Topp fem 2024

Då är det dags, för sjuttonde året i rad. Årets bästa skivor. Varsågoda!

5. In Vain – Solemn

Här får man krypa till korset. När 2013 års Aenigma kom utnämnde jag den till årets skiva, utan krusiduller. Sen tog det fem år till nästa skiva, vilken inte alls nådde upp till samma nivåer. Och då ytterligare 6 år till årets Solemn, som jag nog var lite fientligt inställd till inledningsvis. Jag har under året hunnit ändra det till gillande, för det här är nog egentligen lika bra som Aenigma, men 11 år senare. Vilket innebär att min smak har ändrats, konceptet inte längre känns lika unikt och andra band har hunnit ifatt och förbi. Visserligen låter inget annat band precis så här, men många äro de som experimenterar på det här viset – det är typ alla former av metal och hårdrock sammanvävda till ett. Sålunda finns det partier som passar mig bättre och sämre, men jag kan inte annat än hänföras av fingertoppskänslan som det hela framförs med. Det medför inte att plattan är lättlyssnad, nej precis tvärtom faktiskt, ägnar man inte musiken sin hela uppmärksamhet fattar man inte någonting. Så tålamod krävs, och belönas med en skiva som växer för varje genomlyssning. Det blir mastigt, jag orkar inte hela plattan i en sittning. Örona måste vara på helspänn, då är femton minuter en kvart min gräns. Tack för att ni gett mig en platta jag kommer att återvända till många gånger under de närmaste åren!

4. Cavalera Conspiracy - Schizophrenia

En av årets bästa skivor utkom 1987. Originalutgåvan är Sepulturas mellanskiva. Efter den råa debuten, som i ärlighetens namn är lite för primitiv för min smak, och innan det stora genombrottet Beneath the remains, fortfarande en av världens bästa thrashdödsplattor. Schizophrenia var murrig och burkig men bra nog för att jag lyssnat på den årligen sedan dess. Nyinspelningen har gått varm, den är för mig en helt ny platta. De små sakerna som höll originalet tillbaka är åtgärdade. Det bedrövliga introt, den släpiga To the wall, den menlösa Inquisition symphony, de själlösa låtarna på slutet. Allt är åtgärdat. To the wall går några BPM snabbare, men vilket jävla lyft. Detaljerna framkommer så mycket tydligare i den moderna men ändå ganska råa ljudbilden. De charmiga pukrullningarna återskapas faktiskt, en stor del av skivans själ. Surgubbar som Andreas Kisser pratar skit om den här inspelningen; att den saknar artistisk mening och bara är en cash grab. Jag ser det som en lysande kulturgärning. Tänk om fler band kunde göra detta med samma klass som Cavalerabrorsorna? Att få höra Eucharists - A Velvet Creation med schysst ljud och bibehållen energi från demoinspelningarna är min våtaste musikdröm, typ hellre det än att Lars och Cliff skulle bytt plats i bussen den där höstnatten i Småland på 80-talet. Någon kanske tycker att den här skivan inte borde räknas, då det är en nyinspelning. Men för mig har listan över mina absoluta tidiga favoritskivor ändrats iom denna. Förut var Arise bäst, Beneath the remains tvåa, Schizophrenia trea och Chaos A.D. fyra. Nu är ordningen Arise, Cavalera - Schizophrenia, Beneath the remains, Schizophrenia och sen Chaos A.D. 

3. VOLA – Friend of a phantom

Videon här över alltså. Vilken jävla låt. Bäst på skivan. Jag går igång fullständigt i refrängen, när ordet Boy kommer ut lite oväntat. Breaket med sin industritouch. Årets låt? Wow! Men... Precis som med föregångaren Witness så är mina förväntningar för högt ställda. När det kommer till VOLA förväntar jag mig att bli helt golvad, för så skedde med de första två skivorna. Precis som med Witness blir jag inte det, men när den inledande besvikelsen lagt sig så kommer jag på mig själv med att tycka att låtarna här är fantastiskt bra. Inte jag går av på mitten-bra, men bra nog. Det finns väl några saker som jag vill anmärka på ändå. Första singeln Paper Wolf har varit ute i över ett år. Det är för länge. Den är ganska tandlös, en av de svagare låtarna på skivan. I vanlig ordning gillar jag inte deras allra lugnaste stunder, i detta fallet Glass mannequin. Den är ett ”jaha”. Och varför valde ni Anders Fridén som gästgrövlare? En has been som de senaste 20 åren har varit medskyldig till en av svensk musikhistorias största djupdykningar. Förutom dessa punkter är Friend of a phantom alldeles, alldeles underbar.

2. Iotunn – Kinship

Tack gode Jeebus att produktionen på den här skivan funkar! Senast det begav sig så satt allt på plats utom just produktionen, hade den varit bra hade Access all worlds vunnit titeln årets skiva. Kinship har en bra produktion. Är den årets skiva? Nej, men jag tror den är näst bäst. Jag gnällde på att Jon Aldaras andra band levererade en lite för fattig skiva, den här är faktiskt lite för rik. Att öppna med en 14 minuter lång låt på ett album som är 70 minuter långt är att kräva mycket av lyssnaren. Jävligt bra låt, men lång! Sen kommer de två starkaste korten direkt, efter den magnifika avslutningen på Twilight känns skivan helt ohotad. Mättnaden kommer sen som ett brev på posten, och jag har lite problem att särskilja de kommande låtarna, även om höjdpunkterna är många. Videon ovan är inte en av de bästa låtarna på skivan. Men det är ändå gåshud när Aldara går upp.

1. Gaerea - Coma

Att toppa ett mästerverk låter sig inte göras hur som helst. Precis som ovan nämnda DVNE så är Gaereas förra platta Mirage från 2022 ett mästerverk. Modern black metal med känslorna utanpå. Långa låtar som fick ta sin tid att utvecklas. Många gåshudsframkallande ögonblick och en skiva jag gärna låter rulla flera gånger i månaden fortfarande. Coma kändes inledningsvis inte lika bra. Formeln är utvidgad. Här finns inspirationen tydligare presenterad, på något sätt låter bandet inte lika unikt. Variationen är klart större. Låtarna är kortare. En del känns faktiskt lite rumphuggna och abrupta. Formeln med ett lugnt parti någonstans i mitten på låtarna är lite överanvänt, vilket gör att det här ofta känns som en skiva av ”moments” och inte ”songs”. Men vilka moments! Jag är, och har väl alltid varit, en vinylälskare. Mycket skönt då att här finns en A-sida och en B-sida. Jag slipper C och D. Pluspoäng. Det här är årets vinnare. Inte perfekt, men här finns så mycket bra att jag inte kan värja mig. Toppar den Mirage? Det är som att jämföra äpplen och päron, skivorna är så pass olika varandra. Jag sätter dem jämte varandra istället.

Det var det hela från 2024. God jul önskar jag och mitt skrivsällskap. Nu ska här julpysslas!