Årsbästalistan 2015, del 3

Jag närmar mig slutet på årets musik. Spännande va? De som känner mig väl kan nog lista ut vad som är kvar på listan. Inte? Nehej. Trist. Nåja, det är bara att köra hela vägen in i kaklet och räta ut alla frågetecken? Vilka är de sex bästa albumen 2015? Svaret kommer nedan!

På plats 6 hittar vi Polska Hate med skivan Cruzade: Zero. Hate är, för er som inte vet, ungefär samma band som Behemoth. Minus glamouren. De demodebuterade samma år. Bandens första skivor är inget att bry sig om. 2004 gjorde Behemoth sin första riktigt bra skiva enligt mig, Hate väntade till 2005. Kanske är det därför många ser Hate som en karbonkopia av Behemoth? För att de ”slog igenom” ett år senare? Med plattan Morphosis (2008) blev de en av mina favoritakter från Polen, och har, trots ett par svagare släpp förblivit det. Cruzade: Zero når dock nästan upp till Morphosis, det är lätt deras näst bästa skiva genom karriären. Jag brukar vara ganska okänslig för dödsbröl; har man hört en har man hört alla. Men Adam the first sinner (!) har lyckats få till en sån malla på den här skivan att man ramlar baklänges. De har gjort en Behemoth, på det sätt de har dragit ner tempot och låtit låtarna komma till tals. Inget VM i att spela snabbt således. Styrkan är också skivans svaghet; den tenderar att bli lite långdragen emellanåt. Men det är kompetent, välskrivet och utmärkt genomfört.

Jag sade i början att 2015 var Polens och Finlands år. Frankrike fick dock med en skiva. På plats 5, Necroblaspheme med Belleville. Ganska okända i svängen, ganska nya, inte så produktiva. På debuten vankades helt skitig och egensinnig dödsmetal. Den uppföljande EP:n är än mer kaotisk. Här blandas BM, DM och punk. En liten pärla för er som ännu inte upptäckt Necroblaspheme. Årets släpp är en mycket mer sansad historia. Jag vill faktiskt inte ens ge mig på en genrebeskrivning. Men ta en smula Tribulation och lägg till en rejäl skopa experimentlusta, så kanske du dhar en aning om vad som väntas. Eller lyssna på Le discours du bitume. Bästa låten på skivan. Eller Waiting to exhale, där vi hittar den största skopan Black metal. Gouffre ger mest death metal och en länk till tidigare plattor. Jag hoppas på mer från Necroblaspheme. Det känns som om de fortsätter att söka efter sitt rätta uttryck, antagligen är det därför hela deras katalog känns splittrad. Jag hoppas att de fortsätter söka. Resan är viktigare än målet.

Plats 4 går till Mgła med skivan Excercises in futility. En ny bekantskap för mig för året, tackar Pipping för introduktionen och Emman för tjat om hur bra det är. Jag kan ibland vara mer än lovligt skeptisk till nya bekantskaper. När det gällde Mgła så fastnade de två första låtarna ganska direkt, de resterande fyra har fått växa in så småningom. Det som gäller här är BM med fokus på melodi snarare än tempo, precis som jag vill ha det. Det är inte renlärig BM, jag skulle vilja säga att både melodier och trumspel är för lekfullt för det. Precis som jag vill ha det. Jag vet inte riktigt vad jag säga mer, förutom att skivan inte finns på Spotify. Så jag lägger med en ljudvideo till sista spåret. Det är det som i slutändan har gjort störst intryck på mig. Här faller elementen på plats på det för mig mest givande sättet. Smått hypnotiserande. En text jag kan ta in utan skämskudde. En av årets BM-låtar, helt utan tvekan.

Nu har jag kommit till vägs ändå för i år, med endast tre titlar kvar att ta upp. Det är här det blir svårt. På riktigt svårt alltså. Att rangordna skivor och fördela platser är ju aldrig lätt. Men vad är det för skillnad på plats sju och åtta. Hårfin. Nu är det ändå topp tre. Olika material på bucklorna. Olika storlekar. Olika höjder på pallen. Klara skillnader. Ändå är det här det blir som tightast. Jag har haft en pågående debatt inombords nu i en vecka om hur jag ska fördela pallplatserna, och jag känner mig ännu inte redo att göra det. Men nu är ett lika bra tillfälle som närsomhelst antar jag.

På plats 3. Swallow the sun - Songs of the north. Det här är ju alltså tre plattor i en. Den första är genast identifierbar som STS. Till största delen sävlig finsk metal, blandad skönsång och vrål. Emellanåt lite intetsägande. Emellanåt kalasbra. Skiva två är akustisk. Finstämd men i ärlighetens namn inte min kopp té. Skiva tre är långsam. Riktigt långsam. Så långsam att man ibland undrar om trummisen glömmer bort att spela. Men så kommer det ett virvelslag ibland. Det här är rakt inte min kopp té. Jag vill ha action. Ändå var det här jag började fatta vad STS kunde vara och hur bra släppet är. Känslan i de här tröga kolosserna är, när de träffar rätt, nästan överväldigande. Gåshud. Inte ofta jag får det, men här bjudes det på sina ställen. Vad jag inte alls fattade vid första genomlyssningen är det som nu lyser starkast. Sammanvägt så är Songs of the north alltför mastig för att ta till sig. Jag gjorde en lista med de tio bästa låtarna för en månad sen, och den känns mer eller mindre korrekt fortfarande. Jag tar bara med guldkornen på årsbästalistan.

På plats 2. Barren earth - On lonely towers. Mer Finland. Lite gammalt folk från Amorphis och ovan nämnda STS. Jag har sett dom som ett flummigare Amorhpis på de första släppen. De har funnits på radarn, men i ärlighetens namn har jag funnit dem lite färglösa och tråkiga. Vad har ändrats? Allt! Jo, man kan fortfarande se Barrren earth som ett flummigare Amorphis. Men lyssna ett varv till. Den nya sångaren verkar ha fått hela bandet att tända till. Det är riktigt roligt att lyssna på skivan. Energi och ett nästan dramatiskt uttryck, främst genom sångaren. Men allt är tillskruvat och finslipat sedan tidigare releaser. Det är mer av allt och jag har svårt att inte småle när jag lyssnar. Mycket för att det var oväntat. Det här hade jag verkligen inte väntat mig av ett band som Barren earth. Jag känner inte många som gillar progressiv metal, så jag talar nog för döva öron här. Jag kan bara rekommendera skivan å det starkaste och hoppas att nån av er fattar't. :)

Plats 1. Lost soul - Atlantis - The new beginning.

Polen är ett land vars metalscen har drabbats av ett välartat inbördeskrig. Sedan Vader en gång i tiden satte ribban för teknisk death metal har succéerna avlöst varandra. Ett tag kändes det som om en lista på Europas bästa metaltrummisar skulle innehålla endast polacker. Banden har tävlat i att bli brutalare, svängigare, mest kompetenta och häftigast. Det är nog ingen överdrift att säga att Behemoth har gått segrande ur striden. Vader finns kvar, men jag lyssnar mest av nostalgiska skäl. Decapitated har divergerat och gått sin egen väg, till min förtjusning. Hate är bra, men börjar kännas en aning stela. Det finns många fler exempel. Lost soul är ett av dem. Förra plattan kom så sent som 2009. Jag blev så golvad som jag någonsin blivit av en skiva. Det här var en ny standard. Jag tänkte väl att det var dags att någon slog, då i mina öron det lätt överskattade Behemoth, på fingrarna. Men åren gick och Behemoth utvecklade sig till ett extremt metalband som skrev riktiga dängor istället för tekniska och småjobbiga låtar. Lost soul har inte hört av sig på sex år. Jag tror att de har jobbat extremt hårt på sin nya platta. Kanske för hårt? De har gått en annan väg än Behemoth i många avseenden.

I efterhand visade 2009 års Immerse in infinity upp svagheter. Man kan inte bygga en skiva på kross rakt igenom. Hälften av låtarna håller fortfarande måttet, men resten känns trötta och oinspirerade. Att jämföra den med Atlantis - The new beginning är som att jämföra ett modellflygplan med ett attackflygplan. Därmed inte sagt att allt är bättre på nya given. Jag saknar rena dängor som tex Revival. De nya låtarna är för intrikata för att tillåta sådana. Det byts för friskt. Alltid händer det nåt nytt. Det är frustrerande. Som inledningen på Frozen volcano. Här känner man direkt att potentialen finns för en total jävla death metal-smocka. Men så ändrar den riktning. Det är så hela skivan är konstruerad. Ibland får jag den maffiga känslan av att jag hör nästa steg i utvecklingen av Death metal, medan jag ibland skruvar på mig och undrar ”varför gjorde de inte så istället, det hade varit mycket bättre?”. Här är en platta på en dryg timme, inklusive de tre helt obligatoriska extraspåren, som innehåller så mycket death metal att man inte vet var man ska börja. Det är på tok för mycket ibland, och då kommer man på sig själv med att slölyssna utan att ta in nåt. Man måste vara aktiv här, annars flyger det bandet har jobbat så hårt med rakt över huvudet. Och det är att göra bandet en otjänst.

Just för hantverket och dedikationen förtjänar de förstaplatsen. Jag kommer att ha att göra med den här plattan en lång tid framöver. Åratal, gissar jag. Skam den som ger sig. Jag ska förstå den så småningom. I sin fullhet. Jag har en misstanke om att det blir en givande resa.

Här har ni årsbästalistan i sin helhet, så gått det går. 125 låtar från året som gått.
spotify:user:rars:playlist:6kF1xsoftFTdLZ9kxaqR1B

Det var allt från mig i år. Jag tillägnar en tanke till Lemmy som gick ur tiden idag. Mycket på mina listor hade antagligen låtit annorlunda utan han och hans verk. Glad avslutning på er. Catch you on the flip side.

Årsbästalistan 2015, del 2

Bäst är att smida medans järnet är varmt. Metal in the niiiight! Dags för del två på min årsbästalista. Tanken är att dra ner på tempot en smula. Skivorna blir bättre ju längre in i texten jag kommer, vilket brukar innebära att uppspeltheten ökar. Ökad uppspelthet innebär textutläggning. Ökat alkoholintag innebär ökad raljering and what not. Men framåt må det bära.

12. Steven Wilson – Hand. Cannot. Erase. Är i ärlighetens namn en liten besvikelse. För att föregångaren The raven that refused to sing (and other stories) är så förbaskat bra. Jag uppskattar att den här mannen vägrar göra samma skiva två gånger i rad. Så jag kan ta att jag inte gillar den här lika mycket som föregångaren. Så länge som Steven Wilson regelbundet ger ut musik är jag nöjd, det finns alltid höjdpunkter. Titelspåret är en sån. Vansinnigt snygg gitarr bjudes. Perfect life är en annan udda sak som skänker glädje. Videospåret Routine smäller inte lika högt. Efter det proggas det på så det står härliga till. Eller? Det är inte oävet, men jag vill ha sång på min musik tack. Inledningen på Ancestral är det bästa han har gjort på ett antal år, enligt mig. Inte ofta önskar jag kortare låtar av herr Wilson, men i det här fallet är det tyvärr verkligen så. En remix på den här i julklapp, käre Steven? Behåll de första femåenhalv minuterna som de är, men gör om resten. Och korta ner. Success! Skivan avslutas sen med den helt genombra Happy returns, där det finns en inte helt subtil nick till Porcupine trees örhänge Trains. Bra där. Mer sånt! Då skivan inte finns på Spotify så är jag lite ställd här. Jag petar in en kort sekvens på en av skivans absoluta höjdpunkter. Ett parti från Ancestral. 

På plats 11, svenska Shining med IX - Everyone, everything, everywhere, ends. Ett band jag har en kluven relation till, minst sagt. Om det verkligen är Kvarforth som skriver musiken så förtjänar grabben en rejäl eloge. Ofta får jag känslan att han har omgivit sig av verkligt skickliga låtskrivare och musiker, för att sedan få möjligheten att punktera det så gott det går med sina tonårsångestattacker i mikrofonen. Som vanligt med Shining så är det musiken snarare än ”sång” och text som hamnar i fokus. Har det omvända varit fallet hade skivan inte tagit sig in på topp 100 i år. Från det inledande introt Den påtvingade tvåsamheten till avslutningen på Besök från I(h)onom vankas knappt ett svagt ögonblick över huvud taget. Det är verkligen genombra hela vägen. Såg dom live på Wacken i somras, en av höjdpunkterna där. Musikmässigt är det verkligen i toppklass hela vägen, även live. Sen blev sångaren sur på ena gitarristen och de kortade av spelningen och gick av. Snopet. Undrar om det är en del av imagen, eller om Kvarforth verkligen är helt dysfunktionell. Gör man en så genombra platta som den här så är det en rimlig fråga. Jag lade faktiskt till hela plattan i listan. Låtarna är olika varandra och bra allihop.

Innan ögonen står i kors så tänkte jag avhandla en sista skiva för kvällen. På plats 10 kommer Killing Joke med Pylon. Va? Jo ni läste rätt. Jag är kär. Jag vet inte hur det gick till, men det smög sig på mig. Jag har ägnat mig en smula åt deras plattor sen ungefär fem år tillbaka, men den här fick rulla på obehindrat ett varv medans jag jobbade. En vecka senare var det dags igen. Sen några dagar senare. Nu senaste två månaderna har den gått flera gånger i veckan. Det är, i alla fall för mig, riktigt fräscht det här. Bra med energi. Gubbigt? Knappast! Segdraget? Ja faktiskt emellanåt. Men annars finns allt där. Energin och pulsen och de riktigt starka låtarna. Här gör jag som förut och väljer ut några av de spår jag gillar bäst. Och tro mig, de här fyra låtarna gillar jag verkligen riktigt skarpt! En av årets stora överraskningar för undertecknad. Skratta åt mig om ni vill, det skiter jag blankt i!

På plats 9 hamnar Der Weg einer Freiheit med skivan Stellar. Jag får väl tacka Kamongot för tipset här. Tack! De första gångerna jag lyssnade var jag väl inte så uppspelt. Tyckte att det lät väl mycket som deras landsmän Agrypnie, fast inte lika vasst. Sedan dess har jag omvärderat en del. Vassheten är det inget fel på. Det finns givna paralleller till Agrypnie, men det är absolut inget rip of. Förutom låten Verbund, som låter som modern Marduk (bläk) så är det här förvånansvärt välgjort mangel. De tar tid på sig att utforska sina låtar. En nackdel är att man blir ganska mätt på en genomlyssning och inte genast vill ha mer. En fördel är att man blir tillfredsställd och inte känner sig snuvad på konfekten. En ny bekantskap, och en riktigt angenäm sådan.

På plats 8, ännu en liten skräll. Cradle of filth med albumet Hammer of the witches. Bandet så många älskar att hata, och jag hatar att älska. Jag har varit med dom sen första början egentligen. Jag köpte Death ...is just the beginning III 1994. När man var 15 och hade sitt studiebidrag så var samlingsskivor rätt väg att gå. Här upptäckte jag många band. Många har jag sedan dess glömt bort, men inte CoF. Låten var To eve the art, lite rumphugget. När jag kom över debuten hette den To eve the art of witchcraft, vilket faktiskt ändå betyder nåt. Debuten är fantastisk än idag. Uppfinna en genre och samtidigt göra ett mästerverk. På debutplattan? Få förunnat. Ganska snart märkte jag att det inte var helt okomplicerat att gilla CoF. När jag vann metalbowlingen någonstans runt millennieskiftet var förstapris ett presentkort på en av Linköpings skivaffärer. Arrangören Dman frågade vad jag skulle köpa. Jag svarade Midian, CoF's senaste album. Inte populärt, inte alls, nej nej. Fram till och med Midian är CoF väldigt bra. Därefter... ojoj. Det finns enstaka bra låtar på alla deras skivor, med möjligt undantag för den väldigt ruttna Thornography från 2006. 2008 innebar en nytändning och Darkly, Darkly, Venus Aversa från 2010 är faktiskt riktigt bra. Sen har det varit nattsvart. 2012 års The Manticore and other horrors är helt värdelös. Därför är Hammer of the witches en stor överraskning. Inte en dålig låt så långt ögat når. Två av låtarna är bland de bästa bandet någonsin gjort. Och då har de, enligt mig, gjort ganska många jävligt bra låtar. Jag stör mig knappt ens på sångarens ”jag-är-en-livrädd-liten-flicka-skrik”. De två låtarna jag lägger med på listan får säga allt. Resten låter samma lika, om man kan säga så om ett så pass innovativt band som CoF. Och för protokollet så är jag inte ensam om att hylla nya plattan. Min bibel, Encyclopaedia Metallum, tillåter gästrecensioner av skivor. Här kollar man upp om man är ute och cyklar i sina omdömen. Inte sedan 1996 har CoF fått så höga betyg för en skiva. Det är 19 år det. Visserligen gillar folk att spy sin galla över CoF, så de siffrorna tar man gärna med en nypa salt. Men ändå...

På plats 7 stoppar jag in Soilwork och deras The ride majestic. Ännu ett band jag följt sedan starten. Ett band som även de släppt rätt kassa skivor. Sedan The panic broadcast har de dock gjort det mesta rätt. Vad är nytt på nya då? Enligt mig har sångaren hittat formen. Björn har aldrig låtit bättre förut. Jämför man musiken de gör nu, med den de framförde för tio år sen, så är det återigen mer intrikata låtbyggen. Mer thrash, men samtidigt mer melodiöst. Mer av allt, egentligen. Och nu, till den som kläckte frasen ”less is more”... Go home, you're drunk. More is more, less is less. Hur svårt kan det vara att få in i den trånga lilla skallen? Åter till skivan så är titelspåret kalas, Death in general en allsångsdänga, The Phantom det ondaste bandet har skrivit, Whirl of pain en riktigt effektiv dänga, All along echoing paths har så många lager att man inte vet vart man ska rikta öronen och Father and son, watching the world go down en av bandets bästa skivavslutare någonsin. De kommer nog aldrig toppa Song of the damned. Men vad gör det. Framåt är enda vägen att gå, något som Soilwork numera visar med varje nytt släpp.

Det här blir sista posten för detta inlägg. En ny upptäckt för mig. De väntar på att även du ska upptäcka dem. På plats 6, Norrköpings stoltheter Year of the goat. Albumet The unspeakable. Ockult rock. Om man då tar fram luppen så är ju grannstadens Ghost en given jämförelse. De satte jag på plats 16 och YotG på plats 6. Vad är skillnaden? Uttrycket. Livlösheten i Ghosts sång vägs upp av lidelsefullt uttryck. Melodierna framförs i form av the mighty riff, inte pianoklink. Det är de små detaljerna som gör det för mig. Här saknas hits som tex He is, men å andra sidan finns klart mer att suga på i YotGs musik. Det tar lite tid att smälta och greppa. Det sitter inte omedelbart, vilket givetvis ökar livslängden. Om jag lyssnat på Meliora tio gånger, så har denna plattan underhållit mig minst dubbelt så många gånger. Öppningen All he has read är en av årets låtar, trots sin oerhörda längd. Jag är helt tänd på The Emma. Vilka melodier! Hela vägen fram till avslutande The riders of vultures finns små saker att upptäcka och gilla. Det är bare té å gå lyss, gott folk!


God juldag på er! Jag återkommer så snart jag hinner med avslutningen av årsbästalistan. Spellistan är givetvis uppdaterad med låtarna avhandlade här. Ni hittar länken i första inlägget.

Årsbästalistan 2015, del 1

Hej bröder och systrar. Året lider mot sitt slut och det är dags att sammanställa det. Musikmässigt. Som vanligt. Jag har faktiskt hållit på med det här ända sedan 2008, så visst vore det synd att bryta den sviten? Jag har redan nu bestämt mig för att det inte kommer att bli gigantiska inlägg det här året, utan lite mer kort och koncist.

2015 kretsar kring ett fåtal länder. Polen, som vanligt. Finland. Sverige. Norge. Mer än vanligt har det kretsat kring dessa basländer, mer än på länge. Trots det har det ändå dykt upp guldkorn från några andra hörn i världen.

Årsbästalistan 2015

Jag tänkte faktiskt dra igång direkt. Här är alltså mina topp 5 plattor i år. Topp fem? Nänänä. Topp 25 menar jag. Varför begränsa sig. Ja, 25 är också en gräns, utanför den gränsen finns plattor med bra låtar på, men inget som rullar regelbundet. Har även en nyhet med i år. 2015 på Spotify. Här samlar jag även upp de bra låtarna från plattorna som inte klarade av att hamna på listan. Håll till godo!

På plats 25 hittar vi Galar med albumet De gjenlevende. Varför? Jo, jag ville säkra lite. Har faktiskt bara lyssnat på plattan några gånger, men jag vet att den är bra nog att hamna på listan. Jag är ganska säker på att placeringen är ett par pinnhål för blygsam, men det är alldeles för tidigt för att avgöras. Vad bjudes då? Jo, melodisk Black metal från Norge. Inget man inte har hört förut. Men de gör bra melodier, riktigt bra till och med. Jag lade med det utmärkta titelspåret på listan. Vidare in i skivan envisas de med det vi metalskallar lite föraktfullt benämner som skönsång. Den faller ganska platt, vilket givetvis drar ner helhetsintrycket på skivan. Om du gillar titelspåret kan du själv gräva vidare, inget annat spår sticker dock ut lika mycket enligt mig.

På plats 24 petar jag in The Crown med skivan Death is not dead. Hela tre låtar från den letade sig in på min lista. I de stunderna låter de precis som jag vill ha mitt The Crown. Hårt och svängigt. I övrigt är skivan lite för segdragen och gubbig. Det var bättre förr. Plattor som Crowned in terror och Deathrace king är, om inte milstolpar, så åtminstone ganska oumbärliga om man gillar thrashig Göteborgsdöds. Jag såg The crown live för första gången förra helgen i Norrköping. En riktigt bra spelning. Två av låtarna på listan avverkades där, till både min och övriga publikens tjusning. Att de sedan fyllde på med gammalt material var smart gjort av dom!

På plats 23 blir det Barshasketh (Baskerhatt) med skivan Ophidian Henosis. Nån läsare kanske tycker att det är en ganska svag placering, och jag kanske kan hålla med. Jag gillar skivan. Men efter ett par låtar så tappar jag intresset. Det vankas melodiös Black metal av inte yppersta toppklass, det kan man ganska snabbt höra på instrumenthanteringen. Men det är melodierna och låtarna jag räknar främst, inte hantverket. Ibland i alla fall. Jag har petat in en låt här, enligt mig den bästa på skivan, men i ärlighetens namn så är de ganska jämna rakt igenom. Vilket luktar kvalité, men inte direkt spänning. Om melodiös Black Metal är din grej, kolla in plattan. Kanske passar den dig bättre än mig?

På plats 22 så kommer en skräll. Inte att de tog sig in på listan, utan att de hamnade så långt ner. Så håll i er. Tribulation med The children of the night. Nu tog jag med två låtar från den skivan. Strange gateways beckon är en kanonlåt, och den andra är en publikfavorit från plattan, så det hade känts skumt att utelämna den. Men annars? Ganska jämntjockt och relativt trist faktiskt. Jag gillar förra plattan klart bättre. Kanske för att den var mer äventyrlig. Den här är ganska slätstruken. Och efter att ha sett dem live förra helgen så tror jag mig ha en aning om vart det hela barkar iväg. Nästa platta förutser jag bli ren och skär Graveyard-rock. Och det är definitivt inte i min smak. Tack vare en av gitarristerna gick jag efter tre låtar. Tack vare uttråkning hamnar Tribulation på plats 22.

På plats 21 är det slagsmål. Förlorande ur striden går Ages med skivan The malefic miasma. Kanske tog jag ut nederlaget i förhand, då jag bara gett den här skivan två snurr. Det låter bra! Melodisk black metal. Lite folkvibbar på sina ställen, särskilt där nyckelharpan dyker upp. Ganska snällt överlag. Det jag saknar för att hylla det på riktigt är de vassa kanterna. Det är helt enkelt för följsamt. Och nyckelharpa är automatiska minuspoäng, så är det bara. Jag lägger till två låtar från skivan. Spawn of the tyrants för att den faktiskt har lite stake i sig. Och Mountains ablaze, för att den innehåller några bedårande melodier.

Vad är det här, frågar ni er? Kan han inte ta med bra skivor, istället för såna han bara gnäller på? Då känner ni inte mig. Jag må gnälla, men jag gillar dom bra nog för att de ska få plats på min årsbästalista. Många skivor hamnade utanför här, trots att jag gillar dom. Arcturus, Faith no more, Fear factory, Graveworm, Iron maiden, Keep of Kalessin, Malevolent creation, Marilyn Manson, Melechesh, Leprous, Morgoth, Muse, Paradise lost, Vreid. Det är några av de band som släppt skivor som jag uppskattar, men som inte hamnar på topp 25. Så klaga inte! Jag spelar nog upp mig desto mer, ju längre den här texten blir.

På plats 20 blir det mer black metal, denna gång från USA. Abigail Williams lade till mitt stora förtret ner efter att ha släppt en kalasskiva och en ganska bra uppföljare. Sen återuppstod dom lite snabbt och spelade in The accuser. Som jag ännu inte har rett ut. Förrförra plattan var typ Dimmu Borgir, den efter var mer post black metal, säg Dark fortress. Det här är black på riktigt igen, nästan kaosblack. Ibland. Ibland är det typ skitig rock. Jag fattar inget emellanåt. Kan tro att det här kommer att smyga sig på mig. Just nu vet jag inte, som sagt. Låten jag lade till är bra. Den förstår jag i alla fall till fullo. En märklig skiva. Är den värd ett varv? Nej, det tycker jag inte. Ska man lyssna, bör man åtminstone ge den fem snurr, annars blåser den förbi rakt över huvet barre.

Plats 19 ockuperas av Lamb of God med den rakt igenom starka Sturm und Drang. En så här jämnbra skiva har de inte släppt förut. Svängigt och lagom hårt. Så varför inte högre på listan? Jag har hört det här förut. Det som en gång drog mig till Lamb of God var det uppfinningsrika och snygga gitarrspelet. Nu sysslar de mer med att skriva följsamma och raka metallåtar. Vissa jublar över utvecklingen, andra inte. Ni kan ju gissa på vilket sida av staketet jag befinner mig. Nå, en del av låtarna är så pass bra att de skjuter upp skivan en bit upp på årsbästalistan. 512 är en av mina favoritlåtar med bandet över huvud taget. Så det så!

Lokalt på plats 18! Dead Soul med plattan The sheltering sky. Urstark inledning på plattan, de två första låtarna är givna favoriter. Sen då? Det går utför. Energin mattas av och tomgångskörningen tar vid. Inte förrän i åttonde låten bränner det till lite igen. Spår tre till sju klarar jag mig utan tack. Jag hade faktiskt högre förväntningar efter den riktigt bra debuten. Men det är synd att klaga. Får jag så här pass bra genomförd Depeche-dyrk till livs så är jag ändå inte missnöjd. Bara en aning uttråkad emellanåt.

Norsk art rock/progg på sjuttonde plats. Inget år utan åtminstone ett par proggplattor på listan. I alla fall inte de senaste 12 eller så. Gazpacho är ojämna till förskräckelse! De har släppt album som är stora favoriter för mig, med album jag inte skulle köpa om jag hittade dom för 30:- i en reaback emellan. Molok är ett av deras starkare släpp. De har gått all out på progressiviteten och inte begränsat sig alls här. Nåt som gör att skivan sticker ut är de rytmiska experimenten. På den här plattan känns de klart mer framträdande. Jag kan ha fel. Det kanske bara är en känsla.

På plats 16 blir det lokalt igen. Ghost med albumet Meliora. Ghost har slipat vidare på sin formel. Det är hittigare än någonsin. Och de har för första gången tagit sig in på min årstopplista. Det är svårt att värja sig mot låtar som Cirice, He is och From the pinnacle to the pit. Framför allt är det refrängerna som sitter som en smäck. Nu kanske någon undrar varför de inte hamnar högre på listan? Well. Vad är det för fel på plats 16? Shut up Meg!

Finlands (Fin-land) Amorphis intar plats 15 med sin pigga Under the red cloud. Jag skrev av Amorphis efter att de släppte den helt hopplöst livströtta The beginning of times 2011. Men de två senaste plattorna de har gjort är bra mycket piggare. Circle var en riktig nytändning som håller i sig även i Under the red cloud. Kanske är det här den bästa plattan de gjort på väldigt länge? Jag tror det. Den håller att lyssna på rakt igenom utan att få krupp och vilja börja klättra på väggarna. Ett gott betyg.

Knullgoth på plats 14. Om ni bestrider den benämningen av Moonspells musik har ni helt enkelt fel. Moonspell har ju faktiskt gjort ungefär samma resa som Paradise lost. Hype i början av karriären. Pop som ingen brydde sig om under ett gäng år. Nytändning med ett riktigt bra album (i Paradise losts fall 2002 års Symbol of life, i Moonspells fall 2008 års Night eternal). Och nu, 2015, släpper de den utmärkta Extinct. Den skulle kunna vara bror med genombrottsskivan Irreligious.

Sista posten i detta inlägg är plats 13. Den är delad. Varför i helvete då för? Jo, jag bestämde mig för att begränsa till topp 25. Efter en timmas skrivande insåg jag att jag hade glömt Lamb of God (plats 19). Så vad göra? En delad 13:e plats såklart. Även om det svider lite i skinnet. På plats 13A, if you will, hamnar Enslaved med sin platta In Times. Den innehåller bara sex låtar. Buildning with fire, titelspåret och avslutande Daylight är tråkiga och dåliga. Tur att de andra tre låtarna är riktigt bra! Just tråkiga blir Enslaved väldigt ofta. Många av deras låtar är riktiga sömnpiller. När de inte är tråkiga är de helt fantastiskt svinbra. En av låtarna jag tog med här, Nauthir bleeding, är faktiskt svintråkig. Fram till kovändningen vid 4:45. Det kan vara årets snyggaste break och vändning i en låt någonsin år 2015 typ. Heja!

13B tilldelas The ugly med plattan Decreation. En ny bekantskap för mig. Alltså, jag gav väl debuten från 2008 en halv spinn innan jag dömde ut den. Decreation döms dock med beröm in. Det är välpolerad Black metal i den svenska skolan, minus extra allt plus effektiva låtar. Jag kommer säkert att tröttna på den vad det lider, men ännu så länge diggar jag rätt hårt. Jag passar på att utnämna Nibiru som en av kandidaterna till årets BM-låt. Och slänger med ett rejält gult kort till avslutande Lögnerna till aska. Ända sedan Mörk Gryning gjorde BM på stockholmska i början av 90-talet har väl alla förstått att det inte funkar? Skärpning således! Förutom det rejäla klavertrampet så är det två tummar upp!

Så. Det var det. Första delen av årsbästalistan avklarad. Det är visst julafton. Jag passar på att önska en god sådan, vilka ni än är och vad ni än tar er för. Ett tips: Blasta inte min lista på julmiddagen med släkt och vänner. Blasta den för er själva, eller i gott sällskap när ni tröttnat på folk och fä. Julmiddagsdäst och klar. Och om den inte faller i smaken så finns alternativ. The Beatles finns från och med idag på Spotify. Onkel Kånkels julskiva kanske? Tystnad, tagning? Ni gör som ni vill. Jag återkommer i mellandagarna. Tills dess, heppåre!

Mitt eget lilla elfenbenstorn

Jag har haft en harang på gång länge nu. Men halvvägs genom texten så har jag kommit av mig. Jag tror det beror på att jag inte har hittat det rätta anslaget. Med en annan ingångsvinkel så vi får se om det blir rätt den här gången.

Tanken från början var att skälla ut precis allt och alla och kalla er helt dumma i huvudet. Men den som är utan synd kastar första stenen. Så jag kastar stenen mot mig själv; om ni känner er träffade är det inte mitt fel. Så:

Jag går och bär på en gnagande känsla av att allt är på väg åt helvete. Samtidigt snurrar jorden vidare runt solen i sin bana som om ingenting har hänt. Är mina förnimmelser falska? Vad är sanning och vad är dikt? Det är frågor jag ställer mig själv. Hur reellt är mitt eget lilla elfenbenstorn?

Bakgrund

Vanligtvis håller jag koll på vad som sker på medierna. Nättidningar och sociala media. Det krävs, tycker jag, för att skapa sig en någorlunda nyanserad bild av verkligheten. För tillsammans skapar vi verkligheten. Den är inte någon statisk och mätbar tingest, den är vad vi gör och säger och tycker. På senare tid har jag mer och mer dragit mig undan från länkar på sociala media och ledare i tidningar. Det borde innebära att jag får en sämre överblick över vad som sker och varför. Eller?

Om vi blickar tillbaka ett antal år så såg vår verklighet väldigt annorlunda ut. Vår omvärld tog vi in via tidningar, TV-sändningar och djungeltelegrafen. Vår värld var mindre. Framför allt så tror jag att den i mycket högre utsträckning var gemensam med de vi lever närmast med. Vi delade vår verklighetsuppfattning i mångt och mycket med vår umgängeskrets. Detta har sociala media slagit om ända.

Människor är flockdjur, flockdjur följer instinktivt auktoriteter. Förut var de auktoriteterna ganska enkla att peka ut. Våra föräldrar, lärare, kommunala politiker, statsöverhuvuden osv. Vi svenskar har historiskt litat nästan blint på våra auktoriteter. Våra myndigheter har i folkets ögon okorrumperade stått som rättvisa samhällstjänare genom decennierna. Nuförtiden överöses vi av auktoriteter. I och med att den virtuella världens inflytande har ökat lavinartat i våra liv så blir det mycket svårare, och framför allt mycket mer tidsödande att skilja på legitima auktoriteter och troll/kändisar/bråkmakare. Våra flöden översköljs av allsköns människor som säger åt oss vad vi ska tycka och tänka i alla möjliga och omöjliga frågor. Vem ska man tro på?

Ett par exempel

Ska vi ta Henrik Schyfferts matematiska formler på allvar? Ska vi ta nationalekonom Tino Sanandaji konflikterande statistik på allvar? Klassiskt så är detta en ickefråga, då Schyffert inte har någon dokumenterad kunskap som helst i de frågor han uttalat sig i, medan Tino bevisligen har det. På något sätt har dock Schyffert blivit någon sorts auktoritet. Tino verkar det inte som om man kan dela hur som helst. Men hur är det med agendorna? Från vilken vinkel kommer de? Vad är deras mål och syfte? Hur mycket är objektiv sanning och hur mycket är ren propaganda? Ett annat exempel som fick mig att bli heligt upprörd är kändisuppropet. En massa kändisar tog officiellt ställning för humanism och avstånd från rasism. Enligt mig i syftet att få svenska folket villiga att motta så stor migration som möjligt. Vad är felet med detta då?

Ett: rasism i dess ”normala” snäva ram är inte utbrett i Sverige. Det finns forskning som visar att Sverige är världens minst rasistiska land. Den rasism man tar avstånd från i kampanjen är inget annat än det sunda förnuftets röst som skvallrar om att vi inte kan ta emot mer än en viss kvot invandrare och flyktingar. Detta innebär faktiskt att jag inte skriker rasist om jag får reda på att nån röstar på SD. Jag lämnar det där.

Två: detta drivs i en av landets största dagstidningar, vars huvudsakliga uppgift är att förmedla nyheter. I andra hand kommentera och analysera det som sker runt om oss. I tredje hand att granska makthavare. Och att i fjärde hand fungera som en länk mellan folket och makthavarna. Visst finns rimligen opinionsbildning med här, underförstått, men detta bör i öppenhetens namn i huvudsak hållas till ledarsidor. Att under falsk flagg med hjälp av våra nya auktoriteter genomföra denna kampanj ledde till min, ännu så länge, intakta bojkott av DN.

På gammelmedias tid var det här inte något större problem, man läste tidningar/såg på TV och diskuterade med sina närmaste om hur saker och ting låg till. Den naturligheten finns inte längre. Istället vänder vi oss till våra flera hundra plus stora vänlista på Facebook, där vi naturligtvis bombarderas av många olika teorier. Så vem ska man tro på?

Varje dag översköljs jag i mitt facebookflöde av mer eller mindre genomtänkta delningar, allt från korkade puns till vetenskapliga artiklar. I nästan alla fall är de delade i ganska plumpa näspåskrivningar. SD är onda (ja jag har hört det två tusen gånger nu, kan vi gå vidare?), MP är helt verklighetsfrånvända (dito, att de har hamnat rejält på sniskan de senaste tio åren står väl dock utom rimligt tvivel), Löfvén är dummihuvvet, oppositionen är helt overksamma, ingen har en plan för nåt, ja förutom kommunisterna då, eller är Annie Lööf räddaren i nöden? Och för andra gången i mitt liv känner jag att det inte ens är värt att gå och rösta. Jag har faktiskt ingen aning om var jag skulle lägga min röst. En liknelse: jag har gått och blivit med Spotify. Jag fjärmar mig från mitt piratliv. I min mastodontlista lägger jag till låtar jag gillar. Ofta kommer jag till en artist eller ett band som antingen inte finns på Spotify eller som bara delvis finns där. Då kan jag komplettera med piratade Mp3:or. Min verklighet känns lite som Spotify. Jag vet att det saknas delar för att få till en sammanhängande verklighetsbild, men jag vet inte var jag ska leta efter dessa delar. Media ger mig dem inte, sociala media skulle kunna ge mig dem, men då måste jag samtidigt svälja en ideologi. Det är något jag inte vill göra.

Poänger

Hur kan man omfamna en ideologi? Vet man inte att man då gör ett stort avkall på sanningen? Hur ska man med någotsånär rakt ansikte kunna kalla sig verklighetsförankrad när man medvetet tar avstamp från en ideologisk plattform? Att förminska verkligheten på ett sånt sätt, att ta på sig de skygglapparna, får mig att se rött. Det leder till något vi kan kalla balkanisering. Som i sin tur leder till ökad polarisering, och det är så jag ser alla, välmenande som plumpa delningar på sociala medier i dagsläget. Varje delning till Sd:s nackdel innebär en ökad polarisering mellan anhängare och motståndare. Hur länge sen var det jag såg en någorlunda balanserad debatt som inte nästan genast urartade? Jag kan inte ens minnas. Det är så vi använder våra sociala medier idag. Vi bygger våra egna elfenbenstorn ihop med våra liktänkande, så till den vida grad att dissidenter omedelbart stämplas och fryses ut. För varje delning till SD's nackdel ökar klyftan. För inte kan väl någon på fullaste allvar tro att en sympatisör med SD skulle tänka om bara för en delad text eller ett par korta faktoider? Den som tror det är naiv, snällt uttryckt.

Listan

Egentligen är det jag är ute efter ganska enkelt. Måtta. Transparens. Medmänsklighet, på det sätt att vi inte avfärdar andra som idioter bara för att de har en annan politisk uppfattning. Ett bättre förhållningssätt och användande av sociala medier. Jag avskyr texter som avslutas med bara gnäll. Gnäll är sällan konstruktivt. Så för egen del har jag författat en liten handlingsplan som jag dels tänker försöka följa, dels dela med mig av.

1: Var aktsam med vad du delar. Jag delade förut en hel del om klimat/miljö och ekonomi. Det blev ingen glad av, egentligen allra minst jag. Man begraver sig själv djupare när man inser hur lite ens egna hjärtefrågor betyder för andra som man räknar till sina vänner. Diskutera hellre detta i en verklig situation, då blir samtalet levande och missförstånden/övertrampen färre.

2: Om det inte är roligt, nytt eller väldigt stort, kolla inte upp allsköns skit som dina FB-vänner delar. Om du ändå går in på en länk som ligger precis i linje med dina egna åsikter, gör då åtminstone en liten ansträngning för att hitta en annan text som behandlar samma ämne ur ett annat perspektiv. Gärna något som sticker i dig lite grann. Annars gör du dig själv en björntjänst och får stå där med rutten hjärna i en smal åsiktskorridor och skämmas i slutänden, när det som det alltid gör visar sig att verkligheten inte var så förbannat enkel.

3: Använd sociala media till det de är bäst på. Att spionera på folk, få tips om saker som händer, hålla en viss kontakt med bekanta, lolcats. Om du är på väg att dela skit som bara är till för att basunera din egen förträfflighet eller hoppa på andras dumhet, tänk ett varv till.

4: Trollande föder troll.

5: Försök att vara kritisk till dig själv och dina åsikter. Hur mycket av det du vet VET du egentligen?

6: Politik är viktigt, men ärligt talat, är det värt att bli ovänner över det? Vi kan vara vänner med varandra trots olika politiska åsikter, faktiskt ser jag helst att det är så, då gruppmentalitet sällan leder till något gott i slutändan. Många av mina vänner har en politisk uppfattning som skiljer sig från min, egentligen nästan alla. Det behöver inte vara något som står i vägen för vänskap, varken på fejjan eller utanför.

Återupptäckansvärda skivor del 2

Välkomna till återupptäckansvärda skivor del 2.

Idag ska vi kolla upp halvny norsk progg/art rock. Gazpacho upptäckte jag iom 2007 års Night, en väldigt bra platta. Bäst i katalogen är utan tvekan uppföljaren Tick Tock, utkommen 2009. En konceptplatta om två män som kraschar sitt plan i en öken och försöker ta sig ut till fots. Att veta det och att försöka sätta sig in i den situationen förhöjer upplevelsen.

Som i den absoluta höjdpunkten Tick Tock del I och II där temat är, just det, en tickande klocka. Banalt? Möjligen. Funkar det? Absolut!

Likt Opeth så är detta konstrasternas musik, Då Opeth förut tog det till ytterligheterna så är det i fallet Gazpacho istället mer subtilt. Teman ändras, hela färgningar av arrangemangen och låtarnas delar. Märk hur hela mastodonten helt ändrar färg i starten av Tick Tock del II. Väldigt snyggt!

Gazpacho har gått vidare med bra släpp även efter Tick Tock. Missa Atropos från 2010, missa inte den. Molok från i år lovar gott även den.

Jag är ju nuförtiden en modern man med Spotify-konto. Första skivan jag skrev om finns inte att tillgå på Spotify, inte heller denna. Den svintjuriga gubben i mig vill bara skrika rakt ut att alla som använder enbart Spotify för att tillfredsställa sitt musikaliska behov är helt dumma i huvudet! Men snällisen i mig kan inte tillåta detta. Så gör som ni vill.

Om nån sitter på ett LP-ex av Tick Tock så sälj det till mig! De är lite för dyra att köpa från nätet. Det kanske jag inte skulle ha sagt?

Peace out!

Återupptäckansvärda skivor, del 1

Det här är nåt jag har funderat på länge. Två stora stötestenar har dock stått i vägen. Ett: orka bry sig. Två: Vad döpa?

När ordet återupptäckansvärd dök upp i huvudet så visste jag att jag var tvungen att sätta igång. Det är ett ord jag inte bara kan slösa bort. Ett ord som känns väldigt passande. Inte helt rätt, men ändå inte fel. Pekoralt, vilket passar sammanhanget. Jag har länge filat på en stor politisk text, men den är alltför otymplig för att framskynda. Så därför sticker jag emellan med:

Återupptäckansvärda skivor del 1.

Först ut är No-man med skivan Together we're stranger. Den utkom 2003 och har säkert inte uppmärksammats alls av 90% av er som läst hela vägen hit. Många kanske drar öronen åt sig när jag börjar rekommendera musik, då ni vet om att jag uppskattar hård och fräck metal? No-man är varken hårt eller fräckt. Annars drar ni kanske öronen åt er då ni vet att jag gillar krånglig och progressiv musik? No-man är helt okrångliga. De är väldigt rakt på för att vara min kopp musik.

Jag har länge haft en man crush på Steven Wilson, och han är involverad här. Lite programmering, typ. Ni slipper höra honom sjunga.

No-man gör (gjorde) nåt som kallas art rock. Skivan Together we're stranger vidhäftas adjektiv som Sombre och moving, vilka jag håller med om. Ett bra mycket mer avslappnat Porcupine tree. Tänk er deras replokal efter att trummisen somnat och förstärkarna gett upp.

Det kan låta tråkigt, och emellanåt är det inte direkt jättepeppig musik. Det No-man gör så bra är att med små och enkla medel bygga upp en låt från lågmäld öppning till vackert och starkt crescendo. Formeln är enkel; bygg på tills det inte längre går. Anathema använder sig framgångsrikt av samma formel. De går dock gärna för långt ibland, enligt mig. No-man är blygare.

Vad mer finns att säga? Lägg en lyss på låtarna All the blue changes, Photographs in black and white (en försmak av Wilsons kommande solokarriär) och Back when you were beautiful i första hand. Är du på rätt humör (lite avslagen och onsdagsdyster, kanske?) så kanske du njuter av dem lika mycket som jag?

No-Man – Together we're stranger. Helt klart återupptäckansvärt!