Musikåret 2011 del två

12/4 utkom Foo fighters nya platta Wasting light. Det här är den mest kommersiellt gångbara musiken jag lyssnar på. När jag var ung gillade jag Nirvana med Kurt Cobain i spetsen, äldre och visare så gillar jag Foo fighters mognare och följsammare musik bättre. Vem hade trott att trummisen i Nirvana var den mest begåvade i bandet? Inte jag i alla fall. Kvalitén på Wasting light är jämn och hög och det räcker gott för mig ibland.

18/4 Septic flesh - The great mass
Har jag nämnt Death... is just the beginning III? Jag tror det. På denna guldgruva till samlingsplatta finns låten Return to Carthage från bandets debut Mystic places of dawn. Vilken låt! Septic Flesh har sedan dess blivit vassare på att foga samman sina klassiska och operala influenser med sin blytunga death metal, The great mass är ett utmärkt exempel på detta. Definitivt en av årets bästa plattor alla kategorier! Lyssna!

23/4 Primordial - Redemption at the puritans hand. Har ni hört förra plattan? To the nameless dead är en fantastisk platta, uttrycksfull, stämningsfull, dramatisk och kraftfull. Låtar som Empire falls, As Rome burns, Gallows hymn och Traitors gate är obligatorisk lyssning för vurmare av denna musikstil. Jag har lyssnat mycket på den plattan och gör det fortfarande. Den nya gillar jag inte alls lika mycket. Den är tråkig. Sångaren Alan Averill, som så sent som på föregående plattan lät lidelsefull och inspirerad låter här gnällig, monoton och trött. Musikaliskt känns det som om bandet har fastnat i ett träsk fyllt av mellantempo och upprepningar. En av årets stora besvikelser för mig, särskilt med tanke på hur uppskriven skivan var när den kom.

25/4 Torchbearer - Death meditations
Det här är en av årets bästa plattor. Det är melodiskt, ösigt, välspelat, välskrivet, varierat och genombra på alla sätt och vis. Min relation till bandet började på ett konstigt sätt. Jag lyssnade ivrigt på första skivan som kom ut 2004, men trots upprepade genomlyssningar så gillade jag den inte. Den är inte alls särskilt bra än idag. Jag hade ändå höga förhoppningar när andra plattan, Warnaments utkom två år senare. Den här gången blev jag inte besviken, för den är verkligen jättebra. Till mitt stora förtret tog det fem år innan nya skivan dök upp, men jag blev i alla fall inte besviken på den. Länken är till en av många bra låtar på skivan, Coffin-shaped heart

29/4 Samael - Lux mundi
Samael är ett pålitligt band. Undantaget deras första plattor, som jag i ärlighetens namn inte lyssnat mycket på, har de släppt bra plattor på löpande band. Undantaget var väl 2009 års experiment Above, den är i stort sett olyssningsbar. Men den nya plattan visar på att det var ett temporärt snedsteg, här tuffar det på som vanligt igen.

11/5 Shining - VII - Född förlorare
Det oväntade gästspelet av Håkan Hemlin är denna plattas stora höjdpunkt. Hemlins övriga karriär är (likt Shinings) kantad av pinsamheter och musikaliska snedsteg, jag kan inte glömma denna hemskhet hur jag än försöker. SE UPP!. Ibland verkar det dock som om två fel kan bli ett rätt, och här klaffar det. Shining är ett märkligt fenomen, sången och texterna är pubertala och löjliga, medan musiken är mogen och avancerad. Ibland nästan överambitiös, jag tänker snarast på avslutande Total utfrysning från förra plattan VI Klagopsalmer. Den är tematiskt uppbyggd, med ett tema som varierats och upprepats flera gånger under plattans gång. Detta är mer avancerat än det vanliga dussinbandet. Samtidigt som sångaren alltså väser fram sin tonårsångest. Skit samma, här är Hemlins gästspel!

13/5 Deceased - Surreal overdose
Hur kan man inte tycka om ett band där trummisen sjunger? King Fowleys texter är dubbelt så långa som något annats band, bortsett från Baal-Sagoths. Hans trumspel är hela tiden på gränsen, det låter mer som om han snubblar över trumsetet än spelar på det. Till förra plattan hade bandet tagit in en riktig trummis så att King kunde koncentrera sig på sången. Det hela var en succé, plattan blev jättebra! (och sålde säkert fler än hundra exemplar runt jorden) Nu har dock King Fowley tagit förnuftet till fånga och sparkat trummisen, så allt är tillbaka till det normala tillståndet igen. Alltså är plattan lite mindre proffsig, men kanske ännu mer charmig. Om du inte har hört Deceased så har du missat nåt. Bandet bränner av fler bra riff under en enda låt än Metallica har skrivit på 20 år.

15/5 Novembers doom - Aphotic
Körgårds-doom från USA:t, jomän! Ibland blir de sådär pinsamt gravallvarliga att man stönar lite i förbifarten, men tar man sig förbi den barriären så finns här bra skit att upptäcka!

17/5 Anaal nathrakh – Passion
Det här bandet har släppt samma album fem år i rad nu, och jag börjar tröttna på det. Eftersom det första försöket, 2006 års Eschaton, fortfarande är herre på täppan. ”Sången” är som vanligt helt vansinnig och en av de största behållningarna. Musiken börjar dock likna illa maskerad power metal ibland, och de två stilarna håller inte riktigt ihop. På nästa platta hoppas jag att de släpper på alla spärrar och blir skogstokiga på riktigt!

27/5 Amorphis - The beginning of times
Jag har varit ett fan av Amorphis since the beginning of times (sheesh)! De skötte sig fram till 2001, men 2003 tappade de all ork och släppte oerhört sugiga Far from the sun. Naturligtvis sparkade de sångaren och fick sen en bejublad nytändning med 2006 års Eclipse. Tyvärr varade den nytändningen inte länge, nu är det lika repetitivt och långtråkigt igen som det var 2003. Årets största sömnpiller till platta, tillsammans med Primordial.

6/6 Morbid angel - Illud divinum insanus
Jag sålde mitt ex av Abominations of desolation för 30:- nån gång i slutet av 90-talet, nyskick på LP. Så här i efterhand inte den bästa affären jag har gjort, i alla fall ekonomiskt sett. Annars har jag aldrig förstått hyllningskören detta band har. Nu har de släppt sitt mest intressanta album någonsin. De rena death metal-låtarna låter väl ungefär som förut, kanske aningen mer lättillgängliga, men sen har de ju slängt med ett helt gäng olyssningsbara skräptechno-låtar också. Nån av dem kan jag med, men de andra är verkligen inte någonting att ha över huvud taget. Lyssna bara på det här avskrädet!


14/6 Aenaon - Cendres et sang
Ελληνική Δημοκρατία i mitt hjärta. Grekerna kan det här med Souvlaki, Ouzo och musik. Aenaon är mitt senaste fynd, det verkar vara jag och tolv till i världen som har upptäckt dem. Om fler gav dem chansen borde det ändras på ganska omedelbart, jag blir lite sur när jag tänker på hur mycket skitmusik som säljs bara på grund av folks lathet. Det här är i vilket fall en av de bästa debuter jag någonsin har hört, och definitivt en av årets bästa plattor! Hör här bara!

15/6 In flames - Sounds of a playground fading
Vi avslutar del två med ett album som i ärlighetens namn är ganska meh! Som så många andra så slutade jag köpa deras plattor efter Clayman, men sen kom A sense of purpose 2008 och tände ett nytt hopp. När jag sen glad i hågen lyssnade på nya släppet så kom jag på varför jag gav upp efter Clayman. Den stora anledningen är sångaren Anders Fridén, som mest låter som en bortskämd hund. Sånginsatsen på en del av låtarna är verkligen anskrämlig! Men allt är inte nattsvart, här finns en del att upptäcka. Men skit i det, lyssna på Aenaon en gång till istället!