Listan kom av sig! Det som skulle bli en lucka om dagen i 10 dagar havererade pga långa dagar på jobbet och bristande energi. De kvarvarande långa dagarna på jobbet är dock snart lätträknade, i slutet av januari lämnar jag mitt nuvarande jobb och går mot nya utmaningar. Det ska bli spännande och intressant och jag har ett ganska stort förtroende för att mitt nya kommer att passa mig klart bättre. Visst kommer jag att sakna kollegor, men när de är det enda som gör det värt att stanna är klockan ändå slagen. Nog om det, nu till musikåret 2024! Det här blir del ett av två. Och placeringarna är topp 10, inte enskilda placeringar. Jag har inte kunnat rangordna mer än så. När vi närmar oss den absoluta toppen kanske?
Mörk gryning – Fasornas tid
Här är ett av skälen till att listan kom av sig. Topp 10 var klar och så släpper Mörk Gryning ett album i elfte timman. Jag hade inte särskilt högt ställda förväntningar. Comeback-skivan Hinsides vrede från 2020 är inte en skiva som växt som jag hoppades att den skulle göra. Allt bandet släppte innan uppbrottet efter 2005 års självbetitlade album har en plats i mitt hjärta. Debuten är en grundpelare i 90-talets melodiösa BM-scen som växte fram i Sverige. Return fire från 1997 är unik i att attityden är klart punkigare, ljudbilden skitigare och idéerna spretigare. Topparna är högre men här finns alldeles för mycket utfyllnad. 2001 års Maelstrom Chaos är ett habilt försök att transformeras till Norsk BM. 2003 års Pieces of animal expressionism är svår, men ta mig tusan ändå vilken intressant skiva. Den röda tråden är att det inte finns en. Stream of consiousness-BM? Vilket tar oss till 2005 års Mörk Gryning, som jag ställer högst i diskografin, trots bristerna den har. Tungt, lekfullt, nyanserat och... ja, bra. Från en som hyllar tidiga At the gates är den här skivan en spirituell spegelbild av TRITSIO och WFIKTBD. Vackert. Hinsides vrede kändes återhållsam, streamlinad och lite återhållen. De som tyckte bandet var bäst på debuten fick sitt lystmäte. Fasornas tid sätter gång på samma sätt, men nyanseras ganska snart. Tempot sänks och det börjar spreta åt alla håll. Mitt intresse väcks till liv. I backspegeln blir de första låtarna bättre. Det är fortfarande lite för streamlinat (uppbyggnadsmässigt) för att övertyga mig helt, och jag hade önskat en skitigare ljudbild med lite mer klös i. Trots att körerna är ett kul grepp så håller de inte riktigt måttet. Men här finns mycket jag gottar mig åt ändå. Jag måste nämna avslutande Age of fire, vilken fick mig att börja omvärdera skivan. Bästa låten bandet gjort sedan 2005. Och det ska bli kul att höra vad Mathias Kamijo har att säga om NCO-stölden som inleder Tornet. Jag tror att jag kommer att hitta mer i Fasornas tid under de närmaste månaderna, och det bådar gott för framtiden! Nästa skiva; en modern variant av The red in the sky is ours? Vad säger du, Herr Berntschneider?
Winterfylleth – The imperious horizon
Hur bra är en genre? Det finns de som är gränslöst bra och de som har ett tak. Vad jag menar med det är att hur bra tex. AC/DC är på att göra sin hårdrock, så toppar det inte en halvljummen skiva med Emperor. Winterfylleth slår i taket av genren med sin skiva. Genren torde då vara episk keltisk black metal. Det är deras bästa skiva med viss marginal. The Divination of Antiquity kommer på god andraplats och var tidigare taket på genren för mig, men nu har taket höjts. Episk keltisk black metal ligger mig klart närmare hjärtat än gubbig hårdrock, så därför är det här uppe och nosar på årets platta. Men tack vare genrens begränsningar (för mig) så når den ändå inte hela vägen fram. Formeln hålls skivan igenom, och trots tempojusteringar, akustiska mellanspel och gästsång så blir det aningen enahanda till slut. Alan Averills gästspel är dock en given höjdpunkt på skivan, det närmar sig gåshud här. Annars är skivan för lång för sitt eget bästa. Efter höjdpunkten In silent grace är jag mätt, men halva måltiden återstår.
DVNE - Voidkind
Att toppa ett mästerverk låter sig inte göras hur som helst. Lite otippat tog DVNE en topplacering senast det begav sig med 2021 års Aetemen Aenka. Skitig, episk och sludgig metal med nerv, melodi och en jävla fingertoppskänsla för låtbygge. Stora skor att fylla. Hur lyckas Voidkind med detta? Inte riktigt, får bli svaret. Det här är en bra skiva, riktigt bra tom! Energinivån är nog ett snäpp högre än föregångaren. Låtarna är mer effektiva. Kortare, rappare och mer slipade. Det man går miste om är uppbyggnaderna och releaserna som kryddade Aetemen Aenka. Det här gör att skivan känns mindre dynamisk och träffar lösare i magtrakten.
Bruce Dickinson – The Mandrake project
Halva skivan är riktigt bra, och det är mer än vad jag vågade hoppas på. 19 år efter vad vi nog trodde var den sista soloskivan så återkommer han ändå. 66 år gammal. Låtarna har varit på bakbord och jäst väääldigt länge. Det är så det känns, ett gäng låtar i lite olika former och inte alls som en helgjuten skiva. Här finns allt från rena experiment (Sonata), axelryckningar (Mistress of mercy), dåliga låtar (Face in the mirror), omstöpta gamla maidenlåtar (Eternity has failed)... men här finns också några riktigt bra låtar. Afterglow of Ragnarok, Many doors to hell, Rain on the graves, Resurrection men och Shadow of the gods håller alla måttet. Det är långt ifrån höjder som Accident of birth och The Chemical Wedding, för övrigt en topp 10-skiva genom tiderna för mig, men det tangerar bitvis den forna svanesången Tyranny of souls. Med det sagt är den också bättre än hans tidigaste plattor, så jag måste vara nöjd. Rösten håller bra, materialet tyvärr inte alltid. En hårdare producent skulle nog behövts här, en som sågade de tveksamma idéerna och såg till att vi faktiskt fick en homogen skiva. Släpp lite B-sidor till några singlar, så hade alla varit nöjda istället.
Opeth – The last will & testament
Jag är inte lika nerkissat uppspelt som många andra gamla fans när det kommer till Opeths nya skiva. Tyngden är tillbaka, bra! Grövlet likaså, mycket bra! Låtarna... det är här det blir svårt. Det brukar ta tid med Opeth, men oftast hittar man en ingång till skivan. Hooks, kallas det. Typ en nyckel för att låsa upp resten. Något man med sug återkommer till, vilket gör att hela skivan så småningom öppnar upp sig som en utspilld kebabrulle på trottoaren. Men, jag har inte haft något sug att lyssna på den här skivan alls. Det finns ingen hook som fångar mig. Verkshöjden är högre än på länge, skyhög tom. Nya trummisen gör ett bra jobb. Asbra solon, tänker jag, signerade gitarristen Fredrik. Men på allvar finns inte här en enda låt som jag gillar. Inget som pockar på mitt intresse. Kan väl bero på att jag inte är asförtjust i gubbprogg, om den än är klädd i fräsch kostym. Det utdelas höga poäng på allt utom låtarna, således. Det här är både ett skakigt omdöme och betyg, det kan vara så att jag rätt var det är hittar en ingång till skivan och den växer, det har hänt förr med Opeth. Men suget finns inte där, och för tillfället känns skivan som en enda lång röra av idé efter idé som inte vävts samman till något bra. Jag saknar melodierna. Jag saknar LÅTARNA.
Hamferð – Men Guðs Hond Er Sterk
Hamferð blir bara bättre och bättre. Jon Aldara är fixstjärnan, får jag en chans att lyfta fram honom så gör jag det. Men visst har även hela bandet lyft sig sen Támsins Likam 2016? Eller är det kanske bara hittigare? Hittig doom, känn på den. Det enda som förhindrar en ännu högre placering på årsbästalistan är avslutet. Sista "låten" är inte min grej, vilket lämnar mig med en liten besk eftersmak. De första sex låtarna är alla i världsklass, den sjunde blir lite väl mörk och tung förr mig och den åttonde är egentligen ingen låt. Lite snålt efter 8 års väntan kan jag tycka.
Blood incantation – Absolute elsewhere
Det här är fantastiskt! Eller är det bara skumt? Ju fler gånger jag låter den här skivan rulla, desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt är fantastiskt. Genren Blood incantation springer ur tycker jag ganska illa om. Sån här mullrande döds som inte ens var särskilt spännande på tidigt 90-tal. Typ Benediction och dylika skräpband. Nån kanske tycker att det är mer Morbid Angel? Ja, jag har aldrig varit särskilt förtjust i dom heller. Och jag gillar inte Slayer. Puh. Så. Kan vi fortsätta nu? Nu accepterar jag den mullrande dödsen som rätt vad det är mynnar ut i Pink Floyd med tysk elektronika på besök. Opeth har ju traditionellt varit mina mästare när det gäller att blanda hårt och vackert. Här är de inte bara omsprungna, utan totalt krossade. Kontrasterna här låter sig inte beskrivas, de måste upplevas. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva mer om detta. Kanske att jag håller den andra delen (kantoset? stanzan?) av skivan aningen högre än den första. Men det är nästan omöjligt att säga mer så här. Den som vågar, ta resan. Om du inte stänger av under de första fem minuterna så finns det kanske risk att du fastnar. Själv har jag gett skivan fem varv och det blir bättre för varje resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar