9: Dark tranquillity – Moment
Här återfinns en av gruppens bästa låtar någonsin, The dark unbroken. Skivan är jämn i övrigt. Trots att Niklas Sundin lämnat bandet (jag hoppas innerligt för att ta upp tråden med Laethora, ett mycket mer intressant band för mig) så låter skivan väldigt mycket som Dark tranquillity. Det är väl därför den inte hamnar högre upp på listan. Materialet låter som, men når inte upp till toppar som Damage Done, Fiction eller Atoma. Den är dock klart bättre än sömnpiller som Character, We are the void och Construct. Men med så duktiga killar på gitarrerna som de nu har så hoppas jag på mer. Släpp sargen och gör något relevant, eller åtminstone lite modigt nästa gång.
8: Gazpacho – Fireworker
Av någon anledning återkommer jag alltid med intresse när bandet gör något nytt. Sedan jag upptäckte dem med 2007 års Night så har de släppt mycket musik. Bäst är 2009 års Tick Tock, och till den nivån når verkligen inte årets Fireworker upp. Men den är intressant nog att klämma sig in topp 10 ändå. En riktigt bra skiva, med många intressanta passager.
7: Paradise Lost – Obsidian
Paradise losts bästa skiva sedan 2007 års underskattade In requiem. Hade det inte varit för Nick Holmes insats vid micken hade skivan varit topp tre för mig, men det är för slätstruket, för fegt och för lågmält för att kittla mig på riktigt.
6: Fluisteraars – Bloem
En riktig växare, denna. Ta mig tusan om det inte är en ganska unik skiva också. Ja, jag tycker att det blir lite långtråkigt emellanåt, när drogflummigjammen blir för långa och poänglösa. Men det är så mysigt. Det känns så äkta. Här är ett band som har gjort en skiva för sig själva, vad det verkar helt utan att bry sig om konventioner. Applåder!
5: Wayfarer – A romance with violence
Jag gillar black metal, och jag gillar westerns. Aldrig har de två mötts, förrän nu. Jo jag vet att det finns en del amerikaner som blandar in banjos och övrigt, men Panopticon osv har aldrig tilltalat mig det minsta. Wayfarer tycker jag har hittat tillbaka till sin kärna efter den bleka och tråkiga föregångaren World’s blood. Det är fortsatt gitarrdriven mellantempoblack som serveras, men melodierna är på plats och kompositionerna finputsade. Skivan bör avnjutas i sin helhet, vilket gör den till en av få kompletta skivor som utkom 2020. Vill man plocka russinen ur kakan kan man ta låtarna på min lista, men som sagt, den bör lyssnas på som en helhet.
4: The Ocean – Phanerozoic II: Mesozoic/Cenozoic
Temat på topp fem är alltså att jag tycker att skivorna bör avnjutas i sin helhet, därmed inte sagt att alla delar av dem är lika vassa. The Ocean öppnar stenhårt med skivans två bästa låtar. Jurassic/Cretaceous kan vara bandets bästa låt någonsin. Tempot dras ned avsevärt på plattans mitt, för att sedan återigen stegras mot slutet. Tyvärr avslutas skivan med den alltigenom onödiga Holocene. Hade de slutat med flaggan i topp iom Pleistocene så hade skivan hamnat ännu högra upp på listan.
3: Enslaved – Utgard
Det här kan vara en av bandets piggaste, jämnaste och bästa skivor någonsin! Jag saknar de absoluta topparna som bandet spritt ut ganska jämnt genom karriären, men här finns knappt några sömnpiller heller, något som bandet ofta kryddat sina skivor med. Ett tips är att kolla in dokumentärserien som NRK håller på med, jag sitter klistrad framför den. Det är en öppen och ärlig avmystifiering om norska musikscenen i början av 90-talet, samtidigt som den är väldigt intressant. Ivar och Grutle är också, vad det verkar, riktigt sjyssta snubbar. Enslaved ja. Jag har alltid gillat dem. Ända sedan jag hörde Frost för första gången runt 1995. Visst har de haft perioder jag inte uppskattar, jag lyssnar aldrig på Eld, Mardraum, Vertebrae, Blodhemn, och The sleeping gods. Men alla andra skivor gillar jag. Jag lägger ju alltid in mina favoriter på min lilla ”allt som är bra-lista” på Spotify. På den finns, innan Utgard, redan 20 låtar. De borde vara ännu fler, och det kommer att läggas till minst tre från Utgard. Utgard är en av få skivor 2020 som håller måttet hela vägen igenom, tack för den!
2: Svart Crown – Wolves among the ashes
Årets stora nyupptäckt för mig. 2020 års skiva är deras mest kommersiellt gångbara skiva, det är här de mest uppenbara parallellerna med landsmännen visar sig. 2017 års Abreaction är klart mer svårgreppbar. Mörkare och tyngre, men egentligen lika bra om inte bättre när man väl greppat den. 2013 års Profane är mörk och atonal på riktigt. Det är så här långt tillbaka i bandets discografi jag hittills har begett mig, jag sparar lite på de första två skivorna.
1: Black Crown initiate – Violent portraits of doomed escape
2020 års absolut bästa skiva. Kreativ, intelligent, äventyrlig, slipad och balanserad. Aldrig har kontrasterna mellan vackert och fult varit lika uttalade. Skivan bara fortsätter att växa, ju mer tid man ger den. Nästan alla låtarna släpptes innan som singlar, så bra är kvalitén. Tillsammans bildar de årets helt ohotade etta.
Gott nytt år alla, ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar