Facebook var den första communityn jag gick med i. Många polare har tidigare varit med i tex skunk och lunarstorm, men det var inget som jag kände något behov av. Facebook däremot är ett socialt måste, är man inte med avskärmas man. Nu har jag även börjat blogga. Om någon för bara ett år sen skulle ha påstått att jag skulle skriva en blogg, skulle jag skrattat dem i ansiktet. För min del är det inte vad jag skriver som är det viktigaste, utan att jag skriver. Innan jag började plugga trodde jag mig vara en bra skribent, men snart märkte jag att så inte var fallet. Jag har det i mig någonstans, men utan träning blir man aldrig bra. Nog om det. Dagens bryderi då:
Nästa steg efter bloggande skulle logiskt sett vara twitter. Dit har jag inte kommit än. För ett år sen var bloggande otänkbart, nu är det twittrande som är det. Jag stör mig på allt skräp som skrivs på all världens bloggar, jag tror att jag skulle störa mig dubbelt på allt skräp som twittras. Det finns skillnader på disciplinerna. I en blogg, i alla fall en välskriven sådan, kan man föra ett helt resonemang, en logisk tankekedja. Twittrande är begränsat till 140 tecken. Här finns inte plats för resonemang. Diskussioner? Inte rätt forum. Ett givande meningsutbyte? Möjligen, men då handlar det bara om socialt deltagande och inte ett resonemang.
Jag anser att twitter är bloggandets efterblivna lillasyskon. Spridda tankar utan rötter och djupare mening, meddelanden som blir för korta för att få någon sorts intellektuell relevans. Vill jag läsa korta snuttar ur folks liv kan jag kolla på mina vänners statusuppdateringar på facebook, vill jag ha allmänna nyheter kollar jag runt på tidningarnas hemsidor.
Jag tror att twittrande är en generationsfråga, och jag är helt klart i fel generation för att kunna förstå företeelsen fullt ut. Samtidigt tycker jag att twitter är ett symptom av dagens sociala struktur. 15 minuters berömmelse talar man om, men de 15 minuterna blir kortare för varje år som går. Vem orkar minnas alla deltagare i alla dokusåpor som går på alla kanaler, jämt? Vem orkar komma ihåg alla engångsartister som dyker upp i den ström av melodifestivalsdeltävlingar som nu visas?
Kanske kommer det en reaktion på det här. Kvalitétstid för människor verkar nu innebära att åka ut på landet och stänga av telefoner och internet. När bruset av alla folks twitterinlägg blir för högt kanske folk helt enkelt stänger av? När melodifestivalen blir en lika utdragen historia som slutspelen i hockey, kommer inte folk att helt enkelt att inte orka med längre? Att synas är att finnas, men om ingen bryr sig om att läsa dina twitterinlägg, vem ser dig då?
Annars kanske jag själv börjar twittra, man vet aldrig. Men inte än på ett år, det kan jag lova!
måndag 29 mars 2010
söndag 28 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Jag skrev att jag inte skulle blogga om politik, men...
...Maumoon Abdul Gayoom fick 1998 som ende kandidat till presidentposten på Maldiverna stöd till sitt fortsatta styre med 91 % av folkets röster. Här bör varningsklockor ringa i allas våra huvuden; allt står inte rätt till! Maldiverna kallas för en demokrati, förvisso en nyfödd sådan, men dessa siffror är ju rena skämtet. Någonstans under alla dessa flådiga resebroschyrsputsade sandstränder ligger en riktigt ful byracka begraven. När Maria Wetterstrand berömmer denne mans miljöpolitik sticker det mig i öronen.
Miljön på bekostnad av demokrati? Är det den bilden hon vill ge? Att hon börjar sin föreläsning med att berätta att klimatförändringarna sker mycket snabbare och med värre konsekvenser än vad den mest pessimistiska utredning visat, utan att ens nämna Climategate, om så bara för att dementera eller skjuta hål på skandalen, tycker jag är, tja vad ska jag dra till med, enfaldigt! Är det bara för att det talats relativt tyst om skandalen i svensk media som hon inte ens anser sig behöva nämna den?
Att hon under sin korta och kompakta föreläsning skickar ut en Rubriks kub bland åhörarna, för att i slutskedet återta kuben och lösa den framför allas ögon, känns besynnerligt. Bedriften är anmärkningsvärd; att samtidigt lösa en sådan uppgift och lägga ut en lång monolog ur minnet är cirkuskonst på hög nivå, men vad är poängen? Rösta på mig för jag är smart/kapabel/underhållande?
Jag vet att föreläsningen blev avsevärt avkortad pga. tågförseningar, men är Miljöpartiet fortfarande ett enfrågeparti? Är det bara miljön som räknas? Är sakfrågorna så grumliga att publiken måste duperas med simpla trick för att inte tillåtas egna reflektioner? I övrigt var Maria vältalig, saklig, rapp och övertygande i sitt besök på Karlstads universitet. Men för att vara en partiledare och dessutom ansedd som mycket begåvad förväntade jag mig mycket mer.
Anledningen att jag skriver detta inlägg är att jag ska skriva en artikel om föreläsningen, deadline imorgon. Den bör inte vara för starkt personligt färgad, utan "objektiv", som det så vackert heter. Om jag skriver av mig mina personliga funderingar på det här sättet kanske det blir enklare att hålla sig neutral i den. Jag kände mig nämligen tvungen att nämna det här, och det passar sig inte i artikelform.
Det är synd, jag brinner för miljöfrågan, den är mig överordnad väldigt mycket annan politik, men min röst får hon klara sig utan även fortsättningsvis…
Miljön på bekostnad av demokrati? Är det den bilden hon vill ge? Att hon börjar sin föreläsning med att berätta att klimatförändringarna sker mycket snabbare och med värre konsekvenser än vad den mest pessimistiska utredning visat, utan att ens nämna Climategate, om så bara för att dementera eller skjuta hål på skandalen, tycker jag är, tja vad ska jag dra till med, enfaldigt! Är det bara för att det talats relativt tyst om skandalen i svensk media som hon inte ens anser sig behöva nämna den?
Att hon under sin korta och kompakta föreläsning skickar ut en Rubriks kub bland åhörarna, för att i slutskedet återta kuben och lösa den framför allas ögon, känns besynnerligt. Bedriften är anmärkningsvärd; att samtidigt lösa en sådan uppgift och lägga ut en lång monolog ur minnet är cirkuskonst på hög nivå, men vad är poängen? Rösta på mig för jag är smart/kapabel/underhållande?
Jag vet att föreläsningen blev avsevärt avkortad pga. tågförseningar, men är Miljöpartiet fortfarande ett enfrågeparti? Är det bara miljön som räknas? Är sakfrågorna så grumliga att publiken måste duperas med simpla trick för att inte tillåtas egna reflektioner? I övrigt var Maria vältalig, saklig, rapp och övertygande i sitt besök på Karlstads universitet. Men för att vara en partiledare och dessutom ansedd som mycket begåvad förväntade jag mig mycket mer.
Anledningen att jag skriver detta inlägg är att jag ska skriva en artikel om föreläsningen, deadline imorgon. Den bör inte vara för starkt personligt färgad, utan "objektiv", som det så vackert heter. Om jag skriver av mig mina personliga funderingar på det här sättet kanske det blir enklare att hålla sig neutral i den. Jag kände mig nämligen tvungen att nämna det här, och det passar sig inte i artikelform.
Det är synd, jag brinner för miljöfrågan, den är mig överordnad väldigt mycket annan politik, men min röst får hon klara sig utan även fortsättningsvis…
tisdag 23 mars 2010
Min musiksmak och mitt försvar
Kan man försvara eller motivera sin musiksmak på ett vettigt sätt? Varför lyssnar jag på just den musiken jag lyssnar på? Ämnet är väldigt subjektivt, men lägger jag ut texten kanske vissa grundläggande orsaker blottas:
Jag lyssnade inte på musik som liten. Inte självmant. Det jag lyssnade på var föräldrarnas musik, själv drog jag aldrig på radion eller letade fram en skiva och lyssnade på. Jag vet att jag fick frågan om jag inte ville ha en bandspelare och kommer ihåg att jag bestämt sade nej. Men när jag var 12 år var jag i min kusins rum och fick se ett par plattor med häftiga omslag. Han spelade av dem på kassett till mig och för första gången hade jag egen musik att lyssna på. Det var hårdrock. Och inte vilka skivor som helst heller:
Metallica - …And justice for all
Metallica - Metallica (The black album)
Megadeth - Countdown to extinction
Pantera - Cowboys from hell
Den som kan sin hårdrockshistoria vet att detta är skivor som idag räknas som klassiker allihop. Inte undra på att man blev hårdrockare. Frågan är vad som hade hänt om det hade varit skivor med Depeche mode och Front 242 som jag hade bett om att få avspelade? Antagligen hade jag varit synthare. Om det istället varit skivor med Poison, Rolling stones eller Gyllene tider? Antagligen hade jag inte lyssnat på musik alls idag.
Som med alla ungar var det alltså de häftiga bilderna som fick mig att börja lyssna på musik. Föräldrarnas musik (Beatles, Bob Dylan, Eurythmics osv) hade tråkiga omslag för en ung kille, att jag numera lyssnar på dem har mer med de musikaliska kvalitéerna att göra. Beatles gjorde fler bra poplåtar på några år än något annat band gjort under hela sina karriärer, Bob Dylan är världens bäste textförfattare och Annie Lennox har en underbar röst! Men tillbaka till ämnet igen!
Sedan dess (1992) har jag i grund och botten alltid satt någon form av metal i första rummet. Det har gått i perioder, från början var det Thrash metal och Heavy metal, efter det Death metal och Black metal, senare de flesta underformer av metal i olika omgångar och perioder. Från början var jag väldigt insnöad, allt som inte var distade gitarrer och frän sång var dynga, nuförtiden drar jag lika gärna på Peter Gabriel som Emperor, musikstilen i sig är inte längre viktig, utan kvalitéerna man hör i musiken.
Jag är en musikkonsument av inte helt ringa mått mätt, tex har jag 64 st skivor från år 2009 på datorn. De släpp jag inte gillade har jag raderat, så detta är skivor jag drar på någon gång ibland. Från år 2005 har jag 83 skivor kvar (det var ett mycket bra skivår). Kanske 75 % av dessa kan betecknas som metal av någon form.
Metal är en genre som aldrig har stagnerat, det finns alltid ett band som prövar nya marker och det finns alltid ännu en oupptäckt pärla att hitta. Tyvärr får man vada genom en flod av skräp för att hitta dessa guldklimpar, men känslan jag kan få av en låt, en refräng, en takt eller tom en enda ynka ton gör det värt besväret. Här kommer vi alltså in på försvaret:
Metal är inte lätt att gilla. Det är en musikstil som är lätt att avfärda. För de flesta låter det bara som oväsen med oartikulerade djuriska läten som så kallad sång. Det kan jag hålla med om i många fall, det finns nämligen väldigt många usla band som av för mig grumliga anledningar fortsätter att spela in ”musik” och ta plats i tidningar.
Om man bortser från vissa ungdomsfavoriter som tex Iron maiden så finns inga pengar att hämta inom metal, publiken är alltför liten för det. Detta gör att ingen med något som helst vett i skallen skulle få för sig att producera metal för att tjäna pengar. Det finns andra genrer som funkar på samma sätt, ingen av dessa tilltalar dock mig i någon större grad. Med andra ord spelar banden in skivor för musikens skull. Så är inte fallet i mer populär musik. För trots att jag kan uppskatta en del musik som spelas på radio finns alltid den bittra eftersmaken av profit kvar i gommen när skvalet har tystnat.
Många kan tänkas hysa vissa betänkligheter angående de ämnen som behandlas i vissa bands texter. För mig spelar inte texter någon större roll. Visst kan jag ibland störa mig på att de är synnerligen korkade eller felaktiga, men vilken musikstil kan stolta med genomgående bra texter? Ingen, that’s who! I andra änden kan man hitta texter som är ytterst välskrivna och tänkvärda, precis som inom vilken annan genre som helst. Trots att Dani Filth i Cradle of filth är en horribel vokalist har han gång på gång lyckats plita ner både poetiska och tankvärda texter.
Jag har alltid tilltalats av skicklighet hos människor. Att spela metal är speltekniskt sett ofta väldigt krävande. Ta de många polska banden till exempel. Behemoth, Lost soul, Vader mm. Inte vem som helst kan spela på det sättet de gör. Med andra ord ser jag inte samma kvalitéer i många andra stilar.
Bredden inom metal är enorm. Ibland tom inom en och samma låt. Att knyta ihop en 10-minuterslåt innehållande flertalet olika stilar på det sätt som Opeth ofta lyckas med är både njutbart och beundransvärt. Traditionell låtstruktur med vers-refräng-vers-refräng-stick osv. tråkar tyvärr ofrånkomligen ut mig, vilket medför att jag får både spatt och krupp när jag lyssnar på konventionell musik.
Vi var ett helt gäng killar som lyssnade på i stort sett samma musik när vi var tonåringar. Några av dessa lyssnar inte alls på metal nu, några lyssnar ibland på äldre metal och utforskar inte nya band och skivor. En annan polare lyssnar fortfarande på ny musik, men då oftast helt andra band och musikstilar än vad jag föredrar. Ingen av dem har samma passion (eller sjuka) som jag för att upptäcka ny metal, deras smak inom metal har stagnerat, i brist på bättre ord.
Men kanske det ändå är ren och skär lättja som gör att man förblir vid sin läst, för trots att jag ständigt är på jakt efter nya musikaliska kickar är det ändå på ganska välkända domäner jag sitter på pass.
Vad har fångat mitt intresse nyligen då? Vad rullar mest just nu? Jo, detta:
Barren earth - [2010] - Curse of the red river
Ghost brigade - [2009] - Isolation songs
Ihsahn - [2010] - After
In mourning - [2010] - Monolith
In vain - [2010] - Mantra
The monolith deathcult - [2010] - The white crematorium 2.0
Känner du inte till banden? Var lugn, det är inte du som inte har koll, det är jag som är totalt insnöad!
Jag lyssnade inte på musik som liten. Inte självmant. Det jag lyssnade på var föräldrarnas musik, själv drog jag aldrig på radion eller letade fram en skiva och lyssnade på. Jag vet att jag fick frågan om jag inte ville ha en bandspelare och kommer ihåg att jag bestämt sade nej. Men när jag var 12 år var jag i min kusins rum och fick se ett par plattor med häftiga omslag. Han spelade av dem på kassett till mig och för första gången hade jag egen musik att lyssna på. Det var hårdrock. Och inte vilka skivor som helst heller:
Metallica - …And justice for all
Metallica - Metallica (The black album)
Megadeth - Countdown to extinction
Pantera - Cowboys from hell
Den som kan sin hårdrockshistoria vet att detta är skivor som idag räknas som klassiker allihop. Inte undra på att man blev hårdrockare. Frågan är vad som hade hänt om det hade varit skivor med Depeche mode och Front 242 som jag hade bett om att få avspelade? Antagligen hade jag varit synthare. Om det istället varit skivor med Poison, Rolling stones eller Gyllene tider? Antagligen hade jag inte lyssnat på musik alls idag.
Som med alla ungar var det alltså de häftiga bilderna som fick mig att börja lyssna på musik. Föräldrarnas musik (Beatles, Bob Dylan, Eurythmics osv) hade tråkiga omslag för en ung kille, att jag numera lyssnar på dem har mer med de musikaliska kvalitéerna att göra. Beatles gjorde fler bra poplåtar på några år än något annat band gjort under hela sina karriärer, Bob Dylan är världens bäste textförfattare och Annie Lennox har en underbar röst! Men tillbaka till ämnet igen!
Sedan dess (1992) har jag i grund och botten alltid satt någon form av metal i första rummet. Det har gått i perioder, från början var det Thrash metal och Heavy metal, efter det Death metal och Black metal, senare de flesta underformer av metal i olika omgångar och perioder. Från början var jag väldigt insnöad, allt som inte var distade gitarrer och frän sång var dynga, nuförtiden drar jag lika gärna på Peter Gabriel som Emperor, musikstilen i sig är inte längre viktig, utan kvalitéerna man hör i musiken.
Jag är en musikkonsument av inte helt ringa mått mätt, tex har jag 64 st skivor från år 2009 på datorn. De släpp jag inte gillade har jag raderat, så detta är skivor jag drar på någon gång ibland. Från år 2005 har jag 83 skivor kvar (det var ett mycket bra skivår). Kanske 75 % av dessa kan betecknas som metal av någon form.
Metal är en genre som aldrig har stagnerat, det finns alltid ett band som prövar nya marker och det finns alltid ännu en oupptäckt pärla att hitta. Tyvärr får man vada genom en flod av skräp för att hitta dessa guldklimpar, men känslan jag kan få av en låt, en refräng, en takt eller tom en enda ynka ton gör det värt besväret. Här kommer vi alltså in på försvaret:
Metal är inte lätt att gilla. Det är en musikstil som är lätt att avfärda. För de flesta låter det bara som oväsen med oartikulerade djuriska läten som så kallad sång. Det kan jag hålla med om i många fall, det finns nämligen väldigt många usla band som av för mig grumliga anledningar fortsätter att spela in ”musik” och ta plats i tidningar.
Om man bortser från vissa ungdomsfavoriter som tex Iron maiden så finns inga pengar att hämta inom metal, publiken är alltför liten för det. Detta gör att ingen med något som helst vett i skallen skulle få för sig att producera metal för att tjäna pengar. Det finns andra genrer som funkar på samma sätt, ingen av dessa tilltalar dock mig i någon större grad. Med andra ord spelar banden in skivor för musikens skull. Så är inte fallet i mer populär musik. För trots att jag kan uppskatta en del musik som spelas på radio finns alltid den bittra eftersmaken av profit kvar i gommen när skvalet har tystnat.
Många kan tänkas hysa vissa betänkligheter angående de ämnen som behandlas i vissa bands texter. För mig spelar inte texter någon större roll. Visst kan jag ibland störa mig på att de är synnerligen korkade eller felaktiga, men vilken musikstil kan stolta med genomgående bra texter? Ingen, that’s who! I andra änden kan man hitta texter som är ytterst välskrivna och tänkvärda, precis som inom vilken annan genre som helst. Trots att Dani Filth i Cradle of filth är en horribel vokalist har han gång på gång lyckats plita ner både poetiska och tankvärda texter.
Jag har alltid tilltalats av skicklighet hos människor. Att spela metal är speltekniskt sett ofta väldigt krävande. Ta de många polska banden till exempel. Behemoth, Lost soul, Vader mm. Inte vem som helst kan spela på det sättet de gör. Med andra ord ser jag inte samma kvalitéer i många andra stilar.
Bredden inom metal är enorm. Ibland tom inom en och samma låt. Att knyta ihop en 10-minuterslåt innehållande flertalet olika stilar på det sätt som Opeth ofta lyckas med är både njutbart och beundransvärt. Traditionell låtstruktur med vers-refräng-vers-refräng-stick osv. tråkar tyvärr ofrånkomligen ut mig, vilket medför att jag får både spatt och krupp när jag lyssnar på konventionell musik.
Vi var ett helt gäng killar som lyssnade på i stort sett samma musik när vi var tonåringar. Några av dessa lyssnar inte alls på metal nu, några lyssnar ibland på äldre metal och utforskar inte nya band och skivor. En annan polare lyssnar fortfarande på ny musik, men då oftast helt andra band och musikstilar än vad jag föredrar. Ingen av dem har samma passion (eller sjuka) som jag för att upptäcka ny metal, deras smak inom metal har stagnerat, i brist på bättre ord.
Men kanske det ändå är ren och skär lättja som gör att man förblir vid sin läst, för trots att jag ständigt är på jakt efter nya musikaliska kickar är det ändå på ganska välkända domäner jag sitter på pass.
Vad har fångat mitt intresse nyligen då? Vad rullar mest just nu? Jo, detta:
Barren earth - [2010] - Curse of the red river
Ghost brigade - [2009] - Isolation songs
Ihsahn - [2010] - After
In mourning - [2010] - Monolith
In vain - [2010] - Mantra
The monolith deathcult - [2010] - The white crematorium 2.0
Känner du inte till banden? Var lugn, det är inte du som inte har koll, det är jag som är totalt insnöad!
måndag 22 mars 2010
Om moral med mera
Blir ett kort inlägg denna gång, men en desto längre film att kika på. Bra framlagt, Sam Harris!
http://www.ted.com/talks/sam_harris_science_can_show_what_s_right.html
http://www.ted.com/talks/sam_harris_science_can_show_what_s_right.html
fredag 19 mars 2010
Jag har kommit igång!
Träningsverk. Känns gött. Nu har snön äntligen smultit bort så mycket att man kan ge sig ut och springa utan fara för liv och lem. Hur man böjer smälta var jag tvungen att slå upp, ju mer man lär sig om språk desto säkrare blir man på att man gör fel.
Magen är degig, jeansen är trånga, hakan är hakorna (pluralform), kort sagt: formen är borta! Kollade vågen, den visade 86 kg. Det är åtminstone 10 kg för mycket, ner mot 70-kilossträcket bör jag kunna satsa. Kollade i mina diarier, förra gången jag tränade mig i form tog det 1 år, då gick jag från 88 kg till 75 kg. Enbart jogging den gången, men jag hjälptes av en försvunnen aptit. Olycklig kärlek är den bästa bantningsmetoden, enligt mina erfarenheter.
Denna gång har jag bestämt mig för att det ska gå snabbare att komma i form. Joggningen varvas med armhävningar (100 pushups-programmet), sit-ups, cykling och discgolf. Det ska bli spännande att se om jag fixar armhävningsprogrammet, vänster axel är fortfarande väldigt klen efter operationen. Det ska bli spännande att se om jag får behålla cykeln eller om folk stjäl lika friskt här som i Linköping. Det ska bli spännande att se om man äntligen kan få bort bilringen som suttit ganska länge nu.
Varför har man blivit så tjock då, kan man ju undra? Jo jag hatar kyla, jag går helst inte utanför dörren när det är minusgrader. Mitt kök är skräp. Det är svårt att motivera sig till att laga bra mat när man har ett kök i campingstandard. Kan inte heller frysa in något då jag inte har frys. Dessutom spelade jag så mycket discgolf förra året att jag fick ont i höger smalben, så när jag väl tog på mig joggingskorna gjorde det ont att springa. Där föreligger ett dilemma för mig, jag vill fortsätta satsa på discgolfen men jag vill lika gärna komma i form. Det ska bli intressant att se hur den balansgången fungerar. Den som äter lever får se!
Första stegen blir att göra en vana av träningen igen, utan att för den delen ta bort glädjen i den. När man väl är i form kan det vara en fröjd att ge sig ut och springa, där när man kommer in i andra andningen och det känns som man kan öka farten och kuta på tills bena flyger av. Nu när jag inte längre röker hoppas jag på ännu bättre känslor.
Svårigheten är att ta det lagom lugnt i början så man inte drar på sig skador. Har haft problem med benhinnorna förut, det vill jag helst inte vara med om igen. Jag har en fördel i att jag har ett par riktigt bra skor nu, samtidigt som jag bara har asfalt omkring mig så långt ögat når. Får leta runt och se om jag kan hitta något bra motionsspår i närheten.
Ska hålla koll på min joggning på jogg.se, som jag rekommenderar för alla som vill komma i form! Men idag är det en vilodag, första passet jag körde igår känns av ganska precis överallt!
Magen är degig, jeansen är trånga, hakan är hakorna (pluralform), kort sagt: formen är borta! Kollade vågen, den visade 86 kg. Det är åtminstone 10 kg för mycket, ner mot 70-kilossträcket bör jag kunna satsa. Kollade i mina diarier, förra gången jag tränade mig i form tog det 1 år, då gick jag från 88 kg till 75 kg. Enbart jogging den gången, men jag hjälptes av en försvunnen aptit. Olycklig kärlek är den bästa bantningsmetoden, enligt mina erfarenheter.
Denna gång har jag bestämt mig för att det ska gå snabbare att komma i form. Joggningen varvas med armhävningar (100 pushups-programmet), sit-ups, cykling och discgolf. Det ska bli spännande att se om jag fixar armhävningsprogrammet, vänster axel är fortfarande väldigt klen efter operationen. Det ska bli spännande att se om jag får behålla cykeln eller om folk stjäl lika friskt här som i Linköping. Det ska bli spännande att se om man äntligen kan få bort bilringen som suttit ganska länge nu.
Varför har man blivit så tjock då, kan man ju undra? Jo jag hatar kyla, jag går helst inte utanför dörren när det är minusgrader. Mitt kök är skräp. Det är svårt att motivera sig till att laga bra mat när man har ett kök i campingstandard. Kan inte heller frysa in något då jag inte har frys. Dessutom spelade jag så mycket discgolf förra året att jag fick ont i höger smalben, så när jag väl tog på mig joggingskorna gjorde det ont att springa. Där föreligger ett dilemma för mig, jag vill fortsätta satsa på discgolfen men jag vill lika gärna komma i form. Det ska bli intressant att se hur den balansgången fungerar. Den som äter lever får se!
Första stegen blir att göra en vana av träningen igen, utan att för den delen ta bort glädjen i den. När man väl är i form kan det vara en fröjd att ge sig ut och springa, där när man kommer in i andra andningen och det känns som man kan öka farten och kuta på tills bena flyger av. Nu när jag inte längre röker hoppas jag på ännu bättre känslor.
Svårigheten är att ta det lagom lugnt i början så man inte drar på sig skador. Har haft problem med benhinnorna förut, det vill jag helst inte vara med om igen. Jag har en fördel i att jag har ett par riktigt bra skor nu, samtidigt som jag bara har asfalt omkring mig så långt ögat når. Får leta runt och se om jag kan hitta något bra motionsspår i närheten.
Ska hålla koll på min joggning på jogg.se, som jag rekommenderar för alla som vill komma i form! Men idag är det en vilodag, första passet jag körde igår känns av ganska precis överallt!
onsdag 17 mars 2010
Påsk!
-There must be some kind of way out of here, said the liar to the thief. There’s too much confusion, I can’t get no relief. (…) All along the www.watchtower.org
Jorå, det var här två tanter och pratade påskfirande med mig. Enligt dem firar vi en viss bortgång. Jag tog foldern de höll fram och sa adjö. På baksidan står en kille med törnekrona och blont skägg. Har alltid undrat varför han avbildas på det sättet? Så ser ju inte folk i de trakterna han kommer ifrån ut. De har svart skägg. Men det tänker väl inte dessa på antar jag.
På framsidan står det: ”Han gav sitt liv för oss. Varför behövde han göra det?” En bra fråga. För syndernas skull? Det känns onödigt för en gud att skicka sin son för att dö för våra synder, när han bara rätt och slätt kunde ha struntat i det och bara förlåtit dem utan allt lidande och strul.
Nu tror jag inte heller att Jesus dog för våra synder. Jag tror inte ens att han dog. Varför? Jo, för att det är ganska oklart att han ens har existerat. Jag är inte heller ensam i denna uppfattning. På http://www.aftonbladet.se/debatt/article342718.ab finns en pågående omröstning. Frågan som ställs lyder: Tror du att Jesus har funnits? 54,9% svarar ja, 45,1% svarar nej. 91385 personer har bemödat sig med att svara. Detta i ett kristet land, tänk dig samma fråga ställd i Kina! Majoriteten av alla människor på jorden tror inte på Jesus, alltså inte som guds son, utan som person, så där är jag inte på något sätt unik.
Om man nu ändå vill hitta skäl att fira påsk kan man vända sig till Asatron. I Uppsala firas Vårblot vid Uppsala stenar i påskhelgen. Annars kan man flyga till Blåkulla, måla påskägg, dyrka påskharen eller gå ut och ta en öl. Det lutar åt det sistnämnda för min del. Glad påsk i förskott!
Jorå, det var här två tanter och pratade påskfirande med mig. Enligt dem firar vi en viss bortgång. Jag tog foldern de höll fram och sa adjö. På baksidan står en kille med törnekrona och blont skägg. Har alltid undrat varför han avbildas på det sättet? Så ser ju inte folk i de trakterna han kommer ifrån ut. De har svart skägg. Men det tänker väl inte dessa på antar jag.
På framsidan står det: ”Han gav sitt liv för oss. Varför behövde han göra det?” En bra fråga. För syndernas skull? Det känns onödigt för en gud att skicka sin son för att dö för våra synder, när han bara rätt och slätt kunde ha struntat i det och bara förlåtit dem utan allt lidande och strul.
Nu tror jag inte heller att Jesus dog för våra synder. Jag tror inte ens att han dog. Varför? Jo, för att det är ganska oklart att han ens har existerat. Jag är inte heller ensam i denna uppfattning. På http://www.aftonbladet.se/debatt/article342718.ab finns en pågående omröstning. Frågan som ställs lyder: Tror du att Jesus har funnits? 54,9% svarar ja, 45,1% svarar nej. 91385 personer har bemödat sig med att svara. Detta i ett kristet land, tänk dig samma fråga ställd i Kina! Majoriteten av alla människor på jorden tror inte på Jesus, alltså inte som guds son, utan som person, så där är jag inte på något sätt unik.
Om man nu ändå vill hitta skäl att fira påsk kan man vända sig till Asatron. I Uppsala firas Vårblot vid Uppsala stenar i påskhelgen. Annars kan man flyga till Blåkulla, måla påskägg, dyrka påskharen eller gå ut och ta en öl. Det lutar åt det sistnämnda för min del. Glad påsk i förskott!
fredag 12 mars 2010
Om envishet
Envishet. Är det en dygd eller en dålig egenskap? I vissa fall kan man ju undra om det till och med inte är en mental åkomma? Jag talar då om människor som trots ett berg av motbevis framhärdar. Homeopatisk medicin är ett bra exempel. Här står motståndarna på ett berg av bevis, medan ivrarna står bredvid på en dåligt uppskyfflad sandhög. Med huvudena nergrävda i nämnda sand. Förutom en viss placeboeffekt, som förvisso inte ska underskattas, finns inga (mig veterligen som vanligt) vetenskapligt bekräftade studier som styrker homeopatins verkningar. Och placebo kan ju lika gärna vara en påse halstabletter. Här har vi då en motion till riksdagen angående detta svindleri: http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2009/10&bet=So328
Inkommen i slutet av 2009. Är det inte skrämmande? Var finns det sunda förnuftet? Homeopati bör förpassas till historien som demonutdrivning, häxprocesser och den geocentriska världsbilden har gjort. Rena misstag som man genom framsteg och utveckling nu tagit avstånd från.
Jag tänkte lägga till skapelseberättelsen här, men sen kom jag att tänka på att den inte alls är förpassad till historien. För trots att den vetenskapligt är fullständigt omkullkastad, finns det de som framhärdar. Evolutionsteorin, som med rätta egentligen borde kallas evolutionen, ta bort teori, är hotad. Främst inom Islam och USA, men även i länder som Storbritannien står den hotad. Av kreationismen. Som inte är en vetenskaplig teori på något sätt. Kreationism är ett försök att mixa ihop vetenskap och tro, en förvrängning av vetenskapen i syfte att få religiösa övertygelser applicerbara på den verkliga världen. Jag ger er en länk som förklarar dess ”fakta”: http://blogg.passagen.se/fick-en-snilleblixt/entry/här_23_tunga_motbevis_mot
Jag vill påpeka att jag inte vill löjliggöra gudstro här, jag vill bara inte att skolor skall lära ut korkat nonsens istället för bra vetenskap. Jag menar, till och med påven godkänner evolutionsteorin.
Homeopati är inte harmlös, den konkurrerar med verklig medicin och kan leda till att sjuka människor inte får den hjälp de behöver. Bara för att de tror att homeopati fungerar. Kreationism är harmlös. Man dör inte av att tro på den istället för god vetenskap.
Men man kan se det så här: Om folk villigt låter sig bli itutade att jorden skapades för mindre än 10 000 år sedan, trots hela berg av motbevis, finns det då någon gräns för vad de låter sig bli ilurade? Kondomer sprider AIDS? Om du dör som martyr kommer du till ett speciellt paradis? Gud är på din sida när du drar ut i krig efter krig? Du har rätt, alla andra har fel, och trots att bevisen pekar i en riktning väljer du att gå åt andra hållet. Jag vill avsluta med att citera vetenskapsmannen Kurt Wise: ”Om alla bevis i universum kullkastade kreationismen skulle jag vara den förste att erkänna det, men jag skulle fortfarande vara kreationist därför att det är vad guds ord tyder på. Här står jag fast.” (In six days, 1999)
Inkommen i slutet av 2009. Är det inte skrämmande? Var finns det sunda förnuftet? Homeopati bör förpassas till historien som demonutdrivning, häxprocesser och den geocentriska världsbilden har gjort. Rena misstag som man genom framsteg och utveckling nu tagit avstånd från.
Jag tänkte lägga till skapelseberättelsen här, men sen kom jag att tänka på att den inte alls är förpassad till historien. För trots att den vetenskapligt är fullständigt omkullkastad, finns det de som framhärdar. Evolutionsteorin, som med rätta egentligen borde kallas evolutionen, ta bort teori, är hotad. Främst inom Islam och USA, men även i länder som Storbritannien står den hotad. Av kreationismen. Som inte är en vetenskaplig teori på något sätt. Kreationism är ett försök att mixa ihop vetenskap och tro, en förvrängning av vetenskapen i syfte att få religiösa övertygelser applicerbara på den verkliga världen. Jag ger er en länk som förklarar dess ”fakta”: http://blogg.passagen.se/fick-en-snilleblixt/entry/här_23_tunga_motbevis_mot
Jag vill påpeka att jag inte vill löjliggöra gudstro här, jag vill bara inte att skolor skall lära ut korkat nonsens istället för bra vetenskap. Jag menar, till och med påven godkänner evolutionsteorin.
Homeopati är inte harmlös, den konkurrerar med verklig medicin och kan leda till att sjuka människor inte får den hjälp de behöver. Bara för att de tror att homeopati fungerar. Kreationism är harmlös. Man dör inte av att tro på den istället för god vetenskap.
Men man kan se det så här: Om folk villigt låter sig bli itutade att jorden skapades för mindre än 10 000 år sedan, trots hela berg av motbevis, finns det då någon gräns för vad de låter sig bli ilurade? Kondomer sprider AIDS? Om du dör som martyr kommer du till ett speciellt paradis? Gud är på din sida när du drar ut i krig efter krig? Du har rätt, alla andra har fel, och trots att bevisen pekar i en riktning väljer du att gå åt andra hållet. Jag vill avsluta med att citera vetenskapsmannen Kurt Wise: ”Om alla bevis i universum kullkastade kreationismen skulle jag vara den förste att erkänna det, men jag skulle fortfarande vara kreationist därför att det är vad guds ord tyder på. Här står jag fast.” (In six days, 1999)
tisdag 9 mars 2010
Jag har svaret!
Norges vikingar! Det är dags för er att ta på er brynjorna och börja banka ihop långskeppen igen. En studie visar att från att norska vikingar år 870 koloniserade Grönland och 100 år framåt sjönk medeltemperaturen där med nästan 6 grader Celsius. Om norrmännen bara behagade vässa yxorna och ge sig ut på de sju haven igen så skulle klimatproblemen snart vara ett minne blott! Alltså, artikeln jag läste http://www.sciencenews.org/view/generic/id/57056/title/Ancient_Norse_colonies_hit_bad_climate_times varken bekräftade eller dementerade att det var på grund av vikingarna som klimatet ändrades, men i dessa dagar verkar ju ”anything goes” vara mottot. Bara för att mina slutsatser är ”kontroversiella” behöver ju inte det betyda att jag har fel. Hej 9/11 konspirationer! Hej Månlandningsbluffsmänniskor! Hej kreationister! Hej förintelseförnekare!
Klimatfrågan ligger mig varm om hjärtat. Man kan bevisa mycket med ”forskning”. Tobaksjättarna är ett bra exempel på hur man genom forskning kan bevisa precis vad som helst. Vad som stör mig här är inte frågan om huruvida klimatforskningsresultaten är en bluff eller inte, det som stör mig är hur detta påverkar anslagen för forskning i alternativa energikällor. För oljebolagen, som sitter på en del kapital och i och med det även politisk makt, är Climategate mumma. Allt medan oljan sinar och kolkraften frodas.
Alltså, min tanke var ju att detta inlägg skulle vara antikonspiratoriskt, men det gick visst åt pipsvängen. Poängen då? Jo, att Micke ”Svullo” Dubois var en framtidsprofet i större utsträckning än Nostradamus (Ja just det hej på er med, ni som tror på den dyngan!). ”Skit i allt, lev fort och dö ful”, det är en riktig profetia det!
Klimatfrågan ligger mig varm om hjärtat. Man kan bevisa mycket med ”forskning”. Tobaksjättarna är ett bra exempel på hur man genom forskning kan bevisa precis vad som helst. Vad som stör mig här är inte frågan om huruvida klimatforskningsresultaten är en bluff eller inte, det som stör mig är hur detta påverkar anslagen för forskning i alternativa energikällor. För oljebolagen, som sitter på en del kapital och i och med det även politisk makt, är Climategate mumma. Allt medan oljan sinar och kolkraften frodas.
Alltså, min tanke var ju att detta inlägg skulle vara antikonspiratoriskt, men det gick visst åt pipsvängen. Poängen då? Jo, att Micke ”Svullo” Dubois var en framtidsprofet i större utsträckning än Nostradamus (Ja just det hej på er med, ni som tror på den dyngan!). ”Skit i allt, lev fort och dö ful”, det är en riktig profetia det!
onsdag 3 mars 2010
Om intelligens och religion
http://www.sciencedaily.com/releases/2010/02/100224132655.htm
Så har det då äntligen publicerats en studie i ämnet intelligens – religion. Richard Dawkins tog upp frågan i sin bok Illusionen om gud. När den utkom hade ingen studie i ämnet ännu publicerats, men han antog, helt generellt, att det fanns ett samband mellan intelligens och ateism. Ju högre intelligenskvot, desto troligare att människan är ateist. Nu får Dawkins skäl att glädjas. Tydligen hittade visst forskaren också ett samband mellan politiska åsikter och intelligens. Ju högre intelligenskvot, desto större chans att människan är liberal. För mig som liberal ateist är denna studie förstås goda nyheter. Frågorna som kvarstår är: Vad är intelligens och vilket värde har intelligens?
Vad är intelligens? Intelligens förklaras som följande: Att förstå, begripa, inse, avgöra. Lite krasst kan man då se det som att de som tror på gudar, tomtar och troll, påskharen, astrologi och så vidare inte har vett till bättre. Detta kanske är provocerande för troende, men jag tycker att vi ateister har all rätt att säga så. Varför? För att bibeln pratar skit om oss! Dåren säger i sitt hjärta: "Det finns ingen Gud." (Ps 53:2 FB). Detta kan nu omformuleras till: ”Dåren säger i sitt hjärta: det finns en gud”. Spegel och tillbakakaka, bibeljävel!
Vilket värde har intelligens? Det talas om många olika sorters intelligens, nutiden verkar vara överens om att emotionell intelligens är av största vikt. Med andra ord har IQ inte ett lika stort värde nu som det tidigare har haft. Däremot har begreppet intelligens blivit både bredare och viktigare än någonsin, så man kan med säkerhet säga att intelligens är mycket viktigt! I mitt tycke är det intelligens som driver samhället framåt. Intelligens i form av nya upptäckter och uppfinningar, emotionell intelligens för att bättre förstå varandra och vår omvärld.
Att ateister generellt sett är intelligentare än troende har säkert även andra förklaringar. Religion serverar svar på väldigt många frågor. Mycket kan förklaras med ”guds vilja” och att ”guds vägar äro outgrundliga”. Detta stänger dörren till ett kreativt tänkande. Om du som ateist vill ha ett svar så måste du få tummen ur arslet och ta reda på saker och ting, antingen genom studier eller genom observationer. Några färdigställda svar finns inte. Saker och ting är öppna för debatt. Detta klimat främjar ett fritt tänkande och ett nytt tänkande som ett blint accepterande hindrar. Det finns många övriga skäl att hylla ateism, men jag nöjer mig med en tänkvärd liten rad: Det finns inga ateister i en skyttegrav. (NY Times. 13 april 1944. Cummings)
Så har det då äntligen publicerats en studie i ämnet intelligens – religion. Richard Dawkins tog upp frågan i sin bok Illusionen om gud. När den utkom hade ingen studie i ämnet ännu publicerats, men han antog, helt generellt, att det fanns ett samband mellan intelligens och ateism. Ju högre intelligenskvot, desto troligare att människan är ateist. Nu får Dawkins skäl att glädjas. Tydligen hittade visst forskaren också ett samband mellan politiska åsikter och intelligens. Ju högre intelligenskvot, desto större chans att människan är liberal. För mig som liberal ateist är denna studie förstås goda nyheter. Frågorna som kvarstår är: Vad är intelligens och vilket värde har intelligens?
Vad är intelligens? Intelligens förklaras som följande: Att förstå, begripa, inse, avgöra. Lite krasst kan man då se det som att de som tror på gudar, tomtar och troll, påskharen, astrologi och så vidare inte har vett till bättre. Detta kanske är provocerande för troende, men jag tycker att vi ateister har all rätt att säga så. Varför? För att bibeln pratar skit om oss! Dåren säger i sitt hjärta: "Det finns ingen Gud." (Ps 53:2 FB). Detta kan nu omformuleras till: ”Dåren säger i sitt hjärta: det finns en gud”. Spegel och tillbakakaka, bibeljävel!
Vilket värde har intelligens? Det talas om många olika sorters intelligens, nutiden verkar vara överens om att emotionell intelligens är av största vikt. Med andra ord har IQ inte ett lika stort värde nu som det tidigare har haft. Däremot har begreppet intelligens blivit både bredare och viktigare än någonsin, så man kan med säkerhet säga att intelligens är mycket viktigt! I mitt tycke är det intelligens som driver samhället framåt. Intelligens i form av nya upptäckter och uppfinningar, emotionell intelligens för att bättre förstå varandra och vår omvärld.
Att ateister generellt sett är intelligentare än troende har säkert även andra förklaringar. Religion serverar svar på väldigt många frågor. Mycket kan förklaras med ”guds vilja” och att ”guds vägar äro outgrundliga”. Detta stänger dörren till ett kreativt tänkande. Om du som ateist vill ha ett svar så måste du få tummen ur arslet och ta reda på saker och ting, antingen genom studier eller genom observationer. Några färdigställda svar finns inte. Saker och ting är öppna för debatt. Detta klimat främjar ett fritt tänkande och ett nytt tänkande som ett blint accepterande hindrar. Det finns många övriga skäl att hylla ateism, men jag nöjer mig med en tänkvärd liten rad: Det finns inga ateister i en skyttegrav. (NY Times. 13 april 1944. Cummings)
tisdag 2 mars 2010
Om rotation
Tågen går inte som de ska. Fastfrusna och överrumplade av snön och kylan. Stressade resenärer rasar mot SJ. Hur ska man hinna om trafiken står stilla? Som tur är tuffar tanketåget i min hjärna på. Det som fick det att lämna stationen denna gång är jordbävningen i Chile. En mycket kraftig sådan. En av jordbävningens konsekvens var att lite av jordens massa förflyttades in mot kärnan. En konsekvens av det är att jorden snurrar snabbare. En konsekvens av det är att dagarna blir kortare. I teorin i alla fall, smartskaften runt om i världen räknar säkert febrilt på nu i hopp om att vara först i att bekräfta eller dementera dessa teorier. Detta får ju såklart stora konsekvenser! Ska vi skicka iväg en sond mot Mars eller Pluto så måste alla beräkningar nu göras om. Sen kan man ju tänka sig att skillnaden mellan ebb och flod blir större. För mig har det också stora konsekvenser. Jag vill ha min skönhetssömn, men om dagarna nu har blivit kortare blir det svårare att hinna klämma in den. Har känt mig lite åksjuk hela dagen, kan rotationen ha med det att göra? Jag kan ju i och för sig bli åksjuk av att bara titta på en bil, men man vet aldrig!
Läste en gång i ”En ding-ding värld” att kineserna konspirerade till att rubba jorden ur sin bana genom att allihop samtidigt hoppa upp i luften. Deras sammanlagda massa skulle då vara tillräcklig för att rubba jordens bana när de landade igen. Kan man kanske övertala alla kineser att sprinta en kort bit i motsatt riktning mot jordens rotation? På samma sätt borde då deras sammanlagda friktion mot jordytan sakta ner rotationen igen. Annars återstår bara att ta fram spaden och börja gräva. Kan man bara gräva fram tillräckligt mycket jord och sprida ut den över marken så blir dagarna längre igen. Nån som är på?
Läste en gång i ”En ding-ding värld” att kineserna konspirerade till att rubba jorden ur sin bana genom att allihop samtidigt hoppa upp i luften. Deras sammanlagda massa skulle då vara tillräcklig för att rubba jordens bana när de landade igen. Kan man kanske övertala alla kineser att sprinta en kort bit i motsatt riktning mot jordens rotation? På samma sätt borde då deras sammanlagda friktion mot jordytan sakta ner rotationen igen. Annars återstår bara att ta fram spaden och börja gräva. Kan man bara gräva fram tillräckligt mycket jord och sprida ut den över marken så blir dagarna längre igen. Nån som är på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
