Breiinz!

Hjärnan är en mysko muskel. Den kan klara de mest fantastiska saker. Jag tycker golf är ett bra exempel. Bollen är liten, hålet du ska i är litet och ofta väldigt långt borta. Du ska ha koll på vind, temperatur (bollens elasticitet minskar med temperaturen), gräsets beskaffenhet, lutning, höjdskillnad, vindstyrka, vindriktning. Du ska ha koll på klubbval, angreppsvinkel, klubbans vinkel i förhållande till målet och svingens hastighet. Sen bör du ha koll på hur området där bollen ska landa ser ut, åt vilket håll det lutar och så vidare. Mycket av detta kan överföras till discgolf, en sport som de senaste åren har tagit upp allt mer av min tid och uppmärksamhet.

Som ni förstår är den procentuella chansen att få till ett perfekt slag eller ett perfekt kast väldigt små, ändå så lyckas både jag och övriga människor med denna fantastiska precision oftare än vad som rent matematiskt vore rimligt. Allt tack vare våra fantastiska hjärnor!

Till vissa saker är hjärnan dock fantastiskt oduglig. Till exempel ska den alltid lägga sig i mitt (våra?) känsloliv. Vad den har där att göra, det vetefan. Den är en jävel på att analysera, överanalysera och vrida och vända på saker till jag inte har en aning om hur den nakna verkligheten ser ut eller såg ut över huvud taget. Den har en förmåga att älta gammalt skit som med all rimlighet borde varit bortglömt sen länge. Den har en förmåga att associera till synes triviala saker till obehagliga eller plågsamma händelser som är rent sadistisk. Den har en skonsam förmåga att glömma bort, samtidigt som den har en otäck förmåga att dra fram saker från glömskans dunkel ut i sinnets högdagrar vid minsta lilla knuff.

Den har en förmåga att från den ena minuten till den andra få mina hjärtslag att kännas som hårda hammarslag istället för lätta änglakyssar.

Samtidigt som jag högaktar den och kallar den för den finaste delen min kropp har förärats med så händer det att jag avskyr den för den småaktiga och primitiva jävel den samtidigt är. Idag är det snarare det sistnämnda i föregående mening jag avser. Jag tänker inte skriva mer om det nu, för i morgon kanske vi är bättre vänner igen, och då vill jag inte att detta inlägg ytterligare ska reta upp den. Hjärnan alltså. Vilken grej!