Välkommen tillbaka, hugade läsare. Till nuförtiden enda månaden på året då jag tar till tangenterna och skriver något av vikt. Låt tjockisskämten hagla. Musikåret 2024 ska härmed sammanfattas. Det har varit bra. Tack å bock.
...Det har varit ett bra musikår, men utan de här uppenbarelseskivorna, de som för en eller ett par månader tar över hela livet. Många plattor som jag har uppskattat, men ingen som jag gränslöst har älskat. Det kommer en ren topp-10-lista i år, men jag vill mjukstarta med lite hedervärda omnämnaden så här dagen innan jag drar igång på riktigt.
För även om de inte kvalat in bland de allra bästa skivorna i år, så har de gett mig glädje ändå. Om man börjar från början, vilket ju är ett vettigt förfarande, så var den första ljusglimten Blood red throne. Norsk kött och potatis när det kommer till death metal-genren. Pålitligt, stabilt, men inte helt spännande. Det är några år sedan lusekoftorna släppte något som kittlade till rejält, men det är fortfarande bra nog att rulla till och från. Att det är deras elfte skiva sedan 1998 och att allt är just stabilt, pålitligt och bra är anmärkningsvärt bara det!
VLTIMAS. Nej, hela skivan är inte bra, men ett par låtar är tamigfan det. Epic och framför allt Miserere är riktiga rökare, den sistnämnda är en av årets fetaste låtar.
Necrophobic fortsätter hålla hög kvalitet. Hitsen saknas på nya plattan, den känns aningen mellanmjölk och förutsägbar. Men bra likväl.
Cistvaen är en ny bekantskap för mig, deras atmosfäriska black metal stryker medhårs men lämnar mig tämligen oberörd. Det är bra, men det åker in i ena örat och ut genom andra utan att lämna några större avtryck. Kan nog nämna även Wormwood här, då plattorna för mig är i samma genre och lider av samma problem. Wormwood är mer egen, men inte heller här håller min uppmärksamhet hela vägen.
Panzerfaust håller mig i ett lite fastare grepp, och då den här skivan är lite ny för mig fortfarande kanske den till slut skulle hamna på min topplista. Nej, de är inte nazister, de är kanadicker. Det är skitigt, skalorna håller sig inte till C dur direkt, och sångaren är nog något slags monster. De två sista låtarna på skivan är båda riktiga rökare, så långt den här genren tillåter det.
Agrypnie tuffar på. Man vet vad man får. Torsten, der Unhold, med manskap kan sin skit. Det de borde göra, och för all del gjort för länge sedan, är att hitta en producent som kan sätta ner foten och skära bort överflödigt material på skivorna. Jag har en känsla av att om man hade gjort det de senaste 15 åren hade varit ett mer känt band med klart fler fans. Jag är ett, men det är enstaka låtar som gäller. Hela skivan är som att genomlida en sittning med sju rätter, där alla rätterna är gräddtårta.
The Crown har släppt en mellanskiva. Den är bra, alla vi som gillar bandet tror jag håller med. Men det bränner inte riktigt till. Det är för safe. Var är nerven som fanns på släpp som... ja egentligen alla deras släpp? Det här låter alldeles för städat för att vara The Crown. Kanske är det bara produktionen, men jag blir lätt uttråkad här, trots de bra låtarna.
Schammasch borde passa mig som handen i handsken. Men det är lite för välpolerat. Snygga strukturer, lagom mängd Avant Garde, kompetent på alla sätt och vis, samtidigt som det är eget och nyskapande. Borde passa någon som läser ännu bättre, och det är ändå en skiva jag gärna drar igång någon gång ibland.
Ulcerate är nästan hemma nu. Jag kan lyssna på halva skivan innan jag får nog. Det är längre än någonsin. Det är bitvis sjukt bra. Men det är mastigt och uttröttande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar