Australien
Départe
Livet är hårt och fult emellanåt.
Ibland krävs glad och peppig musik för att lätta upp. Men när det
inte hjälper då? Då krävs något ännu hårdare, dystrare och
tyngre än livet. Jag lyssnar på musik varje dag. Ganska ofta ganska
mycket. Mest för att få tiden att gå medan jag jobbar. Bra musik
får dagen att gå snabbare och mig på bättre humör. Emellanåt,
men inte ofta, springer jag på musik som gör större påverkan än
så. Départes skiva Failure, Subside suger in mig fullständigt. Med
ett oöverträffat mörker, en hotfull atmosfär och en brutal tyngd
så kopplar det direkt ett struptag. När de äntligen släpper
greppet, sju minuter in i skivan, så känns det så vackert att det
gör lite ont. Jag upptäckte skivan i början av året, men jag
började inte älska den förrän i somras. Då smärtan var som
störst gav den här skivan som mest tröst.
Ne Obliviscaris
Nu har det hänt sig att jag faktiskt
har börjat att gilla Ne Obliviscaris. Spotify har tjatat på mig om
att jag borde göra det, och till slut så föll jag till fögo. Allt
är inte perfekt emellertid. Det blir en aning ostrukturerat ibland.
Det blir för fesigt ibland. När violinisten får frispel skakar jag
på huvudet. Och jag kan inte vara 100% säker på om sånginsatsen
sköts av en kvinna eller en man, vilket stör mig. Förutom allt det
där negativa finns här ganska mycket trevligt att gotta sig åt.
Mer sånt här tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar