Kapitel 6: Sista delen

Vi är framme vid sista delen, och jag tänkte att det är dags att lyfta blicken en smula. Vad är sportens framtid? Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf? Hur hårt ska du kasta?

Som jag skrev i början så blir banorna längre, paret högre och motståndet tuffare. Så vad är sportens framtid? Det jag med säkerhet kan säga är att vi kommer att få spela fler par 4. Det jag inte kan säga med säkerhet är att det blir bra hål. Men framtiden stavas par 4, både bra och dåliga sådana. Jag menar inte att alla nya banor ska vara utformade som golfbanor, med i snitt 10 par 4-hål av 18. Men tävlingsbanorna blir längre. Man kan inte gå runt i Slottsskogen och förbereda sig för European Masters, lika lite som man bör ta med en nybörjare till Onsala i förhoppningen att de ska fastna för sporten. Vi behöver enklare banor för att locka in folk i sporten. Vi behöver större utmaningar på tävlingar för att kora den bästa spelaren och för att växa som discgolfare. Vi kan ha båda sortens banor. Korta, enklare banor ställer inte särskilt höga krav på design. Det är när hålen blir längre och tuffare som vi måste tänka till extra noga. För den intresserade finns här en liten guide till bandesign. Man får givetvis skala ner det hela en smula, men grundprinciperna håller även för vår sport. 

golfbanedesign.pdf

I golf designas banorna av utbildade och välrenommerade arkitekter. I discgolf är det inte fallet särskilt ofta. Det gör att jag ganska ofta kliar mig i huvudet på banorna och undrar ”hur tänkte de här”? Det gör att man får anpassa sin spelstrategi efter vad som bjuds. Med det sagt; nej, jag är inte utbildad bandesigner, så ta det jag skriver med en nypa salt. Och med det sagt; jag gjorde mina första banskisser som 12-åring och har sedan dess varit intresserad av ämnet. Som bollgolfare i 20 år har jag spelat förfärligt många olika par 4. Så ta det inte med en alltför stor nypa salt. ;)

Som jag varit inne på förut handlar spelstrategi om att placera sig så bra som möjligt för sitt nästa kast. Var bästa läget är, ja det är individuellt för spelarna på ett väldesignat hål, men det kan vara väldigt stängt på ett sämre designat hål. Så se efter när du spelar in hålet. Vart är det rimligt för dig att placera ditt utkast? Finns det alternativ?

Ett dåligt par 4

Som ung bollgolfare undrade jag länge över tjusningen i sporten för de som slog en tredjedel så långt som jag. Jag drivade 250 meter, hur sjutton kan nån som drivar under 100 meter få någon behållning av sporten? Svaret är bandesign. När en som slår (kastar) kort har en möjlighet att spela hålet efter sin förmåga och på sitt eget sätt så spelar det inte så stor roll att hålet är långt. Jag hoppas att hugade banläggare gör sig besväret att sätta sig in i bra bandesign. Det gör sporten roligare för alla. Jag vill inte gärna ta upp dåliga exempel, så jag gör inte det. Men som jag ser det; om det inte finns något alternativ än att lägga sig på exakt rätt ställe för att göra sitt inspel så är hålet för det mesta inte bra. Det kan vara en utmaning för tävlingsgolfaren, men det passar inte alla. Om man som banläggare har besvarat frågan ”hur ska jag attackera det här hålet” tycker jag att man har misslyckats att göra ett bra par 4. Vi har massor av andra såna hål, de kallas par 3. Ge istället discgolfare av alla de slag möjligheten att själva besvara frågan och spela hålet på sitt sätt, efter sin kapacitet och efter sin egen strategi. Så, det var kort om dåliga par 4.

Ett bra par 4

Hål 25 på Järva Discgolf Park. Om man talar ban- och håldesign, så borde det vara obligatoriskt för alla banläggare i Sydsverige att lägga in ett besök här innan man själv börjar rita på sin bana. De i Nordsverige åker med fördel till Skellefteå.

29:30 in i filmen.

Hål 25 kan spelas på precis vilket sätt du vill. Ett tecken på bra design. För att göra birdie kastar du som högerhänt backhandkastare en anhyzerbåge på 110-130 meter. Därefter ett inspel på 60-90 meter, anhyzer eller forehand, beroende på var du ligger och vilken korgplacering som körs. Det är så man gör birdie. Det finns risker på både utkast och inspel här, och det kräver riktigt bra kast för att lyckas. På filmen så gör Paul och Cale bra utkast. Nate missar vinkeln och Will kastar för långt. Det är alltså små marginaler här, även för världseliten. Som ni ser så lyckas både Cale och Paul göra sina birdies, tack vare två riktigt högklassiga kast var. Nate och Will får båda jobba en hel del för sina par. Man ligger riktigt brunt här om man inte sätter bågen på utkastet.

Det fina är att du inte behöver spela hålet så. Ett par kan räcka långt. Du kan som sagt spela hålet hur du vill, men om du vill ha en 4 så är det ganska enkelt. Ett rakt utkast på 80-90 meter, det finns stora marginaler här. Därifrån ett rakt kast eller ett hyzerkast på 70 meter. Även här har du goda marginaler. Därifrån har ett du ett inspel på 20-40 meter och en putt i. Busenkelt.

Min poäng är att man inte ska stirra sig blind på vad proffsen gör. Visserligen tappar du ett kast på halva världseliten om du inte gör birdie, men man sätter upp ganska höga krav på sig själv om man vill hänga med dem. Du delar resultat med Will Schusterick och Nate Doss. Det är fan inte illa! Hur ska du attackera hålet? Det är helt upp till dig!

Hur hårt ska du kasta?

Hur hårt ska du kasta? Det är nästan en filosofisk fråga. Push it to the limit? Onsalakillarna kastar så tapeterna lossnar från väggarna i skolan vid andra utkastet. Det är så lätt att förföras. Och självklart har du en stor fördel om du kan driva 150 meter. Inte bara det, du kan alltid ta en trögare disc än dina motståndare och på så sätt minska chansen att den ska tokflippa eller skippa iväg från målet. Ju hårdare du kan kasta, desto mer kan du trolla med linjer. Man växer som spelare i en match när man har en midrange i näven på tee och du ser din motståndare ta fram en långdistansdriver. Fördel mig, liksom. Det är en fördel att kasta långt. Alla är dock inte skapta lika, både i kropp och knopp. Låt strategin avgöra vilken disc du kastar och hur hårt du kastar den.

Det finns ett underbart exempel från golfens värld. En duktig amatörgolfare från USA fick äran att spela i samma grupp som legenden Jack Nicklaus på en Pro-Am. På ett korthål noterade golfaren att han slog en järn-åtta till green, medan Jack slog en järn-sjua. Han kunde inte hålla sig, utan sade det till Jack. Jacks svar var lika förnedrande som talande. Han tog upp sin järn-åtta ur bagen och slog upp en boll till på green. Sen tog han en järn-nia och gjorde samma sak. Han upprepade detta tills bagen var tom på klubbor.

Om Onsalakillarna kastar långt så är förhållandet det motsatta i Slottsskogen. Killarna och tjejerna som lirar här är dock extremt giftiga på närspel och puttning. Som jag ser det så behövs lite av båda för att bli en komplett discgolfare. Du kan inte bli bäst i Sverige eller ens ditt distrikt om du inte har både en bra drive och en bra putt. Den som är i tagen att bygga bana tycker jag bör ha det i åtanke. 

Det är en tuff balansgång, jag vet, så var flexibel. Var beredd på att ändra om det inte blir bra från allra första början. Rom byggdes inte på en dag och allt det där, du vet. :)

Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf?

Förhoppningsvis blir det allt mer viktigt. Strategi tillför en ny dimension till vår älskade sport! Jag vill avsluta allt med en länk till näst sista hålet på Skien Open 2010. Händelsen utspelar sig drygt 5 minuter in i filmen. En tävling som allas vår Dan plockade hem, i tufft motstånd. Jag vet att Espen inte hade så mycket att spela för här, det spelade nog mindre roll för honom om han kom trea eller fyra. Men det som händer är ändå inte roligt. Jag har själv gjort sådana här saker. Ena gången slutade det på 12 kast på storasyster i Haninge, högsta resultatet jag någonsin gjort på ett hål under tävling. Andra gången gjorde jag 9 på sista hålet i Linköping. 6 av de kasten var puttar. Jag lovar, det är inte roligt att stå där och veta om att du kastar bort en hel tävling på ett hål. Det sitter i länge efteråt. Det är svårt att hålla ihop det när hjärnan kokar. Men om du har en strategi, och håller dig till den, så kan du själv undvika att råka ut för sånt här:

Jag tror att jag stannar där. Förhoppningsvis ger den här artikelserien nåt tips till dig som läsare, jag kan säga att för mig som författare så har den gjort att jag fått lite mer ordning på en massa lösa tankar om strategier som har rumlat runt inne i hjärnan. Det gör att jag bättre kan fokusera på min uppgift på banan i år; att utföra mitt kast så bra att jag ger mig själv enklast möjliga nästa kast. Så ut på banorna och övningsfälten! Träna, tänk, testa och analysera. Glöm inte att ha roligt. Om det skulle visa sig att nåt av det jag raljerat om har gett något positivt resultat, så säg gärna till. Jag kan försäkra er om att jag skulle bli mycket glad över att höra det. :)

Vi syns på banorna!

Martin Rasch

*Efterord. Jag vill hävda att jag hade rätt i att framtiden stavas par 4. På de 7 år som gått sedan jag skrev den här artikelserien har sporten vuxit väldigt mycket, banorna har blivit fler och längre. Jag har spelat många nya banor, där jag ofta fått klia mig i huvudet och utbrustit "hur fan tänkte de här?". Så återigen, bandesigners där ute, gör er besväret att läsa på och studera innan ni sätter spaden i marken. :)

Kapitel 5: När man hamnar i trubbel

Det gör man alltid, särskilt på tävlingar, av någon märklig anledning. Hur du löser problemen är upp till dig, använd de styrkor du besitter som spelare. Det finns några saker jag alltid försöker tänka på när jag ligger brunt till.

1: Kan jag komma till korgen, eller till en sänkbar putt?

Om jag inte kan det, då ser jag mig om efter ett så lätt kast som möjligt till ett fördelaktigt läge för nästa kast. Nu är det onödigt att ta risker. Jag har gjort det själv, och jag ser framförallt många andra som råchansar från dåliga lägen, nästan alltid med dåliga resultat. Låt inte ett dåligt kast eller en oturlig studs leda till fler dåliga kast och beslut. Om jag har 50 meter till korgen men inte kan komma dit, spelar det nån roll om mitt räddningskast placerar mig 25 eller 35 meter ifrån korgen? Egentligen inte, jag tar mig till korgen från båda de lägena. Om det är riskfyllt att ta sig till 25 meter från korgen, välj hellre 35 meter och riskfritt. Men om jag tror att jag kan komma nära korgen från mitt läge, då använder jag mig av listan nedan.

A: Vad har jag för möjligheter? Ofta är det första alternativet man ser det bästa, eftersom man har mest förtroende för det. Men leta luckor för olika kast. Ibland hittar man något som utklassar det först påkomna alternativet.

B: Ta bort det första hindret ur spel. Om du ska chansa, se till att du åtminstone inte fastnar direkt och får göra om kastet. Om jag får välja mellan att träffa en mycket svår lucka tidigt för att sen ha mycket yta att jobba med, mot en lätt lucka först som sedan smalnar av, då väljer jag alternativ två.

C: Snåla inte med discvalet. Det är precision som gäller, ju mindre du behöver ta i desto bättre.

D: Commit!

Jo, du har visst nånting

Ibland hör man någon utbrista ”jag har f-n ingenting här!”. Om man inte har någonting, då har man antingen en dålig fantasi, annars har man inte tittat sig omkring så noga. Visserligen finns det några ställen där man inte har någonting. Ninjabusken på hål 6 i Onsala. Törnesnåret på hål 9 i Hästhagen, Örebro. Jordgetingboet på hål 13 i Linköping. Det finns säkert fler, men jag kan inte komma på något på rak arm. För även om det vid första anblick ser hopplöst ut, brukar det alltid finnas något. En tumme över allt? Luta dig ut och kör en forehand? Om du inte ser nåt, sätt dig på knä och titta igen. En knästående forehandroller kan vara sista utvägen ibland.

Idiotgolf

Har du spelat idiotgolf? Du mot en polare, eller du mot dig själv om du råkar vara ensam på banan. Leta efter de värsta lägena du kan tänka dig, testa några olika kast från varje läge. Du får ett poäng för varje gång du lyckas att rädda dig ur skiten, dvs. ett kast ur skitläget och en putt i korgen därifrån. Först till 10 poäng vinner. Bäst är det här att göra med nån kompis, man är oftast mer uppfinningsrik när man är två. Hitta på kast, testa, träna, testa något nytt. Gärna med någon duktig lirare. Jag hade förmånen att kasta en del med Henrik Wahlman som nybakad discgolfare. En expert på att inte alltid välja det mest uppenbara kastet, och en skön snubbe. Det finns andra disctrollare runtom i Sverige, hitta en sådan och ställ er på ett skitläge och testa kast. Det ger resultat.

Att göra något bra

På min senaste ratingtävling lyckades jag med just en sådan grej. Jag ledde med tre inför andra rundan, men tappade två direkt på första hålet. En tung start kändes ännu tyngre när jag satte mig rejält i klistret på hål tre. Ett ogenomtänkt utkast studsade på ett träd och mitt in i värsta busken på hela banan. Men tack vare en tomahawk som slog runt lagom och gled på mage fram mot korgen kunde jag rädda mitt par. En sådant kast kan vända känslan. Nu har du gjort nåt riktigt bra! Jag tog mig samman och drog i fyra raka birdies för att sedan vinna tävlingen.

Mer än att kunna vända en känsla så är det viktigt att ha de här räddningskasten med sig. Om du vet med dig att du kan lösa de flesta skitlägena du kan tänkas hamna i, avdramatiserar du det hela en smula. Man är inte lika nervös för att hamna i skiten. Det börjar bli lättare att fokusera på vad du ska göra istället för att se faror överallt. Ett ”jag får inte...” kanske kan ersättas med ett ”nu ska jag...”.

Här i klippet nedan visar Mike Randolph lite olika tekniker för att ta sig ur problem. Min enda invändning är att det är lättare att göra en cut roller med en överstabil disc. En understabil disc som Stratusen han förevisar har en tendens att vika över och lägga sig på mage, och om det händer ligger man oftast väldigt långt från korgen. För egen del så tar jag nästan alltid en Firebird för cut rollers.

Nästa kapitel är det sista kapitlet, där jag knyter ihop säcken. ;)

Kapitel 4: Förberedelser före kast och tävling

Före-kastet-rutin

En underskattad sak att jobba med, helt klart! Även här är bollgolfarna långt före oss. Det är sällan man ser ett proffs hasta iväg ett slag. Antalet waggles med klubban, antalet gånger spelaren tittar upp mot målet är konstanta och en del av en rutin som vaggar in dig i säkerhet och förbereder dig för ditt slag. Nackdelen med det här är att det tar en j-la tid. Det är tid vi inte har i discgolf. Vi ska kasta inom 30 sekunder från att det är vår tur, vi har kommit fram till vår disc och det inte finns hinder för vårt kast. Den som inte håller sig inom den tidsrymden ska varnas och så småningom pliktas för det. Det står i reglerna och är en del av spelet, så det är bara att köpa. Detta gör att man alltid ska börja förbereda sig inför sitt kast innan de 30 sekunderna börjar. Kolla linjer, känn på vinden, planera discval, ta fram discen (se bara till att du inte stör någon i din grupp som koncentrerar sig för sitt kast), torka av den om det behövs etc. Om du slösar hälften av dina 30 sekunder på att göra det är du ute och cyklar. Du behöver de 30 sekunderna för att göra din rutin innan kastet, med marginal för att byta disc om något oförutsett inträffar. Vinden har vänt förr, och kommer att så göra igen. 

Hur ska en rutin se ut då? Ja, det finns skräckexempel som Geoff Bennett. Jag vet inte vad han gör, försöker starta en gräsklippare? Inte något att emulera direkt. Om du behöver, ta en provsving. Jag gillar att först sikta in mig. Därefter att visualisera kastet, från att jag släppt discen till att den stannar vid målet. Medan jag gör det skakar jag loss spänningar och slappnar av musklerna. När jag är beredd, committa och kasta. Min vanliga rutin tar 10-15 sekunder, så jag har en viss marginal att byta disc/kast/taktik inför kastet. Det finns de med kortare, fördelen med det är att de kan byta disc eller kast utan att stressa. För mig funkar det inte med kortare, jag måste känna mig redo att kasta, och jag behöver mina 10-15 sekunder för det. Om man har en längre rutin än så, ligger man risigt till eftersom man inte har tid att göra om sin rutin om man ändrar sig.

Ett par väldigt viktiga saker här: Din rutin ska inte innehålla tankar på teknik. Teknik tänker vi på övningsfältet, inte på banan. Träna med din rutin på övningsfältet. Gör samma sak inför varje kast tills det sitter i ryggmärgen. Det är en mycket viktig del för att bli en bättre discgolfare. Och om du inte tror på mig, lyssna på Annika, en av de mest framgångsrika golfarna någonsin! 

Rutiner inför tävling

Nu när du ska på tävling, har packat bagen med discar du känner förtroende för och har förberett dig på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, så vill jag ge några tips om vad man bör göra dagen innan. Först och främst bör du åka i god tid så att du har möjlighet att spela in banan. Det finns en del Do's och Don'ts här, tycker jag:

Vind

Vind är ett av mina favoritämnen. Bollgolfare är i allmänhet bättre på att läsa av vinden än discgolfare, trots att bollar påverkas mycket mindre än discar. Detta tycker jag är mycket märkligt. Om du hittar någon lokal spelare att snacka med, fråga då gärna om den normala vindriktningen. Helst innan du ger dig ut på banan. Kanske blåser det från ett ovanligt håll just idag, när du spelar in banan? Det andra du bör göra är att bestämma den generella vindriktningen för dagen. Har du pejl på den är mycket vunnet. Du kan stå på ett utkast där det är vindstilla, men om hålet öppnar upp framåt fairway så kan du ändå ha skaplig koll på hur vinden blåser därute. Visst kan man bli överraskad av oväntade kastvindar eller oförutsedda vindtunnlar, sånt bör man också vara uppmärksam på under ett inspelsvarv. Vi har nog alla varit med om att vinden har vänt från inspelsvarvet tills dess att tävlingen startar. Det försvårar givetvis, men om man förberett sig noga spelar det inte lika stor roll.

Vikten av goda förberedelser

Min uppfattning är att ju mindre man behöver tänka under ett tävlingsvarv, desto bättre. Allt fokus kan då gå till att utföra dina kast på bästa sätt. En nyckel till det är en bra strategi. En bra strategi är inte ”vilken disc ska jag kasta på det hålet”, den är mer än så. Den är ett förhållningssätt till hålet. Titta noga på avstånd på hålen när du spelar in banan. Notera OB-linjer och andra hinder. Håll koll på lokala regler. Vinden kan som bekant ändra sig. Se dig omkring när du spelar in banan. Inte bara raka linjen mot korgen, utan omgivningarna. Vad är bästa missen på ett hål? Vad är värsta? Många kastar 5 drajvar från utkastet, plockar upp discarna och lägger högst i en putt i korgen. Visserligen är inte puttning lika klurigt i discgolf som i golf, men jag tycker ändå man ska ge det lite tid här. Gå runt korgen och kika. Vilken putt vill jag helst ha här? Ska jag kasta förbi korgen, eller ligger jag bättre lite kort om? Från vilket håll ligger vinden på vid korgen? Allt för att känna sig bekväm inför morgondagen.

Ibland har man inte tid med ett riktigt bra inspelsvarv. Istället för att då stresskasta dig runt banan så kan du promenera runt den. Det tar en bråkdel av tiden och ger mer. Du stressar inte, du hinner se dig omkring bättre och du får en bättre känsla för vindarna och terrängen. Jag vet att det är svårt, särskilt om man åkt en längre sträcka och det rycker fett i kast-armen, men testa själv så får du se.

Den låsta strategin, eller den öppna?

För- och nackdelar. Ja, om du har bestämt dig innan för hur du ska attackera hålen på en bana behöver du inte tänka och tveka, det är bara att gå ut och göra det. Om vi hade varit robotar hade det varit busenkelt. Men vi är människor, och vi har bra och dåliga dagar. Jag tycker att man ska ge sig själv lite armbågsutrymme i sin spelstrategi. Du kanske har dagen när allt sitter? Låt då inte en alltför konservativ strategi begränsa dig. Kanske funkar inget idag? Spela ännu mer konservativt, försök att överleva varvet. Ibland kan det räcka med att sätta upp lägre mål på banan och lyckas med dem så att känslan återvänder. Kanske kan du hitta tillbaka till spelet några kast längre fram?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Vi spelar ju för att det är roligt, eller hur? Det kan hända att man drar iväg på en endagstävling på en bana man aldrig spelat innan. Vi gjorde en sån grej helt nyligen. Om man ändå vill sätta målet att prestera något på tävlingen, finns det några tips jag kan komma med, så att man inte står som ett blankt kort på första utkastet. Det handlar om att känna sig själv och sitt spel, tycker jag. Om man vet hur långt man kastar sina discar med olika kast i meter, har man mycket vunnet. Det är givetvis roligast att mäta longest drive, men vi har oftast inte så många kast på en bana. Däremot har vi ofta många hål mellan 60-100 meter. Om du har pejl på hur långt du kastar olika discar med olika kast inom det intervallet är du bra förberedd. Ibland utsätts vi för optiska illusioner från ett utkast. Det kan då vara mycket värt att jämföra sin känsla för hur långt hålet är med hur långt det är i meter. Jag frågar ofta om längderna på hålen, mest för att se efter om längdkänslan jag hade stämde. Om man får sin känsla bekräftad blir det genast lättare att committa för sitt kast. Om du har svårt att hitta en känsla för hur långt hålet är, kolla antalet meter och jämför med ett lika långt hål på hemmabanan.

Fråga, fråga, fråga. Finns det OB? Finns det en hemmaväg att spela hålet? Brukar folk göra tvåor här? Såna saker. Med svaren på de frågorna kan man oftast ganska enkelt bena ut sin spelstrategi på hålet. Ett generellt råd är att inte vara för aggressiv första gången man spelar en bana, särskilt på tävling. Kasta hellre lite konservativt. Finns det någon värre känsla än när man tycker att man gjort ett bra kast, för att få höra att ”nej, den ligger OB”? Det kan paja dagen för vem som helst. Notera hindren på vägen, men fokusera på din kastväg. Man kan lätt fälla sig själv om man börjar fokusera på fel saker. Man övertänker sitt kast. Här har vi en fördel mot bollgolfarna. Vi har 30 sekunder på oss. Vi har egentligen inte tid att övertänka.

Om du följer de råden och dessutom kastar bra, ska du inte behöva göra några onödiga OB-besök. Du kanske inte ger dig själv chansen att göra birdie på alla hålen, men som jag sade tidigare så är inte det nödvändigt. Känslan av att inte göra bort sig slår ofta känslan av att göra birdies blandat med bogeys.

Nedan är en hel spelfilm om att övervinna sina demoner. Den är lite seg, och för den som inte gillar golf kan den nog till och med vara en ren plåga. Jag tycker dessutom att Shia Labeouf är en kass skådis, så jag ser den inte gärna. Men ta en titt vid precis en timme och femton minuter. Det är en dramatisering av att fokusera. Hindren noteras men tas sen bort ur medvetandet. Allt fokus är på målet. Men sedan smyger sig tankarna på, här illustrerade av skuggorna som faller in på klubbhuvudet. De mentala demonerna. Fokus bryts. Slaget misslyckas. 

Nästa kapitel handlar om problematiska lägen, alltså om att ligga i skiten på ren svenska.

Kapitel 3: Typiska spelstrategier för några håltyper

Vilken disc ska jag välja?

Efter att ha läst igenom det här avsnittet, insåg jag att den här frågan bör tas upp. Det finns en ocean av modeller, vikter och plaster att välja mellan. Vad man själv kastar med tycker jag är högst personligt. Jag kör på Peter Bygdes filosofi: Kasta inte sånt du blir överraskad av. Jag brukar nästan alltid bära med mig för många discar, särskilt på tävling. Specialdiscar för speciella typer av kast. Men när jag väl står inför det kastet, blir det ganska ofta att jag fegar ur och väljer en disc jag kastar mycket med och känner förtroende för. Det är så viktigt att lita på sig själv och sin disc. Som Bygde säger, kasta inte med sånt som överraskar dig. Det är det jag har att säga om discar, egentligen. Ja, och att S-TB Teebird äger. ;)

Det öppna hålet

Om du ska spela ett helt öppet hål är det naturliga valet en hyzer. Det är kastet med störst felmarginaler. Även en halvmiss brukar stanna nära korgen. Ta en titt på Will Schusterick till exempel. Så fort han har möjlighet kastar han hyzer till korgen. Det gör alla duktiga spelare. Har du möjlighet att kasta hyzer till korgen, och det inte finns några särskilda skäl för att inte göra det, är hyzern ett självklart val. Även Lamar gillar hyzern:

Korridorhålet

På ett rakt, tight hål väljer de flesta framgångsrika spelare en hyzer-flipp. Hyzer-flippen är väldigt användbar, dels för att man inte behöver ge discen lika mycket fart för att den ska orka fram, dels för att det är det enklaste sättet att få iväg discen på någorlunda rätt linje. Det har med kaströrelsen att göra och är en aning tekniskt. Men ta gärna en titt på videor på youtube, så bör du snart märka att de flesta duktiga kastarna helst väljer att kasta någon sorts hyzer-flipp på sådana här typer av hål.

Nerförshål

Här blir vinden oftast en klart större faktor än vid plana kast eller kast uppför. Om det bara handlar om någon meters höjdskillnad kan man gott kasta som om hålet vore plant, men är det kraftigt utför måste man hålla tungan rätt i munnen. Discen tappar inte fart på samma sätt som när man kastar ett plant kast, alltså kan man vara med om att en disc oväntat flippar efter en ganska lång stund i luften.En lite stabilare disc är ett bra alternativ alltså. Men kastar man för stabilt så fejdar discen iväg tidigt och man kan inte alls dra nytta av höjdskillnaden. Är hålet mycket nerför så rekommenderar jag att du testar att kasta en midrange eller kanske till och med en putter. Då de är trögare så brukar de inte flippa oväntat, de håller linjen längre än en driver och med det fina glidet de har behöver man inte kasta så hårt. Eskilstunas hål 16 är 140 meter. Det når jag med en midrange, om det är vindstilla.

Uppförshål

Testa det här själv, om du inte tror mig. Ställ dig i en ganska brant backe och kasta discar uppför den. Vad händer? Dels beter sig discarna klart mer stabilt än vid plana kast, dels flyger drajvarna inte mycket längre än dina putters, om ens alls längre. För min del tar jag gärna en understabil putter eller midrange om jag ska rakt uppför en backe. Man förlorar inte någon längd på det, och marginalerna ökar. Hål 6 i Slottskogen är 75 meter. Här kastar jag midrange, ibland tom en fairwaydriver. Underskatta inte hur mycket längd man tappar på bara några meters höjdskillnad.

Hyzerhålet

Beroende på hur hålet svänger, så finns det olika möjligheter. Om hålet svänger kraftigt brukar jag se efter om underlaget i kröken är hårt och slätt. Om så är fallet tar jag min stabilaste bredrimmade disc och skippar till korgen. En skipp svänger alltid mycket kraftigare än en flygande disc. Om man måste flyga discen, kan det vara värt att testa en disc som inte är så överstabil. En mindre stabil disc orkar flyga längre innan den slår i backen, med rätt sorts kast kan du alltså få en understabil disc att flyga längre till vänster runt en krök än en överstabil disc. Om hålet bara svänger lagom så spelar discvalet mindre roll.

Anhyzerhålet

Se Hyzerhålet, men omvänt. :)

OB på ena sidan

I golf finns en generalregel för det här: Om du har OB på höger sida av hålet, pegga upp till höger på tee så att du spelar dig bort från OB:t. Det funkar inte så i discgolf. Så stora tee's har vi inte, att vi kan anpassa vår run up på det sättet. Jag tycker att det här är en självförtroendefråga, strategin är helt upp till dig som spelare. Välj ett kast och en disc du har förtroende för. Tro på vad du gör. Om du tvekar eller inte vågar genomföra ditt kast som planerat, då är olyckan lätt framme.

OB på båda sidorna

Eller minigolfhål, om man ska vara lite fräck. Här finns mycket att vinna om man tänker innan man kastar. Hur långt kan jag kasta och vara garanterat safe? Hur svårt är kastet därifrån? Om du garanterat kan kasta ditt utkast safe och därifrån utan alltför stora risker göra birdie eller par finns inga skäl att bita av för mycket på utkastet. Om så inte är fallet så brukar jag dundra iväg något bäst jag kan, MEN se till att min disc flyger safe så långt som möjligt. Går den OB så har jag oftast avancerat så pass långt att jag kan rädda mitt par, stannar den safe har jag en lätt birdie. Här finns istället inga skäl att spela konservativt. Allt beror på hur hålet är utformat.

Mandatoryn

De som känner mig vet att jag inte gillar mandatoryn. De är en konstgjord svårighet som oftast kan undvikas med bra banläggning. I vissa fall finns dock inga alternativ. Så hur spelar man ett mandatory-hål? Gärna av typen mandatory-port? Fråga nån som vet istället, jag är sämst i västsverige på det. :P

Den långa driven

Finns inga hinder, gräset är kortklippt och det inte blåser nämnvärt kommer man längst med en roller. Näst längst med en bredrimmad understabil sak. Men ofta är det inte bara längden som är faktorn, utan var man ska placera sig för nästa kast. Om hålet är 170 meter, och du maxdrajvar 140 som jag ungefär, är det värt att ta risken att maxa? Säg att hålet är 140 och du maxdrajvar 110? Hur ofta sätter man ett 30-meterskast? Vad tjänar du på att maxa? Om man tar en driver man litar på och gör ett mer kontrollerat kast vinner man en oftast på det. Du missar inte lika mycket i sidled. Du kanske får ett 10 meter längre inspel, men spelar det så stor roll? Visst är det trevligt att ha ett så kort inspel som möjligt, men läs avsnittet under så kanske du förstår bättre vad jag menar.

Komfortzonen

Det finns något som kallas komfortzonen även när det gäller puttning. Inom den här zonen sätter du puttarna, oavsett situation. Ju större komfortzon du har, desto enklare blir det att spela discgolf. Jag känner mig stensäker inom 5 meter. Det är inte mycket, jag vet, men jag missar i stort sett aldrig en putt inom 5 meter. Ser jag discen ligga inom 5 meter från korgen är jag lugn. Det är min komfortzon. Det innebär att jag inte behöver parkera mitt kast för att känna mig säker, jag har en liten marginal. Med den känslan tar man bort lite press på sig själv. Arean för att parkera en korg är ungefär 3,14 m², det är inte stort. Men om man har en komfortzon på fem meter, då är man egentligen parkerad om man ligger på ett område som är 78 m², cirkulärt utspritt runt korgen. Det är lika mycket yta som en stor tvårumslägenhet. Ganska mycket plats faktiskt. En hel ocean av yta att landa på. Inte konstigt att jag tycker att det är busenkelt med inspel, kanske? Det spelar ingen större roll om jag har ett inspel från 30 eller 50 meter, bara jag kan träffa den där lägenheten runt korgen är jag hemma. :)

Nästa avsnitt handlar om att förbereda sig.

Spelstrategi Kapitel 2: Grundläggande strategier

Par 3

På hål som är nåbara på ett kast är det egentligen en no brainer. Jag brukar försöka få discen så nära korgen som möjligt, inte i. Om man satsar på att sätta discen i korgen så får man en rejäl returputt om man missar, vilket statistiskt sett är högst troligt. Försöker du istället att få discen nära korgen är sannolikheten stor att du får en kort putt om du lyckas med ditt kast. 

Tänk igenom hålet 

Säg då att du ska spela ett hål som du inte kan nå med ett kast. Tänk igenom hålet du ska spela i huvudet. Många vill börja vid korgen och sedan tänka sig tillbaka till utkastet, och jag säger inte att det är fel, men för mig känns det som att gå händelserna i förväg. Börja istället med utkastet. Vad är ett rimligt mål med ditt kast? Vad känner du att du klarar av? Strunta i hur världseliten skulle spelat hålet, tänk istället efter vilket inspel du vill göra och hur du ska ta dig dit. Spela sedan hålet ett kast i taget, gå inte händelserna i förväg. 

Riskbedömning 

Det här är kanske lite av en floskel, men jag tycker ändå att den är valid: Spela på dina styrkor, undvik dina svagheter. Du behöver inte göra birdie på alla hål för att lyckas, så ta inte dumma risker med kast som du känner dig obekväm inför. Står du inför en anhyzer på 100 meter med motvind och OB i spel, kanske är det smartare att kasta 80 meter safe och ta ditt par? Gör ditt par, men träna sedan kastet som krävdes efteråt på övningsfältet. Man vinner inte en tävling på ett hål, däremot kan man förlora en tävling på att gå för kast man inte är bekväm med i onödan. 

Vilket kast ska du välja? 

På vilket sätt ska du komma till målet? Vilket kast passar bäst, vilket är du mest bekväm med? Alla är vi olika och alla har vi olika strategier. Jag gillar att övertyga mig själv om att jag gjort det bästa kast- och discvalet innan jag utför mitt kast. Nu är det upp till mig att prestera. Vi kan ta Dan som ett motexempel. Han kastar den disc han känner sig mest bekväm med och spelar hålet på det sätt som faller honom in för stunden. Dan kan välja en Roadrunner på ett kort hyzer-hål, bara för att han vill göra just det kastet. Det är två olika sätt att se på saken, och det ena är inte sämre än det andra. Allt handlar om hur du fungerar som person och discgolfare. Vad är du bekväm med? 

Hur siktar du? 

Här kan jag smyga in en tankeställare: När du förbereder ditt kast, hur siktar du? Siktar du åt det hållet du ska, eller siktar du på den lilla stenen en meter till vänster om korgen? Anledningen att jag frågar är att det kan vara värt att testa olika saker. En del fungerar bättre om de ställer in siktet exakt, på stolproten eller på exakt den där länken i kedjan när du ska putta. Jag för egen del vill inte sikta lika exakt, utan jagar istället den där goa känslan man kan få inför ett kast. Ni vet den här ”ah, jag kommer parka det här”. Då funkar det inte att sikta så noga, det bryter flowet. Om du inte testat den ena av varianterna, gör gärna det. Kanske funkar det bättre för dig? 

Komfortzonen 

Poängen är att hålla sig inom sin egen komfortzon så långt som möjligt. Att inte gå för kasten man vet med sig att man klarar endast två gånger av fem. Att inte ta onödiga risker, men samtidigt inte bli för passiv. Om man börjar spela utanför sin komfortzon är man farligt ute. Resultaten blir oftast dåligt utförda kast eftersom man inte tror på sig själv i kastögonblicket. Jag ser det varje varv jag spelar, både hos mig själv och hos mina medspelare. Jag är mest bekväm med att kasta backhand, därför är det mitt naturliga val. Det ska finnas särskilda skäl för att jag ska ta till en forehand från tee. Discgolf är en sport som handlar om självförtroende, självförtroende och åter självförtroende. Om du inte tror på det du ska göra, då är chanserna att lyckas inte särskilt stora. Om du däremot har övertygat dig själv om att du gjort ett klokt beslut, och att du har förmågan att lyckas med kastet, då finns det goda möjligheter att göra det. Commit, heter det på engelska. Det är egentligen ett bättre ord än något svenskt, då det är bestämt, kort och precist. 

Att utöka sin komfortzon 

Nu lämnar vi tillfälligt spelstrategin, men jag kände att jag ändå ville få med biten om hur man utökar sin komfortzon. Man kan ju inte bara stå och stampa utan att utvecklas, eller hur? Som jag ser det utökar man sin komfortzon stegvis: 

Det första steget är att se en sak utföras. Om du är som jag så börjar du då fundera. Hur gick det där till? Hur kan jag göra för att klara av det? Det här behöver inte vara ett helt nytt kast, det kan vara att man spelar med någon som puttar fantastiskt bra. Bättre än vad man trodde var möjligt. Så var det för mig när jag flyttade ner till Göteborg och hamnade i samma grupp med lirare som Dan och Berglund. Efter rundan vet man att det är möjligt. Hur kan jag göra det där själv? Spela med och mot bättre spelare. Det här är enligt mig livsviktigt för att utvecklas som spelare. Då ökar man sina horisonter om vad som är möjligt att göra med en disc. 

 Andra steget är att träna, träna och träna. Det finns inga genvägar. Försök dig inte på kast du inte ens testat på träningsfältet i skarpt läge. Det är ingen bra idé. Nöt in kastet när du tränar, testa det på bana. När du är skapligt komfortabel med det kan det vara dags på tävling, men inte innan dess. 

Tredje steget, och givetvis svårast, är att införliva kastet i sin egen komfortzon. Det tar tid, men är värt mödan. För vet man att man har klarat det förut, då är det genast lättare att lyckas med det just nu. Jag skulle vilja påstå att jag blivit en bättre puttare bara genom att spela med några av Sveriges bästa puttare. Det är svårt att ”Committa” om man inte tror på sin egen förmåga att klara kastet. 

Återigen kan vi ta Paul McBeth som ett gott exempel här. Det är första putten under sista varvet på Memorial 2012 jag pratar om. Paul leder tävlingen men skaffar sig en riktig death putt direkt. Själv hade jag inte ens tänkt tanken att gå för den, om det inte var i situationen vinna eller försvinna. Men Paul har självförtroendet att committa på den putten. Se putten själva och hör vad han har att säga om det. Nästa kapitel handlar om typiska spelstrategier för olika typer av hål.

*Edit. Det kan vi inte, videon finns inte kvar. Poängen är ändå lite förlorad, då den putten (12 meter rakt mot vattnet) inte läggs upp idag. Alla går för allt i toppen. Om det inte blåser. Vissa klarar pressen, andra inte. Världstoppen sätter nästan allt inom cirkel 1 och ännu fler från precis utanför cirkeln. För lätt? Så, jag slänger in den här istället. Det spelar ingen roll hur det ser ut, bara du sätter putten.

Spelstrategi i discgolf Kapitel 1

Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf? 

Ärligt talat finns det många viktigare saker i discgolf för att att bli duktig än spelstrategi. Träna kast, träna puttar, lär känna dina discar, tävla regelbundet, var i bra form fysiskt och psykiskt; listan kan göras lång. Men när snön ligger på marken, regnet smattrar mot rutorna och träningsmotivationen har gått och gömt sig, varför inte passa på att tänka lite strategi? 

Så, hur viktigt är det med strategi i discgolf? Det är en relevant fråga, så här inledningsvis. Det beror sig på, tycker jag. Kastar man i Slottskogen, mest för att det är kul, så blir svaret att strategi är relativt oviktigt. När man når alla hål på ett kast så spelar strategin mindre roll. Det är bara att leverera, liksom. Man riskerar oftast inte heller så mycket med att försöka göra just det. Men om man tävlar? Tävlingsbanorna blir längre och tuffare, konkurrensen hårdare. Det är inte många tävlingsbanor som har par under 60 nu, och längre och tuffare kommer de att bli, det kan jag garantera. Det gör att man kan likna sporten mer och mer vid storebror golf. På en golfbana är par runt 72 och oftast är det bara 4 hål av 18 som man kan nå på ett slag. Det innebär att på 14 av hålen är målet med ditt slag inte att parkera hålet, utan att skaffa dig ett bra läge för ditt nästa slag. Det gör att spelstrategin blir väldigt viktig. Åt samma håll drar discgolfen. Det leder oss in på ämnet varför jag skriver den här texten och vad som gör mig till rätt man för jobbet. Jag heter Martin Rasch och har kastat plast sedan tidigt 2009. Vad viktigare är, när det gäller spelstrategi, är att jag spelade golf mellan år 1989-2008. Jag var ganska duktig, handikapp 3 som lägst, vilket enligt slopesystemet innebar att jag spelade på handikapp 1 på hemmabanan. Det gör mig till en ganska lämplig kandidat att ta upp ämnet, tycker jag. :) 

Jag har alltid varit bättre på att spela matchspel och parspel, vilket gör att jag haft större framgång i de spelformerna än i singeltävlingar. När allt annat är lika i teknik, så säger logiken att det finns nåt mentalt med i görningen där, eller hur? Det fick mig att börja tänka strategier. Nedan och vidare är vad jag tänkt på, vad jag kommit fram till och vad jag tagit med mig. Tyvärr är jag fortfarande sämre i singelspel, men jag närmar mig, sakta men säkert. Och emellanåt, när bitarna faller på plats, så spelar spelformen inte längre någon roll. Allt har att göra med hur man tänker golf. Och i det är spelstrategin en stor pusselbit. 

Vad är spelstrategi? 

Det finns massor att skriva om i ämnet, och risken är att det blir tillkrånglat och invecklat. Det är ju inte en text om en ny disc, något som är relativt enkelt att författa. Strategi handlar om så mycket mer än discval. Det är nästan ett helt annat förhållningssätt till discgolf, än om man jämför med ett sällskapsvarv i Slottskogen en vardagseftermiddag. Jag kan givetvis inte få med allt som kan sägas i ämnet, jag kan inte heller erbjuda några snabba tips till att förbättra ditt spel. Det jag kan garantera, om du inte tänkt strategi tidigare, är en lite djupare förståelse för hur duktiga spelare tänker för att prestera i discgolf. Sen är det upp till dig att omsätta tankarna till något praktiskt som fungerar för dig. Eller skaka på huvudet och fortsätta som tidigare. Valet är ditt. 

Så vad är bra spelstrategi enligt mig? En bra strategi innebär att man gör nästa kast så enkelt som möjligt för sig själv. Det gör man genom att väga för- och nackdelar mot varandra när man bestämmer sig för vilket kast man ska utföra. Man väger risker mot belöning. Är belöningen värd risken med kastet? Finns det andra alternativ som innebär större eller mindre risker, vilka är belöningarna för dem? Hur stort förtroende har jag för att lyckas med min strategi? Är jag övertygad om att jag klarar av att utföra kastet jag bestämt mig för att göra?De flesta av de här besluten är jag fullt övertygad om att alla av oss gör, mer eller mindre medvetet, mer eller mindre snabbt. Duktiga spelare gör låga resultat på tävlingarna delvis genom att ha en bra strategi, genom att följa sin strategi och genom att ha självförtroendet att lyckas med sin strategi. 

Jag skulle vilja avsluta första delen här, med ett klipp från Copenhagen Open. Paul McBeth är just nu världens bästa discgolfare, enligt mig och många fler. Han är dock inte prickfri. Ca. 11 minuter in i klippet bränner han en kort putt. Det kan hända den bäste, bevisligen. Poängen är vad som sker på nästa hål: Paul brukar ha ett bra tempo i sina kast, men på utkastet syns det att han vill för mycket. Så här hårt brukar han inte kasta sina forehands. Det är, enligt mig, kanske ett av de absolut sämst genomförda kasten han gör på den här rundan. På andra kastet tar han återigen i alldeles för mycket och träffar ett tidigt träd. En onödig chansning. Ett dåligt kast leder här till ännu ett. Han får ett dåligt läge för sitt tredje kast och försöker sig återigen på ett mycket svårt kast som inte går vägen. Det här är väldigt atypiskt för McBeth, som brukar vara lugnet personifierad på banan. Men puttmissen leder till att han bryter sitt mönster, inte följer sin strategi, hamnar utanför sin komfortzon och spelar hålet på ett dåligt sätt. Jag tycker att filmen är goda bevis på att det lönar sig att ha en bra strategi och att försöka följa den. Filmerna från Köpenhamn är också ett lysande exempel på bra strategi. Den vänsterhänte Devan har stor fördel på många av hålen, genom sin spelstrategi lyckas han dra nytta av den fördelen. Till så pass stor del att han så när slår världens just nu bäste discgolfare. 

Nästa kapitel handlar om grundläggande strategier.

Årsbästalistan 2020, del 4.

spotify:playlist:59SrsBEvxb4nkHnNhtt3w0

https://open.spotify.com/playlist/59SrsBEvxb4nkHnNhtt3w0?si=EE5T6gvUTB6JRcozRXoyuw

https://open.spotify.com/playlist/59SrsBEvxb4nkHnNhtt3w0?si=ty20wwB6SEWw1jyv7yDK1Q

Jag tror inte att jag kommer närmare sanningen än så här. Bättre att sluta stånga huvudet, och acceptera fakta. När jag kikar igenom min årsbästalista på Spotify är den proppfull av grymma låtar. När jag ser till skivorna i deras helhet så är det ingen som känns helt gjuten. Inte ens min överlägsna vinnare är en perfekt tia. Ett par av låtarna når inte riktigt upp till toppen. Så min årsbästalista blir lite märklig. Indelad i tre fält. En ganska solklar topp fem. Ett par eftersläntrare som nästan når in, men inte riktigt. Och ett gäng skivor som alla aspirerar på tionde platsen, men som av många olika anledningar inte når dit. Vi börjar där, alltså en delad tionde plats till The Pineapple thief, The project hate MCMXCIX, Cadaver, Audn, Mörk Gryning, Necrophobic, Anaal Nathrakh, Descend, Winterfylleth, Green Carnation och Katatonia. 

9: Dark tranquillity – Moment 

Här återfinns en av gruppens bästa låtar någonsin, The dark unbroken. Skivan är jämn i övrigt. Trots att Niklas Sundin lämnat bandet (jag hoppas innerligt för att ta upp tråden med Laethora, ett mycket mer intressant band för mig) så låter skivan väldigt mycket som Dark tranquillity. Det är väl därför den inte hamnar högre upp på listan. Materialet låter som, men når inte upp till toppar som Damage Done, Fiction eller Atoma. Den är dock klart bättre än sömnpiller som Character, We are the void och Construct. Men med så duktiga killar på gitarrerna som de nu har så hoppas jag på mer. Släpp sargen och gör något relevant, eller åtminstone lite modigt nästa gång. 

8: Gazpacho – Fireworker 

Av någon anledning återkommer jag alltid med intresse när bandet gör något nytt. Sedan jag upptäckte dem med 2007 års Night så har de släppt mycket musik. Bäst är 2009 års Tick Tock, och till den nivån når verkligen inte årets Fireworker upp. Men den är intressant nog att klämma sig in topp 10 ändå. En riktigt bra skiva, med många intressanta passager. 

7: Paradise Lost – Obsidian 

Paradise losts bästa skiva sedan 2007 års underskattade In requiem. Hade det inte varit för Nick Holmes insats vid micken hade skivan varit topp tre för mig, men det är för slätstruket, för fegt och för lågmält för att kittla mig på riktigt. 

6: Fluisteraars – Bloem 

En riktig växare, denna. Ta mig tusan om det inte är en ganska unik skiva också. Ja, jag tycker att det blir lite långtråkigt emellanåt, när drogflummigjammen blir för långa och poänglösa. Men det är så mysigt. Det känns så äkta. Här är ett band som har gjort en skiva för sig själva, vad det verkar helt utan att bry sig om konventioner. Applåder! 

5: Wayfarer – A romance with violence 

Jag gillar black metal, och jag gillar westerns. Aldrig har de två mötts, förrän nu. Jo jag vet att det finns en del amerikaner som blandar in banjos och övrigt, men Panopticon osv har aldrig tilltalat mig det minsta. Wayfarer tycker jag har hittat tillbaka till sin kärna efter den bleka och tråkiga föregångaren World’s blood. Det är fortsatt gitarrdriven mellantempoblack som serveras, men melodierna är på plats och kompositionerna finputsade. Skivan bör avnjutas i sin helhet, vilket gör den till en av få kompletta skivor som utkom 2020. Vill man plocka russinen ur kakan kan man ta låtarna på min lista, men som sagt, den bör lyssnas på som en helhet. 

4: The Ocean – Phanerozoic II: Mesozoic/Cenozoic 

Temat på topp fem är alltså att jag tycker att skivorna bör avnjutas i sin helhet, därmed inte sagt att alla delar av dem är lika vassa. The Ocean öppnar stenhårt med skivans två bästa låtar. Jurassic/Cretaceous kan vara bandets bästa låt någonsin. Tempot dras ned avsevärt på plattans mitt, för att sedan återigen stegras mot slutet. Tyvärr avslutas skivan med den alltigenom onödiga Holocene. Hade de slutat med flaggan i topp iom Pleistocene så hade skivan hamnat ännu högra upp på listan. 

3: Enslaved – Utgard 

Det här kan vara en av bandets piggaste, jämnaste och bästa skivor någonsin! Jag saknar de absoluta topparna som bandet spritt ut ganska jämnt genom karriären, men här finns knappt några sömnpiller heller, något som bandet ofta kryddat sina skivor med. Ett tips är att kolla in dokumentärserien som NRK håller på med, jag sitter klistrad framför den. Det är en öppen och ärlig avmystifiering om norska musikscenen i början av 90-talet, samtidigt som den är väldigt intressant. Ivar och Grutle är också, vad det verkar, riktigt sjyssta snubbar. Enslaved ja. Jag har alltid gillat dem. Ända sedan jag hörde Frost för första gången runt 1995. Visst har de haft perioder jag inte uppskattar, jag lyssnar aldrig på Eld, Mardraum, Vertebrae, Blodhemn, och The sleeping gods. Men alla andra skivor gillar jag. Jag lägger ju alltid in mina favoriter på min lilla ”allt som är bra-lista” på Spotify. På den finns, innan Utgard, redan 20 låtar. De borde vara ännu fler, och det kommer att läggas till minst tre från Utgard. Utgard är en av få skivor 2020 som håller måttet hela vägen igenom, tack för den! 

2: Svart Crown – Wolves among the ashes 

Årets stora nyupptäckt för mig. 2020 års skiva är deras mest kommersiellt gångbara skiva, det är här de mest uppenbara parallellerna med landsmännen visar sig. 2017 års Abreaction är klart mer svårgreppbar. Mörkare och tyngre, men egentligen lika bra om inte bättre när man väl greppat den. 2013 års Profane är mörk och atonal på riktigt. Det är så här långt tillbaka i bandets discografi jag hittills har begett mig, jag sparar lite på de första två skivorna. 

1: Black Crown initiate – Violent portraits of doomed escape 

2020 års absolut bästa skiva. Kreativ, intelligent, äventyrlig, slipad och balanserad. Aldrig har kontrasterna mellan vackert och fult varit lika uttalade. Skivan bara fortsätter att växa, ju mer tid man ger den. Nästan alla låtarna släpptes innan som singlar, så bra är kvalitén. Tillsammans bildar de årets helt ohotade etta.

Gott nytt år alla, ta hand om er!