt är det med en stor del av välfärden. Jag vill måla upp två bilder här, så ni förstår hur jag ser på saken:
1938
Medellivslängd 65 år. Välfärden är en ny idé från socialdemokraternas sida. Sverige står i stor förändring. Industrialisering, urbanisering. Den ekonomiska tillväxten är oerhörd. Det finns ingen välfärd över huvud taget. Skattesatsen ligger på 10% ungefär. Idén är att staten ska fördela resurser (skattepengar) ut på kommuner och landsting som har hand om välfärdsproduktionen. Självklart gick det att finansiera välfärden, som från början byggdes ut i liten skala på ökade skatteintäkter, det var ju bara att höja skatten. Vem ser mörka moln på horisonten när det gäller tillväxten?
2011
Befolkningen blir äldre och äldre. Medellivslängd 81 år. Våra yrkesverksamma liv är kortare (vi går i skolan längre). Tillväxten har avstannat. Marknaden avstannar.
Välfärden har aldrig varit stabil. Den ökar och minskar med de resurser som finns tillhanda. Så länge som folk dör ungefär vid pensioneringen, som läget var när pensionssystemet infördes, så länge som det föds många barn, så länge som marknaden ökar, tillväxten ökar, ekonomin ökar, ja då fungerar det. Men som det är nu? Var ända in i helvete har ni tänkt er att vi ska få pengar till att driva ett välfärdssystem, som i ärlighetens namn inte var avsett för de förhållanden som nu råder? Kolla på valresultaten de senaste åren, hur mycket mer är svenska folket villiga att höja skatten? Ska mer än halva lönen gå till staten och välfärden? Jag tror ärligt inte att 50% skulle räcka, men orkar givetvis inte räkna på det. Folk som tjuter som ungar som har fått sitt godis knyckt borde verkligen tänka efter: Är det humant att framhärda i kraven på en orimlig nivå på välfärden, eller ska man rätta munnen efter matsäcken? Vad händer om vi inget gör åt saken? Sverige blir bankrutt. Det är nämligen dit det bär, om vi inte gör något åt saken.
Vad finns då för alternativ? Privatisering är ett sätt att sänka kostnaden för staten, men det räcker inte. Vi måste helt enkelt ändra våra levnadsmönster radikalt för att klara saken. Själva och tillsammans ta hand om barn och äldre bättre, och inte skjuta över det ansvaret på staten. Arbeta längre, vi får helt enkelt inse att det inte räcker att hälften av befolkningen arbetar och försörjer både sig själva och den andra halvan, som läget är idag. Klara oss på mindre, även om det svider.
I verkliga livet måste den ekonomiska verkligheten gå före fina politiska ideal. Så även i det här fallet. Att kräva oförändrad välfärd är i mina ögon korkat, naivt, och extremt kortsynt!
Så, jag hoppas att ni är upprörda nu! Tycker ni att jag har fel? Eller är jag inhuman? Skriv då gärna ett svar, tystnad är medhåll som alltid!
fredag 11 februari 2011
Martin och samhällsutvecklingen. Del två: politisk likriktning
Att Sveriges politik mer och mer likriktas är förstås ganska naturligt. Vi får överstatliga direktiv från EU. Men detta är inte det stora problemet. Media missköter sin uppgift i mina ögon. De har själva tagit på sig och skrivit under på dessa uppgifter, men visst klingar de formuleringarna ganska tunt i dagens samhälle? Vill man läsa om politiska skeenden i olika vinklingar och uppfattningar bör man hålla sig långt borta från tabloidpressens sensationsorgier. Jag vänder mig mot bloggosfären och kommentarerna på tidningarnas hemsidor snarare än artiklarna själva. Mycket vinklat och rent nonsens får man vada igenom, men när man står på andra sidan strömmen och ser tillbaka över det grumliga vattnet känns det ändå som om man har ett bättre grepp om situationen än vad medias förenklade, vridna och tabloidanpassade översiktsbild ger. En politiker måste nästan göra bort sig för att hamna i tidningen, ett väl utfört arbete går osett förbi oss. Media kan gnälla bäst de vill om sjunkande upplagor och sina försök att bara ge folket vad de vill ha, men det är verkligen att göra det alltför enkelt för sig. Jag har större förhoppningar om folket, större krav tom, än att vi enbart vill läsa om fylla och brott bland politiker. Jag tror att om media höjer ribban en smula så har folket inget emot att följa med.
Ett annat problem medias rapportering åtminstone är delskyldiga till är personifieringen av politiken. Vi har egentligen inte personval, eftersom väljarna i vallokalen i väldigt liten utsträckning nyttjar sig av denna möjlighet. Väldigt få personer har blivit inkryssade i riksdagen. Jag förstår till viss del medias försök att sätta ett ansikte på svensk politik, men kontentan blir att de målar upp en falsk verklighetsbild. Jag för min egen del kunde inte få mig att rösta på sossarna i förra valet pga Mona Sahlin. Jag förknippar socialdemokratin i Sverige med Mona. Hur fel är egentligen inte det? Valet handlar helt enkelt inte längre om politik, det handlar om vilken person jag ogillar minst. När media endast skriver om personerna i partierna gör de helt fel i sina uppgifter om att upplysa det svenska folket.
Ett annat problem är USA. I USA har de tvärtom mot här personval, där står och faller partierna med kandidaterna. Valcirkusen följs noga av media, då denna är en av världens mest utstuderade politiska processer. När sedan den svenska valrörelsen, som traditionellt har väldigt lite gemensamt med den amerikanska drar igång, då kläs den av media upp i samma skrud. Hätska ord mellan politiker medan partipolitiken och sakfrågorna ofta står i skamvrån. Här hjälper media i stor utsträckning till att sätta agendan, och bör ta ett större samhälleligt ansvar.
Allt hänger samman med vartannat. Så även kommersialiseringen av politiken. Svenskarna är inte längre statiska i sina politiska val, man är inte längre sosse för livet. Man är inte längre medlem i ett politiskt parti. Allt fler väntar längre och längre in i valkampanjerna innan man bestämmer vilket parti man lägger sin röst på, och media spelar större och större roll för valutgången. Väljaren måste mer och mer ses som en konsument av politik snarare än en medveten medborgare, och detta likriktar politiken. Man kan inte längre på ett effektivt sätt sälja in en komplex och idealbaserad politik, utan politiken måste kunna sammanfattas på 30 sekunder för att man ska kunna få ordet i en debatt.
Del 3 följer...
torsdag 10 februari 2011
Martin och samhällsutvecklingen. Del ett: identitetskris
Har mycket snurrande i huvudet just nu, och bästa sättet att få rätsida på snurrande huvuden brukar vara att samla ihop tankarna till en text. Det började egentligen med en video på youtube där Jimmie Åkesson ställer frågan till statsministern varför svenskar som folkgrupp inte innefattas i lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Antar att många har sett klippet och har en åsikt om det. Annars har du en länk till det här. Läser man lite i kommentarsfältet på så verkar folk uppfatta Reinfeldts svar som om han förnekar att det finns något svenskt. Jag skulle vilja säga att Reinfeldt hävdar att svenskar och svenskt är så diversifierat i Sverige att det inte går att lagskydda svenskar på samma sätt som minoriteter. I Sverige finns redan lagstiftning som skyddar mot kränkning, hets mot folkgrupp är ett ytterligare skydd för utsatta grupper, bortom individens skydd. Att inkludera "svennar" i hets mot folkgrupp skulle skapa ytterligare motsättningar mellan svenskar och invandrare. Jag är ingen lagexpert, men vad jag förstår så tillkom lagen om hets mot folkgrupp 1948 för att ge ett speciellt skydd för extra utsatta folkgrupper.
Många har dock tolkat Reinfeldts retorik på ett annat sätt, vilket säger mig att det här inte är så självklart som den gode statsministern försöker få det att framstå. Vad är egentligen svenskt? Jag har själv inte lätt att sätta fingret på vad som är svenskt, förutom självklarheter som språket, smörgåstårta och Pripps blå. Det känns som om hela den svenska kulturen har hamnat i en identitetskris. Visserligen har vår nationaldag nyligen blivit en helgdag, men vad görs egentligen för att bevara vårt kulturarv?
I en riktigt intressant föreläsning förra veckan så sade föreläsaren att SD hänger sig åt kulturrasism. Att de tycker att den svenska kulturen är överlägsen andra. Så? Jämför med denna artikel. Vad tror ni Japanerna skulle säga om vi kallade dem för kulturrasister? Jag tycker att den svenska kulturen är överlägsen många andra. Talibankulturen. Mellanöstern. Afrika. Ryssland. Jag menar då alltså inte kulturarvet dessa länder och människor har, utan den levande kulturen. Dagens samhälle. Om vi inte anser vår kultur bättre, om vi inte är stolta över den, hur ska vi då kunna kommunicera den och lära ut den till flyktingar och invandrare som kommer hit? Vi marknadsför den väldigt dåligt, och det tror jag är en bidragande orsak till att integrationspolitiken fungerar så dåligt. Vem vill ta till sig något som knappt ens vi infödda vill kännas vid?
Ica-reklamen under fångade mitt intresse just av dessa skäl. Vi blandar ihop folkdräkter och taco fiesta. Och den har en poäng. Vi svenskar är väldigt snabba att uppsnappa saker utifrån. Vem förknippar inte redan tacos med helger trots att det inte funnits i Sverige i mer än knappa 20 år? Samtidigt sticker den mig i ögonen av det skälet att jag inte ens kommer ihåg vilken maträtt eller vilken företeelse som tacon ersatte. Jag antar att den sedan länge är glömd.
Ica-reklam
Del 2 följer...
Många har dock tolkat Reinfeldts retorik på ett annat sätt, vilket säger mig att det här inte är så självklart som den gode statsministern försöker få det att framstå. Vad är egentligen svenskt? Jag har själv inte lätt att sätta fingret på vad som är svenskt, förutom självklarheter som språket, smörgåstårta och Pripps blå. Det känns som om hela den svenska kulturen har hamnat i en identitetskris. Visserligen har vår nationaldag nyligen blivit en helgdag, men vad görs egentligen för att bevara vårt kulturarv?
I en riktigt intressant föreläsning förra veckan så sade föreläsaren att SD hänger sig åt kulturrasism. Att de tycker att den svenska kulturen är överlägsen andra. Så? Jämför med denna artikel. Vad tror ni Japanerna skulle säga om vi kallade dem för kulturrasister? Jag tycker att den svenska kulturen är överlägsen många andra. Talibankulturen. Mellanöstern. Afrika. Ryssland. Jag menar då alltså inte kulturarvet dessa länder och människor har, utan den levande kulturen. Dagens samhälle. Om vi inte anser vår kultur bättre, om vi inte är stolta över den, hur ska vi då kunna kommunicera den och lära ut den till flyktingar och invandrare som kommer hit? Vi marknadsför den väldigt dåligt, och det tror jag är en bidragande orsak till att integrationspolitiken fungerar så dåligt. Vem vill ta till sig något som knappt ens vi infödda vill kännas vid?
Ica-reklamen under fångade mitt intresse just av dessa skäl. Vi blandar ihop folkdräkter och taco fiesta. Och den har en poäng. Vi svenskar är väldigt snabba att uppsnappa saker utifrån. Vem förknippar inte redan tacos med helger trots att det inte funnits i Sverige i mer än knappa 20 år? Samtidigt sticker den mig i ögonen av det skälet att jag inte ens kommer ihåg vilken maträtt eller vilken företeelse som tacon ersatte. Jag antar att den sedan länge är glömd.
Ica-reklam
Del 2 följer...
torsdag 27 januari 2011
Efter åratal av tystnad...
...kom jag på att jag kan lägga ut musik på nätet. Vilken grej!
Weight - Six past two
Det här är en inspelning av låten Six past two med bandet Weight. Bandet bestod av Markus Krona på sång, Fegge på gitarr, Jonas Funquist på gitarr, Björn Moum på trummor och undertecknad på bas. Jag kom med i bandet 2005, då fanns det redan låtar. Dessa spelade vi in på en demo som vi aldrig släppte. Under 2006 fortsatte vi att repa, och på sommaren spelade vi in en 3-låtars demo med material som jag i huvudsak låg bakom. Pga tekniskt strul så blev den aldrig färdig. Vintern 2008 så spelade vi in den här låten en gång till. Vi hade då slutat att repa med bandet, det var ingen som var pådrivande att gå vidare med det. Därför spelar jag gitarr och bas på denna inspelning. Trummorna är programmerade av Markus, det är även han som sjunger. Han har slängt ihop denna slaskmix, inklusive felspelningar och allt. Jag hade inte hållit i en gitarr på två år när vi bestämde oss för att göra den, så därför är spelet inget vidare. Bryggan blev inte färdig heller, men här får ni i alla fall ett smakprov på min och Markus tonkonst. Melodier av mig, text och sång samt trummor av Markus.
Jag har haft en ganska lång men föga illuster musikkarriär. Runt 1993 tog jag och mina vänner upp instrument för första gången, men det tog ett tag innan vi fick ut nåt som inte enbart kan tilltala de närmast inblandade. Själv släppte jag 1998 en demo med mitt enmansprojekt Jug. Den följdes upp av ytterligare 2 stycken demos, 2004 och 2006. Jag har även medverkat i en massa andra band, men inget som har släppt skivor.
Kan tillägga att musikskapandet har legat på is sedan 2007, pga. bristande inspiration. Nån gång i framtiden ska jag dock se till att få ut nåt mer, men när det blir vill jag inte sia om.
onsdag 26 januari 2011
Breiinz!
Hjärnan är en mysko muskel. Den kan klara de mest fantastiska saker. Jag tycker golf är ett bra exempel. Bollen är liten, hålet du ska i är litet och ofta väldigt långt borta. Du ska ha koll på vind, temperatur (bollens elasticitet minskar med temperaturen), gräsets beskaffenhet, lutning, höjdskillnad, vindstyrka, vindriktning. Du ska ha koll på klubbval, angreppsvinkel, klubbans vinkel i förhållande till målet och svingens hastighet. Sen bör du ha koll på hur området där bollen ska landa ser ut, åt vilket håll det lutar och så vidare. Mycket av detta kan överföras till discgolf, en sport som de senaste åren har tagit upp allt mer av min tid och uppmärksamhet.
Som ni förstår är den procentuella chansen att få till ett perfekt slag eller ett perfekt kast väldigt små, ändå så lyckas både jag och övriga människor med denna fantastiska precision oftare än vad som rent matematiskt vore rimligt. Allt tack vare våra fantastiska hjärnor!
Till vissa saker är hjärnan dock fantastiskt oduglig. Till exempel ska den alltid lägga sig i mitt (våra?) känsloliv. Vad den har där att göra, det vetefan. Den är en jävel på att analysera, överanalysera och vrida och vända på saker till jag inte har en aning om hur den nakna verkligheten ser ut eller såg ut över huvud taget. Den har en förmåga att älta gammalt skit som med all rimlighet borde varit bortglömt sen länge. Den har en förmåga att associera till synes triviala saker till obehagliga eller plågsamma händelser som är rent sadistisk. Den har en skonsam förmåga att glömma bort, samtidigt som den har en otäck förmåga att dra fram saker från glömskans dunkel ut i sinnets högdagrar vid minsta lilla knuff.
Den har en förmåga att från den ena minuten till den andra få mina hjärtslag att kännas som hårda hammarslag istället för lätta änglakyssar.
Samtidigt som jag högaktar den och kallar den för den finaste delen min kropp har förärats med så händer det att jag avskyr den för den småaktiga och primitiva jävel den samtidigt är. Idag är det snarare det sistnämnda i föregående mening jag avser. Jag tänker inte skriva mer om det nu, för i morgon kanske vi är bättre vänner igen, och då vill jag inte att detta inlägg ytterligare ska reta upp den. Hjärnan alltså. Vilken grej!
torsdag 20 januari 2011
Musikåret 2010 (pt II)
Att göra en stor hyllningslista till fjolårets bästa musik tog på krafterna. Det är inte lätt att vara positiv så länge. Det här inlägget tog faktiskt bara en halvtimme att skriva, när jag väl hade fått idén. Självklart saknas här många grupper, de är inte med på grund av att jag inte ens har lyssnat på deras släpp. Jag menar Korn, Avenged sevenfold, Tarja osv, varför bry sig om vad de släpper? Jag väljer att ta med band som jag har haft förhoppningar på och band vars musik jag en gång i tiden uppskattat. Så här blev resultatet:
Aeon – Path of fire
Jag är ledsen, men det här är alldeles för korkat för mig. ”Men Facebreaker då?”, kanske någon invänder? Skillnaden är ganska fin, men den finns ändå där. Facebreaker vet att de är korkade och hymlar inte med att texterna är rent blaj. Alltså blir det charmigt. Det här blir däremot bara pinsamt!
Therion - Sitra Ahra
Att plattan inte skulle vara särskilt bra, det hade jag inga tvivel om. Men Therion gjorde ändå Beyond sanctorum! Har man lyckats så bra en gång, då borde det ju finnas talang någonstans? Jag kan uppskatta delar av det de gjort senare, Secret of the runes, ett par låtar vardera på Lemuria och Sirius B. Men detta är så gränslöst dåligt att man blir sugen på att emigrera.
Darkthrone - Circle the wagons
Jag vet inte exakt när eller exakt varför det gick åt helvete, men åt helvete gick det. A blaze in the northern sky! Under a funeral moon! Transilvanian hunger! Circle the wagons? Vafan, det här låter knappt ens som musik i mina öron.
Volbeat - Beyond hell/above heaven
Aj vad tandlöst och tråkigt det här låter. Nu förväntade jag mig inte särskilt mycket, jag har aldrig varit särskilt förtjust i Volbeat. Jag kan lyssna på första plattan, för den är det i alla fall lite stake i, men här sätter jag gränsen. Adjö, good bye, auf wiedersehn!
Engel – Threnody
Jag såg Engel live en gång. Visserligen bara två låtar, och visserligen stupfull, men det lät fantastiskt. Det här däremot är allt annat än fantastiskt.
Solution .45 - For aeons past
Jaha, så man hoppar av (eller får sparken från) Scar symmetry, och skiter snabbt som ögat ur sig en blek kopia av originalet? Undrar vad tanken var, särskilt eftersom grabben är med i ett otal andra grupper, vissa av dem väldigt bra. Ta The few against many eller Torchbearer tex. Gör musik med dom istället, för det här är det väl ingen som blir glad av?
Meat Loaf - Hang cool teddy bear
Jag har alltid älskat Meat Loaf. Hans näst senaste alster Bat out of hell III: The monster is loose är helt klart en riktigt bra platta. Det här däremot är svårare att ta sig igenom.
Borknagar – Universal
Vem gillar Borknagar och varför? De har alltid haft en fruktansvärt tam produktion på sina plattor och låtskrivarna är mer eller mindre tondöva. Ja det kanske finns någon tanke om att göra ”obekväm” musik, men den faller platt pga. bristande talang. När nu dessutom Vintersorg tar ton, då är det inte mycket kvar som är rätt med den här plattan.
Rotting Christ – Aealo
Varannan skiva? Undrar hur det kan bli så? Genesis = Världsklass! Sanctus Diavolos = Högst medelmåttig! Theogonia = Världsklass igen! Aealo = Mjnäa! Allt som är bra på varannan platta är som bortblåst på de andra. Det är nästan som om en annan låtskrivare tog över jobbet och försökte kopiera, men inte lyckades fånga känslan.
Dark Tranquillity - We are the void
Det här är mer tråkigt än dåligt. De fick fin kritik för pärlan Inside the particle storm på förra plattan, följaktligen återfinns här två halvdana låtar i samma stil. Ändå är det de som är bäst på plattan. Fan, det var ju inte särskilt länge sen Dark Tranquillity var riktigt bra? Hoppas att detta bara är ett måndagsex till släpp.
Raubtier - Det finns bara krig
Den här plattan är lika bra som deras förra.
Dimmu Borgir – Abrahadabra
Jag gillar låten Gateways. Deras förra skiva, In sorte diaboli, är stark rakt igenom. Men förutom nämnda låt är detta rent ovärdigt. Hur kan man döpa en låt till Dimmu Borgir när den är så dålig? I don't fatt it!
Som bonus slänger jag in förra årets stora kalkon. Placerad mitt i en platta som i övrigt är helt okej finns detta svarta får. Jag trodde inte mina öron första gången jag hörde den. Oj oj oj!
Aeon – Path of fire
Jag är ledsen, men det här är alldeles för korkat för mig. ”Men Facebreaker då?”, kanske någon invänder? Skillnaden är ganska fin, men den finns ändå där. Facebreaker vet att de är korkade och hymlar inte med att texterna är rent blaj. Alltså blir det charmigt. Det här blir däremot bara pinsamt!
Therion - Sitra Ahra
Att plattan inte skulle vara särskilt bra, det hade jag inga tvivel om. Men Therion gjorde ändå Beyond sanctorum! Har man lyckats så bra en gång, då borde det ju finnas talang någonstans? Jag kan uppskatta delar av det de gjort senare, Secret of the runes, ett par låtar vardera på Lemuria och Sirius B. Men detta är så gränslöst dåligt att man blir sugen på att emigrera.
Darkthrone - Circle the wagons
Jag vet inte exakt när eller exakt varför det gick åt helvete, men åt helvete gick det. A blaze in the northern sky! Under a funeral moon! Transilvanian hunger! Circle the wagons? Vafan, det här låter knappt ens som musik i mina öron.
Volbeat - Beyond hell/above heaven
Aj vad tandlöst och tråkigt det här låter. Nu förväntade jag mig inte särskilt mycket, jag har aldrig varit särskilt förtjust i Volbeat. Jag kan lyssna på första plattan, för den är det i alla fall lite stake i, men här sätter jag gränsen. Adjö, good bye, auf wiedersehn!
Engel – Threnody
Jag såg Engel live en gång. Visserligen bara två låtar, och visserligen stupfull, men det lät fantastiskt. Det här däremot är allt annat än fantastiskt.
Solution .45 - For aeons past
Jaha, så man hoppar av (eller får sparken från) Scar symmetry, och skiter snabbt som ögat ur sig en blek kopia av originalet? Undrar vad tanken var, särskilt eftersom grabben är med i ett otal andra grupper, vissa av dem väldigt bra. Ta The few against many eller Torchbearer tex. Gör musik med dom istället, för det här är det väl ingen som blir glad av?
Meat Loaf - Hang cool teddy bear
Jag har alltid älskat Meat Loaf. Hans näst senaste alster Bat out of hell III: The monster is loose är helt klart en riktigt bra platta. Det här däremot är svårare att ta sig igenom.
Borknagar – Universal
Vem gillar Borknagar och varför? De har alltid haft en fruktansvärt tam produktion på sina plattor och låtskrivarna är mer eller mindre tondöva. Ja det kanske finns någon tanke om att göra ”obekväm” musik, men den faller platt pga. bristande talang. När nu dessutom Vintersorg tar ton, då är det inte mycket kvar som är rätt med den här plattan.
Rotting Christ – Aealo
Varannan skiva? Undrar hur det kan bli så? Genesis = Världsklass! Sanctus Diavolos = Högst medelmåttig! Theogonia = Världsklass igen! Aealo = Mjnäa! Allt som är bra på varannan platta är som bortblåst på de andra. Det är nästan som om en annan låtskrivare tog över jobbet och försökte kopiera, men inte lyckades fånga känslan.
Dark Tranquillity - We are the void
Det här är mer tråkigt än dåligt. De fick fin kritik för pärlan Inside the particle storm på förra plattan, följaktligen återfinns här två halvdana låtar i samma stil. Ändå är det de som är bäst på plattan. Fan, det var ju inte särskilt länge sen Dark Tranquillity var riktigt bra? Hoppas att detta bara är ett måndagsex till släpp.
Raubtier - Det finns bara krig
Den här plattan är lika bra som deras förra.
Dimmu Borgir – Abrahadabra
Jag gillar låten Gateways. Deras förra skiva, In sorte diaboli, är stark rakt igenom. Men förutom nämnda låt är detta rent ovärdigt. Hur kan man döpa en låt till Dimmu Borgir när den är så dålig? I don't fatt it!
Som bonus slänger jag in förra årets stora kalkon. Placerad mitt i en platta som i övrigt är helt okej finns detta svarta får. Jag trodde inte mina öron första gången jag hörde den. Oj oj oj!
måndag 17 januari 2011
Musikåret 2010
Äntligen är det sammanfattat! Är plattan inte med på denna lista, då är den inte värd att lägga energi på. Om jag inte har missat den förstås.
Agrypnie - 16[485]
Sällan har jag hört en skiva med ett så kompakt ljud. Allt har komprimerats till en liten fåra i mellanregistret och ligger där och bråkar om plats. Det låter fantastiskt men det är faktiskt huvudvärksframkallande i större doser. Den här skivan har en speltid på över 70 minuter, kanske inte är så underligt att jag tycker att den första halvan är bäst? För att testa min hypotes drog jag nu på en låt som tidigare har känts som utfyllnad, men den verkar te sig så bara för att den ligger näst sist på skivan. Nu när jag lyssnar på den så är den lika stark som övrigt material. Vad är Agrypnie för nåt då? Melodiös post- black metal, kan jag nog skriva. Alla texter är på tyska, men eftersom jag bara i undantagsfall bryr mig om texter så gör det inget. Tur för mig, det gör att jag kan lyssna på väldigt korkad musik. Gränsen går vid Aeon har jag märkt. I alla fall är detta en skiva med en väldigt lång livslängd, jag har lyssnat på den sen i våras och inte tröttnat ännu, vilket är enastående!
Alcest - Écailles De Lune
Black metal blandat med Shoegaze, med fokus på fina melodier. Med största säkerhet det snällaste släppet i fjol, kanske borträknat någon pop-skiva. Om man som jag är melodiletare så bör man inte missa detta album, det är späckat med alldeles fantastiskt vackra melodier. Och tyvärr lite väl gay sång emellanåt.
Abigail Williams - In the absence of light
Den här plattan verkar det inte vara många som uppskattar, och visst, jag kan förstå invändningarna. Standardiserat, utan överraskningar, tråkig produktion etc. Med den attityden borde väl ingen gilla AC/DC och Motörhead heller? Ta det för vad det är, ett gäng välskrivna och fint framförda låtar som låter lite som Dimmu Borgir gjorde runt sekelskiftet.
Algaion – Exthros
Den här plattan är bättre än Aealo, det borde väl räcka för att stryka Kamijo medhårs va? Jag tror att jag gillar denna bäst av Algaions släpp över huvud taget, borträknat demokasetterna förstås. Det jag inte gillar är pop-strukturerna, de gör plattan lite väl slipstreamad för min smak.
Barren earth - Curse of the red river
En väldigt mossig platta. Det låter nästan exakt som Amorphis - Tales from a thousand lakes, och den kom ju för fan redan 1992. Inget nytt under solen med andra ord, men ett gäng bra låtar gör denna platta värd att lyssna på ett par gånger.
Cradle of filth - Darkly, darkly, venus aversa
Cradle of filth har sett sina bästa dagar, men har ändå fått lite av en nytändning. Inte lika bra som förra albumet, men här finns en handfull guldkorn till låtar som tål att lyssnas på!
Danzig - Deth red sabaoth
Gammelgubben tar ton. Medan ungefär hälften av skivan är trist och trött är den andra halvan ett gäng låtar som står upp bra mot bakkatalogen.
Dark fortress - Ylem
2010 är Tysklands år! Förutom Rammstein och Gamma ray har jag aldrig uppskattat musik från detta land. Rammstein tröttnade jag på efter ”Mutter”, och Gamma ray gjorde bara en helgjuten skiva i mina öron, nämligen ”Land of the free”. Jag hoppas och tror att Dark fortress, trots sitt usla bandnamn, håller längre. Den här skivan är nämligen väldigt varierad och spännande. Liksom Agrypnie vill jag gärna kalla detta för post- black metal. Just för att materialet faller utanför mittfåran så pass mycket. I annat fall måste jag nog vidga min vy om vad BM egentligen är.
Dawnbringer – Nucleus
Det här, mina damer och herrar, är något ganska unikt. Klassisk heavy metal med dubbla gitarrer och halvtafflig sång. Det unika är att det känns fräscht, ärligt och relevant. Dessutom är låtarna skitbra. Lyssna!
Desultory – Counting our scars
Desultory har aldrig utmärkt sig enligt mig. Visst, Into Eternity var rätt bra när den kom, men den hade inte samma kaliber som de släpp Entombed gjorde. Den här skivan är den bästa de har gjort, fortfarande inget jag tokdiggar, men väl värt att ge några lyssningar. Svensk dödsmetall som låter som om det var 1994. Det är bra!
Enslaved - Axioma ethica Odini
Jag är fortfarande kluven gentemot Enslaved. Trots att de gör egensinnig och ärlig musik så tråkar den allt som oftast ut mig. ”Vertebrae”, deras näst senaste släpp, var riktigt långtråkigt. Jag tror att det har med skalorna de använder sig av. Samt att trummorna var stentrista och produktionen låter tandlös och oinspirerad. På detta släpp är dessa tre punkter mer eller mindre åtgärdade allihopa. Visst tråkar de ut mig emellanåt, men det här albumet är klart mer spännande, det bästa sedan 2004 års ”Isa” tror jag.
Facebreaker – Infected
Facebreaker har släppt samma unkna gore-dödsplatta ett par tre gånger nu. Den här är inte lika bra som den förra, men inte långt efter. Egentligen gillar jag inte musik som inte aspirerar till något nytt, men det här är alldeles för mysigt för att inte charmas av.
Gazpacho - Missa Atropos
Norsk progressiv rocks främsta gör en mässa till en grekisk ödesgudinna. Klart jag lyssnar på den, och klart jag gillar den. Det går att plocka fram en handfull låtar härifrån som håller att jämföras med genrens stora, tyvärr är resten lite långtråkigt att lyssna på. Defense mechanism, Snail, Missa Atropos, Vera och Will to live är låtar som kommer att leva länge, helt klart!
Hate – Erebos
Det hörs direkt att det är ett polskt band i farten här. Kan det vara den rena produktionen, den militariska disciplinen i spelandet, eller kanske öststats-engelskan? Hur som helst ett kraftbesked av Hate, plattan håller samma höga klass som föregångaren Morphosis. Är det polskt jag känner för, då väljer jag Hate över Vader eller Behemoth åtminstone 6 dagar i veckan.
Ihsahn – After
Jag måste tillstå att jag hade väldigt höga förhoppningar på den här plattan efter att ha hört smakprovet ”Frozen lakes on Mars”. Tyvärr lever inte Ihsahn upp till samma nivå hela plattan igenom, och en del av låtarna är tom. tråkiga. Och saxofonen är kanske lite överanvänd. Men jag diggar't!
In mourning – Monolith
Det är en bra platta det här, inget snack. Men jag är ändå lite besviken. Liksom på debuten är det i de kortare, rappare numren som bandet är som bäst, problemet är att på denna andra platta lyser dessa med sin frånvaro. En enda låt under 5 minuters-strecket är för lite, gör kortare låtar dammit!
Keep of Kalessin – Reptilian
Ibland går det fort utför. 2006 års Armada är en av de bästa black metal-skivor som släppts. 2008 års Kolossus har sina poänger men är mycket tråkigare än sin föregångare. 2010 års Reptilian är mer dynamisk än sin föregångare, men jämfört med Armada är det fortfarande en rejäl djupdykning. Till nästa platta hoppas jag att bandet tar sig i kragen och börjar spela tuff musik igen, men det hindrar mig inte från att smådigga denna så länge.
Khoma - A final storm
Min största invändning mot denna platta är att sångaren låter gnällig. Att de inte fått till några hits i samma kaliber som Medea, Stop making speeches och One of us must hang är förlåtligt och förståeligt. Fortfarande bra, bara inte lika bra som debuten.
Kvelertak – Kvelertak
Knäppa norskar i farten. Ibland är det riktigt bra det här, men jag gillar inte när de snor andra gruppers material rakt av. I till exempel första låten har de rippat både Ulver och Immortal, jag tycker det är mer beigt än kul. När de gör sin egen grej är det bättre!
Laethora - The light in which we all burn
Svensk avant garde- döds? Jepp! Niklas Sundin från Dark tranquillity är väl den mest kända nunan i detta band, som är allt vad D T inte är nu för tiden. Spännande, oförutsägbara och rappa!
Monster magnet – Mastermind
Uträknat gång ut och gång in så reser sig ändå Monster magnet och gör en riktigt skaplig platta. Klart bättre än deras föregående sömnpiller till platta, och jag har en känsla av att denna kommer att växa ytterligare med tiden.
Raunchy - A discord electric
Raunchy är perfekt bilåkarmusik! Nu när jag inte längre har nån bil så blir det inte lika mycket Raunchy i lurarna, men det går att lyssna på dem i lägenheten också, som tur är. Raunchy är knäppa. På deras två senaste plattor är den första halvan olidligt dålig medan den andra halvan är rent briljant. På den här plattan finns det låtar som jag inte ens kan lyssna på för att de är så bottendåliga, medan de sista fyra är svinbra allihopa. Jävla danskar!
Soilwork - The panic broadcast
Trodde aldrig att jag skulle gilla Soilwork igen! Efter totala bottennapp som ”Figure number five” och ”Sworn to a great divide” trodde jag att de var ute ur matchen. Men tji fick jag, och glad ändå är jag. Riktigt bra platta. Synd bara att de valde den sämsta låten att göra video till, men så brukar det faktiskt ofta vara?!?
The ocean – Heliocentric/Anthropocentric
Ny upptäckt för mig, detta band. Inte så mycket att skriva här, förutom att det inte är så pjåkigt. Lite pretentiöst kanske, men opretentiös musik är inte min grej. Varför ska man lyssna på ett band som inte försöker göra världens bästa låt? Jag nöjer mig inte med mindre!
The pineapple thief - Someone here is missing
Bara på grund av titelspåret och avslutande ”So we row” är denna platta med på listan. Underbara låtar! Resten är tyvärr ganska meh
The wretched end – Ominous
Det här är ganska likt Zyklons första platta, tyvärr minus de superba låtarna. Hantverket är gott, men det är faktiskt inte förrän i sista låten, Zoo human syndrome, som det låter riktigt, riktigt bra. Har dock goda förhoppningar om detta band i framtiden!
Torture division - Evighetens dårar
Bröldöds från Örebro tar plats på listan. Egentligen är det här inte min melodi, jag brukar kräva mer avancerade grejer för att gå igång, men detta är ett undantag. Dom har drivet, och ett bra driv väger upp mycket annat.
Watain - Lawless darkness
Watain pendlar mellan att vara en blek kopia av Dissection till ett halvtaffligt Heavy metal-band till höjdpunkter som ”Waters of Ain”. Budskapet i musiken är för mig helt egalt, bara musiken berör så får de sjunga om precis vad fan som helst.
Jag skulle kunna fortsätta ett tag till, men väljer att sätta punkt nu tror jag.
Agrypnie - 16[485]
Sällan har jag hört en skiva med ett så kompakt ljud. Allt har komprimerats till en liten fåra i mellanregistret och ligger där och bråkar om plats. Det låter fantastiskt men det är faktiskt huvudvärksframkallande i större doser. Den här skivan har en speltid på över 70 minuter, kanske inte är så underligt att jag tycker att den första halvan är bäst? För att testa min hypotes drog jag nu på en låt som tidigare har känts som utfyllnad, men den verkar te sig så bara för att den ligger näst sist på skivan. Nu när jag lyssnar på den så är den lika stark som övrigt material. Vad är Agrypnie för nåt då? Melodiös post- black metal, kan jag nog skriva. Alla texter är på tyska, men eftersom jag bara i undantagsfall bryr mig om texter så gör det inget. Tur för mig, det gör att jag kan lyssna på väldigt korkad musik. Gränsen går vid Aeon har jag märkt. I alla fall är detta en skiva med en väldigt lång livslängd, jag har lyssnat på den sen i våras och inte tröttnat ännu, vilket är enastående!
Alcest - Écailles De Lune
Black metal blandat med Shoegaze, med fokus på fina melodier. Med största säkerhet det snällaste släppet i fjol, kanske borträknat någon pop-skiva. Om man som jag är melodiletare så bör man inte missa detta album, det är späckat med alldeles fantastiskt vackra melodier. Och tyvärr lite väl gay sång emellanåt.
Abigail Williams - In the absence of light
Den här plattan verkar det inte vara många som uppskattar, och visst, jag kan förstå invändningarna. Standardiserat, utan överraskningar, tråkig produktion etc. Med den attityden borde väl ingen gilla AC/DC och Motörhead heller? Ta det för vad det är, ett gäng välskrivna och fint framförda låtar som låter lite som Dimmu Borgir gjorde runt sekelskiftet.
Algaion – Exthros
Den här plattan är bättre än Aealo, det borde väl räcka för att stryka Kamijo medhårs va? Jag tror att jag gillar denna bäst av Algaions släpp över huvud taget, borträknat demokasetterna förstås. Det jag inte gillar är pop-strukturerna, de gör plattan lite väl slipstreamad för min smak.
Barren earth - Curse of the red river
En väldigt mossig platta. Det låter nästan exakt som Amorphis - Tales from a thousand lakes, och den kom ju för fan redan 1992. Inget nytt under solen med andra ord, men ett gäng bra låtar gör denna platta värd att lyssna på ett par gånger.
Cradle of filth - Darkly, darkly, venus aversa
Cradle of filth har sett sina bästa dagar, men har ändå fått lite av en nytändning. Inte lika bra som förra albumet, men här finns en handfull guldkorn till låtar som tål att lyssnas på!
Danzig - Deth red sabaoth
Gammelgubben tar ton. Medan ungefär hälften av skivan är trist och trött är den andra halvan ett gäng låtar som står upp bra mot bakkatalogen.
Dark fortress - Ylem
2010 är Tysklands år! Förutom Rammstein och Gamma ray har jag aldrig uppskattat musik från detta land. Rammstein tröttnade jag på efter ”Mutter”, och Gamma ray gjorde bara en helgjuten skiva i mina öron, nämligen ”Land of the free”. Jag hoppas och tror att Dark fortress, trots sitt usla bandnamn, håller längre. Den här skivan är nämligen väldigt varierad och spännande. Liksom Agrypnie vill jag gärna kalla detta för post- black metal. Just för att materialet faller utanför mittfåran så pass mycket. I annat fall måste jag nog vidga min vy om vad BM egentligen är.
Dawnbringer – Nucleus
Det här, mina damer och herrar, är något ganska unikt. Klassisk heavy metal med dubbla gitarrer och halvtafflig sång. Det unika är att det känns fräscht, ärligt och relevant. Dessutom är låtarna skitbra. Lyssna!
Desultory – Counting our scars
Desultory har aldrig utmärkt sig enligt mig. Visst, Into Eternity var rätt bra när den kom, men den hade inte samma kaliber som de släpp Entombed gjorde. Den här skivan är den bästa de har gjort, fortfarande inget jag tokdiggar, men väl värt att ge några lyssningar. Svensk dödsmetall som låter som om det var 1994. Det är bra!
Enslaved - Axioma ethica Odini
Jag är fortfarande kluven gentemot Enslaved. Trots att de gör egensinnig och ärlig musik så tråkar den allt som oftast ut mig. ”Vertebrae”, deras näst senaste släpp, var riktigt långtråkigt. Jag tror att det har med skalorna de använder sig av. Samt att trummorna var stentrista och produktionen låter tandlös och oinspirerad. På detta släpp är dessa tre punkter mer eller mindre åtgärdade allihopa. Visst tråkar de ut mig emellanåt, men det här albumet är klart mer spännande, det bästa sedan 2004 års ”Isa” tror jag.
Facebreaker – Infected
Facebreaker har släppt samma unkna gore-dödsplatta ett par tre gånger nu. Den här är inte lika bra som den förra, men inte långt efter. Egentligen gillar jag inte musik som inte aspirerar till något nytt, men det här är alldeles för mysigt för att inte charmas av.
Gazpacho - Missa Atropos
Norsk progressiv rocks främsta gör en mässa till en grekisk ödesgudinna. Klart jag lyssnar på den, och klart jag gillar den. Det går att plocka fram en handfull låtar härifrån som håller att jämföras med genrens stora, tyvärr är resten lite långtråkigt att lyssna på. Defense mechanism, Snail, Missa Atropos, Vera och Will to live är låtar som kommer att leva länge, helt klart!
Hate – Erebos
Det hörs direkt att det är ett polskt band i farten här. Kan det vara den rena produktionen, den militariska disciplinen i spelandet, eller kanske öststats-engelskan? Hur som helst ett kraftbesked av Hate, plattan håller samma höga klass som föregångaren Morphosis. Är det polskt jag känner för, då väljer jag Hate över Vader eller Behemoth åtminstone 6 dagar i veckan.
Ihsahn – After
Jag måste tillstå att jag hade väldigt höga förhoppningar på den här plattan efter att ha hört smakprovet ”Frozen lakes on Mars”. Tyvärr lever inte Ihsahn upp till samma nivå hela plattan igenom, och en del av låtarna är tom. tråkiga. Och saxofonen är kanske lite överanvänd. Men jag diggar't!
In mourning – Monolith
Det är en bra platta det här, inget snack. Men jag är ändå lite besviken. Liksom på debuten är det i de kortare, rappare numren som bandet är som bäst, problemet är att på denna andra platta lyser dessa med sin frånvaro. En enda låt under 5 minuters-strecket är för lite, gör kortare låtar dammit!
Keep of Kalessin – Reptilian
Ibland går det fort utför. 2006 års Armada är en av de bästa black metal-skivor som släppts. 2008 års Kolossus har sina poänger men är mycket tråkigare än sin föregångare. 2010 års Reptilian är mer dynamisk än sin föregångare, men jämfört med Armada är det fortfarande en rejäl djupdykning. Till nästa platta hoppas jag att bandet tar sig i kragen och börjar spela tuff musik igen, men det hindrar mig inte från att smådigga denna så länge.
Khoma - A final storm
Min största invändning mot denna platta är att sångaren låter gnällig. Att de inte fått till några hits i samma kaliber som Medea, Stop making speeches och One of us must hang är förlåtligt och förståeligt. Fortfarande bra, bara inte lika bra som debuten.
Kvelertak – Kvelertak
Knäppa norskar i farten. Ibland är det riktigt bra det här, men jag gillar inte när de snor andra gruppers material rakt av. I till exempel första låten har de rippat både Ulver och Immortal, jag tycker det är mer beigt än kul. När de gör sin egen grej är det bättre!
Laethora - The light in which we all burn
Svensk avant garde- döds? Jepp! Niklas Sundin från Dark tranquillity är väl den mest kända nunan i detta band, som är allt vad D T inte är nu för tiden. Spännande, oförutsägbara och rappa!
Monster magnet – Mastermind
Uträknat gång ut och gång in så reser sig ändå Monster magnet och gör en riktigt skaplig platta. Klart bättre än deras föregående sömnpiller till platta, och jag har en känsla av att denna kommer att växa ytterligare med tiden.
Raunchy - A discord electric
Raunchy är perfekt bilåkarmusik! Nu när jag inte längre har nån bil så blir det inte lika mycket Raunchy i lurarna, men det går att lyssna på dem i lägenheten också, som tur är. Raunchy är knäppa. På deras två senaste plattor är den första halvan olidligt dålig medan den andra halvan är rent briljant. På den här plattan finns det låtar som jag inte ens kan lyssna på för att de är så bottendåliga, medan de sista fyra är svinbra allihopa. Jävla danskar!
Soilwork - The panic broadcast
Trodde aldrig att jag skulle gilla Soilwork igen! Efter totala bottennapp som ”Figure number five” och ”Sworn to a great divide” trodde jag att de var ute ur matchen. Men tji fick jag, och glad ändå är jag. Riktigt bra platta. Synd bara att de valde den sämsta låten att göra video till, men så brukar det faktiskt ofta vara?!?
The ocean – Heliocentric/Anthropocentric
Ny upptäckt för mig, detta band. Inte så mycket att skriva här, förutom att det inte är så pjåkigt. Lite pretentiöst kanske, men opretentiös musik är inte min grej. Varför ska man lyssna på ett band som inte försöker göra världens bästa låt? Jag nöjer mig inte med mindre!
The pineapple thief - Someone here is missing
Bara på grund av titelspåret och avslutande ”So we row” är denna platta med på listan. Underbara låtar! Resten är tyvärr ganska meh
The wretched end – Ominous
Det här är ganska likt Zyklons första platta, tyvärr minus de superba låtarna. Hantverket är gott, men det är faktiskt inte förrän i sista låten, Zoo human syndrome, som det låter riktigt, riktigt bra. Har dock goda förhoppningar om detta band i framtiden!
Torture division - Evighetens dårar
Bröldöds från Örebro tar plats på listan. Egentligen är det här inte min melodi, jag brukar kräva mer avancerade grejer för att gå igång, men detta är ett undantag. Dom har drivet, och ett bra driv väger upp mycket annat.
Watain - Lawless darkness
Watain pendlar mellan att vara en blek kopia av Dissection till ett halvtaffligt Heavy metal-band till höjdpunkter som ”Waters of Ain”. Budskapet i musiken är för mig helt egalt, bara musiken berör så får de sjunga om precis vad fan som helst.
Jag skulle kunna fortsätta ett tag till, men väljer att sätta punkt nu tror jag.
lördag 8 januari 2011
Discgolf 2011
Idag den 8 januari är discgolf-säsongen redan igång. Det är uppskattningsvis en knapp meter snö utanför dörren, men årets första tävling har redan gått av stapeln. Det gick väldigt bra halvvägs, då ledde jag med ett antal kast, men jag tappade skärpan helt på den andra halvan. Väl hemma hade jag 39 graders feber, så jag skyller min mediokra andra halva på den. Anmälningarna till sommarens tävlingar börjar att öppna om en vecka. Det känns lite märkligt att redan sitta och planera vad jag ska göra om ett halvår, men så är det när man spelar discgolf. PDGA-avgiften är inbetalad, 43$ är dragna från kontot. Detta för att erhålla rating på tävlingsrundorna. Till skillnad från ifjol så är rating inte bara status, utan en förutsättning för att kunna tävla.
Reglerna har gjorts om sedan förra årets anmälningskaos, och själv tycker jag att de nya reglerna verkar vettiga. Min enda invändning är väl egentligen att det kan bli ett större avstånd mellan duktiga amatörer och eliten i Sverige. Om det visar sig att endast de högst ratade får plats i årets stora tävlingar så kommer de som utesluts att få det svårare att öka sin rating. Jag hoppas att jag inte hamnar i den senare kategorin, jag tror inte heller att risken är särskilt stor att jag gör det. I och med att min rating för närvarande är 947 så hamnar jag i andra anmälningsgrupp, och står jag på tårna när anmälningarna öppnar bör jag komma med i de tävlingar jag siktar in mig på.
För min del kommer jag att satsa på Nationella touren i år. De 4 deltävlingarna går av stapeln i Örebro, Eskilstuna, Linköping och Stockholm. Det kommer att kosta pengar, jag räknar med mellan 1000-2000 kronor per tävling, men jag hoppas att kunna vinna tillbaka lite av de pengarna. Jag räknar inte med att gå plus eller ens plus minus noll, utan jag ser tävlingarna som semesterresor som får kosta. Jag har även planer att vara med på SM i Stockholm, SDGO i Stockholm och Par/Lag-SM i Skellefteå, men hur det blir exakt det får ekonomin avgöra. Tanken var att även vara med i Copenhagen open, men det har jag nästan slagit ur hågen. Det blir för dyrt, helt enkelt.
Målsättningarna är ganska höga, vilket målsättningar bör vara. Jag visade redan i fjol att jag kan hänga med Sveriges bästa när jag spelar bra, problemet är att jag slösar bort alldeles för många kast när jag inte gör det. Eftersom jag började med discgolf så sent som våren 2009 så borde jag kunna utveckla mig ytterligare om jag bara hänger i. Allt handlar om att höja både högstanivån och lägstanivån, och den stora biten är det mentala spelet. Vilket givetvis är den svåra biten. En intressant utmaning!
Håller även på att sammanställa musikåret 2010 till ett blogginlägg, men det drar ut på tiden. Kommer i veckan, kan tänkas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
