Årsbästalistan 2017, del 6

Grekland

Septicflesh

När en av höjdpunkterna på skivan låter lånad från min favoritfilm Alien, då är det svårt att inte spela upp sig. Då menar jag inte att det är hämtat från Jerry Goldsteins alltför gulliga och svepande soundtrack, utan när han faktiskt inser att det ska vara en skrämmande film. När hornen används. Så låter det. På låten Enemy of truth i alla fall. I övrigt är skivan som bäst när den låter otäckt. Den klassiskt skolade Christos Antoniou lyckas, för varje släpp, få till en bättre och bättre balans mellan orkestern och metallen. Min farhåga är att det till slut ska bli så sömlöst att det blir tråkigt. Men inte så länge de fortsätter att producera obehagligt mörk och bombastisk metall, det är nog ingen risk att jag tröttnar i första taget. Eftersom det här är den enda grekiska skivan jag uppmärksammat i år, så kanske jag tillåts lägga ut texten lite?

Svajig. Så kan man nog beskriva bandets karriär, utan större omsvep. Från att ha visat sitt första livstecken med den briljanta låten Return to Carthage 1994 så tyckte jag inte att de gjorde något vettigt förrän 1998. På A fallen temple är det, förutom bandets örhänge The eldest cosmonaut nyinspelningarna av 1992 års EP som smäller bäst. Konstigt. 1999 tog man ett rejält kliv mot dark wave/goth metal med Revolution DNA. Reaktionen mot detta blev den asbra Sumerian Demons från 2003. En bättre symfonisk death metal-skiva står knappt att finna. Alls. Från ljudbilden till kompositionerna är den nästan klockren. Här tände de snett, lade ner Septic Flesh och startade det genomusla Chaostar. Egentligen gjorde de det strax efter 1999, om Hatpastorn av någon anledning skulle läsa denna text får han ytterligare lite vatten på sin kvarn. Om han läser detta; jag tycker att World ov Worms med Zyklon är en riktigt bra skiva. Så. Puh! En sten har fallit från mitt bröst. Annars är det lite intressant att Matrix-viruset spred sig hela vägen till Hellas. Chaostar är i alla fall omåttligt dåliga, det lilla jag har hört. Jag vill inte utsätta mig för mer, så jag håller mig borta. Jag gissar att folk trodde att sagan om Septic flesh var all. Och kanske kan man säga att det var så. Men en ny saga påbörjades. Man skrev ihop bandnamnet till Septicflesh och släppte återkomsten Communion 2008. Sällan har en så hoppingivande nytändning skådats. Uppföljaren The great mass från 2011 var ännu bättre, och deras bästa hittills tror jag. För egen del känns 2014 års Titan och 2017 års Codex Omega som ungefär samma skiva som The great mass, men visst hör jag att bandet äntligen hittat rätt och nu enbart ägnar sig åt att finslipa sin formel.

Låten? The portrait of a headless man är en av de vassaste på skivan. Med en välgjord och häftig steam punk-video så är det bara att tacka och ta emot!