Vi är framme vid sista delen, och jag tänkte att det är dags att lyfta blicken en smula. Vad är sportens framtid? Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf? Hur hårt ska du kasta?
Som jag skrev i början så blir banorna längre, paret högre och motståndet tuffare. Så vad är sportens framtid? Det jag med säkerhet kan säga är att vi kommer att få spela fler par 4. Det jag inte kan säga med säkerhet är att det blir bra hål. Men framtiden stavas par 4, både bra och dåliga sådana. Jag menar inte att alla nya banor ska vara utformade som golfbanor, med i snitt 10 par 4-hål av 18. Men tävlingsbanorna blir längre. Man kan inte gå runt i Slottsskogen och förbereda sig för European Masters, lika lite som man bör ta med en nybörjare till Onsala i förhoppningen att de ska fastna för sporten. Vi behöver enklare banor för att locka in folk i sporten. Vi behöver större utmaningar på tävlingar för att kora den bästa spelaren och för att växa som discgolfare. Vi kan ha båda sortens banor. Korta, enklare banor ställer inte särskilt höga krav på design. Det är när hålen blir längre och tuffare som vi måste tänka till extra noga. För den intresserade finns här en liten guide till bandesign. Man får givetvis skala ner det hela en smula, men grundprinciperna håller även för vår sport.
I golf designas banorna av utbildade och välrenommerade arkitekter. I discgolf är det inte fallet särskilt ofta. Det gör att jag ganska ofta kliar mig i huvudet på banorna och undrar ”hur tänkte de här”? Det gör att man får anpassa sin spelstrategi efter vad som bjuds. Med det sagt; nej, jag är inte utbildad bandesigner, så ta det jag skriver med en nypa salt. Och med det sagt; jag gjorde mina första banskisser som 12-åring och har sedan dess varit intresserad av ämnet. Som bollgolfare i 20 år har jag spelat förfärligt många olika par 4. Så ta det inte med en alltför stor nypa salt. ;)
Som jag varit inne på förut handlar spelstrategi om att placera sig så bra som möjligt för sitt nästa kast. Var bästa läget är, ja det är individuellt för spelarna på ett väldesignat hål, men det kan vara väldigt stängt på ett sämre designat hål. Så se efter när du spelar in hålet. Vart är det rimligt för dig att placera ditt utkast? Finns det alternativ?
Ett dåligt par 4
Som ung bollgolfare undrade jag länge över tjusningen i sporten för de som slog en tredjedel så långt som jag. Jag drivade 250 meter, hur sjutton kan nån som drivar under 100 meter få någon behållning av sporten? Svaret är bandesign. När en som slår (kastar) kort har en möjlighet att spela hålet efter sin förmåga och på sitt eget sätt så spelar det inte så stor roll att hålet är långt. Jag hoppas att hugade banläggare gör sig besväret att sätta sig in i bra bandesign. Det gör sporten roligare för alla. Jag vill inte gärna ta upp dåliga exempel, så jag gör inte det. Men som jag ser det; om det inte finns något alternativ än att lägga sig på exakt rätt ställe för att göra sitt inspel så är hålet för det mesta inte bra. Det kan vara en utmaning för tävlingsgolfaren, men det passar inte alla. Om man som banläggare har besvarat frågan ”hur ska jag attackera det här hålet” tycker jag att man har misslyckats att göra ett bra par 4. Vi har massor av andra såna hål, de kallas par 3. Ge istället discgolfare av alla de slag möjligheten att själva besvara frågan och spela hålet på sitt sätt, efter sin kapacitet och efter sin egen strategi. Så, det var kort om dåliga par 4.
Ett bra par 4
Hål 25 på Järva Discgolf Park. Om man talar ban- och håldesign, så borde det vara obligatoriskt för alla banläggare i Sydsverige att lägga in ett besök här innan man själv börjar rita på sin bana. De i Nordsverige åker med fördel till Skellefteå.
29:30 in i filmen.
Hål 25 kan spelas på precis vilket sätt du vill. Ett tecken på bra design. För att göra birdie kastar du som högerhänt backhandkastare en anhyzerbåge på 110-130 meter. Därefter ett inspel på 60-90 meter, anhyzer eller forehand, beroende på var du ligger och vilken korgplacering som körs. Det är så man gör birdie. Det finns risker på både utkast och inspel här, och det kräver riktigt bra kast för att lyckas. På filmen så gör Paul och Cale bra utkast. Nate missar vinkeln och Will kastar för långt. Det är alltså små marginaler här, även för världseliten. Som ni ser så lyckas både Cale och Paul göra sina birdies, tack vare två riktigt högklassiga kast var. Nate och Will får båda jobba en hel del för sina par. Man ligger riktigt brunt här om man inte sätter bågen på utkastet.
Det fina är att du inte behöver spela hålet så. Ett par kan räcka långt. Du kan som sagt spela hålet hur du vill, men om du vill ha en 4 så är det ganska enkelt. Ett rakt utkast på 80-90 meter, det finns stora marginaler här. Därifrån ett rakt kast eller ett hyzerkast på 70 meter. Även här har du goda marginaler. Därifrån har ett du ett inspel på 20-40 meter och en putt i. Busenkelt.
Min poäng är att man inte ska stirra sig blind på vad proffsen gör. Visserligen tappar du ett kast på halva världseliten om du inte gör birdie, men man sätter upp ganska höga krav på sig själv om man vill hänga med dem. Du delar resultat med Will Schusterick och Nate Doss. Det är fan inte illa! Hur ska du attackera hålet? Det är helt upp till dig!
Hur hårt ska du kasta?
Hur hårt ska du kasta? Det är nästan en filosofisk fråga. Push it to the limit? Onsalakillarna kastar så tapeterna lossnar från väggarna i skolan vid andra utkastet. Det är så lätt att förföras. Och självklart har du en stor fördel om du kan driva 150 meter. Inte bara det, du kan alltid ta en trögare disc än dina motståndare och på så sätt minska chansen att den ska tokflippa eller skippa iväg från målet. Ju hårdare du kan kasta, desto mer kan du trolla med linjer. Man växer som spelare i en match när man har en midrange i näven på tee och du ser din motståndare ta fram en långdistansdriver. Fördel mig, liksom. Det är en fördel att kasta långt. Alla är dock inte skapta lika, både i kropp och knopp. Låt strategin avgöra vilken disc du kastar och hur hårt du kastar den.
Det finns ett underbart exempel från golfens värld. En duktig amatörgolfare från USA fick äran att spela i samma grupp som legenden Jack Nicklaus på en Pro-Am. På ett korthål noterade golfaren att han slog en järn-åtta till green, medan Jack slog en järn-sjua. Han kunde inte hålla sig, utan sade det till Jack. Jacks svar var lika förnedrande som talande. Han tog upp sin järn-åtta ur bagen och slog upp en boll till på green. Sen tog han en järn-nia och gjorde samma sak. Han upprepade detta tills bagen var tom på klubbor.
Om Onsalakillarna kastar långt så är förhållandet det motsatta i Slottsskogen. Killarna och tjejerna som lirar här är dock extremt giftiga på närspel och puttning. Som jag ser det så behövs lite av båda för att bli en komplett discgolfare. Du kan inte bli bäst i Sverige eller ens ditt distrikt om du inte har både en bra drive och en bra putt. Den som är i tagen att bygga bana tycker jag bör ha det i åtanke.
Det är en tuff balansgång, jag vet, så var flexibel. Var beredd på att ändra om det inte blir bra från allra första början. Rom byggdes inte på en dag och allt det där, du vet. :)
Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf?
Förhoppningsvis blir det allt mer viktigt. Strategi tillför en ny dimension till vår älskade sport! Jag vill avsluta allt med en länk till näst sista hålet på Skien Open 2010. Händelsen utspelar sig drygt 5 minuter in i filmen. En tävling som allas vår Dan plockade hem, i tufft motstånd. Jag vet att Espen inte hade så mycket att spela för här, det spelade nog mindre roll för honom om han kom trea eller fyra. Men det som händer är ändå inte roligt. Jag har själv gjort sådana här saker. Ena gången slutade det på 12 kast på storasyster i Haninge, högsta resultatet jag någonsin gjort på ett hål under tävling. Andra gången gjorde jag 9 på sista hålet i Linköping. 6 av de kasten var puttar. Jag lovar, det är inte roligt att stå där och veta om att du kastar bort en hel tävling på ett hål. Det sitter i länge efteråt. Det är svårt att hålla ihop det när hjärnan kokar. Men om du har en strategi, och håller dig till den, så kan du själv undvika att råka ut för sånt här:
Jag tror att jag stannar där. Förhoppningsvis ger den här artikelserien nåt tips till dig som läsare, jag kan säga att för mig som författare så har den gjort att jag fått lite mer ordning på en massa lösa tankar om strategier som har rumlat runt inne i hjärnan. Det gör att jag bättre kan fokusera på min uppgift på banan i år; att utföra mitt kast så bra att jag ger mig själv enklast möjliga nästa kast. Så ut på banorna och övningsfälten! Träna, tänk, testa och analysera. Glöm inte att ha roligt. Om det skulle visa sig att nåt av det jag raljerat om har gett något positivt resultat, så säg gärna till. Jag kan försäkra er om att jag skulle bli mycket glad över att höra det. :)
Vi syns på banorna!
Martin Rasch
*Efterord. Jag vill hävda att jag hade rätt i att framtiden stavas par 4. På de 7 år som gått sedan jag skrev den här artikelserien har sporten vuxit väldigt mycket, banorna har blivit fler och längre. Jag har spelat många nya banor, där jag ofta fått klia mig i huvudet och utbrustit "hur fan tänkte de här?". Så återigen, bandesigners där ute, gör er besväret att läsa på och studera innan ni sätter spaden i marken. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar