Frankrike
Au champ des morts - Dans la joie
Jag har lyssnat på hård musik den
större delen av mitt liv, och tycker mig ha ganska bra koll på
vilka band som är värda att hålla ögonen på. Au champ des morts
tog mig med överraskning ändå. De fick mig nyfiken på vad
huvudmannen pysslat med förut. Anorexia Nervosa är inte direkt
okända, ändå har jag aldrig brytt mig om att kolla upp dom. Den
franska scenen var ju i min ungdom ett skämt, så jag ursäktar mig
själv. Det har ändrats under det senaste decenniet. Vad bjudes då?
Post Black metal med känsla. Melodikänslan är det som får skivan
att sticka ut. Visserligen tappar jag emellanåt intresset, då
förvandlas skivan snabbt till bakgrundssorl. Den kräver tålamod av
lyssnaren. Belöningarna för det tålamodet är dock väldigt stora.
När man väl infångas har man en knapp timmes verklighetsflykt
framför sig.
The great old ones - EOD - A tale of dark legacy
Jag varnade för det här redan i förra
årets kalender. TGOO har seglat upp på elfte plats på min
last.fm-profil, med 1095 spelningar. Då de har ganska långa låtar,
så kan vi konstatera att jag tillbringat ganska många timmar med
bandet under det gångna året. Uppskattningsvis 130 timmar. En knapp
vecka. Om man tar bort 8 timmars sömn per dygn så blir det ungefär
8 hela dagar jag lyssnat på dem, från uppvaknande till insomnande.
Inte illa! Tiden kunde spenderats i sämre sällskap, så är det.
Med tre ganska klockrena skivor som sällskap så har den här tiden
flutit på synnerligen väl. Av de tre skivorna så är det den
senaste som rullat mest. Den är det lilla släppet vassare än
Tekeli-Li. Med en hårsmåns marginal utnämner jag den till gruppens
bästa skiva. Deras bästa låt är nog fortfarande Antarctica på
förra plattan, men nya skivan är jämnare. Både The shadow over
Innsmouth och Mare Infinitum nosar på bandets bästa låt, och The
Ritual är inte långt efter. When the stars align är det mest
direkta de gjort sen Visions of R'lyeh på debuten. Summa summarum så
blev jag inte besviken på skivan när den kom. Jag hade redan målat
upp den som årets bästa, inget har sedan dess ändrat på min
uppfattning. Trots att den brinnande passionen jag hade för bandet
för ett knappt år sedan har svalnat av, så är förälskelsen
fortfarande stark.
Hacride - Chapter 1 - Inconsolabilis
Jag fick upp ögonen för bandet genom
den förkrossande låten To walk among them från 2009 års skiva
Lazarus. Det som då framfördes var en ganska jämn mix av hardcore
och metal, en blandning som inte alls passar mig egentligen. Men som
alltid så är det låtarna som avgör, inte ur vilken genre de är
sprungna. 2013 släppte de Back to where you've never been, och den
som vill kan leta sig tillbaka till det årets årsbästalista på
den här bloggen för att läsa mer om det släppet. Melodierna fick
större utrymme, sångaren vågade mer. 2017 släppte de Epn Chapter
1: Inconsolabilis. Första spåret We do not mourn är en uppdatering
av To Walk among them. Treasure this pain kunde varit med på
föregående fullängdare utan problem. These walls don't tremble
anymore är urstark och avslutningen visar upp en helt ny sida av
bandet; avskalat och finstämt. Skivan verkar ha gått under allas
radar, den finns inte på spotify heller. Men den innehåller 30
minuter av den bästa musiken som släppts 2017.
2017 var Frankrikes år. Överraskande,
men roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar