England
Anathema
Även om det här fortfarande är
riktigt bra, så är skivan en besvikelse. Det var bättre för bara
några år sen. Kanske börjar konceptet kännas lite uttjatat? En låt i taget är det dock fortfarande väldigt bra.
Blackfield
Blackfield får vara med här, då
halva bandet är engelskt. Den halvan som räknas. Steven Wilson var
med på de två första skivorna, de är följaktligen (nästan iaf)
genombra. Han medverkade inte på de två nästföljande, de är
följaktligen usla. Nu är han tillbaks igen, och det låter lika bra
som i början. Korta och koncisa låtar utan tjafs, ja är de så här
bra så har jag emellanåt inga problem med det heller tydligen!
Cradle of filth
Det här bandet förtjänar en riktig
avhandling i klass med vad Hatpastorns Likpredikan gjorde med
Ancient. Visserligen är COF inte alls lika intressanta, men de ÄR
intressanta. Många glömmer att de ruskade om metalvärlden ganska
rejält med sin debut ”The principle of evil made flesh” 1994.
Jag håller den för ett av deras bästa verk. Lekfullheten i
arrangemangen och vansinnet i utbrotten gör den väldigt färgstark.
Titelspåret är kanske inte deras vassaste låt direkt, men jävlar
vilket ös de bjuder på. Eterföljande The forest whispers my name
är så klassisk CoF att man nästan gör på sig. Breaket 50
sekunder in är helt briljant, kombinerat med ickeriffet som läggs
på är det en given höjdpunkt. En helgjuten låt och alltid med på
en best of, enligt mig. Härifrån rullar det på med genomstarka
låtar. The black goddess rises, To eve the art of witchcraft, Of
mist and midnight skies. Mot slutet bjuds Cradles bästa låt; Summer
dying fast.
Än fler håller uppföljaren Dusk and
her embrace högt, här har de lugnat ner sig och för mig är
plattan lite färglös. Särskilt i jämförelse med debuten. Räknar
man in V Empire, Cruelty and the beast, de egna låtarna på Bitter
suits to succubi och första halvan av Midian så har man i alla fall
en gedigen lista med jävligt bra låtar att gotta sig åt. Det får
en ju att undra vad fan som hände sen. Andra halvan av Midian är
ungefär lika spännande som Lilla huset på prärien. Damnation and
a day är så lång att jag fortfarande inte har orkat lyssna igenom
den, trots att jag gillar några låtar ändå. Nymphetamine är
tämligen värdelös. Av de 14 låtarna är det väl typ en som är
okej. Ja, som ni förstår så har jag faktiskt gett de här
plattorna chanser. Jag gillar ju trots allt det här bandet. Trots
allt. Thornography är rent skräp. Dravel. Skit. Hitten låter som
en kasserad Iron Maiden-låt med grissång på. Här var hoppet helt
ute med bandet. Jag har inte ens lyssnat igenom skivan i sin helhet,
precis samma som The X factor med nämnda Iron Maiden. Nå. Jag vet
inte varför jag ens gav nästa skiva Godspeed on the Devil's thunder
(pust) en chans, men jag gjorde det. Efter en platt inledning så
bränner det för första gången på ett gäng år till när Honey
and sulphur kickar igång. Midnight Shadows Crawl to Darken Counsel
with Life (pes) är det bästa de skitit ur sig på nästan 10 år.
Efterföljande skiva Darkly, Darkly, Venus Aversa är punkigare och
mindre melodiös, och i sin specialutgåva åt helvete för lång,
men den är ändå helt godtagbar. Med The Manticore and other
horrors så var det nattsvart igen. Den här gången tänkte jag nog
att nu är loppet kört. Maken till menlös skiva får man leta
efter. Men sen. Hammer of the witches. Det bästa sen Cruelty. Det
förstod jag direkt när jag hörde den. Jag förstod inte alls
direkt när jag lyssnade på Cryptorania – The seductiveness of
decay. Det tog ett tag innan den satt. Men när den gjorde det, så
satt den som en smäck. Ja, det här är CoFs bästa skiva i
karriären. Jag saknar en så självklar hit som Deflowering the
maidenhead, Displeasuring the godess, men jämnheten som visas upp
här är verkligen imponerande. Jag stör mig faktiskt inte ens på
Dani Filths bräkanden i mikrofonen, eftersom musiken är så jävla
vass. Så vad har hänt då? De har hittat ett par gitarrister som
gillar att lira. Som inte överlåter melodierna till synthen. De
har, gissar jag, klippt och klistrat lite med arrangemangen för att
få ihop en lagom mängd låtar. En COF-skivan med en speltid under
timmen är en bra sak! De verkar ha hittat en gnista igen. En högst
oväntad och välkommen formtopp!
Paradise lost
Ett par bra låtar gör ingen skiva. Det
verkar som om många hyllar den här skivan, jag finner den väldigt
trist och monoton. Paradise lost har varit som bäst när de
balanserat mellan pop och metal. Som sämst när de försökt göra
det ena eller det andra. Jag lyssnar mycket hellre på skivorna som
utkom 1993-1997, än de innan när de spelade metal. Jag lyssnar
mycket hellre på dem 2002-2009 än innan, när de gjorde pop, och
efter när de återigen tröskar metal.
Steven Wilson
Steven Wilson goes pop. Poppigaste
skivan han gjort. Jag tänker inte skriva mer än att det antagligen
är den bästa soloskivan han har skitit ur sig. Och att låten i videon ovan lika gärna kunde gjorts av Peter Gabriel för 15 år sen. Det ger höga betyg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar