Ju mindre du vet desto färre frågor kan du ställa! Lyss till dessa visdomsord jag nyss formulerade! När det känns som om hela världen är fylld av sportkommentatorer som kastar floskler och plattityder omkring sig är det ibland skönt att hitta på något eget. Katarsis. Kanske är det därför jag har fastnat för gruppen Agrypnie, (eller Angry Pie, som någon lustigkurre på last.fm skrev.) De skriver uteslutande på tyska, ett språk som jag har ett svagt grepp om. Jag slipper störa mig på fjantiga texter och kan ohindrat njuta av musiken. Skönt!
Frasen jag inledde med kan väl tänkas valid? Eller? Nej, man kan snabbt konstatera att den är helt fel. Små barn ställer alltid frågan: Ä dä? Om man omformulerar då? Ju mindre du vet desto sämre frågor ställer du? Återigen nej! Den som inte vet nåt om en företeelse kan alltid ställa några grundfrågor som den initierade oftast inte tänker på: Vad är det här? Vad är det bra för? Varför ska jag bry mig? Det är bra frågor, kanske bland de viktigaste man kan ställa. De ursprungliga, definierande frågorna.
På samma sätt bör man angripa de saker man värderar högt någon gång då och då. Vad är det här? Vad är det bra för? Varför bryr jag mig? Som ni säkert märkt av mitt skrivande så engagerar jag mig stark mot religion. Jag tänkte prova min tes i ämnet.
Vad är religion?
Mina svar just idag, väldigt kort: En kvarleva från förr. Kontroll över den enskilda människan. Ett sätt att skapa grupptillhörigheter och traditioner. En fast punkt i tillvaron. En snuttefilt. Ett opium. Ett vapen. En risk. En skygglapp. Ett självbedrägeri. En spärr. Rädsla. Jag kan fortsätta in absurdum, men det är inte poängen här.
Vad är det bra för?
Mina svar just idag, väldigt kort: att kontrollera folk, grupptillhörighet, traditioner, fast punkt i tillvaron, tröst, svar på stora frågor för de som tror, ett sätt att känna sig moraliskt överlägsen gudlösa, ett sätt att uthärda svåra situationer. Även här kan jag fortsätta tills allt intresse för länge sedan ebbat ut.
Varför bryr jag mig?
Jag har alltid brytt mig. Trots att jag aldrig har trott på någon gud har religionen alltid påverkat mig. Ända sedan kyrkans barntimmar, som jag vägrade återvända till efter två tillfällen. Konfirmationen, som jag inte ens påbörjade. Som icke troende kändes det alltid som om man var lite sämre än andra. Att man inte kunde övertyga sig själv om en sådan sak som andra tog som helt naturlig fick mig att känna mig utesluten, ensam, olycklig och osäker. Det pågick tills jag fick boken ”Illusionen om gud, Richard Dawkins”, av min bror. En effektivare må-bra-bok har jag ännu inte funnit.
Jag bryr mig för att det pågår ett krig. Det är världens äldsta krig, som blossar upp om och om igen. Det är kriget religioner emellan. Det är kriget mot de otrogna. Det är kriget för att fortsätta sina traditioner och trossatser, och krossa dessas motstånd.
Jag bryr mig för att det påverkar alla. Jag bryr mig för att många ser religion som något harmlöst. Denna inställning om något får mig att se rött. Var 9/11 harmlöst? Var martyrerna som flög in i skyskraporna politiskt motiverade? Kanske. Hade de en stark religiös övertygelse? Duh! Var någon av dem ateist? Med stor säkerhet inte!
Det här är det mest grundläggande i mina funderingar och värderingar. Mycket viktigare än ekonomi. Mycket viktigare än politik.
torsdag 29 april 2010
måndag 26 april 2010
Noaks ark har hittats!
Det är inte så ovanligt, senast var visst 2004. Berget Ararat verkar vara platsen som den dykt upp flest gånger på genom historien. Saxat från nyheter24:
Den nästan 5000 år gamla Noaks Ark har hittats i Turkiet. I alla fall om man får tro en grupp upptäcktsresande från Kina och Turkiet som hittat en träkonstruktion de hävdar är arken. Med hjälp av Kol14-metoden har träbitarna fastställts som 4800 år gamla - vilket överensstämmer med åldern på Noaks Ark.
– Det är inte hundra procent att det är Noaks Ark men vi tror till 99,9 procent att det är det, säger Yeung Wing-cheung, dokumentärfilmare från Hong Kong som deltar i resan, till AFP.
Syndafloden skall ha ägt rum 2262 år efter Adams födelse. Gud ser att jorden blir alltmer ”fördärvad och full av våld” och beslutar sig för att utrota allt liv. Men Noa var ”en oförvitlig och rättfärdig man” och Gud ger honom instruktioner för att bygga en ark till vilken han ska ta av allt som lever ”ett par, hane och hona, av varje art”. Senare nämns 7 par av varje art från rena djur och fåglar och ett par av orena djur. ”Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.” Till slut stod vattnet ”sju meter över bergen". Alla landlevande djur som inte fanns med Noa på arken utrotades, inklusive fåglarna.
”Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar.” Sen mindes Gud arken och lät börja torka upp jorden. Efter sju månader strandade arken på berget Ararat. Gud ber Noa att lämna arken och släppa ut djuren. Det gjorde Noa och han tog djur av alla rena arter och fåglar och ”offrade dem som brännoffer på altaret”. Gud ingick ett förbund med Noa, där Noa och hans efterkommande skulle kontrollera och ha djuren som föda, djuren ska tömmas på blod innan de äts. Blodet förklaras helig och: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor. Gud lovade att aldrig mer översvämma jorden och som tecken på förbundet skapade Gud regnbågen. Noa beskrivs vidare som jordbrukare och den ”förste som anlade en vingård”. Noa levde tills han var 950 år och från honom ”härstammar alla människor på hela jorden.”
Den här historien är viktigare än vad man kan tro. Den stöttes och blöttes, vreds och vändes på och genom detta bryderi föddes en ny disciplin inom vetenskapen: Källkritiken. Vikten av att vara källkritisk ökar hela tiden i och med det stora flödet av nyheter och information vi dagligen vadar genom. Att sitta inne med kunskaper är inte lika viktigt som att kunna hitta trovärdig information på nätet.
Man skall inte tro på allt som skrivs och sägs, bakom det mesta finns intressen, må det vara ekonomiska, politiska eller religiösa. Källkritik, tänk på det, pojkar och flickor! Tänk extra mycket på det när ni läser nyheter av dessa slag...
Den nästan 5000 år gamla Noaks Ark har hittats i Turkiet. I alla fall om man får tro en grupp upptäcktsresande från Kina och Turkiet som hittat en träkonstruktion de hävdar är arken. Med hjälp av Kol14-metoden har träbitarna fastställts som 4800 år gamla - vilket överensstämmer med åldern på Noaks Ark.
– Det är inte hundra procent att det är Noaks Ark men vi tror till 99,9 procent att det är det, säger Yeung Wing-cheung, dokumentärfilmare från Hong Kong som deltar i resan, till AFP.
Syndafloden skall ha ägt rum 2262 år efter Adams födelse. Gud ser att jorden blir alltmer ”fördärvad och full av våld” och beslutar sig för att utrota allt liv. Men Noa var ”en oförvitlig och rättfärdig man” och Gud ger honom instruktioner för att bygga en ark till vilken han ska ta av allt som lever ”ett par, hane och hona, av varje art”. Senare nämns 7 par av varje art från rena djur och fåglar och ett par av orena djur. ”Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.” Till slut stod vattnet ”sju meter över bergen". Alla landlevande djur som inte fanns med Noa på arken utrotades, inklusive fåglarna.
”Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar.” Sen mindes Gud arken och lät börja torka upp jorden. Efter sju månader strandade arken på berget Ararat. Gud ber Noa att lämna arken och släppa ut djuren. Det gjorde Noa och han tog djur av alla rena arter och fåglar och ”offrade dem som brännoffer på altaret”. Gud ingick ett förbund med Noa, där Noa och hans efterkommande skulle kontrollera och ha djuren som föda, djuren ska tömmas på blod innan de äts. Blodet förklaras helig och: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor. Gud lovade att aldrig mer översvämma jorden och som tecken på förbundet skapade Gud regnbågen. Noa beskrivs vidare som jordbrukare och den ”förste som anlade en vingård”. Noa levde tills han var 950 år och från honom ”härstammar alla människor på hela jorden.”
Den här historien är viktigare än vad man kan tro. Den stöttes och blöttes, vreds och vändes på och genom detta bryderi föddes en ny disciplin inom vetenskapen: Källkritiken. Vikten av att vara källkritisk ökar hela tiden i och med det stora flödet av nyheter och information vi dagligen vadar genom. Att sitta inne med kunskaper är inte lika viktigt som att kunna hitta trovärdig information på nätet.
Man skall inte tro på allt som skrivs och sägs, bakom det mesta finns intressen, må det vara ekonomiska, politiska eller religiösa. Källkritik, tänk på det, pojkar och flickor! Tänk extra mycket på det när ni läser nyheter av dessa slag...
fredag 23 april 2010
Jag ska rösta på Sverigedemokraterna!
I alla fall enligt den undersökning jag idag gjorde på www.nt.se. Jag väljer ändå att inte rösta på SD när det väl kommer till kritan. Jag har motsatt åsikt än deras program på åtskilliga punkter. De vill motverka sekulariseringen av kyrkan och staten. Jag vill det motsatta. De vill minska homosexuellas rättigheter i samhället. Det vill inte jag. De påstår att det är ett bevisat faktum att homogena stater är mer demokratiska än heterogena. Detta är ett rent påhitt. Hur kom det då sig att detta test utföll till SD:s fördel? Testet innehöll 26 frågor, men det hela ankom på en fråga: ”Invandringen berikar Sverige?” Svarsalternativ: Sympatiserar helt, Sympatiserar, Emot, Helt emot, Vet ej.
Jag svarade ”Emot”. Därför kom SD högst på listan. Detta fick mig genast att börja fundera. Frågorna jag ställer mig är: Vad menas med Sverige? Staten? Berikar, menas det då i reda pengar eller kulturellt? Invandringen, är det flyktingar eller arbetare? Berikar, menas det på kort eller lång sikt? Om det menas kulturellt, är Sveriges egen kultur så fattig att den behöver berikas? Är vi inte redan ett rikt land, behöver vi bli rikare? Berikar den mitt liv? Och till slut, är det bara SD som är engagerade i invandringspolitik? Var femte person i Sverige idag har utländsk härkomst, på ett eller annat sätt. Bryr sig övriga partier inte om detta, eller kallas det för något annat? Frågetecknen är många.
Det känns som om jag i de flesta politiska frågor ser till mig själv i första hand. ”Skall vi sänka inkomstskatten?” Ja, jag vill ha lägre skatt. Vi har högst skatt i världen. Jag tycker det är onödigt. Men invandrarfrågan blir för mig ett ”tvärtom tänk”. ”Berikar invandringen Sverige?” Möjligen, blir mitt svar. Den berikar inte mitt liv. Om jag resonerar på samma sätt i skattefrågan? Inkomstskatten berikar Sverige. Punkt. Ändå vill jag ha lägre skatt. På samma grunder vill jag ha en minskad invandring. Själviskt kan tyckas, men sån är jag och så fungerar jag.
Jag var på en föreläsning av Fredrik Lindström idag där han diskuterade Svenskhet. Den var lite smårolig och den var svensk. Vilket annat folk än svenskar behöver föreläsas för om sin egen kultur? Ett problem med svenskar är att vi inte ser på vår kultur som något annat än ”normalt beteende”, trots att vi har en extrem kultur! Vi är ensammast i världen. Vi har haft bland den snabbaste ekonomiska och kulturella utvecklingen världen har skådat, för bara 150 år sen var Sverige fattigast i västeuropa! Svenskar är övertygade om att staten tar hand om allt. Till och med vår egen kultur! Det är här någonstans jag vill försöka knyta ihop detta sidospår med den övriga texten. Är det typiskt svenskt att inte vilja vara svensk? Hur annars kan man bli hänvisad SD när en enda av 26 frågor faller till deras fördel? Behöver verkligen svensk kultur berikas, och om man inte tycker det, är man då Sverigedemokrat? Är man rasist om man tycker att svensk kultur är rik och inte behöver berikas ytterligare?
Betänk följande: Du ställer denna fråga till Indianer i Amerika. ”Berikade invandringen Amerika, kulturellt sett?”. Hur många skulle svara ja?
Jag svarade ”Emot”. Därför kom SD högst på listan. Detta fick mig genast att börja fundera. Frågorna jag ställer mig är: Vad menas med Sverige? Staten? Berikar, menas det då i reda pengar eller kulturellt? Invandringen, är det flyktingar eller arbetare? Berikar, menas det på kort eller lång sikt? Om det menas kulturellt, är Sveriges egen kultur så fattig att den behöver berikas? Är vi inte redan ett rikt land, behöver vi bli rikare? Berikar den mitt liv? Och till slut, är det bara SD som är engagerade i invandringspolitik? Var femte person i Sverige idag har utländsk härkomst, på ett eller annat sätt. Bryr sig övriga partier inte om detta, eller kallas det för något annat? Frågetecknen är många.
Det känns som om jag i de flesta politiska frågor ser till mig själv i första hand. ”Skall vi sänka inkomstskatten?” Ja, jag vill ha lägre skatt. Vi har högst skatt i världen. Jag tycker det är onödigt. Men invandrarfrågan blir för mig ett ”tvärtom tänk”. ”Berikar invandringen Sverige?” Möjligen, blir mitt svar. Den berikar inte mitt liv. Om jag resonerar på samma sätt i skattefrågan? Inkomstskatten berikar Sverige. Punkt. Ändå vill jag ha lägre skatt. På samma grunder vill jag ha en minskad invandring. Själviskt kan tyckas, men sån är jag och så fungerar jag.
Jag var på en föreläsning av Fredrik Lindström idag där han diskuterade Svenskhet. Den var lite smårolig och den var svensk. Vilket annat folk än svenskar behöver föreläsas för om sin egen kultur? Ett problem med svenskar är att vi inte ser på vår kultur som något annat än ”normalt beteende”, trots att vi har en extrem kultur! Vi är ensammast i världen. Vi har haft bland den snabbaste ekonomiska och kulturella utvecklingen världen har skådat, för bara 150 år sen var Sverige fattigast i västeuropa! Svenskar är övertygade om att staten tar hand om allt. Till och med vår egen kultur! Det är här någonstans jag vill försöka knyta ihop detta sidospår med den övriga texten. Är det typiskt svenskt att inte vilja vara svensk? Hur annars kan man bli hänvisad SD när en enda av 26 frågor faller till deras fördel? Behöver verkligen svensk kultur berikas, och om man inte tycker det, är man då Sverigedemokrat? Är man rasist om man tycker att svensk kultur är rik och inte behöver berikas ytterligare?
Betänk följande: Du ställer denna fråga till Indianer i Amerika. ”Berikade invandringen Amerika, kulturellt sett?”. Hur många skulle svara ja?
torsdag 22 april 2010
Folkkär?
Måste man vara en ”bad guy” för att bli folkkär? Tidens tecken tyder på detta. Vari ligger tjusningen? Att folk vet att fasaden förr eller senare faller och odågan tittar fram? Byggs dessa herrar upp av media för att det är bra affärer? För att när skandalen är framme måste man i likhet med en trafikolycka stanna till och titta på eländet. Läste nu senast en recension i NWT där Thorsten Flinck spås en framtid som näste folkkäre artist. På liknande sätt har Per Morberg gått från skurk till mysfarbror, vem minns inte Pers intervju i Metro? Ett annat exempel är Mikael Persbrandt.
Jag har sett Thorsten Flinck uppträda live, en sommarkväll för några år sedan i Norrköping. Visst är det lite spännande med kändisar, jag har genom åren sett otaliga liveframträdanden, och trots att detta inte var mer än medelbra så kommer jag ihåg det just på grund av att det var just Thorsten Flinck på scenen. Vilka andra som stod på scenen den dagen kan jag inte erinra mig om.
Det finns förstås mer extrema exempel än dessa ganska oskyldiga gossar. Charles Manson ger ut poesi och musik, Mein Kampf säljs i handeln och Maos lilla röda blev en bästsäljare även utanför Kina. Dessa herrar är ju som tur är inte folkkära på något sätt.
Missförstå mig inte nu, jag har inget särskilt emot herrar Flinck, Morberg och Persbrandt. Jag läser hellre om sådana människor än om kändisar som Anna Anka. Men man kanske kan spekulera i vad som händer om denna trend fortsätter? Lasermannen skriver autografer på sin permission? Helge Fossmo och Sara Svensson dansar i Let’s dance? Thomas Quick startar sin egen talkshow, med sitt alter ego Ellington som gäst? Vem vet? Den som äter lever får se!
Jag har sett Thorsten Flinck uppträda live, en sommarkväll för några år sedan i Norrköping. Visst är det lite spännande med kändisar, jag har genom åren sett otaliga liveframträdanden, och trots att detta inte var mer än medelbra så kommer jag ihåg det just på grund av att det var just Thorsten Flinck på scenen. Vilka andra som stod på scenen den dagen kan jag inte erinra mig om.
Det finns förstås mer extrema exempel än dessa ganska oskyldiga gossar. Charles Manson ger ut poesi och musik, Mein Kampf säljs i handeln och Maos lilla röda blev en bästsäljare även utanför Kina. Dessa herrar är ju som tur är inte folkkära på något sätt.
Missförstå mig inte nu, jag har inget särskilt emot herrar Flinck, Morberg och Persbrandt. Jag läser hellre om sådana människor än om kändisar som Anna Anka. Men man kanske kan spekulera i vad som händer om denna trend fortsätter? Lasermannen skriver autografer på sin permission? Helge Fossmo och Sara Svensson dansar i Let’s dance? Thomas Quick startar sin egen talkshow, med sitt alter ego Ellington som gäst? Vem vet? Den som äter lever får se!
måndag 19 april 2010
Tills dess att ljuset tar oss
Efter tips av en vän tittade jag idag på “Until the light takes us”, en dokumentär om norsk black metal. Den är inte den första i sitt slag, bland annat rekommenderar jag ”Det svarte alvor” om du vill ha en mer övergripande förklaring av fenomenet. Själv upptäckte jag inte black metal förrän 1995, så jag missade den stora mediahype som 1993-1994 satte genren i fokus. Händelserna rörande kyrkobränderna och morden har varit omhuldade av mystik, men här får man höra Varg Vikernes berätta om vad som egentligen skedde. Filmen är sevärd, både för black metal-fantaster och de som är intresserade av underground-rörelser i allmänhet.
Filmen kretsar mest runt Gylve ”Fenriz” Nagell och Varg Vikernes. Fenriz framstår som en trött pajas, fylld av fyndiga och roliga citat, men med en barnslig känslighet över trender och hur något ska vara för att vara ”äkta”. En smått intressant figur, men den som verkligen får stå i rampljuset är Varg Vikernes. Intervjuad inifrån fängelset berättar han om hur han tänker och tycker, både retrospektivt och i dagsläget. Mycket av det han säger kan jag relatera till, men en del av det får mig att vilja låsa in honom igen och slänga nyckeln i Oslofjorden. Här är ett par saker jag oroade mig över:
”Om du vill bygga någonting nytt, måste du först förstöra det befintliga”
Att bränna några kyrkor är i det stora hela ganska ofarligt, ingen människa kom till skada i bränderna, egendom kan byggas upp igen. Men här menar Varg hela samhällsstrukturen. Antagligen sitter han och hoppas på att världskrig #3 skall bryta ut, samhället skall störtas i anarki och en ny ordning skall uppstå ur askorna. Han struntar blankt i människoliv. Det är inte bara samhällstrukturer som krossas i revolutioner, det är liv som krossas. Detta är en revolution som väldigt få vill få till stånd, det gagnar inte människor i allmänhet. Jag vet att vår demokrati inte är felfri, men att uppfinna något system som skulle passa oss alla bättre tror jag inte kan göras.
”Vi blir ständigt bombarderade av lögner. Du måste försöka och försöka igen på olika sätt att finna sanningen. Till slut kommer du att rensa ut lögnerna och kvar har du sanningen, eller något liknande sanningen.”
Att Varg anser sig sitta inne (!) med sanningen gör honom dubbelt farlig. Här är en man som vill skapa en ny världsordning, för att han anser sig ha funnit sanningen. Många människor tror att de har funnit sanningen. De jag tänker på i första hand är religiösa ledare. I andra hand självmordsbombare, militära ledare, martyrer, sektledare, domedagsprofeter, kostrådgivare med flera. Att säga att man sitter inne med sanningen medför att man har avslutat sitt sökande efter den. Att man säger: Hit men inte längre. I mina ögon är den inställningen farlig. Nu när sanningssökandet är färdigt återstår att pådyvla den på andra, oftast med våldsamma metoder. Nu när du har din ståndpunkt ses andra människor med andra sanningar som hot. Man kompromissar inte med sanningen. Den ska fram, kosta vad det kosta vill.
Samhället fungerar inte så, demokrati bygger på kompromisser och inte på absolutism. Vargs åsikter gör honom till en fara för demokratin och människor i allmänhet. Att han säger att han på ett sätt gillar att sitta i fängelset för att det ger honom tid att läsa böcker förstår jag. Men jag hoppas inte han tar med sig sina filosofiska funderingar ut i friheten och försöker omsätta dem i verkligheten. Strikt filosofi och vardagligt liv måste hållas separata, annars skulle dagens samhälle ganska snart sluta fungera. Och det tror jag inte skulle vara särskilt populärt bland människor i allmänhet!
Filmen kretsar mest runt Gylve ”Fenriz” Nagell och Varg Vikernes. Fenriz framstår som en trött pajas, fylld av fyndiga och roliga citat, men med en barnslig känslighet över trender och hur något ska vara för att vara ”äkta”. En smått intressant figur, men den som verkligen får stå i rampljuset är Varg Vikernes. Intervjuad inifrån fängelset berättar han om hur han tänker och tycker, både retrospektivt och i dagsläget. Mycket av det han säger kan jag relatera till, men en del av det får mig att vilja låsa in honom igen och slänga nyckeln i Oslofjorden. Här är ett par saker jag oroade mig över:
”Om du vill bygga någonting nytt, måste du först förstöra det befintliga”
Att bränna några kyrkor är i det stora hela ganska ofarligt, ingen människa kom till skada i bränderna, egendom kan byggas upp igen. Men här menar Varg hela samhällsstrukturen. Antagligen sitter han och hoppas på att världskrig #3 skall bryta ut, samhället skall störtas i anarki och en ny ordning skall uppstå ur askorna. Han struntar blankt i människoliv. Det är inte bara samhällstrukturer som krossas i revolutioner, det är liv som krossas. Detta är en revolution som väldigt få vill få till stånd, det gagnar inte människor i allmänhet. Jag vet att vår demokrati inte är felfri, men att uppfinna något system som skulle passa oss alla bättre tror jag inte kan göras.
”Vi blir ständigt bombarderade av lögner. Du måste försöka och försöka igen på olika sätt att finna sanningen. Till slut kommer du att rensa ut lögnerna och kvar har du sanningen, eller något liknande sanningen.”
Att Varg anser sig sitta inne (!) med sanningen gör honom dubbelt farlig. Här är en man som vill skapa en ny världsordning, för att han anser sig ha funnit sanningen. Många människor tror att de har funnit sanningen. De jag tänker på i första hand är religiösa ledare. I andra hand självmordsbombare, militära ledare, martyrer, sektledare, domedagsprofeter, kostrådgivare med flera. Att säga att man sitter inne med sanningen medför att man har avslutat sitt sökande efter den. Att man säger: Hit men inte längre. I mina ögon är den inställningen farlig. Nu när sanningssökandet är färdigt återstår att pådyvla den på andra, oftast med våldsamma metoder. Nu när du har din ståndpunkt ses andra människor med andra sanningar som hot. Man kompromissar inte med sanningen. Den ska fram, kosta vad det kosta vill.
Samhället fungerar inte så, demokrati bygger på kompromisser och inte på absolutism. Vargs åsikter gör honom till en fara för demokratin och människor i allmänhet. Att han säger att han på ett sätt gillar att sitta i fängelset för att det ger honom tid att läsa böcker förstår jag. Men jag hoppas inte han tar med sig sina filosofiska funderingar ut i friheten och försöker omsätta dem i verkligheten. Strikt filosofi och vardagligt liv måste hållas separata, annars skulle dagens samhälle ganska snart sluta fungera. Och det tror jag inte skulle vara särskilt populärt bland människor i allmänhet!
fredag 16 april 2010
Type O Negative - Christian Woman
Det är ett tecken på att man börjar bli gammal när ens musikaliska hjältar går och dör. Att just Peter Steele skulle dö ung var kanske ingen högoddsare, att han var så gammal som 48 trodde jag inte, men trots att Type O Negative hade sina glansdagar bakom sig så känns det snopet. Framförallt skivorna Bloody kisses och October rust har jag flitigt lyssnat på sedan 15 år, men även övriga skivor har rullat någon gång då och då. Och trots att Dead again, den sista skivan, är den sämsta de släppt, fanns nog ändå mer att ge. Vila i frid, Peter Steele!
Det är ett tecken på att man börjar bli gammal när ens musikaliska hjältar går och dör. Att just Peter Steele skulle dö ung var kanske ingen högoddsare, att han var så gammal som 48 trodde jag inte, men trots att Type O Negative hade sina glansdagar bakom sig så känns det snopet. Framförallt skivorna Bloody kisses och October rust har jag flitigt lyssnat på sedan 15 år, men även övriga skivor har rullat någon gång då och då. Och trots att Dead again, den sista skivan, är den sämsta de släppt, fanns nog ändå mer att ge. Vila i frid, Peter Steele!
torsdag 15 april 2010
Gammal feminism
I gamla testamentet beskrivs tio plågor som skickas på Egypten. Dessa plågor kan med största säkerhet sammankopplas med det fruktansvärda vulkanutbrott som förstörde den grekiska ön Thera (resterna heter nu Santorini) på 1600-talet f.kr. Kanske var detta vulkanutbrott den största katastrofen som har inträffat i människans historia. Fler människor har dött vid andra naturkatastrofer, och digerdöden dödade fler människor än man kan förstå, men dessa förskräckliga händelser faller kort på ett sätt: de utrotade inte världens enda matriarki.
Att den minoiska kulturen var en matriarki, mig veterligen den enda i sitt slag, är förstås inte helt säkert, det var ändå väldigt länge sedan den existerade. Mycket tyder ändå på detta. Mycket tyder även på att denna kultur är den Platon omtalade när han beskrev Atlantis, det sjunkna paradiset.
Minoerna hade ingen armé, inga vapen. De hade rinnande vatten inomhus, välordnade städer och en rik kultur. Männen dyrkade det kvinnliga och kvinnliga gudomar. De handlade friskt med Egypter och andra tidiga grekiska kulturer, deras arkitektur och konst var långt före sin tid.
Säkerligen var dessa människor inga helgon, bland annat spekuleras det om kannibalism och människooffer, men en sak är säker: hade denna katastrof inte ägt rum hade vår historia med största sannolikhet sett annorlunda ut! Hade den Minoiska kulturen fått fortsätta blomstra hade nog dagens samhälle varit markant annorlunda. Så mycket före sin tid var dessa människor.
Vi kunde ha landat på månen på 1000-talet e.kr. Vikingarna kunde konsultera sin GPS om de seglade vilse. Månen och Mars hade säkerligen varit kolonier nu. Kall fusion hade säkert mästrats och löst energiproblemen. Tanken är rolig att leka med.
Om gud ordnade denna katastrof bara för att Mose skulle kunna leda sitt folk ut ur Egypten och in i Kanaans land, då är det den största missgärning som någonsin skett i mänsklig historia!
Att den minoiska kulturen var en matriarki, mig veterligen den enda i sitt slag, är förstås inte helt säkert, det var ändå väldigt länge sedan den existerade. Mycket tyder ändå på detta. Mycket tyder även på att denna kultur är den Platon omtalade när han beskrev Atlantis, det sjunkna paradiset.
Minoerna hade ingen armé, inga vapen. De hade rinnande vatten inomhus, välordnade städer och en rik kultur. Männen dyrkade det kvinnliga och kvinnliga gudomar. De handlade friskt med Egypter och andra tidiga grekiska kulturer, deras arkitektur och konst var långt före sin tid.
Säkerligen var dessa människor inga helgon, bland annat spekuleras det om kannibalism och människooffer, men en sak är säker: hade denna katastrof inte ägt rum hade vår historia med största sannolikhet sett annorlunda ut! Hade den Minoiska kulturen fått fortsätta blomstra hade nog dagens samhälle varit markant annorlunda. Så mycket före sin tid var dessa människor.
Vi kunde ha landat på månen på 1000-talet e.kr. Vikingarna kunde konsultera sin GPS om de seglade vilse. Månen och Mars hade säkerligen varit kolonier nu. Kall fusion hade säkert mästrats och löst energiproblemen. Tanken är rolig att leka med.
Om gud ordnade denna katastrof bara för att Mose skulle kunna leda sitt folk ut ur Egypten och in i Kanaans land, då är det den största missgärning som någonsin skett i mänsklig historia!
tisdag 13 april 2010
Is the space pope reptilian?
700 präster I USA. Den senaste skandalen I Irland. Tyskland, Österrike, Nederländerna. Påven ber om ursäkt och präster får avgå. Det är inte mycket att komma med efter årtusenden av förtryck och övergrepp av kyrkan. Den katolska kyrkans officiella ståndpunkt är att homosexualitet orsakat övergreppen. Inom katolicismen är just homosexualitet en fortfarande en synd. Jag tycker att det är konstigt att just katolska präster har en så hög andel homosexuella bland sig.
"Many psychologists, many psychiatrists, have demonstrated that there is no relationship between celibacy and pedophilia," said Vatican Secretary of State Tarcisio Bertone in a press conference in Chile today. "But many others have demonstrated, and have told me recently, that there is a relationship between homosexuality and pedophilia.” (Apr 12, 2010)
Det krävs inte särskilt mycket efterforskning för att komma fram till att detta påstående är urdumt. Människan är en social och sexuell varelse, påtvingad avhållsamhet är ingen bra idé. Men då man rättar sig efter uråldriga texter och föreställningar får man problem. Kyrkan fortsätter att kämpa för praktiserandet av celibat, det är en tradition som instiftades bara några århundraden e.kr. För mig som tänkande människa är detta så idiotiskt att jag bara blir ledsen.
Det står mycket dumt i bibeln. Tittar man efter finner man att slavhållning är accepterat, att kvinnor skall hålla tyst och lyda sina män, att homosexualitet är en synd och att kaniner idisslar. Allt ovan är sedan länge åtgärdat och motbevisat, med undantag av bögdebatten som fortfarande är igång i religiösa läger. Enklast vore givetvis att slänga alla biblar på en stor hög och bränna dem. Till skillnad från de böcker nazisterna brände är bibeln ingen oskyldig bok, den har kostat så många människor så mycket att den borde bannlysas och skickas till Limbo, där odöpta barns själar hamnar. Nej just det, Limbo är ju avskaffat nu…
torsdag 8 april 2010
I rymden kan ingen höra dig skrika!
I min barndom fanns två filmer jag ständigt återkom till. Flykten från New York, för att Kurt Russel är häftig i rollen som Snake Plisken, för musikens skull (jag tycker fortfarande att huvudtemat är strålande, särskilt i den upphottade version som återfinns på uppföljaren Flykten från LA), och för spänningens skull. De sista 20 minuterna och upplösningen på filmen är i mina ögon klassiska!
Den andra är Alien. Jag tror att det är den enda film jag inte vågat att se klart! Första gången jag såg den var jag tvungen att gå ifrån när Dallas kryper omkring i ventilationstrummorna. Jag vet inte hur gammal jag var, men jag minns att lillebrorsan satt kvar och såg klart den. Andra gången jag försökte se den vågade jag hela vägen. Detta trots att den skrämde vettet ur mig! Senare i livet har jag sett andra skrämmande filmer, men ingen som kommit i närheten av Alien.
Aliens såg jag första gången hemma hos en polare, det var en riktig pärs att se den med. Jag var helt genomsvettig genom hela filmen. Alien 3 gjorde inget större intryck på mig, bioversionen av den filmen är inte särskilt bra. Däremot kan jag rekommendera att se Alien 3 Directors Cut, den versionen höjer filmen åtskilliga snäpp och gör den värdig som uppföljare till de första två. I extramaterialet på DVD:n berättar Vincent Ward om sin vision av filmen, det hade varit väldigt spännande att se vad för sorts film det hade blivit! Alien Resurrection såg jag på bio, även den tycker jag om. Den är inte lika vass som de 3 första, men den duger rätt bra. Alien vs Predator och Alien vs Predator: Requiem bör man helst tala mycket tyst om.
Den goda nyheten är att Ridley Scott har åtagit sig att regissera en prequel till Alien. Ridley Scott har gjort två science fiction-filmer, Alien och Blade Runner. Båda genredefinierande. Båda absolut världsklass. Båda stora personliga favoriter. Han har inte tappat stinget som regissör, American gangster kom för bara några år sen och håller hög klass. Som stor sci-fi fantast följer jag genren med stort nöje, bara en sådan sak som att Avatar slagit alla kassarekord är mumma. Det öppnar sannolikt dörren för ytterligare projekt inom genren. Och det har gjorts bra sci-fi på sistone: Sunshine, District 9, Children of men, The man from earth, Moon, Firefly (inkl Serenity), Futurama och Battlestar Galactica för att nämna några.
Jag hoppas att filmen kommer nästa år som annonserat, jag hoppas att Halo kommer snart, jag hoppas att Rendevouz with Rama blir av (det verkar tyvärr inte bli så). Alltså, den sistnämnda med David Fincher som regissör hade kunnat bli precis hur bra som helst! Hans första film var Alien 3, och han gjorde den utan ett riktigt manus. Trots det är hans directors cut en mycket bra film. Nu som etablerad filmmakare, med tålamod, tid och budget. Det är nästan så man fäller en tår!
Och slutligen hoppas jag att Tony Scott inte blandar sig i alltför mycket, för undantaget True Romance är den karln hopplös!
Den andra är Alien. Jag tror att det är den enda film jag inte vågat att se klart! Första gången jag såg den var jag tvungen att gå ifrån när Dallas kryper omkring i ventilationstrummorna. Jag vet inte hur gammal jag var, men jag minns att lillebrorsan satt kvar och såg klart den. Andra gången jag försökte se den vågade jag hela vägen. Detta trots att den skrämde vettet ur mig! Senare i livet har jag sett andra skrämmande filmer, men ingen som kommit i närheten av Alien.
Aliens såg jag första gången hemma hos en polare, det var en riktig pärs att se den med. Jag var helt genomsvettig genom hela filmen. Alien 3 gjorde inget större intryck på mig, bioversionen av den filmen är inte särskilt bra. Däremot kan jag rekommendera att se Alien 3 Directors Cut, den versionen höjer filmen åtskilliga snäpp och gör den värdig som uppföljare till de första två. I extramaterialet på DVD:n berättar Vincent Ward om sin vision av filmen, det hade varit väldigt spännande att se vad för sorts film det hade blivit! Alien Resurrection såg jag på bio, även den tycker jag om. Den är inte lika vass som de 3 första, men den duger rätt bra. Alien vs Predator och Alien vs Predator: Requiem bör man helst tala mycket tyst om.
Den goda nyheten är att Ridley Scott har åtagit sig att regissera en prequel till Alien. Ridley Scott har gjort två science fiction-filmer, Alien och Blade Runner. Båda genredefinierande. Båda absolut världsklass. Båda stora personliga favoriter. Han har inte tappat stinget som regissör, American gangster kom för bara några år sen och håller hög klass. Som stor sci-fi fantast följer jag genren med stort nöje, bara en sådan sak som att Avatar slagit alla kassarekord är mumma. Det öppnar sannolikt dörren för ytterligare projekt inom genren. Och det har gjorts bra sci-fi på sistone: Sunshine, District 9, Children of men, The man from earth, Moon, Firefly (inkl Serenity), Futurama och Battlestar Galactica för att nämna några.
Jag hoppas att filmen kommer nästa år som annonserat, jag hoppas att Halo kommer snart, jag hoppas att Rendevouz with Rama blir av (det verkar tyvärr inte bli så). Alltså, den sistnämnda med David Fincher som regissör hade kunnat bli precis hur bra som helst! Hans första film var Alien 3, och han gjorde den utan ett riktigt manus. Trots det är hans directors cut en mycket bra film. Nu som etablerad filmmakare, med tålamod, tid och budget. Det är nästan så man fäller en tår!
Och slutligen hoppas jag att Tony Scott inte blandar sig i alltför mycket, för undantaget True Romance är den karln hopplös!
måndag 5 april 2010
Jag skrev ett reportage...
Discgolf spelas som vanlig golf. Men istället för bollar används frisbees. Och istället för ett hål i marken är målen här korgar med kedjor. I golftävlingar spelar proffsen om miljonpottar, men här, på Skutberget i Karlstad är det snarare äran i att segra som prisas högst.
Det är blött, blött, blött! Regnet flyter som en kall dimma i luften. Under snön, som fortfarande ligger upp mot halvmetern tjock på sina ställen, sipprar en osynlig flod av vatten fram. Var solen står på himlen kan man bara gissa. De tjocka molnen filtrerar bort både ljus och värme, inte ens med största välvilja kan man säga att våren har kommit till Karlstad.
-Saaaamliiing, ljuder ett rop över parkeringen på Skutbergets friluftsområde i Karlstad. Uppifrån övningskorgen avtar kedjeklirret och spelare börjat mödosamt klafsa sig fram mot anmälan i bagagen på den röda Volvo 740:n. Peter Fredriksson, tävlingsledare, frågar runt om alla har betalat till tävlingen och Ace-potten. En tia var i små plastbyttor. Nu på sista deltävlingen är byttorna ganska välfyllda, här samsas tjugor, femtiolappar och några hundralappar med en rejäl hög av blänkande guldtior. Flera av spelarna tillhör Sveriges elit, men till skillnad från vanlig golf tävlas det här inte om några fantasibelopp. Vinnaren av Kyldisken plockar hem en knapp tusenlapp, om om någon skulle lyckas göra ett Ace (motsvarigheten till golfens hole-in-one) utbetalas 1100:-. Peter har, som tävlingsvärd, varit med på alla deltävlingarna. Det här är alltså fjärde gången som han bilar från Örebro till Karlstad, tur och retur. Efter ett snabbt överslag i huvudet konstaterar jag att även om han skulle ta hem slutsegern, är inte detta någon lysande ekonomisk affär. Karin Magnholt, en av två kvinnliga deltagare idag och Peters flickvän, berättar:
- Vi lägger ut ungefär tjugotusen kronor var på discgolf per år. Pengarna går till resor, anmälningsavgifter, boende, hotel och utrustning. Detta är vårt stora intresse och passion, så det känns inte som någon uppoffring.
Kyldiscen går över nio deltävlingar som spelats i Örebro, Kristinehamn och Karlstad i vinter. Åtta deltävlingar har gått av stapeln, fyra på Hästhagens discgolfbana i Örebro, en på Kristinehamns bana och tre på Karlstadbanan. Tanken var att banorna skulle ta tre var, men då Kristinehamnarna fick avslag på sin bygglovsansökan fick tävlingarna flyttas till Örebros och Karlstads banor.
-Kristinehamns kommun tyckte att det behövdes bygglov för att anlägga nio utkast á 1x3 meter. Tyvärr finns ingen konsensus bland kommunerna runt om när det gäller sådana saker. I Örebro har vi aldrig behövt något bygglov. Det är tråkigt för discgolfen i regionen och synd om killarna i Kristinehamn som jobbat hårt med sin bana, konstaterar Peter. Örebroarna själva har inte varit förskonade från kommunens härjningar. Klubbens bana i Brickeberg totalförstördes när kommunen, utan medlemmarnas vetskap, avverkade massor av träd på området. Peter skakar på huvudet.
-Vi kom dit en dag och banan var borta. Vi har själva klippt gräset, anlagt utplatser och satsat mycket tid på att göra banan så bra som möjligt. Och nu är det arbetet förgäves. Det är klart det känns tungt, suckar han. Sucken är den enda jag hör honom göra idag, för trots vädret och plaskblöta fötter så är Peter på ett strålande humör. Discgolf är hans passion, och nu när betalningarna räknats in och alla hälsats välkomna är det äntligen dags för start.
Första hålet på Skutberget i Karlstad är 97 meter långt, svagt uppför och med en stor tall som måste rundas. De som kastar långt kan nå fram till korgen med ett kast. Peter väljer att ta det lugnt och försöka placera sitt utkast bra. Han tar det försiktigare än övriga spelare i sin grupp. Knät gör fortfarande lite ont.
-Vi var ute och spelade i Hästhagen i höstas, och när jag kastade bara smällde det till i det. Det blev sjukskrivning från jobbet och rehabträning. I början kunde jag inte stödja på det, och det händer att jag har svårigheter att sova, det molar och värker hela tiden. Men det har blivit mycket bättre, förhoppningsvis är jag helt återställd till våren när tävlingssäsongen drar igång på allvar, ler Peter. Han har en möjlighet att ta hem slutsegern i Kyldiscen, men då krävs det att han vinner idag. Hans värste konkurrent, Mogge Elvinsson, går i samma grupp som Peter. De är klubbkamrater och trots att de tävlar om pengar är stämningen vänlig och det skrattas mer än svärs över trädträffar och missade puttar.
En timme in i tävlingen hörs ett vrål eka över området. Jag går i en annan grupp, vi befinner oss på andra sidan banan, säkert en kilometer bort från övriga, men killarna i min grupp konstaterar:
-Det där var Mogge. Nu har han ace:at. Och mycket riktigt. Efter första varvet ser vi Mogge sittande vid fikabordet, sjöblöt om fötterna men vid gott humör. På sista deltävlingen lyckas han med en fullträff. Perfekt timing!
-Kastade en Roc på 14. Den var i hela vägen, myser han. Ace-potten är vunnen, men slutsegern är ännu en öppen historia. Inför de nio sista hålen på kyldiscen leder Peter med ett kast före Mogge. Om Peter håller den marginalen vinner han tre månaders tävlande med ett enda kast. Som i alla precisionssporter är skillnaden mellan vinst och förlust hårfina. En felbedömning, en olycklig trädstuds, en putt som nästan hånfullt ramlar ur korgen istället för att stanna kvar kan avgöra. Kaffe och mackor intages i pausen under glada samtal och vänliga pikar. Vem är blötast? Pär sitter i hörnet med ett par rejäla skogsstövlar på fötterna.
-Det blir lite halt att pulsa runt i stövlar, men jag är i alla fall torr om fötterna, skrattar han. Själv kollar jag ner på mina fötter och konstaterar att kängor i skinn var ett mindre lyckat val en dag som denna. De tår jag fortfarande har känsel kvar i ömmar lite.
-Bättre lite blött än 20 grader kallt. Då svider det rejält i fingrerspetsarna när man släpper iväg discen, menar Janne. Han har skidbyxor och allväderskängor med snölås. Ur en plastmugg ångar det från hans medhavda Gulaschsoppa. Han slänger en blick på personalen i cafét.
- Jag köpte mig en macka av dem, hoppas de inte tar illa upp, nickar han ursäktande.
Det blir aldrig spännande. Peter kopplar greppet redan på andra hålet, hans utkast smeker skogskanten medan Mogges träffar en tall och studsar in bakom en stor enbuske. Mogge måttar och hivar iväg discen, men halvvägs till målet fastnar den med ett tjoff i en snödriva. I discgolf vinner spelaren med bäst precision, idag är den spelaren Peter Frediksson. Vanlig golf begränsas till sommarhalvåret, och motionärer ger sig inte gärna ut om regnet hänger i luften. Varför spelar man i dessa förhållanden?
-Kyldiscen är en tävling för oss som inte har insett att discgolf är en sommarsport, skrockar Peter. Samtidigt så gäller det att hålla igång, man tappar för mycket om man skulle göra uppehåll under vinterhalvåret, fortsätter han. Första stortävlingen går av stapeln i Köpenhamn 24-25 april, om bara en månad, och då gäller det att vara i form för att inte hamna på efterkälken. Då kan man inte bry sig om småsaker som regn eller snö, säger Peter med ett leende. Och en bättre start på säsongen kunde han ju knappast önska sig, för även om det bara är ett drygt dussin spelare som ställer upp i dagens avslutning på Kyldiscen är motståndet hårt och tävlingen jämn.
Det är blött, blött, blött! Regnet flyter som en kall dimma i luften. Under snön, som fortfarande ligger upp mot halvmetern tjock på sina ställen, sipprar en osynlig flod av vatten fram. Var solen står på himlen kan man bara gissa. De tjocka molnen filtrerar bort både ljus och värme, inte ens med största välvilja kan man säga att våren har kommit till Karlstad.
-Saaaamliiing, ljuder ett rop över parkeringen på Skutbergets friluftsområde i Karlstad. Uppifrån övningskorgen avtar kedjeklirret och spelare börjat mödosamt klafsa sig fram mot anmälan i bagagen på den röda Volvo 740:n. Peter Fredriksson, tävlingsledare, frågar runt om alla har betalat till tävlingen och Ace-potten. En tia var i små plastbyttor. Nu på sista deltävlingen är byttorna ganska välfyllda, här samsas tjugor, femtiolappar och några hundralappar med en rejäl hög av blänkande guldtior. Flera av spelarna tillhör Sveriges elit, men till skillnad från vanlig golf tävlas det här inte om några fantasibelopp. Vinnaren av Kyldisken plockar hem en knapp tusenlapp, om om någon skulle lyckas göra ett Ace (motsvarigheten till golfens hole-in-one) utbetalas 1100:-. Peter har, som tävlingsvärd, varit med på alla deltävlingarna. Det här är alltså fjärde gången som han bilar från Örebro till Karlstad, tur och retur. Efter ett snabbt överslag i huvudet konstaterar jag att även om han skulle ta hem slutsegern, är inte detta någon lysande ekonomisk affär. Karin Magnholt, en av två kvinnliga deltagare idag och Peters flickvän, berättar:
- Vi lägger ut ungefär tjugotusen kronor var på discgolf per år. Pengarna går till resor, anmälningsavgifter, boende, hotel och utrustning. Detta är vårt stora intresse och passion, så det känns inte som någon uppoffring.
Kyldiscen går över nio deltävlingar som spelats i Örebro, Kristinehamn och Karlstad i vinter. Åtta deltävlingar har gått av stapeln, fyra på Hästhagens discgolfbana i Örebro, en på Kristinehamns bana och tre på Karlstadbanan. Tanken var att banorna skulle ta tre var, men då Kristinehamnarna fick avslag på sin bygglovsansökan fick tävlingarna flyttas till Örebros och Karlstads banor.
-Kristinehamns kommun tyckte att det behövdes bygglov för att anlägga nio utkast á 1x3 meter. Tyvärr finns ingen konsensus bland kommunerna runt om när det gäller sådana saker. I Örebro har vi aldrig behövt något bygglov. Det är tråkigt för discgolfen i regionen och synd om killarna i Kristinehamn som jobbat hårt med sin bana, konstaterar Peter. Örebroarna själva har inte varit förskonade från kommunens härjningar. Klubbens bana i Brickeberg totalförstördes när kommunen, utan medlemmarnas vetskap, avverkade massor av träd på området. Peter skakar på huvudet.
-Vi kom dit en dag och banan var borta. Vi har själva klippt gräset, anlagt utplatser och satsat mycket tid på att göra banan så bra som möjligt. Och nu är det arbetet förgäves. Det är klart det känns tungt, suckar han. Sucken är den enda jag hör honom göra idag, för trots vädret och plaskblöta fötter så är Peter på ett strålande humör. Discgolf är hans passion, och nu när betalningarna räknats in och alla hälsats välkomna är det äntligen dags för start.
Första hålet på Skutberget i Karlstad är 97 meter långt, svagt uppför och med en stor tall som måste rundas. De som kastar långt kan nå fram till korgen med ett kast. Peter väljer att ta det lugnt och försöka placera sitt utkast bra. Han tar det försiktigare än övriga spelare i sin grupp. Knät gör fortfarande lite ont.
-Vi var ute och spelade i Hästhagen i höstas, och när jag kastade bara smällde det till i det. Det blev sjukskrivning från jobbet och rehabträning. I början kunde jag inte stödja på det, och det händer att jag har svårigheter att sova, det molar och värker hela tiden. Men det har blivit mycket bättre, förhoppningsvis är jag helt återställd till våren när tävlingssäsongen drar igång på allvar, ler Peter. Han har en möjlighet att ta hem slutsegern i Kyldiscen, men då krävs det att han vinner idag. Hans värste konkurrent, Mogge Elvinsson, går i samma grupp som Peter. De är klubbkamrater och trots att de tävlar om pengar är stämningen vänlig och det skrattas mer än svärs över trädträffar och missade puttar.
En timme in i tävlingen hörs ett vrål eka över området. Jag går i en annan grupp, vi befinner oss på andra sidan banan, säkert en kilometer bort från övriga, men killarna i min grupp konstaterar:
-Det där var Mogge. Nu har han ace:at. Och mycket riktigt. Efter första varvet ser vi Mogge sittande vid fikabordet, sjöblöt om fötterna men vid gott humör. På sista deltävlingen lyckas han med en fullträff. Perfekt timing!
-Kastade en Roc på 14. Den var i hela vägen, myser han. Ace-potten är vunnen, men slutsegern är ännu en öppen historia. Inför de nio sista hålen på kyldiscen leder Peter med ett kast före Mogge. Om Peter håller den marginalen vinner han tre månaders tävlande med ett enda kast. Som i alla precisionssporter är skillnaden mellan vinst och förlust hårfina. En felbedömning, en olycklig trädstuds, en putt som nästan hånfullt ramlar ur korgen istället för att stanna kvar kan avgöra. Kaffe och mackor intages i pausen under glada samtal och vänliga pikar. Vem är blötast? Pär sitter i hörnet med ett par rejäla skogsstövlar på fötterna.
-Det blir lite halt att pulsa runt i stövlar, men jag är i alla fall torr om fötterna, skrattar han. Själv kollar jag ner på mina fötter och konstaterar att kängor i skinn var ett mindre lyckat val en dag som denna. De tår jag fortfarande har känsel kvar i ömmar lite.
-Bättre lite blött än 20 grader kallt. Då svider det rejält i fingrerspetsarna när man släpper iväg discen, menar Janne. Han har skidbyxor och allväderskängor med snölås. Ur en plastmugg ångar det från hans medhavda Gulaschsoppa. Han slänger en blick på personalen i cafét.
- Jag köpte mig en macka av dem, hoppas de inte tar illa upp, nickar han ursäktande.
Det blir aldrig spännande. Peter kopplar greppet redan på andra hålet, hans utkast smeker skogskanten medan Mogges träffar en tall och studsar in bakom en stor enbuske. Mogge måttar och hivar iväg discen, men halvvägs till målet fastnar den med ett tjoff i en snödriva. I discgolf vinner spelaren med bäst precision, idag är den spelaren Peter Frediksson. Vanlig golf begränsas till sommarhalvåret, och motionärer ger sig inte gärna ut om regnet hänger i luften. Varför spelar man i dessa förhållanden?
-Kyldiscen är en tävling för oss som inte har insett att discgolf är en sommarsport, skrockar Peter. Samtidigt så gäller det att hålla igång, man tappar för mycket om man skulle göra uppehåll under vinterhalvåret, fortsätter han. Första stortävlingen går av stapeln i Köpenhamn 24-25 april, om bara en månad, och då gäller det att vara i form för att inte hamna på efterkälken. Då kan man inte bry sig om småsaker som regn eller snö, säger Peter med ett leende. Och en bättre start på säsongen kunde han ju knappast önska sig, för även om det bara är ett drygt dussin spelare som ställer upp i dagens avslutning på Kyldiscen är motståndet hårt och tävlingen jämn.
torsdag 1 april 2010
Aprillia, aprillia, syö silliä, juo kuravettä päälle
Det här är en konstig dag. Den avslutades i natt med sista timmen av Den gode, den onde, den fule. Världens genom tiderna bästa film, om du frågar mig. Sen sex och en halv timmas sömn, innan jag väcktes av ett tidsinställt SMS (visste inte att man kunde ställa in när telefonen ska skicka iväg SMS). Efter ytterligare 10 minuters sömn så ringde väckarklockan 08.00. Då skulle det anmälas till tävling. Jag hade lovat att anmäla mig och ännu en plastfantast, det jag inte räknade med vara att de ville ha adress, skostorlek, sexuella fantasier och moderns flicknamn på anmälningstalongen. Efter lite paniksökande på nätet luskade jag fram dessa uppgifter och skickade in våra anmälningar. Klockan var då 08.08. Klockan 08.10 var anmälningslistan full. Falköping Open går av stapeln i juli, men 10 minuter efter att anmälan öppnade, idag, den 1:e april, var anmälningslistan fulltecknad! Helt vrickat och vansinnigt!
Jag gick och lade mig igen, för att snart väckas av katten som ville in och ha mat. Vaknade direkt igen när han dyblöt hoppade upp i sängen och ruskade av sig snöslasket i ansiktet på mig. Ja det snöar till råga på allt elände. Efter det blev det lite sömn till, när jag halv 10 vaknade av att en polare ringer i telefonen. Yrvaken och groggy snubblar jag omkring i min skrubb till lägenhet och letar efter den. När jag hittar den fumlar jag ner den i golvet. Missar samtalet. Ringer upp. Polaren hör inte vad jag säger. Telefonhaveri, idag när jag ska ner till Linköping, ringa och bestämma hämttider och allt möjligt. Efter en halvtimmas bändande och bråkande, inklusive ett par svordomar, får jag igång mikrofonen på telefonen igen. Reparatör kanske är framtidsyrket?
Nu ska jag bara städa av mig själv och lägenheten och packa min nyinköpta väska, sen bär det av till Linköping. Var tvungen att köpa ny väska, den förra har katten pissat i, sen tror jag brorsan har tagit den om jag inte slängde den. Minnet är suddigt när det gäller just den.
Hoppas på snöfritt i Östergötland, så man kan kasta plast i Rydskogen. Jag och en annan vän var ute och skottade av banans utkast här i Karlstad häromdagen. Inget roligt jobb. 20 cm snö med is under. Tungt som satan. Det ligger fortfarande upp mot halvmetern snö kvar på sina ställen häruppe, which makes me a sad panda.
Nu sitter jag med kopp kaffe #2 här, lyssnar på Accept för första gången på säkert 3 år, och skriver istället för att städa och packa. Katten ligger utflängd ovanför skärmen och droppar slask på tangenterna, han har ju självklart fart ut och in genom balkongdörren (om man har uteplats istället för balkong, heter dörren annorlunda då?) hela morgonen.
Knäpp dag som sagt, och än är klockan bara 11. Vi får väl se hur det utvecklar sig, fortsätter det i denna takt är jag säkert utpumpad innan kvällsmaten…
Jag gick och lade mig igen, för att snart väckas av katten som ville in och ha mat. Vaknade direkt igen när han dyblöt hoppade upp i sängen och ruskade av sig snöslasket i ansiktet på mig. Ja det snöar till råga på allt elände. Efter det blev det lite sömn till, när jag halv 10 vaknade av att en polare ringer i telefonen. Yrvaken och groggy snubblar jag omkring i min skrubb till lägenhet och letar efter den. När jag hittar den fumlar jag ner den i golvet. Missar samtalet. Ringer upp. Polaren hör inte vad jag säger. Telefonhaveri, idag när jag ska ner till Linköping, ringa och bestämma hämttider och allt möjligt. Efter en halvtimmas bändande och bråkande, inklusive ett par svordomar, får jag igång mikrofonen på telefonen igen. Reparatör kanske är framtidsyrket?
Nu ska jag bara städa av mig själv och lägenheten och packa min nyinköpta väska, sen bär det av till Linköping. Var tvungen att köpa ny väska, den förra har katten pissat i, sen tror jag brorsan har tagit den om jag inte slängde den. Minnet är suddigt när det gäller just den.
Hoppas på snöfritt i Östergötland, så man kan kasta plast i Rydskogen. Jag och en annan vän var ute och skottade av banans utkast här i Karlstad häromdagen. Inget roligt jobb. 20 cm snö med is under. Tungt som satan. Det ligger fortfarande upp mot halvmetern snö kvar på sina ställen häruppe, which makes me a sad panda.
Nu sitter jag med kopp kaffe #2 här, lyssnar på Accept för första gången på säkert 3 år, och skriver istället för att städa och packa. Katten ligger utflängd ovanför skärmen och droppar slask på tangenterna, han har ju självklart fart ut och in genom balkongdörren (om man har uteplats istället för balkong, heter dörren annorlunda då?) hela morgonen.
Knäpp dag som sagt, och än är klockan bara 11. Vi får väl se hur det utvecklar sig, fortsätter det i denna takt är jag säkert utpumpad innan kvällsmaten…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
