Discgolfåret i år!

Det är inspirerande att läsa om Henkes och Emils reseplaner. Jag såg på Facebook att det skapats sidor för DNT-tävlingarna i år. De stora tävlingarna har spikats. Självklart gjorde det att mitt eget huvud satte igång med tankarna inför säsongen. Kanske inte på ett helt självklart och rakt sätt, men så är jag en aning obstinat och tjurskallig också. Först skrev jag en text om säsongen som gick, för att komma i stämning. Den kommer aldrig någon att få läsa. Min bekant, eller fan, jag drar till med vän, Matte Nilsson skrev ett alldeles utmärkt inlägg om vad som inspirerar honom att göra de här träningspassen som behövs för att ge sig själv chansen att prestera på tävlingar. Det fick mig att fundera på vad som inspirerar mig.

Om jag ska vara brutalt ärlig mot mig själv så kommer jag aldrig att bli nån stjärna på discgolf. Jag började kasta när jag var 29 år gammal. Jag saknar vinnarskalle, det har jag fått åtskilliga bekräftelser på under min långa och inte överdrivet illustra golfkarriär. Jag spelade golf mellan 1990 och 2007 och vann ett gäng klubbtävlingar, massor med brons och nåt silver i KM, satte banrekord en enda gång och misslyckades alltid så fort det var tävling på bortaplan. Det finns med i bakhuvudet även i discgolfen. Jag vet att jag aldrig kommer att bli bäst. Så vad motiverar mig? Varför lägger jag så mycket tid på discgolfen? Det är såna tankar som är ganska vaga, tills man börjar försöka sätta dem på pränt. Då blir det självrannsakan och tandagnisslan. Men visst kan det vara värt att göra det ibland? Om du har klart för dig vad ditt mål är så kan det vara lättare att motivera sig till de här tunga passen som ska genomföras i den iskalla vårblåsten med skymningen hängande över horisonten. När fingrarna har tappat känseln och man känner sig kall ändå in i benmärgen. Då är det bra att ha ett mål.

Mitt mål är att spela en perfekt runda. Det innebär -18 på 18 hål. Och då menar jag inte på Kärra Discgolfpark direkt, utan på en fullvuxen, riktig bana. Jag har gjort halva perfekta rundor, -9 på 9 hål. Så jag vet att jag har det i mig. Arton birdies i rad, hur svårt ska det va? Sen finns det givetvis i bakhuvudet att jag ska slå Wille i en final. Senast på Järva ledde jag i alla fall halvvägs. Första gången, tror jag det var i alla fall, jag spelade en final med honom så åkte jag på så mycket däng att jorden sprängdes. Men nu senast var det inte så långt borta. Slå Kristian Bengtsson i en singel-match vore heller inte fel. Att möta Jeppe och pressa honom rejält. Det finns faktiskt många i detta avlånga land som jag gärna skulle slå en vacker dag, givetvis är även det en motivation. Men först och främst, sökandet efter perfektion.

Så hur når man dit då? Kanske fråga Paul McBeth, han var ju snubblande nära på Memorial? Som jag ser det så är det inte hans teknik som är bättre när han är i McBeast mode, det sitter i huvudet. Självförtroende är en nyckel. Det är faktiskt en så stor nyckel att jag bestämt mig för att gå min egen väg i år. Vad betyder då det? Låt mig på ett ordbajsande sätt förklara det. Jag började spela i Rydskogen. En av de första duktiga spelarna jag träffade var Henrik Wahlman. Den killen tänker teknik. Jag kan lova att han har tänkt mer teknik än du som läser det här. Man färgas ju förstås av sånt, och även jag har tänkt teknik under åren. Men mer och mer har jag insett att just det inte är min thingy. Senaste uppenbarelsen fick jag när vi diskuterade träningen till i sommar. Jag och Henrik, med hjälp av Jonas Hangvar och Johan Salomonsson ska dra igång regelbundna discgolfträningar i Rydskogen. Så då ska vi dela upp olika pass. Fem var mellan mig och Henrik till en början. Hans har rubriker som Backhand drive 1, Forehand, Backhand drive 2. Och så vidare. Högst tekniskt. Och helt rätt person att ta hand om det. När folk ber mig kolla vad jag ser för fel i deras teknik så kan jag ofta hitta fel, men inte så ofta ”rätt” fel. Trots att jag gått instruktörsutbildningen så är det nog bara att inse att det inte är mitt gebit. Jag märker det också när jag själv tränar, det är inte tekniska detaljer jag justerar utan hur saker och ting känns. Timing, farten i ansatsen, hur kroppen känns i releasen osv. Mina träningstillfällen kommer nog vara mer filosofiska av naturen. Gå ut i skogen, hitta det värsta skitläget och hitta på nåt därifrån. Putta. Spelstrategi. Såna saker. Tekniken får jag lämna åt någon annan.

Därför tackade jag nej när Henrik och Jonas undrade om jag skulle med ner till Chrille och analysera kastteknik. Jag kör mitt race i år. Hitta känslan och strunta i tekniken. Det finns nackdelar med det här, det vet jag. Som våren 2014 i Falköping, när känslan försvann tvärt. Om man är en teknikspelare så kan man ofta ändra en detalj eller två och ta sig i mål hyggligt, om man är en som spelar på känslan så låter det sig inte göras. Det finns ingenstans att gömma sig, du är själv mot banan och du ligger illa till! Förhoppningsvis kan du hitta tillbaka lite under lunchen, men det är sällan sånt sker. Det finns också fördelar. En teknikspelare kan aldrig bli lika het som en känslospelare. När känslan väl sitter där till 100% så finns det inget annat än birdie, det spelar ingen roll om hålet är svårast i världen. Kan man få den känslan i ett helt varv, den här ”zonen” jag varit inne på förut, där har man 18 birdies i protokollet. Därför tror jag att jag ska bygga på känslan istället för att snöa in mig på tekniska detaljer som jag ändå inte reder ut.

Det innebär inte färre träningspass, tvärtom faktiskt. Känsla är mer en färskvara än teknik. Men passen bör läggas upp annorlunda. Det blir en utmaning att hitta rätt väg där. En bra start, som jag ser det, är att ta med sin tävlingsuppsättning discar till övningsfältet. Inte fler. Varje kast ska vara unikt. Målet måste vara att endast ett perfekt kast duger, inte bara ett hyggligt. Det finns mycket att tänka över. Kanske slutar det i att man, som så många gånger före, lite slappt tömmer väskan några gånger och sen traskar hem. Utan någon som helst aning om hur man egentligen har kastat, vad man har tränat på och om det gett något resultat.

Det blir också en utmaning att hitta en lagom träningsmängd. Tidigare säsonger har jag ofta haft perioder då jag har varit mätt på discgolf. Då är det omöjligt att prestera för mig, hjärtat är inte med riktigt. Och jag vill inte åka till tävling och känna mig oförberedd. Det är inte värt pengarna. Mycket att tänka på blir det. Precis som jag vill ha det.

Syns på banorna alla plastare!