Årsbästalistan 2017, del 8

Holland

The monolith deathcult

Man får inte glömma att ha roligt också. Några som har det är TMDC. Efter att de släppte en av världshistoriens bästa moderna dödsplattor i Trivmvirate 2008 så har de roat sig med att hitta på galenskaper. Jag förstår dom lite. Det går inte att toppa Trivmvirate, så de försöker inte ens göra det. Istället testar de sig fram och har roligt. Jag köpte på mig en lyxutgåva av Trivmvirate, och det är den roligaste skivan jag äger. På Versus 1 (tvåan är på gång) har de tonat ner lite sedan förra fullängdaren. För att vara fullängdare är den tyvärr lite fattig. Ett kul men menlöst intro. En riktigt bra låt i The furious gods som tyvärr lider av samplingssjukan. Seven months of mysticum är ännu en i raden av bearbetningar av låten 7 months of suffering, Uchronian March of the deathcults är helt umbärlig och From the Stalinic perspective är faktiskt lite tråkig. Men Die Glocke och framför allt This inhuman place makes human monsters är oumbärliga. De förevisar hur jävla bra det kan bli om man vågar bredda sin death metal.

Ulsect

Ett band jag inte har mycket koll på alls. Debutskivan kom alltså 2017 och är inte alls oäven.

Dodecahedron

Det här är ungefär samma band som Ulsect, men de är jobbigare. Det vill säga mer dissonanta och kluriga i sina låtstrukturer. Det gör att jag gillar dem sämre, men de är ändå värda att nämna då de är vassa på sitt gebit.

Årsbästalistan 2017, del 7

Polen

Ända sedan Hate släppte sin bästa platta Morphosis år 2008 har jag älskat Polen. 2009 kom Immerse infinity med Lost soul och Evangelion med Behemoth. Sånt jävla äg. Och ja just det, icke att förglömma Vaders Necropolis! Vader var första kontakten med landet, Dark age spelades flitigt på Headbangers Ball och vi satt trollbundna. Men den moderna och riktiga kärleken började alltså med Hate. Morphosis är svinbra. Efterföljande Erebos likaså. Tyvärr är 2013 års Solarflesh svintrist, men 2015 års Crusade:Zero är återigen riktigt bra. Det verkar som om Hate har blivit ett varannan-platta-band. 2017 års Tremendum är tyvärr riktigt trist att lyssna på. Det betyder antagligen att nästa platta blir bra igen. Jag lever på det hoppet. Ljusglimtar finns dock. Den här editerade versionen av Asuric being är den största:

Att en olycka kan förändra ett band är känt. Metallicas bussolycka kostade Cliff Burton livet. Decapitateds bilolycka kostade trummisen livet och gjorde att sångaren fick hoppa av bandet. Då trummisen var bror till låtskrivaren och bandpappan Vogg så är det klart att det slog hårt. Bandets första skiva efter olyckan skiljde sig markant från de tidigare plattorna. Titelspåret är en uppvisning i hård, dyster, kall och ångestfylld metal. Tillsammans med några andra spår är det det häftigaste bandet har gjort. Efter det har de lutat mer och mer åt groove metal-hållet. Det är en resa som jag inte såg fram emot, men tack vare det starka låtmaterialet så lyssnar jag mer än gärna på senaste skivan Anticult. Nu sitter medlemmarna häktade i USA för anklagelser om våldtäkt. Vad som blir av det vet jag inte i skrivande stund. Förhoppningsvis är de oskyldiga och kan fortsätta efter detta. Kanske blir det mer ångest som ska ut på nästa platta då? I den bästa av världar kanske det blir så. Vem vet? Här bjuder de i alla fall på den Sepultura-osande Earth scar. För oss som avgudade Arise så är det inte kattskit!

Vid sidan av de välkända Polska band jag räknat upp finns givetvis en uppsjö mindre kända akter. Devilish impressions får nog räknas in i den skaran. Kanske sticker de ut lite för mycket från huvudfåran för att verkligen slå igenom? Kanske håller de inte riktigt måttet? Ibland får jag känslan av att det senare är fallet. Men de vågar vara påhittiga och lite avant garde, och för det tackar jag dem och lyfter på hatten!

Årsbästalistan 2017, del 6

Grekland

Septicflesh

När en av höjdpunkterna på skivan låter lånad från min favoritfilm Alien, då är det svårt att inte spela upp sig. Då menar jag inte att det är hämtat från Jerry Goldsteins alltför gulliga och svepande soundtrack, utan när han faktiskt inser att det ska vara en skrämmande film. När hornen används. Så låter det. På låten Enemy of truth i alla fall. I övrigt är skivan som bäst när den låter otäckt. Den klassiskt skolade Christos Antoniou lyckas, för varje släpp, få till en bättre och bättre balans mellan orkestern och metallen. Min farhåga är att det till slut ska bli så sömlöst att det blir tråkigt. Men inte så länge de fortsätter att producera obehagligt mörk och bombastisk metall, det är nog ingen risk att jag tröttnar i första taget. Eftersom det här är den enda grekiska skivan jag uppmärksammat i år, så kanske jag tillåts lägga ut texten lite?

Svajig. Så kan man nog beskriva bandets karriär, utan större omsvep. Från att ha visat sitt första livstecken med den briljanta låten Return to Carthage 1994 så tyckte jag inte att de gjorde något vettigt förrän 1998. På A fallen temple är det, förutom bandets örhänge The eldest cosmonaut nyinspelningarna av 1992 års EP som smäller bäst. Konstigt. 1999 tog man ett rejält kliv mot dark wave/goth metal med Revolution DNA. Reaktionen mot detta blev den asbra Sumerian Demons från 2003. En bättre symfonisk death metal-skiva står knappt att finna. Alls. Från ljudbilden till kompositionerna är den nästan klockren. Här tände de snett, lade ner Septic Flesh och startade det genomusla Chaostar. Egentligen gjorde de det strax efter 1999, om Hatpastorn av någon anledning skulle läsa denna text får han ytterligare lite vatten på sin kvarn. Om han läser detta; jag tycker att World ov Worms med Zyklon är en riktigt bra skiva. Så. Puh! En sten har fallit från mitt bröst. Annars är det lite intressant att Matrix-viruset spred sig hela vägen till Hellas. Chaostar är i alla fall omåttligt dåliga, det lilla jag har hört. Jag vill inte utsätta mig för mer, så jag håller mig borta. Jag gissar att folk trodde att sagan om Septic flesh var all. Och kanske kan man säga att det var så. Men en ny saga påbörjades. Man skrev ihop bandnamnet till Septicflesh och släppte återkomsten Communion 2008. Sällan har en så hoppingivande nytändning skådats. Uppföljaren The great mass från 2011 var ännu bättre, och deras bästa hittills tror jag. För egen del känns 2014 års Titan och 2017 års Codex Omega som ungefär samma skiva som The great mass, men visst hör jag att bandet äntligen hittat rätt och nu enbart ägnar sig åt att finslipa sin formel.

Låten? The portrait of a headless man är en av de vassaste på skivan. Med en välgjord och häftig steam punk-video så är det bara att tacka och ta emot!

Årsbästalistan 2017, del 5

England

Anathema

Även om det här fortfarande är riktigt bra, så är skivan en besvikelse. Det var bättre för bara några år sen. Kanske börjar konceptet kännas lite uttjatat? En låt i taget är det dock fortfarande väldigt bra.

Blackfield

Blackfield får vara med här, då halva bandet är engelskt. Den halvan som räknas. Steven Wilson var med på de två första skivorna, de är följaktligen (nästan iaf) genombra. Han medverkade inte på de två nästföljande, de är följaktligen usla. Nu är han tillbaks igen, och det låter lika bra som i början. Korta och koncisa låtar utan tjafs, ja är de så här bra så har jag emellanåt inga problem med det heller tydligen!

Cradle of filth

Det här bandet förtjänar en riktig avhandling i klass med vad Hatpastorns Likpredikan gjorde med Ancient. Visserligen är COF inte alls lika intressanta, men de ÄR intressanta. Många glömmer att de ruskade om metalvärlden ganska rejält med sin debut ”The principle of evil made flesh” 1994. Jag håller den för ett av deras bästa verk. Lekfullheten i arrangemangen och vansinnet i utbrotten gör den väldigt färgstark. Titelspåret är kanske inte deras vassaste låt direkt, men jävlar vilket ös de bjuder på. Eterföljande The forest whispers my name är så klassisk CoF att man nästan gör på sig. Breaket 50 sekunder in är helt briljant, kombinerat med ickeriffet som läggs på är det en given höjdpunkt. En helgjuten låt och alltid med på en best of, enligt mig. Härifrån rullar det på med genomstarka låtar. The black goddess rises, To eve the art of witchcraft, Of mist and midnight skies. Mot slutet bjuds Cradles bästa låt; Summer dying fast.

Än fler håller uppföljaren Dusk and her embrace högt, här har de lugnat ner sig och för mig är plattan lite färglös. Särskilt i jämförelse med debuten. Räknar man in V Empire, Cruelty and the beast, de egna låtarna på Bitter suits to succubi och första halvan av Midian så har man i alla fall en gedigen lista med jävligt bra låtar att gotta sig åt. Det får en ju att undra vad fan som hände sen. Andra halvan av Midian är ungefär lika spännande som Lilla huset på prärien. Damnation and a day är så lång att jag fortfarande inte har orkat lyssna igenom den, trots att jag gillar några låtar ändå. Nymphetamine är tämligen värdelös. Av de 14 låtarna är det väl typ en som är okej. Ja, som ni förstår så har jag faktiskt gett de här plattorna chanser. Jag gillar ju trots allt det här bandet. Trots allt. Thornography är rent skräp. Dravel. Skit. Hitten låter som en kasserad Iron Maiden-låt med grissång på. Här var hoppet helt ute med bandet. Jag har inte ens lyssnat igenom skivan i sin helhet, precis samma som The X factor med nämnda Iron Maiden. Nå. Jag vet inte varför jag ens gav nästa skiva Godspeed on the Devil's thunder (pust) en chans, men jag gjorde det. Efter en platt inledning så bränner det för första gången på ett gäng år till när Honey and sulphur kickar igång. Midnight Shadows Crawl to Darken Counsel with Life (pes) är det bästa de skitit ur sig på nästan 10 år. Efterföljande skiva Darkly, Darkly, Venus Aversa är punkigare och mindre melodiös, och i sin specialutgåva åt helvete för lång, men den är ändå helt godtagbar. Med The Manticore and other horrors så var det nattsvart igen. Den här gången tänkte jag nog att nu är loppet kört. Maken till menlös skiva får man leta efter. Men sen. Hammer of the witches. Det bästa sen Cruelty. Det förstod jag direkt när jag hörde den. Jag förstod inte alls direkt när jag lyssnade på Cryptorania – The seductiveness of decay. Det tog ett tag innan den satt. Men när den gjorde det, så satt den som en smäck. Ja, det här är CoFs bästa skiva i karriären. Jag saknar en så självklar hit som Deflowering the maidenhead, Displeasuring the godess, men jämnheten som visas upp här är verkligen imponerande. Jag stör mig faktiskt inte ens på Dani Filths bräkanden i mikrofonen, eftersom musiken är så jävla vass. Så vad har hänt då? De har hittat ett par gitarrister som gillar att lira. Som inte överlåter melodierna till synthen. De har, gissar jag, klippt och klistrat lite med arrangemangen för att få ihop en lagom mängd låtar. En COF-skivan med en speltid under timmen är en bra sak! De verkar ha hittat en gnista igen. En högst oväntad och välkommen formtopp!

Paradise lost

Ett par bra låtar gör ingen skiva. Det verkar som om många hyllar den här skivan, jag finner den väldigt trist och monoton. Paradise lost har varit som bäst när de balanserat mellan pop och metal. Som sämst när de försökt göra det ena eller det andra. Jag lyssnar mycket hellre på skivorna som utkom 1993-1997, än de innan när de spelade metal. Jag lyssnar mycket hellre på dem 2002-2009 än innan, när de gjorde pop, och efter när de återigen tröskar metal.

Steven Wilson

Steven Wilson goes pop. Poppigaste skivan han gjort. Jag tänker inte skriva mer än att det antagligen är den bästa soloskivan han har skitit ur sig. Och att låten i videon ovan lika gärna kunde gjorts av Peter Gabriel för 15 år sen. Det ger höga betyg!

Årsbästalistan 2017, del 4

Australien

Départe

Livet är hårt och fult emellanåt. Ibland krävs glad och peppig musik för att lätta upp. Men när det inte hjälper då? Då krävs något ännu hårdare, dystrare och tyngre än livet. Jag lyssnar på musik varje dag. Ganska ofta ganska mycket. Mest för att få tiden att gå medan jag jobbar. Bra musik får dagen att gå snabbare och mig på bättre humör. Emellanåt, men inte ofta, springer jag på musik som gör större påverkan än så. Départes skiva Failure, Subside suger in mig fullständigt. Med ett oöverträffat mörker, en hotfull atmosfär och en brutal tyngd så kopplar det direkt ett struptag. När de äntligen släpper greppet, sju minuter in i skivan, så känns det så vackert att det gör lite ont. Jag upptäckte skivan i början av året, men jag började inte älska den förrän i somras. Då smärtan var som störst gav den här skivan som mest tröst.

Ne Obliviscaris

Nu har det hänt sig att jag faktiskt har börjat att gilla Ne Obliviscaris. Spotify har tjatat på mig om att jag borde göra det, och till slut så föll jag till fögo. Allt är inte perfekt emellertid. Det blir en aning ostrukturerat ibland. Det blir för fesigt ibland. När violinisten får frispel skakar jag på huvudet. Och jag kan inte vara 100% säker på om sånginsatsen sköts av en kvinna eller en man, vilket stör mig. Förutom allt det där negativa finns här ganska mycket trevligt att gotta sig åt. Mer sånt här tack!

Årsbästalistan 2017, del 3

Frankrike

Au champ des morts - Dans la joie

Jag har lyssnat på hård musik den större delen av mitt liv, och tycker mig ha ganska bra koll på vilka band som är värda att hålla ögonen på. Au champ des morts tog mig med överraskning ändå. De fick mig nyfiken på vad huvudmannen pysslat med förut. Anorexia Nervosa är inte direkt okända, ändå har jag aldrig brytt mig om att kolla upp dom. Den franska scenen var ju i min ungdom ett skämt, så jag ursäktar mig själv. Det har ändrats under det senaste decenniet. Vad bjudes då? Post Black metal med känsla. Melodikänslan är det som får skivan att sticka ut. Visserligen tappar jag emellanåt intresset, då förvandlas skivan snabbt till bakgrundssorl. Den kräver tålamod av lyssnaren. Belöningarna för det tålamodet är dock väldigt stora. När man väl infångas har man en knapp timmes verklighetsflykt framför sig.

The great old ones - EOD - A tale of dark legacy

Jag varnade för det här redan i förra årets kalender. TGOO har seglat upp på elfte plats på min last.fm-profil, med 1095 spelningar. Då de har ganska långa låtar, så kan vi konstatera att jag tillbringat ganska många timmar med bandet under det gångna året. Uppskattningsvis 130 timmar. En knapp vecka. Om man tar bort 8 timmars sömn per dygn så blir det ungefär 8 hela dagar jag lyssnat på dem, från uppvaknande till insomnande. Inte illa! Tiden kunde spenderats i sämre sällskap, så är det. Med tre ganska klockrena skivor som sällskap så har den här tiden flutit på synnerligen väl. Av de tre skivorna så är det den senaste som rullat mest. Den är det lilla släppet vassare än Tekeli-Li. Med en hårsmåns marginal utnämner jag den till gruppens bästa skiva. Deras bästa låt är nog fortfarande Antarctica på förra plattan, men nya skivan är jämnare. Både The shadow over Innsmouth och Mare Infinitum nosar på bandets bästa låt, och The Ritual är inte långt efter. When the stars align är det mest direkta de gjort sen Visions of R'lyeh på debuten. Summa summarum så blev jag inte besviken på skivan när den kom. Jag hade redan målat upp den som årets bästa, inget har sedan dess ändrat på min uppfattning. Trots att den brinnande passionen jag hade för bandet för ett knappt år sedan har svalnat av, så är förälskelsen fortfarande stark.

Hacride - Chapter 1 - Inconsolabilis

Jag fick upp ögonen för bandet genom den förkrossande låten To walk among them från 2009 års skiva Lazarus. Det som då framfördes var en ganska jämn mix av hardcore och metal, en blandning som inte alls passar mig egentligen. Men som alltid så är det låtarna som avgör, inte ur vilken genre de är sprungna. 2013 släppte de Back to where you've never been, och den som vill kan leta sig tillbaka till det årets årsbästalista på den här bloggen för att läsa mer om det släppet. Melodierna fick större utrymme, sångaren vågade mer. 2017 släppte de Epn Chapter 1: Inconsolabilis. Första spåret We do not mourn är en uppdatering av To Walk among them. Treasure this pain kunde varit med på föregående fullängdare utan problem. These walls don't tremble anymore är urstark och avslutningen visar upp en helt ny sida av bandet; avskalat och finstämt. Skivan verkar ha gått under allas radar, den finns inte på spotify heller. Men den innehåller 30 minuter av den bästa musiken som släppts 2017.

2017 var Frankrikes år. Överraskande, men roligt!