Årsbästalistan 2017, del 2

Stundtals visade bandet vad som komma skulle på föregående plattan Stellar. Eiswanderer och kanske framför allt Letzte Sonne håller samma klass som Finisterre gör. Finisterre är, när den är som bäst i låten Ein letzter tanz så bra att jag vill gå ut, ta tag i folk, ruska om dom och bara försöka förmå dom förstå vad det är de går miste om. Det är nästan en hel kvart med gåshud och frossbrytningar, när humöret är rätt. Jag utnämner den till årets låt, rätt och slätt. Jag har svårt att se att de någonsin kommer att toppa den. För er som inte förstår storheten i det här; jag tycker synd om er. Jag har svårt att tro att ”normal” musik kan ge en sån här känslomässig tillfredsställelse. Själv har jag aldrig upplevt den känslan av normal musik i alla fall. Men vad vet jag? Musiksmak är ju en konstig sak. Med tid kan man lära sig att uppskatta nästan vad som helst. Många undergenrer inom metallen vittnar om detta. Frågan man kan ställa sig är ju varför man berörs så av något som i själva verket inte är skapat för att vara vackert? Varför gillar jag inte klassisk musik på samma sätt? Jag klarar bara av några minuter innan jag börjar skruva på mig. Men ge mig en timme med Der Weg Einer Freiheit och jag njuter. Konstigt. Jag gillar ju förvisso en del normal musik också, ibland föredrar jag det framför extrem musik. Det är när jag bara vill lyssna på något, lite vad som helst, men inte bryr mig så mycket.

Finisterre får tiden att sakta ner. Den tar plats. DWEF har satt fingret på vad jag älskar med Black Metal. BM är en melodiös ångvält. Den kör över dig när du behöver en paus från vardagen. På samma sätt som en bra bok eller film förflyttar den dig till en annan plats, där vardagen bleknar bort till förmån för förnimmelser, sinnesstämningar och tankar. DWEF utmärker sig genom att de faktiskt spelar black metal. De krossar inte bara på. De skapar låtar. Mycket av musiken som görs även i BM-scenen är faktiskt inte så annorlunda från vanlig popmusik. Ta bort disten, snabbheten och skriken och bryt ner låten i beståndsdelar så hittar du de vanliga gamla strukturerna som är så förutsägbara och tråkiga. Ta bort dessa komponenter i DWEF så har du fortfarande en intressant låt att lyssna på, då de inte följer dessa konventioner. Och där kanske vi har det. Nyskapandet, tillsammans med det faktum att det här på riktigt berör mig är nog förklaringen till varför Der Weg Einer Freiheit figurerar på min årsbästalista. Finisterre är en av årets skivor, helt klart. Även om Stellar hade några riktiga höjdpunkter, så var den inte alls på samma nivå som Finisterre. Det här är en klass bättre, helt enkelt.