Topp fem 2024

Då är det dags, för sjuttonde året i rad. Årets bästa skivor. Varsågoda!

5. In Vain – Solemn

Här får man krypa till korset. När 2013 års Aenigma kom utnämnde jag den till årets skiva, utan krusiduller. Sen tog det fem år till nästa skiva, vilken inte alls nådde upp till samma nivåer. Och då ytterligare 6 år till årets Solemn, som jag nog var lite fientligt inställd till inledningsvis. Jag har under året hunnit ändra det till gillande, för det här är nog egentligen lika bra som Aenigma, men 11 år senare. Vilket innebär att min smak har ändrats, konceptet inte längre känns lika unikt och andra band har hunnit ifatt och förbi. Visserligen låter inget annat band precis så här, men många äro de som experimenterar på det här viset – det är typ alla former av metal och hårdrock sammanvävda till ett. Sålunda finns det partier som passar mig bättre och sämre, men jag kan inte annat än hänföras av fingertoppskänslan som det hela framförs med. Det medför inte att plattan är lättlyssnad, nej precis tvärtom faktiskt, ägnar man inte musiken sin hela uppmärksamhet fattar man inte någonting. Så tålamod krävs, och belönas med en skiva som växer för varje genomlyssning. Det blir mastigt, jag orkar inte hela plattan i en sittning. Örona måste vara på helspänn, då är femton minuter en kvart min gräns. Tack för att ni gett mig en platta jag kommer att återvända till många gånger under de närmaste åren!

4. Cavalera Conspiracy - Schizophrenia

En av årets bästa skivor utkom 1987. Originalutgåvan är Sepulturas mellanskiva. Efter den råa debuten, som i ärlighetens namn är lite för primitiv för min smak, och innan det stora genombrottet Beneath the remains, fortfarande en av världens bästa thrashdödsplattor. Schizophrenia var murrig och burkig men bra nog för att jag lyssnat på den årligen sedan dess. Nyinspelningen har gått varm, den är för mig en helt ny platta. De små sakerna som höll originalet tillbaka är åtgärdade. Det bedrövliga introt, den släpiga To the wall, den menlösa Inquisition symphony, de själlösa låtarna på slutet. Allt är åtgärdat. To the wall går några BPM snabbare, men vilket jävla lyft. Detaljerna framkommer så mycket tydligare i den moderna men ändå ganska råa ljudbilden. De charmiga pukrullningarna återskapas faktiskt, en stor del av skivans själ. Surgubbar som Andreas Kisser pratar skit om den här inspelningen; att den saknar artistisk mening och bara är en cash grab. Jag ser det som en lysande kulturgärning. Tänk om fler band kunde göra detta med samma klass som Cavalerabrorsorna? Att få höra Eucharists - A Velvet Creation med schysst ljud och bibehållen energi från demoinspelningarna är min våtaste musikdröm, typ hellre det än att Lars och Cliff skulle bytt plats i bussen den där höstnatten i Småland på 80-talet. Någon kanske tycker att den här skivan inte borde räknas, då det är en nyinspelning. Men för mig har listan över mina absoluta tidiga favoritskivor ändrats iom denna. Förut var Arise bäst, Beneath the remains tvåa, Schizophrenia trea och Chaos A.D. fyra. Nu är ordningen Arise, Cavalera - Schizophrenia, Beneath the remains, Schizophrenia och sen Chaos A.D. 

3. VOLA – Friend of a phantom

Videon här över alltså. Vilken jävla låt. Bäst på skivan. Jag går igång fullständigt i refrängen, när ordet Boy kommer ut lite oväntat. Breaket med sin industritouch. Årets låt? Wow! Men... Precis som med föregångaren Witness så är mina förväntningar för högt ställda. När det kommer till VOLA förväntar jag mig att bli helt golvad, för så skedde med de första två skivorna. Precis som med Witness blir jag inte det, men när den inledande besvikelsen lagt sig så kommer jag på mig själv med att tycka att låtarna här är fantastiskt bra. Inte jag går av på mitten-bra, men bra nog. Det finns väl några saker som jag vill anmärka på ändå. Första singeln Paper Wolf har varit ute i över ett år. Det är för länge. Den är ganska tandlös, en av de svagare låtarna på skivan. I vanlig ordning gillar jag inte deras allra lugnaste stunder, i detta fallet Glass mannequin. Den är ett ”jaha”. Och varför valde ni Anders Fridén som gästgrövlare? En has been som de senaste 20 åren har varit medskyldig till en av svensk musikhistorias största djupdykningar. Förutom dessa punkter är Friend of a phantom alldeles, alldeles underbar.

2. Iotunn – Kinship

Tack gode Jeebus att produktionen på den här skivan funkar! Senast det begav sig så satt allt på plats utom just produktionen, hade den varit bra hade Access all worlds vunnit titeln årets skiva. Kinship har en bra produktion. Är den årets skiva? Nej, men jag tror den är näst bäst. Jag gnällde på att Jon Aldaras andra band levererade en lite för fattig skiva, den här är faktiskt lite för rik. Att öppna med en 14 minuter lång låt på ett album som är 70 minuter långt är att kräva mycket av lyssnaren. Jävligt bra låt, men lång! Sen kommer de två starkaste korten direkt, efter den magnifika avslutningen på Twilight känns skivan helt ohotad. Mättnaden kommer sen som ett brev på posten, och jag har lite problem att särskilja de kommande låtarna, även om höjdpunkterna är många. Videon ovan är inte en av de bästa låtarna på skivan. Men det är ändå gåshud när Aldara går upp.

1. Gaerea - Coma

Att toppa ett mästerverk låter sig inte göras hur som helst. Precis som ovan nämnda DVNE så är Gaereas förra platta Mirage från 2022 ett mästerverk. Modern black metal med känslorna utanpå. Långa låtar som fick ta sin tid att utvecklas. Många gåshudsframkallande ögonblick och en skiva jag gärna låter rulla flera gånger i månaden fortfarande. Coma kändes inledningsvis inte lika bra. Formeln är utvidgad. Här finns inspirationen tydligare presenterad, på något sätt låter bandet inte lika unikt. Variationen är klart större. Låtarna är kortare. En del känns faktiskt lite rumphuggna och abrupta. Formeln med ett lugnt parti någonstans i mitten på låtarna är lite överanvänt, vilket gör att det här ofta känns som en skiva av ”moments” och inte ”songs”. Men vilka moments! Jag är, och har väl alltid varit, en vinylälskare. Mycket skönt då att här finns en A-sida och en B-sida. Jag slipper C och D. Pluspoäng. Det här är årets vinnare. Inte perfekt, men här finns så mycket bra att jag inte kan värja mig. Toppar den Mirage? Det är som att jämföra äpplen och päron, skivorna är så pass olika varandra. Jag sätter dem jämte varandra istället.

Det var det hela från 2024. God jul önskar jag och mitt skrivsällskap. Nu ska här julpysslas!

Årsbästalistan 2024. Inte topp fem men precis där över

 Listan kom av sig! Det som skulle bli en lucka om dagen i 10 dagar havererade pga långa dagar på jobbet och bristande energi. De kvarvarande långa dagarna på jobbet är dock snart lätträknade, i slutet av januari lämnar jag mitt nuvarande jobb och går mot nya utmaningar. Det ska bli spännande och intressant och jag har ett ganska stort förtroende för att mitt nya kommer att passa mig klart bättre. Visst kommer jag att sakna kollegor, men när de är det enda som gör det värt att stanna är klockan ändå slagen. Nog om det, nu till musikåret 2024! Det här blir del ett av två. Och placeringarna är topp 10, inte enskilda placeringar. Jag har inte kunnat rangordna mer än så. När vi närmar oss den absoluta toppen kanske?

Mörk gryning – Fasornas tid

Här är ett av skälen till att listan kom av sig. Topp 10 var klar och så släpper Mörk Gryning ett album i elfte timman. Jag hade inte särskilt högt ställda förväntningar. Comeback-skivan Hinsides vrede från 2020 är inte en skiva som växt som jag hoppades att den skulle göra. Allt bandet släppte innan uppbrottet efter 2005 års självbetitlade album har en plats i mitt hjärta. Debuten är en grundpelare i 90-talets melodiösa BM-scen som växte fram i Sverige. Return fire från 1997 är unik i att attityden är klart punkigare, ljudbilden skitigare och idéerna spretigare. Topparna är högre men här finns alldeles för mycket utfyllnad. 2001 års Maelstrom Chaos är ett habilt försök att transformeras till Norsk BM. 2003 års Pieces of animal expressionism är svår, men ta mig tusan ändå vilken intressant skiva. Den röda tråden är att det inte finns en. Stream of consiousness-BM? Vilket tar oss till 2005 års Mörk Gryning, som jag ställer högst i diskografin, trots bristerna den har. Tungt, lekfullt, nyanserat och... ja, bra. Från en som hyllar tidiga At the gates är den här skivan en spirituell spegelbild av TRITSIO och WFIKTBD. Vackert. Hinsides vrede kändes återhållsam, streamlinad och lite återhållen. De som tyckte bandet var bäst på debuten fick sitt lystmäte. Fasornas tid sätter gång på samma sätt, men nyanseras ganska snart. Tempot sänks och det börjar spreta åt alla håll. Mitt intresse väcks till liv. I backspegeln blir de första låtarna bättre. Det är fortfarande lite för streamlinat (uppbyggnadsmässigt) för att övertyga mig helt, och jag hade önskat en skitigare ljudbild med lite mer klös i. Trots att körerna är ett kul grepp så håller de inte riktigt måttet. Men här finns mycket jag gottar mig åt ändå. Jag måste nämna avslutande Age of fire, vilken fick mig att börja omvärdera skivan. Bästa låten bandet gjort sedan 2005. Och det ska bli kul att höra vad Mathias Kamijo har att säga om NCO-stölden som inleder Tornet. Jag tror att jag kommer att hitta mer i Fasornas tid under de närmaste månaderna, och det bådar gott för framtiden! Nästa skiva; en modern variant av The red in the sky is ours? Vad säger du, Herr Berntschneider? 

Winterfylleth – The imperious horizon

Hur bra är en genre? Det finns de som är gränslöst bra och de som har ett tak. Vad jag menar med det är att hur bra tex. AC/DC är på att göra sin hårdrock, så toppar det inte en halvljummen skiva med Emperor. Winterfylleth slår i taket av genren med sin skiva. Genren torde då vara episk keltisk black metal. Det är deras bästa skiva med viss marginal. The Divination of Antiquity kommer på god andraplats och var tidigare taket på genren för mig, men nu har taket höjts. Episk keltisk black metal ligger mig klart närmare hjärtat än gubbig hårdrock, så därför är det här uppe och nosar på årets platta. Men tack vare genrens begränsningar (för mig) så når den ändå inte hela vägen fram. Formeln hålls skivan igenom, och trots tempojusteringar, akustiska mellanspel och gästsång så blir det aningen enahanda till slut. Alan Averills gästspel är dock en given höjdpunkt på skivan, det närmar sig gåshud här. Annars är skivan för lång för sitt eget bästa. Efter höjdpunkten In silent grace är jag mätt, men halva måltiden återstår.

DVNE - Voidkind

Att toppa ett mästerverk låter sig inte göras hur som helst. Lite otippat tog DVNE en topplacering senast det begav sig med 2021 års Aetemen Aenka. Skitig, episk och sludgig metal med nerv, melodi och en jävla fingertoppskänsla för låtbygge. Stora skor att fylla. Hur lyckas Voidkind med detta? Inte riktigt, får bli svaret. Det här är en bra skiva, riktigt bra tom! Energinivån är nog ett snäpp högre än föregångaren. Låtarna är mer effektiva. Kortare, rappare och mer slipade. Det man går miste om är uppbyggnaderna och releaserna som kryddade Aetemen Aenka. Det här gör att skivan känns mindre dynamisk och träffar lösare i magtrakten.

Bruce Dickinson – The Mandrake project

Halva skivan är riktigt bra, och det är mer än vad jag vågade hoppas på. 19 år efter vad vi nog trodde var den sista soloskivan så återkommer han ändå. 66 år gammal. Låtarna har varit på bakbord och jäst väääldigt länge. Det är så det känns, ett gäng låtar i lite olika former och inte alls som en helgjuten skiva. Här finns allt från rena experiment (Sonata), axelryckningar (Mistress of mercy), dåliga låtar (Face in the mirror), omstöpta gamla maidenlåtar (Eternity has failed)... men här finns också några riktigt bra låtar. Afterglow of Ragnarok, Many doors to hell, Rain on the graves, Resurrection men och Shadow of the gods håller alla måttet. Det är långt ifrån höjder som Accident of birth och The Chemical Wedding, för övrigt en topp 10-skiva genom tiderna för mig, men det tangerar bitvis den forna svanesången Tyranny of souls. Med det sagt är den också bättre än hans tidigaste plattor, så jag måste vara nöjd. Rösten håller bra, materialet tyvärr inte alltid. En hårdare producent skulle nog behövts här, en som sågade de tveksamma idéerna och såg till att vi faktiskt fick en homogen skiva. Släpp lite B-sidor till några singlar, så hade alla varit nöjda istället. 

Opeth – The last will & testament

Jag är inte lika nerkissat uppspelt som många andra gamla fans när det kommer till Opeths nya skiva. Tyngden är tillbaka, bra! Grövlet likaså, mycket bra! Låtarna... det är här det blir svårt. Det brukar ta tid med Opeth, men oftast hittar man en ingång till skivan. Hooks, kallas det. Typ en nyckel för att låsa upp resten. Något man med sug återkommer till, vilket gör att hela skivan så småningom öppnar upp sig som en utspilld kebabrulle på trottoaren. Men, jag har inte haft något sug att lyssna på den här skivan alls. Det finns ingen hook som fångar mig. Verkshöjden är högre än på länge, skyhög tom. Nya trummisen gör ett bra jobb. Asbra solon, tänker jag, signerade gitarristen Fredrik. Men på allvar finns inte här en enda låt som jag gillar. Inget som pockar på mitt intresse. Kan väl bero på att jag inte är asförtjust i gubbprogg, om den än är klädd i fräsch kostym. Det utdelas höga poäng på allt utom låtarna, således. Det här är både ett skakigt omdöme och betyg, det kan vara så att jag rätt var det är hittar en ingång till skivan och den växer, det har hänt förr med Opeth. Men suget finns inte där, och för tillfället känns skivan som en enda lång röra av idé efter idé som inte vävts samman till något bra. Jag saknar melodierna. Jag saknar LÅTARNA.

Hamfer​ð – Men Gu​ð​s Hond Er Sterk

Hamferð blir bara bättre och bättre. Jon Aldara är fixstjärnan, får jag en chans att lyfta fram honom så gör jag det. Men visst har även hela bandet lyft sig sen Támsins Likam 2016? Eller är det kanske bara hittigare? Hittig doom, känn på den. Det enda som förhindrar en ännu högre placering på årsbästalistan är avslutet. Sista "låten" är inte min grej, vilket lämnar mig med en liten besk eftersmak. De första sex låtarna är alla i världsklass, den sjunde blir lite väl mörk och tung förr mig och den åttonde är egentligen ingen låt. Lite snålt efter 8 års väntan kan jag tycka.

Blood incantation – Absolute elsewhere

Det här är fantastiskt! Eller är det bara skumt? Ju fler gånger jag låter den här skivan rulla, desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt är fantastiskt. Genren Blood incantation springer ur tycker jag ganska illa om. Sån här mullrande döds som inte ens var särskilt spännande på tidigt 90-tal. Typ Benediction och dylika skräpband. Nån kanske tycker att det är mer Morbid Angel? Ja, jag har aldrig varit särskilt förtjust i dom heller. Och jag gillar inte Slayer. Puh. Så. Kan vi fortsätta nu? Nu accepterar jag den mullrande dödsen som rätt vad det är mynnar ut i Pink Floyd med tysk elektronika på besök. Opeth har ju traditionellt varit mina mästare när det gäller att blanda hårt och vackert. Här är de inte bara omsprungna, utan totalt krossade. Kontrasterna här låter sig inte beskrivas, de måste upplevas. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva mer om detta. Kanske att jag håller den andra delen (kantoset? stanzan?) av skivan aningen högre än den första. Men det är nästan omöjligt att säga mer så här. Den som vågar, ta resan. Om du inte stänger av under de första fem minuterna så finns det kanske risk att du fastnar. Själv har jag gett skivan fem varv och det blir bättre för varje resa. 

Det var allt för idag. Vi får se när tiden, lusten och inspirationen finns att slutföra listan. Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge!

Inför topp tio 2024

Välkommen tillbaka, hugade läsare. Till nuförtiden enda månaden på året då jag tar till tangenterna och skriver något av vikt. Låt tjockisskämten hagla. Musikåret 2024 ska härmed sammanfattas. Det har varit bra. Tack å bock.

...Det har varit ett bra musikår, men utan de här uppenbarelseskivorna, de som för en eller ett par månader tar över hela livet. Många plattor som jag har uppskattat, men ingen som jag gränslöst har älskat. Det kommer en ren topp-10-lista i år, men jag vill mjukstarta med lite hedervärda omnämnaden så här dagen innan jag drar igång på riktigt. 

 

För även om de inte kvalat in bland de allra bästa skivorna i år, så har de gett mig glädje ändå. Om man börjar från början, vilket ju är ett vettigt förfarande, så var den första ljusglimten Blood red throne. Norsk kött och potatis när det kommer till death metal-genren. Pålitligt, stabilt, men inte helt spännande. Det är några år sedan lusekoftorna släppte något som kittlade till rejält, men det är fortfarande bra nog att rulla till och från. Att det är deras elfte skiva sedan 1998 och att allt är just stabilt, pålitligt och bra är anmärkningsvärt bara det!

VLTIMAS. Nej, hela skivan är inte bra, men ett par låtar är tamigfan det. Epic och framför allt Miserere är riktiga rökare, den sistnämnda är en av årets fetaste låtar.

Necrophobic fortsätter hålla hög kvalitet. Hitsen saknas på nya plattan, den känns aningen mellanmjölk och förutsägbar. Men bra likväl.

Cistvaen är en ny bekantskap för mig, deras atmosfäriska black metal stryker medhårs men lämnar mig tämligen oberörd. Det är bra, men det åker in i ena örat och ut genom andra utan att lämna några större avtryck. Kan nog nämna även Wormwood här, då plattorna för mig är i samma genre och lider av samma problem. Wormwood är mer egen, men inte heller här håller min uppmärksamhet hela vägen.

Panzerfaust håller mig i ett lite fastare grepp, och då den här skivan är lite ny för mig fortfarande kanske den till slut skulle hamna på min topplista. Nej, de är inte nazister, de är kanadicker. Det är skitigt, skalorna håller sig inte till C dur direkt, och sångaren är nog något slags monster. De två sista låtarna på skivan är båda riktiga rökare, så långt den här genren tillåter det.

Agrypnie tuffar på. Man vet vad man får. Torsten, der Unhold, med manskap kan sin skit. Det de borde göra, och för all del gjort för länge sedan, är att hitta en producent som kan sätta ner foten och skära bort överflödigt material på skivorna. Jag har en känsla av att om man hade gjort det de senaste 15 åren hade varit ett mer känt band med klart fler fans. Jag är ett, men det är enstaka låtar som gäller. Hela skivan är som att genomlida en sittning med sju rätter, där alla rätterna är gräddtårta.

The Crown har släppt en mellanskiva. Den är bra, alla vi som gillar bandet tror jag håller med. Men det bränner inte riktigt till. Det är för safe. Var är nerven som fanns på släpp som... ja egentligen alla deras släpp? Det här låter alldeles för städat för att vara The Crown. Kanske är det bara produktionen, men jag blir lätt uttråkad här, trots de bra låtarna.

Schammasch borde passa mig som handen i handsken. Men det är lite för välpolerat. Snygga strukturer, lagom mängd Avant Garde, kompetent på alla sätt och vis, samtidigt som det är eget och nyskapande. Borde passa någon som läser ännu bättre, och det är ändå en skiva jag gärna drar igång någon gång ibland.

Ulcerate är nästan hemma nu. Jag kan lyssna på halva skivan innan jag får nog. Det är längre än någonsin. Det är bitvis sjukt bra. Men det är mastigt och uttröttande.

Årsbästalistan 2022

Då kattf-n inte lät mig sova längre än till 05:30 i morse, så fick jag lite tid över. Tid att hålla traditionen vid liv. Vi börjar kort med hedervärda omnämnanden: Dead earth, Höst. Det räcker inte hela vägen till topp 10, men det är nära. Tack för plattorna!

10: Mass Worship – Portal tombs

Egentligen gav jag den här skivan en chans enbart för att en av snubbarna kastar plast. Den första singeln var nämligen inte alls min stil och smak. Alldeles för atonalt, brutalhårt och jobbigt. Men det fanns sådant jag gillade bättre på skivan, och förvånansvärt nog har jag återkommit till den regelbundet sen släppet i våras. 38 minuters speltid är så rätt. Kanske är det åldern, men jag orkar inte mer. Ta Cult of Lunas senaste tillexempel. Trots att jag fullkomligen älskar första låten har jag fortfarande inte orkat ta mig igenom hela skivan. Det är för mycket. 38 minuter orkar jag med. Att alla låtarna på Portal tombs har en distinkt egen karaktär, trots den massiva krossen, hjälper till. Det hela känns antingen riktigt genomproducerat, alternativt har man en bra fingertoppskänsla i bandet; ingen tid ödas på något onödigt. Dålig låt? Finnes ej. Och när den förlösande avslutningslåten Deliverance klingar ut känner jag mig direkt redo för en omgång till i ringen med den här lätta tungviktaren. En överraskning, helt klart!

9: Eucharist - I am the void

Jag blir inte klok på den här skivan. Är den ens bra? Är det jag som hör saker som ingen annan hör? Jag tror inte att många väntat lika spänt på en uppföljare till 1997 (!) års Mirrorworlds som jag. Inte för att det är en helgjuten skiva. Men topparna… Debuten då, 1993 års A Velvet Creation? Låtmaterialet är legendariskt, ljudbilden likaså av en annan anledning. Inspelad på en bandare i en städskrubb? Det vore faktiskt en kulturgärning med en nyinspelning av den här skivan, energin som bandet hade på demostadiet gick totalt förlorat på skivan. Som tur är släppte Eucharist en remastrad skiva med osläppt och demomaterial. Demon låter ännu mer fantastisk, och som grädde på moset får vi underbara The View med bra ljud. Låtarna Wounded and alone och The predictable end är två höjdpunkter inom genren. Efter 1997 var det splittringar, droger, och tystnad. Snabbspola tills för några år sedan då bandet återförenades för en spelning som jag tog bilen till Varberg för att bevittna, och sen började snacket gå om en uppföljare. Nu är den alltså här. En dubbelplatta med halvtafflig black/death som känns väldigt daterad. Egentligen finns bara en sak som rättfärdigar skivan, och det är Markus melodisinne och låtsnickeri. Det är mycket mer tillbakalutat nu, åldern tar väl ut sin rätt. Det är för många och för långa låtar som är lite för snarlika. Men. Men. När det bränner till känner jag samma uppspelthet jag gjorde 1994 när jag hörde bandet för första gången. Det får räcka den här gången.

8: Watain - The agony & ecstacy of Watain

Det blev som tur var en rejäl uppryckning efter förra plattan, som nu i efterhand känns som ett tillfälligt hjärnsläpp. Det är ju så här bandet ska låta. Själutnämnda (?) arvtagare till både Dissection och Bathory, musiken hamnar också däremellan någonstans. Skivan är snarlik 2010 års Lawless darkness och 2013 års The wild hunt, utan att toppa vardera av dem. Kanske är det bara nyhetens behag som den här gången uteblir? 

7: Decapitated - Cancer culture

Inte det mästerverk som bandet själva verkar tycka, men som alltid riktigt bra. Ojämnheten fortsätter att spöka för bandet, riktiga rökare blandas med fesljummet material. Så har det varit, så fortsätter det. 

6: Kampfar - Til klovers takt

Det finns avarter inom metal som jag har mycket svårt för. Übertechdöds. LO-FI-BM. Pop-metal. Tough guy-metal. Och annat. En av de absolut värsta är folk-metal. Det kan bli så vidrigt att jag inte står ut. Vill du reta gallfeber på mig, dra på en låt med Finntroll. Inte många band kan göra något inom genren som jag ens kan tolerera. Thyrfing till vissa delar. Likaså Primordial. Det enda bandet jag till fullo uppskattar här är just Kampfar. De är ena riktiga överjävlar på att få med mig på tåget. Det känns aldrig glättigt eller påklistrat. Det är bara fett, stämningsfullt, medryckande och jävligt bra. På nya skivan har de dragit ner tempot ytterligare och gjort lite väl långa låtar. Skivan är inte lika direkt som de tre de släppt på rad innan. Å andra sidan är de som bäst när det går långsamt. 

5: Ultha - All that has never been true

Någon gång emellanåt kommer det en skiva som jag bara inte kan lyssna mig mätt på. Så var det med Ulthas förra skiva The inextricable Wandering. Den lyssnade jag på minst en gång om dagen i flera månader i sträck när jag upptäckte den i slutet av 2018. Inget annat i deras katalog har träffat mig lika hårt, trots de uppenbara kvaliteter bandet besitter. Samma sak med årets platta. Den är nog egentligen på alla sätt överlägsen TIW, men den träffar ändå inte lika hårt. Bra är den ändå, topp tio lätt.

4: Hath - All that was promised

Sent ska syndaren vakna. Jag skyller på mina bilproblem. Då bilstereon inte funkat sen slutet på oktober har jag lyssnat mindre än vanligt på musik. Därför missade jag släppet av Hats All that was promised. Nu får jag sota för det. Skivan ska in på årsbästalistan, det är helt klart. Platsen blir lite av en chansning, då den är för ny för mig ännu. Otåligt stampandes efter ett livstecken från Slugdge, aktivt sörjande nedläggningen av Svart Crown så kommer Hath till undsättning. Förutom spåren av dessa band så får vi en skaplig portion skitighet här också, som gör saken än mer intressant och sätter prägel på materialet.

3: MCC - The dying option

Det är svårt att inte dra paralleller till Ghost här. För mig är bandens trender rakt motsatta. Jag gillade Ghosts andra platta, efter den har det stadigt gått utför. Från ockult rock till en ganska vedervärdig pastisch på 80-talets stendumma stadionrock. MCC har för första gången släppt något jag uppskattar, deras tidigare material faller mig inte på läppen. Så motsatta trender, helt klart. Vid första lyssningen så kändes det mest som Tiamat runt sekelskiftet, och fortfarande blir jag lite sugen på Skeleton Skeletron när The dying option rullar. Men framåt slutet av skivan kommer låtarna som på riktigt suger tag. Min port in i skivan blev Valkyria, och i och med det avslutande titelspåret var jag fast. Skivan blir lite baklänges för mig, vilket är en kul sak. Jag uppskattar den i sin helhet.

2: An abstract illusion - Woe

Episkt. Få är de musikaliska äventyr av den här magnituden som håller hela vägen in i kaklet. Crimson med Edge of Sanity. Light of day, day of darkness med Green Carnation. Winter’s gate med Insomnium. Sidereal journey med Oxiplegatz och Woe med An abstract illusion. Fem allt I allo alltså. Plattor som inte är plattor, utan en enda, om än uppstyckad, låt. Möjligen kan Song of the crippled bull med Black crown initiate läggas till också, men den är en EP. Woe har allt mellan himmel och jord, och vissa av partierna passar mig inte perfekt. Men i det hela är det här en skiva att beundra, njuta av och förundras över. Topparna är det bästa jag har hört i år.

1: Gaerea - Mirage

Bra produktion är inte alltid bara bra. Det känns lätt livlöst. I Gaereas fall hade jag som fiktiv producent förfulat lite, för att ge större själ i låtarna. För om man vill få folk att känna något så bör man ha krokar som biter tag. Någon dissonans någonstans. Ytan här är extremt välpolerad. Allt finns annars här, och det är en av årets stora upptäckter för mig. Bandet verkar i ungefär samma sfär som Mgla och Der Weg einer freiheit utan att för den delen vara en klon av banden. De saknar Mglas råhet och Der Weg einer freiheits storvulenhet och sorteras därmed in mellan dem. Tack vare att alla låtar är riktigt jävla bra så når den topplaceringen för mig i år. 

Kapitel 6: Sista delen

Vi är framme vid sista delen, och jag tänkte att det är dags att lyfta blicken en smula. Vad är sportens framtid? Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf? Hur hårt ska du kasta?

Som jag skrev i början så blir banorna längre, paret högre och motståndet tuffare. Så vad är sportens framtid? Det jag med säkerhet kan säga är att vi kommer att få spela fler par 4. Det jag inte kan säga med säkerhet är att det blir bra hål. Men framtiden stavas par 4, både bra och dåliga sådana. Jag menar inte att alla nya banor ska vara utformade som golfbanor, med i snitt 10 par 4-hål av 18. Men tävlingsbanorna blir längre. Man kan inte gå runt i Slottsskogen och förbereda sig för European Masters, lika lite som man bör ta med en nybörjare till Onsala i förhoppningen att de ska fastna för sporten. Vi behöver enklare banor för att locka in folk i sporten. Vi behöver större utmaningar på tävlingar för att kora den bästa spelaren och för att växa som discgolfare. Vi kan ha båda sortens banor. Korta, enklare banor ställer inte särskilt höga krav på design. Det är när hålen blir längre och tuffare som vi måste tänka till extra noga. För den intresserade finns här en liten guide till bandesign. Man får givetvis skala ner det hela en smula, men grundprinciperna håller även för vår sport. 

golfbanedesign.pdf

I golf designas banorna av utbildade och välrenommerade arkitekter. I discgolf är det inte fallet särskilt ofta. Det gör att jag ganska ofta kliar mig i huvudet på banorna och undrar ”hur tänkte de här”? Det gör att man får anpassa sin spelstrategi efter vad som bjuds. Med det sagt; nej, jag är inte utbildad bandesigner, så ta det jag skriver med en nypa salt. Och med det sagt; jag gjorde mina första banskisser som 12-åring och har sedan dess varit intresserad av ämnet. Som bollgolfare i 20 år har jag spelat förfärligt många olika par 4. Så ta det inte med en alltför stor nypa salt. ;)

Som jag varit inne på förut handlar spelstrategi om att placera sig så bra som möjligt för sitt nästa kast. Var bästa läget är, ja det är individuellt för spelarna på ett väldesignat hål, men det kan vara väldigt stängt på ett sämre designat hål. Så se efter när du spelar in hålet. Vart är det rimligt för dig att placera ditt utkast? Finns det alternativ?

Ett dåligt par 4

Som ung bollgolfare undrade jag länge över tjusningen i sporten för de som slog en tredjedel så långt som jag. Jag drivade 250 meter, hur sjutton kan nån som drivar under 100 meter få någon behållning av sporten? Svaret är bandesign. När en som slår (kastar) kort har en möjlighet att spela hålet efter sin förmåga och på sitt eget sätt så spelar det inte så stor roll att hålet är långt. Jag hoppas att hugade banläggare gör sig besväret att sätta sig in i bra bandesign. Det gör sporten roligare för alla. Jag vill inte gärna ta upp dåliga exempel, så jag gör inte det. Men som jag ser det; om det inte finns något alternativ än att lägga sig på exakt rätt ställe för att göra sitt inspel så är hålet för det mesta inte bra. Det kan vara en utmaning för tävlingsgolfaren, men det passar inte alla. Om man som banläggare har besvarat frågan ”hur ska jag attackera det här hålet” tycker jag att man har misslyckats att göra ett bra par 4. Vi har massor av andra såna hål, de kallas par 3. Ge istället discgolfare av alla de slag möjligheten att själva besvara frågan och spela hålet på sitt sätt, efter sin kapacitet och efter sin egen strategi. Så, det var kort om dåliga par 4.

Ett bra par 4

Hål 25 på Järva Discgolf Park. Om man talar ban- och håldesign, så borde det vara obligatoriskt för alla banläggare i Sydsverige att lägga in ett besök här innan man själv börjar rita på sin bana. De i Nordsverige åker med fördel till Skellefteå.

29:30 in i filmen.

Hål 25 kan spelas på precis vilket sätt du vill. Ett tecken på bra design. För att göra birdie kastar du som högerhänt backhandkastare en anhyzerbåge på 110-130 meter. Därefter ett inspel på 60-90 meter, anhyzer eller forehand, beroende på var du ligger och vilken korgplacering som körs. Det är så man gör birdie. Det finns risker på både utkast och inspel här, och det kräver riktigt bra kast för att lyckas. På filmen så gör Paul och Cale bra utkast. Nate missar vinkeln och Will kastar för långt. Det är alltså små marginaler här, även för världseliten. Som ni ser så lyckas både Cale och Paul göra sina birdies, tack vare två riktigt högklassiga kast var. Nate och Will får båda jobba en hel del för sina par. Man ligger riktigt brunt här om man inte sätter bågen på utkastet.

Det fina är att du inte behöver spela hålet så. Ett par kan räcka långt. Du kan som sagt spela hålet hur du vill, men om du vill ha en 4 så är det ganska enkelt. Ett rakt utkast på 80-90 meter, det finns stora marginaler här. Därifrån ett rakt kast eller ett hyzerkast på 70 meter. Även här har du goda marginaler. Därifrån har ett du ett inspel på 20-40 meter och en putt i. Busenkelt.

Min poäng är att man inte ska stirra sig blind på vad proffsen gör. Visserligen tappar du ett kast på halva världseliten om du inte gör birdie, men man sätter upp ganska höga krav på sig själv om man vill hänga med dem. Du delar resultat med Will Schusterick och Nate Doss. Det är fan inte illa! Hur ska du attackera hålet? Det är helt upp till dig!

Hur hårt ska du kasta?

Hur hårt ska du kasta? Det är nästan en filosofisk fråga. Push it to the limit? Onsalakillarna kastar så tapeterna lossnar från väggarna i skolan vid andra utkastet. Det är så lätt att förföras. Och självklart har du en stor fördel om du kan driva 150 meter. Inte bara det, du kan alltid ta en trögare disc än dina motståndare och på så sätt minska chansen att den ska tokflippa eller skippa iväg från målet. Ju hårdare du kan kasta, desto mer kan du trolla med linjer. Man växer som spelare i en match när man har en midrange i näven på tee och du ser din motståndare ta fram en långdistansdriver. Fördel mig, liksom. Det är en fördel att kasta långt. Alla är dock inte skapta lika, både i kropp och knopp. Låt strategin avgöra vilken disc du kastar och hur hårt du kastar den.

Det finns ett underbart exempel från golfens värld. En duktig amatörgolfare från USA fick äran att spela i samma grupp som legenden Jack Nicklaus på en Pro-Am. På ett korthål noterade golfaren att han slog en järn-åtta till green, medan Jack slog en järn-sjua. Han kunde inte hålla sig, utan sade det till Jack. Jacks svar var lika förnedrande som talande. Han tog upp sin järn-åtta ur bagen och slog upp en boll till på green. Sen tog han en järn-nia och gjorde samma sak. Han upprepade detta tills bagen var tom på klubbor.

Om Onsalakillarna kastar långt så är förhållandet det motsatta i Slottsskogen. Killarna och tjejerna som lirar här är dock extremt giftiga på närspel och puttning. Som jag ser det så behövs lite av båda för att bli en komplett discgolfare. Du kan inte bli bäst i Sverige eller ens ditt distrikt om du inte har både en bra drive och en bra putt. Den som är i tagen att bygga bana tycker jag bör ha det i åtanke. 

Det är en tuff balansgång, jag vet, så var flexibel. Var beredd på att ändra om det inte blir bra från allra första början. Rom byggdes inte på en dag och allt det där, du vet. :)

Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf?

Förhoppningsvis blir det allt mer viktigt. Strategi tillför en ny dimension till vår älskade sport! Jag vill avsluta allt med en länk till näst sista hålet på Skien Open 2010. Händelsen utspelar sig drygt 5 minuter in i filmen. En tävling som allas vår Dan plockade hem, i tufft motstånd. Jag vet att Espen inte hade så mycket att spela för här, det spelade nog mindre roll för honom om han kom trea eller fyra. Men det som händer är ändå inte roligt. Jag har själv gjort sådana här saker. Ena gången slutade det på 12 kast på storasyster i Haninge, högsta resultatet jag någonsin gjort på ett hål under tävling. Andra gången gjorde jag 9 på sista hålet i Linköping. 6 av de kasten var puttar. Jag lovar, det är inte roligt att stå där och veta om att du kastar bort en hel tävling på ett hål. Det sitter i länge efteråt. Det är svårt att hålla ihop det när hjärnan kokar. Men om du har en strategi, och håller dig till den, så kan du själv undvika att råka ut för sånt här:

Jag tror att jag stannar där. Förhoppningsvis ger den här artikelserien nåt tips till dig som läsare, jag kan säga att för mig som författare så har den gjort att jag fått lite mer ordning på en massa lösa tankar om strategier som har rumlat runt inne i hjärnan. Det gör att jag bättre kan fokusera på min uppgift på banan i år; att utföra mitt kast så bra att jag ger mig själv enklast möjliga nästa kast. Så ut på banorna och övningsfälten! Träna, tänk, testa och analysera. Glöm inte att ha roligt. Om det skulle visa sig att nåt av det jag raljerat om har gett något positivt resultat, så säg gärna till. Jag kan försäkra er om att jag skulle bli mycket glad över att höra det. :)

Vi syns på banorna!

Martin Rasch

*Efterord. Jag vill hävda att jag hade rätt i att framtiden stavas par 4. På de 7 år som gått sedan jag skrev den här artikelserien har sporten vuxit väldigt mycket, banorna har blivit fler och längre. Jag har spelat många nya banor, där jag ofta fått klia mig i huvudet och utbrustit "hur fan tänkte de här?". Så återigen, bandesigners där ute, gör er besväret att läsa på och studera innan ni sätter spaden i marken. :)

Kapitel 5: När man hamnar i trubbel

Det gör man alltid, särskilt på tävlingar, av någon märklig anledning. Hur du löser problemen är upp till dig, använd de styrkor du besitter som spelare. Det finns några saker jag alltid försöker tänka på när jag ligger brunt till.

1: Kan jag komma till korgen, eller till en sänkbar putt?

Om jag inte kan det, då ser jag mig om efter ett så lätt kast som möjligt till ett fördelaktigt läge för nästa kast. Nu är det onödigt att ta risker. Jag har gjort det själv, och jag ser framförallt många andra som råchansar från dåliga lägen, nästan alltid med dåliga resultat. Låt inte ett dåligt kast eller en oturlig studs leda till fler dåliga kast och beslut. Om jag har 50 meter till korgen men inte kan komma dit, spelar det nån roll om mitt räddningskast placerar mig 25 eller 35 meter ifrån korgen? Egentligen inte, jag tar mig till korgen från båda de lägena. Om det är riskfyllt att ta sig till 25 meter från korgen, välj hellre 35 meter och riskfritt. Men om jag tror att jag kan komma nära korgen från mitt läge, då använder jag mig av listan nedan.

A: Vad har jag för möjligheter? Ofta är det första alternativet man ser det bästa, eftersom man har mest förtroende för det. Men leta luckor för olika kast. Ibland hittar man något som utklassar det först påkomna alternativet.

B: Ta bort det första hindret ur spel. Om du ska chansa, se till att du åtminstone inte fastnar direkt och får göra om kastet. Om jag får välja mellan att träffa en mycket svår lucka tidigt för att sen ha mycket yta att jobba med, mot en lätt lucka först som sedan smalnar av, då väljer jag alternativ två.

C: Snåla inte med discvalet. Det är precision som gäller, ju mindre du behöver ta i desto bättre.

D: Commit!

Jo, du har visst nånting

Ibland hör man någon utbrista ”jag har f-n ingenting här!”. Om man inte har någonting, då har man antingen en dålig fantasi, annars har man inte tittat sig omkring så noga. Visserligen finns det några ställen där man inte har någonting. Ninjabusken på hål 6 i Onsala. Törnesnåret på hål 9 i Hästhagen, Örebro. Jordgetingboet på hål 13 i Linköping. Det finns säkert fler, men jag kan inte komma på något på rak arm. För även om det vid första anblick ser hopplöst ut, brukar det alltid finnas något. En tumme över allt? Luta dig ut och kör en forehand? Om du inte ser nåt, sätt dig på knä och titta igen. En knästående forehandroller kan vara sista utvägen ibland.

Idiotgolf

Har du spelat idiotgolf? Du mot en polare, eller du mot dig själv om du råkar vara ensam på banan. Leta efter de värsta lägena du kan tänka dig, testa några olika kast från varje läge. Du får ett poäng för varje gång du lyckas att rädda dig ur skiten, dvs. ett kast ur skitläget och en putt i korgen därifrån. Först till 10 poäng vinner. Bäst är det här att göra med nån kompis, man är oftast mer uppfinningsrik när man är två. Hitta på kast, testa, träna, testa något nytt. Gärna med någon duktig lirare. Jag hade förmånen att kasta en del med Henrik Wahlman som nybakad discgolfare. En expert på att inte alltid välja det mest uppenbara kastet, och en skön snubbe. Det finns andra disctrollare runtom i Sverige, hitta en sådan och ställ er på ett skitläge och testa kast. Det ger resultat.

Att göra något bra

På min senaste ratingtävling lyckades jag med just en sådan grej. Jag ledde med tre inför andra rundan, men tappade två direkt på första hålet. En tung start kändes ännu tyngre när jag satte mig rejält i klistret på hål tre. Ett ogenomtänkt utkast studsade på ett träd och mitt in i värsta busken på hela banan. Men tack vare en tomahawk som slog runt lagom och gled på mage fram mot korgen kunde jag rädda mitt par. En sådant kast kan vända känslan. Nu har du gjort nåt riktigt bra! Jag tog mig samman och drog i fyra raka birdies för att sedan vinna tävlingen.

Mer än att kunna vända en känsla så är det viktigt att ha de här räddningskasten med sig. Om du vet med dig att du kan lösa de flesta skitlägena du kan tänkas hamna i, avdramatiserar du det hela en smula. Man är inte lika nervös för att hamna i skiten. Det börjar bli lättare att fokusera på vad du ska göra istället för att se faror överallt. Ett ”jag får inte...” kanske kan ersättas med ett ”nu ska jag...”.

Här i klippet nedan visar Mike Randolph lite olika tekniker för att ta sig ur problem. Min enda invändning är att det är lättare att göra en cut roller med en överstabil disc. En understabil disc som Stratusen han förevisar har en tendens att vika över och lägga sig på mage, och om det händer ligger man oftast väldigt långt från korgen. För egen del så tar jag nästan alltid en Firebird för cut rollers.

Nästa kapitel är det sista kapitlet, där jag knyter ihop säcken. ;)

Kapitel 4: Förberedelser före kast och tävling

Före-kastet-rutin

En underskattad sak att jobba med, helt klart! Även här är bollgolfarna långt före oss. Det är sällan man ser ett proffs hasta iväg ett slag. Antalet waggles med klubban, antalet gånger spelaren tittar upp mot målet är konstanta och en del av en rutin som vaggar in dig i säkerhet och förbereder dig för ditt slag. Nackdelen med det här är att det tar en j-la tid. Det är tid vi inte har i discgolf. Vi ska kasta inom 30 sekunder från att det är vår tur, vi har kommit fram till vår disc och det inte finns hinder för vårt kast. Den som inte håller sig inom den tidsrymden ska varnas och så småningom pliktas för det. Det står i reglerna och är en del av spelet, så det är bara att köpa. Detta gör att man alltid ska börja förbereda sig inför sitt kast innan de 30 sekunderna börjar. Kolla linjer, känn på vinden, planera discval, ta fram discen (se bara till att du inte stör någon i din grupp som koncentrerar sig för sitt kast), torka av den om det behövs etc. Om du slösar hälften av dina 30 sekunder på att göra det är du ute och cyklar. Du behöver de 30 sekunderna för att göra din rutin innan kastet, med marginal för att byta disc om något oförutsett inträffar. Vinden har vänt förr, och kommer att så göra igen. 

Hur ska en rutin se ut då? Ja, det finns skräckexempel som Geoff Bennett. Jag vet inte vad han gör, försöker starta en gräsklippare? Inte något att emulera direkt. Om du behöver, ta en provsving. Jag gillar att först sikta in mig. Därefter att visualisera kastet, från att jag släppt discen till att den stannar vid målet. Medan jag gör det skakar jag loss spänningar och slappnar av musklerna. När jag är beredd, committa och kasta. Min vanliga rutin tar 10-15 sekunder, så jag har en viss marginal att byta disc/kast/taktik inför kastet. Det finns de med kortare, fördelen med det är att de kan byta disc eller kast utan att stressa. För mig funkar det inte med kortare, jag måste känna mig redo att kasta, och jag behöver mina 10-15 sekunder för det. Om man har en längre rutin än så, ligger man risigt till eftersom man inte har tid att göra om sin rutin om man ändrar sig.

Ett par väldigt viktiga saker här: Din rutin ska inte innehålla tankar på teknik. Teknik tänker vi på övningsfältet, inte på banan. Träna med din rutin på övningsfältet. Gör samma sak inför varje kast tills det sitter i ryggmärgen. Det är en mycket viktig del för att bli en bättre discgolfare. Och om du inte tror på mig, lyssna på Annika, en av de mest framgångsrika golfarna någonsin! 

Rutiner inför tävling

Nu när du ska på tävling, har packat bagen med discar du känner förtroende för och har förberett dig på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, så vill jag ge några tips om vad man bör göra dagen innan. Först och främst bör du åka i god tid så att du har möjlighet att spela in banan. Det finns en del Do's och Don'ts här, tycker jag:

Vind

Vind är ett av mina favoritämnen. Bollgolfare är i allmänhet bättre på att läsa av vinden än discgolfare, trots att bollar påverkas mycket mindre än discar. Detta tycker jag är mycket märkligt. Om du hittar någon lokal spelare att snacka med, fråga då gärna om den normala vindriktningen. Helst innan du ger dig ut på banan. Kanske blåser det från ett ovanligt håll just idag, när du spelar in banan? Det andra du bör göra är att bestämma den generella vindriktningen för dagen. Har du pejl på den är mycket vunnet. Du kan stå på ett utkast där det är vindstilla, men om hålet öppnar upp framåt fairway så kan du ändå ha skaplig koll på hur vinden blåser därute. Visst kan man bli överraskad av oväntade kastvindar eller oförutsedda vindtunnlar, sånt bör man också vara uppmärksam på under ett inspelsvarv. Vi har nog alla varit med om att vinden har vänt från inspelsvarvet tills dess att tävlingen startar. Det försvårar givetvis, men om man förberett sig noga spelar det inte lika stor roll.

Vikten av goda förberedelser

Min uppfattning är att ju mindre man behöver tänka under ett tävlingsvarv, desto bättre. Allt fokus kan då gå till att utföra dina kast på bästa sätt. En nyckel till det är en bra strategi. En bra strategi är inte ”vilken disc ska jag kasta på det hålet”, den är mer än så. Den är ett förhållningssätt till hålet. Titta noga på avstånd på hålen när du spelar in banan. Notera OB-linjer och andra hinder. Håll koll på lokala regler. Vinden kan som bekant ändra sig. Se dig omkring när du spelar in banan. Inte bara raka linjen mot korgen, utan omgivningarna. Vad är bästa missen på ett hål? Vad är värsta? Många kastar 5 drajvar från utkastet, plockar upp discarna och lägger högst i en putt i korgen. Visserligen är inte puttning lika klurigt i discgolf som i golf, men jag tycker ändå man ska ge det lite tid här. Gå runt korgen och kika. Vilken putt vill jag helst ha här? Ska jag kasta förbi korgen, eller ligger jag bättre lite kort om? Från vilket håll ligger vinden på vid korgen? Allt för att känna sig bekväm inför morgondagen.

Ibland har man inte tid med ett riktigt bra inspelsvarv. Istället för att då stresskasta dig runt banan så kan du promenera runt den. Det tar en bråkdel av tiden och ger mer. Du stressar inte, du hinner se dig omkring bättre och du får en bättre känsla för vindarna och terrängen. Jag vet att det är svårt, särskilt om man åkt en längre sträcka och det rycker fett i kast-armen, men testa själv så får du se.

Den låsta strategin, eller den öppna?

För- och nackdelar. Ja, om du har bestämt dig innan för hur du ska attackera hålen på en bana behöver du inte tänka och tveka, det är bara att gå ut och göra det. Om vi hade varit robotar hade det varit busenkelt. Men vi är människor, och vi har bra och dåliga dagar. Jag tycker att man ska ge sig själv lite armbågsutrymme i sin spelstrategi. Du kanske har dagen när allt sitter? Låt då inte en alltför konservativ strategi begränsa dig. Kanske funkar inget idag? Spela ännu mer konservativt, försök att överleva varvet. Ibland kan det räcka med att sätta upp lägre mål på banan och lyckas med dem så att känslan återvänder. Kanske kan du hitta tillbaka till spelet några kast längre fram?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Vi spelar ju för att det är roligt, eller hur? Det kan hända att man drar iväg på en endagstävling på en bana man aldrig spelat innan. Vi gjorde en sån grej helt nyligen. Om man ändå vill sätta målet att prestera något på tävlingen, finns det några tips jag kan komma med, så att man inte står som ett blankt kort på första utkastet. Det handlar om att känna sig själv och sitt spel, tycker jag. Om man vet hur långt man kastar sina discar med olika kast i meter, har man mycket vunnet. Det är givetvis roligast att mäta longest drive, men vi har oftast inte så många kast på en bana. Däremot har vi ofta många hål mellan 60-100 meter. Om du har pejl på hur långt du kastar olika discar med olika kast inom det intervallet är du bra förberedd. Ibland utsätts vi för optiska illusioner från ett utkast. Det kan då vara mycket värt att jämföra sin känsla för hur långt hålet är med hur långt det är i meter. Jag frågar ofta om längderna på hålen, mest för att se efter om längdkänslan jag hade stämde. Om man får sin känsla bekräftad blir det genast lättare att committa för sitt kast. Om du har svårt att hitta en känsla för hur långt hålet är, kolla antalet meter och jämför med ett lika långt hål på hemmabanan.

Fråga, fråga, fråga. Finns det OB? Finns det en hemmaväg att spela hålet? Brukar folk göra tvåor här? Såna saker. Med svaren på de frågorna kan man oftast ganska enkelt bena ut sin spelstrategi på hålet. Ett generellt råd är att inte vara för aggressiv första gången man spelar en bana, särskilt på tävling. Kasta hellre lite konservativt. Finns det någon värre känsla än när man tycker att man gjort ett bra kast, för att få höra att ”nej, den ligger OB”? Det kan paja dagen för vem som helst. Notera hindren på vägen, men fokusera på din kastväg. Man kan lätt fälla sig själv om man börjar fokusera på fel saker. Man övertänker sitt kast. Här har vi en fördel mot bollgolfarna. Vi har 30 sekunder på oss. Vi har egentligen inte tid att övertänka.

Om du följer de råden och dessutom kastar bra, ska du inte behöva göra några onödiga OB-besök. Du kanske inte ger dig själv chansen att göra birdie på alla hålen, men som jag sade tidigare så är inte det nödvändigt. Känslan av att inte göra bort sig slår ofta känslan av att göra birdies blandat med bogeys.

Nedan är en hel spelfilm om att övervinna sina demoner. Den är lite seg, och för den som inte gillar golf kan den nog till och med vara en ren plåga. Jag tycker dessutom att Shia Labeouf är en kass skådis, så jag ser den inte gärna. Men ta en titt vid precis en timme och femton minuter. Det är en dramatisering av att fokusera. Hindren noteras men tas sen bort ur medvetandet. Allt fokus är på målet. Men sedan smyger sig tankarna på, här illustrerade av skuggorna som faller in på klubbhuvudet. De mentala demonerna. Fokus bryts. Slaget misslyckas. 

Nästa kapitel handlar om problematiska lägen, alltså om att ligga i skiten på ren svenska.