Vi fick inte den bästa starten, jag och Stjärnorps discgolfpark. Det kan nog ha varit jag som var otydlig i min kommunikation. Den är gången jag var med ett varv runt på den då tilltänkta niohålaren, genomförkyld och trött efter en arbetsdag, var mer som en intryckspromenad och inte en designkonsultation. Den skulle komma senare. Men när det var dags för det så behövdes det inte, jag hade ju redan varit där och sagt mitt? Det blev lite ont blod där. Den enda saken jag petade på då var väl att jag tyckte att korgen på 14 skulle stå på lilla berget, och inte till vänster om det. Alla andra saker som jag hade att komma med försvann lite. Så ja, vi har inte ett okomplicerat förhållande, jag är lite avogt inställd och jag ser hellre brister än tillgångar på plats. Ta det som ingången till min text.
Stjärnorp är en nybörjarvänlig bana. Min gamla kompis Jerkan och hans vän och min bekante Wressle tog upp discgolfen här nu under året. Wressle som ren nybörjare, Jerkan som återkommande glad amatör. Jag har gett Wressle några små lektioner och det är fantastiskt roligt att vara med på ett uppvaknande. Jerkiz kastar fortfarande Bolt och är hopplös, men han har en jävla fin känsla i närspelet. Banan passar nybörjare och amatörer. Här finns korta raka hål, långa raka hål, korta högerböjar, medellånga högerböjar och ganska långa högerböjar. Det finns också en kort hyzer. De flesta hålen är helt okej, några är riktigt bra. Men några är ganska dåliga också. För egen del är svårighetsgraden i underkant. Knappt hälften av hålen utmanar mig, resten är det bara ett riktigt dåligt kast som gör att det inte blir birdie. Och så finns det några som inte alls håller måttet, om du frågar mig.
För lätta hål
Efterklok kan man vara. Jag skulle nog inlett hela serien att förklara hur jag tänker, efter att jag presenterat idén. Vad menar jag när jag skriver lätt hål, svårt hål, dåligt hål osv? För det kan lätt missförstås. Innebär ett lätt hål ett hål man alltid gör birdie på? Nej, inte nödvändigtvis. Det finns flera typer av för enkla hål, jag ska se om jag kan reda ut det lite.
”Det här är ett hål man bara kan misslyckas på...”
Det hörde jag Markus Källström säga om ett hål på en bana i Stockholm för ganska många år sen. Klagomålet var väl egentligen att det fanns för många sådana på banan för att det skulle vara en riktigt bra tävlingsbana. Vad betyder det egentligen? Jag har funderat länge på det, och kommit fram till följande. När svårigheten att göra birdie är för låg. En måste-birdie. Då känns en birdie som ett uppdrag utfört, men inget som kittlar till, och ett par som ett misslyckande. Dessa hål har en plats på banan, och de behöver inte alls vara dåliga hål. För en annan målgrupp kan de vara utmärkta hål. Men man bör inte ha för många av dom. Det blir lätt ganska trist. Man kan göra kortare och enklare hål som även utmanar den bättre spelaren också, även om det är lite lurigare. Och om jag missförstod, så är det mitt fel och jag ber om ursäkt.
Det korkade hålet
Det här kan vara så att risk and reward på hålet är felavvägt. Risken att gå för birdien är för liten jämfört med alternativen. Eller tvärtom. Det kan vara så att man kan lura hålet genom att kasta över hindren istället. Eller runt. Eller hitta en hemmalucka? Eller så är hindren på hålet bara hinder för de som kastar kortare, så att en som kastar längre kan göra det helt utan betänkligheter.
Det hjärndöda hålet
Eller helt enkelt att det bara finns ett kast med en disc för dig här, som alltid är det bästa alternativet, oavsett förhållanden. Man behöver aldrig ta ett beslut, det är bara att hysta iväg plasten.
Det finns inga hinder
Oftast är det det här jag menar, när jag säger att ett hål är för lätt. Ett kast på 60 meter i en bred lucka utan några egentliga hinder på vägen eller vid korgen faller under den kategorin, till exempel. Återigen kan detta vara ett bra hål för en annan målgrupp. Men för Open-klassen är det inte det.
Ett för enkelt hål är ett hål som inte utmanar spelaren. Det känns som en transportsträcka från tee. Ett hål man bara kan misslyckas på, inte lyckas på. Ett hål man aldrig behöver tänka efter på innan man kastar.
Om du har byggt en bana som vänder sig mot nybörjare och amatörer, och ett proffs kommer fram och säger att den är för lätt - Grattis, då har du lyckats med din design. Om en amatör tycker den är för lätt, då kanske du ska fundera något varv. Om nybörjaren tycker den är för lätt, då behöver du nog vidta åtgärder.
Med den parentesen återgår vi till Stjärnorp. Målgruppsanpassningen är ändå ganska lyckad! Även om hål som 2, 3, 10 och 11 är lite för svåra för amatörspelaren, så är det inte många på en 18-hålsslinga. Och för nybörjaren finns birdiechanser utspridda över hela banan. Så det är också kul. Miljön är helt okej, framför allt utsikten från hål 17. Och här finns uppvärmningsyta, bra parkering och en övningskorg.
Så jag är inte i banans målgrupp. Därför är det ganska många hål jag personligen tycker inte håller måttet riktigt. Det finns ganska mycket jag själv skulle ändra på här, om jag bestämde. Typ hälften av hålen. Men jag tänker inte gå in på några detaljer här. Vill man ändra i framtiden, och vill man ha min hjälp, då kostar det pengar.
Trots allt mitt gnäll så är banan ändå ganska trevlig att spela. Det är förhållandevis enkelt och snabbspelat. Även om det är blött och jäkligt så är marken oftast bra här. Sällskapsrundor med polare. Ett seriespel. En vintertour. Men kanske inte en större ratingtävling.
Tre bra hål
Hål 7, 91 meter, par 3 Ganska tight lucka med en sedan öppen fairway fram mot en vänstersväng till korgen. Här funkar allt från en överstabil putter till en flippig fairwaydriver. Vinden ligger nästan alltid mot och från höger, vilket gör nosvinkeln på kastet väldigt känslig. Det är sällan man kommer till ett korridorhål där hyzerflippen inte alltid är det bästa valet, men här frestas man att börja tänka på anhyzerflex eller bara försöka kasta helt rakt. Det är klurigare än man kan tro. En tänkande spelares hål, och ett riktigt fint par 3.
Hål 14, 96 meter, par 3 Korgen står väldigt fint där nere på berget, men det är väldigt tuff ruff på sidorna av fairway. Går du för putten eller inte? Sätter man linjen är det ett riktigt fint kast, gör du det inte är det scramble-dags. Även här får man känna sig för om det ens är rimligt att försöka rädda paret, eller om man ska spela smart för en lätt bogey. Ett riktigt bra par 3. Men flytta teeskylten för f-n, jag vet inte hur många gånger jag har fått den i röven när jag ska ta min ansats.
Hål 15, 85 meter, par 3 En anhyzer. Men med krav! Jag har kommit fram till att det bästa kastet är en tvingad anhyzer med en rak till överstabil disc, beroende på linjen till korgen och markens lutning. En flippad anhyzer riskerar att bli för bred och fastna i granarna till vänster, få för mycket vinkel och cut-rolla till granarna till vänster, eller överturna och fastna till höger om korgen. Svårigheten med den tvingade anhyzern är att lägga rätt vinkel, höjd och kraft. Det är mycket tillfredställande när man sätter kastet.
Tre sämre hål
Hål 8, 74 meter, par 3 Det finns en väg till korgen, men det är inte den tänkta. Jag har inte kommit närmare än 25 meter från korgen på den tänkta vägen, och för ett relativt kort par 3 är det väldigt knäppt. Det här hålet passar inte in i slingan, är ett kasst hål och borde kasseras eller ritas om rejält.
Hål 11, 92 meter, par 3 Hålet i sig är bra, med en fin högerkurva och en korg som står snyggt. Men! Det är farligt. En trädkick eller en missad vinkel på discen skickar dig ut över motionsspåret, som man har dålig koll över från tee. Då hålet innan dessutom är nästan identiskt, fast utan motionsspår, så borde man verkligen se över det här hålet. Banan saknar en längre hyzer, varför inte göra ett sådant här istället?
Hål 17, 123 meter, par 4 Ja jösses. Skrota korgplaceringen omedelbart. Sätt korgen på den fina gräsytan precis där nerförsbacken börjar istället, så har ni ett fint par 3. Utan risk att få disc i nacken bakifrån. Med mindre risk för lost disc. Med mindre risk för brutna ben i stenröset som omger hela hålet. På tee skulle jag gärna kasta direkt mot korgen, men med lite oflyt kommer jag då aldrig mer hitta min disc. Så jag fesar fram en midrange och sen ett kort litet inspel, hoppas jag hittar discen och får en trea eller 4 beroende på hur mycket flyt jag har.
Målgrupp
Nybörjare och amatörer. För den skickligare spelaren blir många av hålen för lätta och inte så roliga att spela.
Framtid
Populär bana med höga betyg på Udisc! Det som oroar mig är att det verkar stå lite stilla. Det är fortfarande ganska rought med grenar och fallna träd över fairways och lite dålig röjning sommartid. Området vid första utkastet har snyggats till under året, men annars har jag inte sett att det hänt något längs banan. Med en del förändringar finns alla möjligheter att få till något som är riktigt bra här till slut, även för bättre spelare. Man har ändå börjat tänka separata tee's på en del hål, fullföljer man den tanken och bygger fler PRO-tee's så finns här bra framtidsmöjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar