Nu börjar det bli rörigt. Från och med september har det bombats ut album. Värda att nämna, men kanske inte värda att lyfta fram helt och hållet är Amiensus, Anaal Nathrakh, Audn, Insidous Disease, Solstafir med flera. Habilt. Annat är mer intressant. Var börja?
Mörk gryning. När bandet lade ner 2004 var det sorgligt. De var ett mycket intressant band. Debuten 1000 år har gått är nästan klassisk vid det här laget. Jonte var väldigt ung, men här finns ändå redan bandets signum på plats; melodierna, enkelt spelade på den ena gitarren. Inga komplicerade grejer, bara en ton och en sträng i taget. Ett gäng riktigt bra låtar, och trots att man hör att de inte har slipat till sitt sound än så håller skivan bra fortfarande. Genom karriären sökte Mörk gryning vidare. Identitetskrisen var ihållande. Andra skivan Return fire var dödsigare, och tack vare ljudet från Sunlight ganska unik. Skivan känns lite hafsig och spretig, och vissa av låtarna kan jag inte med alls. Svensk slingblack blandat med tysk thrash? Mjaa, blir betyget. Samtidigt tycker jag topparna är högre här, och svängarna tas ut mer. Till tredje skivan fick vi ett norskt black metal-ljud på en svensk dödsblackgrupp. Kanske är det Mörk Grynings bästa stund, och enligt mig toppar hela karriären med inledande Templars. Att få den serverad, otight och jävlig, på Sweden rock för en massa år sedan är en höjdpunkt jag fortfarande minns. Det vi sedan fick är ett väldigt experimentiellt album. Pieces of primal expressionism är en tuff nöt. Den fria formen fungerar emellanåt, ibland stapplar det betänkligt. Gruppens svagaste giv, men samtidigt den mest intressanta. Den avslutande självbetitlade skivan från 2005 är mer fokuserad. Jag gillar den skarpt, här finns experimentlustan intakt, men låtarna är lättare att ta till sig. Med den spretiga diskografin var det inte helt enkelt att förutspå vad 2020 års Hinsides vrede skulle vara för en sorts skiva. Det vi fick är, enligt mig, ett sorts bokslut samt en sorts omstart från ruta ett. Hinsides vrede måste vara den skiva som ligger närmast debuten. Låtarna är korta, enkla och hittiga. Jag saknar det jag älskade med bandet, det vill säga det mönsterbrytande och lite kluriga. Det gör skivan till en besvikelse. Samtidigt känns det att potentialen finns här. Jag hoppas att den här skivan är den första av flera. Att Mörk Gryning, genom allt experimenterande genom åren kan återskapa det de var ute efter i början av karriären utan att falla i groparna den här gången. Tänk om skivan är början på en ny cykel? Jag är högst nyfiken på fortsättningen. För mig var Mörk Gryning som bäst när de tänjde på gränserna, och jag tror att de alltjämt har stordåd kvar i sig. Jag håller tummarna för något mer nästa gång, att Hinsides vrede var en typ av skiva för att hitta någon sorts identitet igen. Tycker man att 1000 år har gått är det bästa bandet gjort, bör man gilla den här skivan skarpt. Håller man Maelstrom Chaos eller Mörk Gryning högst, så förefaller denna lite för strömlinjeformad och platt. Oavsett vad som komma skall, så är jag glad att Mörk gryning finns igen. Det är ett gäng som aldrig hållit sig länge i mittfåran.
Jag har svårt för Necrophobic. De lider av en del problem. En inte svinbra trummis är ett problem. Lädernitar-imagen krockar lite med det större problemet; att allt de gör ger mig en känsla av fritidsgård. Det är säkert i mitt huvud problemet sitter, men den enda gången det bränt till rejält för mig är Nocturnal Silence från jättejättelänge sedan. Då kändes det på riktigt. Allt efter det känns…småputtrigt. En del säger att de är en fortsättning på Dissection, jag skakar på huvudet. Dissection tog extrem metal och gjorde den relativt lättlyssnad. Necrophobic tar en ABBA-låt och klär i den i metallfolie. Inget fel i det; det är så snällt det kan bli och mycket headbangervänligt. Det är bara inte för mig. Här finns sällan något som fångar mitt intresse, och när låtar som Mirror Black stampar igång så mår jag lite illa. Men. Ibland träffar de faktiskt rätt. Aldrig förr har bandet uppnått den här kvalitén. Aldrig förr har de mer än för mer än inledningsvis behållit mitt intresse. Och aldrig förr har de uppnått den verkshöjd som bitvis tittar fram på skivan. Jag tänker på The infernal dephts of Eternity. Här växer de, för mig, kanske för första gången ur hobbyfacket och presterar något som verkligen håller. Som inte känns som en gimmick eller där jag skruvar på mig.
Wayfarer är allt som Necrophobic inte är. Kanske räcker det att stanna där? Nej, men bandet har här presterat sin hittills bästa skiva. Skivan andas gammal western och gnisslar lite likt ett gammalt ånglok. Produktionen känns dammig och lite bullrig. När det blir långa låtar sitter jag klistrad.
Vi avslutar dagens inblick med att dröja oss fast vid långa låtar. Längst låtar i år, och längst skiva, har The project hate MCMXCIX hamrat ihop med sin Purgatory. 6 låtar, en timme och 19 minuter lång. Längsta låten är 14:03 minuter lång, kortaste är… 12:26 minuter lång. Ja jösses. Det här är verkligen ett allvarligt försök att skrämma iväg lyssnare. Det går ju knappast att ta in. Att traggla sig igenom skivan gör jag inte i en sittning. Den får delas upp i tre pass, två låtar åt gången. Allt annat är för mycket. Jag avgudar verkligen 2005 års skivan Armageddon march eternal – symphonies of slit wrists (puh). Här låg snittlängden på låtarna någonstans runt 8-minutersstrecket, det var alldeles lagom för lilla mig. Det fanns en ände på det. Man kan inte hålla koncentrationen uppe längre. Man kan zona ut lite här och där, för runt hörnet lurar en ny låt att fångas in av. Sedan dess har det gått upp och ner. 2007 års In hora mortis nostrae, 2009 års The lustrate process, 2011 års Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis) och 2012 års The cadaverous retaliation agenda är alla högst solida och får speltid hos mig, men sen… nej neej neeeeeeej! Hemsk ny sångerska, låtarna växer i längd till kolosser och det är för mig helt ogenomträngligt. Visserligen gillade jag låten Blood design från 2017 års Of chaos and carnal pleasures men jag tror inte ens att jag orkade mig igenom hela resten av skivan. Death ritual covenant från 2018 vet jag inte ens om jag har lyssnat på. När jag satte mig med årets Purgatory var känslan inledningsvis densamma. Men i små doser åt gången så uppskattar jag det här igen. Det får mig att minnas varför jag älskade bandet förut. Tro mig, som fan av progressiv rock så avskräcker inte längden på låtarna, men när de görs så här massiva så går det tamigfan inte att lyssna på det. Det är som att försöka sätta i sig en enkilosstek. Den kan vara utsökt, men halvvägs in så är det inte gott längre. Det växer i munnen och känns snart som att tugga på en gammal sula. Svettpärlor bildas i pannan och hjärtat börjar slå för att förbereda flykten. Lord K! Jag vill inget hellre än att älska dina skapelser, men du gör det för svårt för mig! Tänk om du ville göra låtar igen, inte monster? Jag kan inte tro att jag är den enda som har de här invändningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar