Som vanligt framåt årsskiftet är det korta och bråda dagar. Pannan ska matas med pluttar av trä, det ska pyntas, putsas, krattas, skottas, hävas, spelas spel, lagas mat, diskas, kastas plast och så vidare. Vanligtvis har jag en knapp handfull skivor kvar också. Såna som utkommit under året, men som jag inte har gett tid. De ogenomgågna. I år har jag 10. Det har varit ett speciellt år, även skivmässigt. På våren utkom de skivorna som var planerade, då hoppet för turnéer säkert levde. Sen var det dött och tyst. Paradise Lost släppte Obsidian i maj, sedan hände inget förrän i augusti. Det är inte så ovanligt att det är lite dött på sommaren, men den skivbomb som kommit nu under hösten saknar nog motstycke. Det har varit ett par nya, intressanta släpp varje vecka, och jag har inte hunnit med. Därför känner jag att en splitt är nödvändig. Vi kör på fram till oktober och cowboy-metal-släppet med Wayfarer, och lämnar de senare till senare. Så får det bli.
Hej och välkommen till årsbästalistan 2020. Hur illa ett år än har varit, så har det i alla fall utkommit en massa musik till glädje. Jag har antagligen haft covid, var inte sjuk länge men har känt av efterverkningar såsom trötthet och huvudvärk. Elin har haft en tuff höst hälsomässigt. Vi har målat huset(n) och grusat gruset. Så lite musik som jag lyssnat på 2020 var det länge sen sist. Jag har dock samlat ihop 363 låtar att gå igenom på min årslista, och tänkte väl presentera russinen jag hittat i sedvanlig ordning. Så, utan vidare dröjsmål, till sak:
Tidiga släpp. Januari och Februari. Mycket roligt här faktiskt! Roligt var att Sepultura släppte en skiva som fick mig intresserad. Det har inte hänt sedan… 1994. Efter mycket om och men så har jag plockat fram två låtar jag gillar skarpt från den. De andra är väl okej, men inget som kittlar riktigt. Isolation låter som Sepultura gjorde när de var bäst. Bäst i världen alltså. Beneath the remains och Arise. Guardians of earth låter som en uppfräschning av det de dabblade med på senare delen av 90-talet. Två saker. Eloy Casagrande är en sjuhelvetes trummis. Kolla in Desperate Cry drum cam. Att bandet låter relevanta igen beror nog till mest del på honom. Derrick Green har utvecklats till en riktigt vass sångare. Så här bra har han aldrig låtit förut. Quadra levererar inte tillräckligt många bra låtar för att hyllas som platta, men guldkornen som här finns skiner klart.
Sylosis släppte ett album som kanske inte är jättespännande, men där jag kan plocka ut ett par bra låtar. Jag vet faktiskt inte exakt vad det är som verkligen tilltalar mig med bandet, men rätt vad det är får jag för mig att dra på Conclusion of an age eller Monolith. De har gjort så många låtar som är outhärdligt sega och tråkiga, men letar man så hittar man bra grejer. Något är det, och varför analysera vidare där? Fun fact: bland alla tråkiga skivor som finns så håller jag deras Dormant heart som en av de allra tråkigaste. Usch och fy!
Tre skivor kvar. Sämst av dem är Spectres from the old world med Dark Fortress. Det är välskrivet, kompetent, bred men samtidigt uddlös black metal från Tyskland. Slick, på engelska. Jag plockar med låtarna som kittlar mig mest, men här finns något för (nästan) alla. Poppiga låtar, ballader, tjofräsblack och bredbent stadiumblack.
Bäst från den här tiden på året är ändå Svart Crown. Ett band jag upptäckte iom det här släppet. Parallellerna till Gojira är oundvikliga. Men de här grabbarna känns lite mer ockulta och svåra. De är lika tunga som Gojira var på From Mars to Sirius. Plattan spretar lite och känns lite ofärdig. Man hinner inte landa i vad de vill uppnå innan den är slut. Samtidigt gör det att det känns fräscht. De tidigare skivorna i karriären känns klart mer obskyra, Wolves among the ashes känns mer som en cash grab och ett försök att bli main stream. Det svärtar dock inte ner det faktum att jag tycker att Thermageddon och Exoria är ett par av årets vassaste låtar.
Efter detta tidiga bombardemang av skivor så lugnade våren ner sig. Men sen en vacker dag i slutet av april så såg två nya plattor dagsljus. Stare into death and be still med Ulcerate är ett monster av sällan skådade mått. Det är för stort för mig. Jag orkar inte. Jag kan inte ta mig igenom plattan. Jag kan dra igång valfri låt på den och förundrad översköljas av våg efter våg av ofantlig maskinell lekande blytungsdystopisk och misantropisk metall. Det är eget, högst kompetent, aningen formlöst och jag uppskattar verkligen hur de tar sig an att spela tung musik. Det här är kompositioner snarare än låtar. De följer inga regler förutom sina egna. Om jag vore en mindre rastlös själ hade jag nog suttit med hörlurarna och andlöst följt med den här plattan, men som sagt. Det blir för jobbigt. Jag får känslan av ett evigt uppbyggande mot en förlösning som aldrig kommer. Det finns ett undantag. Dissolved orders avslutar skivan. Det är den lättaste men samtidigt den mest hårdslående låten på skivan. Kan death metal vara en konstform? Kanske, blir nog mitt svar. Översköljs av detta och bilda din egen uppfattning. Vad gäller skivan i stort så får jag återigen stå på utsidan och genom rutan beundra det jag ser/hör, men samtidigt vara utestängd från upplevelsen. Det känns på samma sätt som senare Emperor för mig. Att det kommer att ta tid. Från att jag köpte Prometheus med Emperor tills att jag kände att jag fullt förstod och uppskattade skivan tog det fem-sex år. Jag har följt Ulcerate sen The destroyers of all år 2011, men ännu har polletten inte fallit ner. Vem vet, kanske hittar jag ingången till nästa platta, och förstår då hur jävla svinbra bandet alltid varit? Kanske kommer det aldrig hända.
Katatonia släppte samma dag sin City Burials. Mitt förhållande till Katatonia är motsatt det till Ulcerate. Jag har faktiskt följt dem genom hela karriären. Första mötet var Without God i början på 90-talet, sedan dess har de, åtminstone periodvis, varit ett av mina absoluta favoritband. Låtskatten de gett oss är ofantlig. Kvaliteten de levererat nästan unik. När jag skriver att City burials är deras sämsta platta sedan Discouraged ones betyder det inte att jag tycker skivan är dålig, bara att den till stora delar lämnar mig kall. Här finns självklara höjdpunkter, jag plockade med dem i min lista. Men mycket här känns som utfyllnad.
Så var det. Januari fram till slutet av april 2020. Jag kan inte sitta här och jolma längre, dags att ta dagen vid hornen. Men vänta, jag har glömt ett släpp! Fluisteraars! Unikt! Småflummig och smågullig metal med avstamp i black som smyger sig på en och helt plötsligt utan att man märkt det så är man helt inne i musiken. Det är så lätt att glömma den här skivan, men jag tycker att den förtjänar uppskattning. Motsatsen till Dark Fortress, som man direkt uppmärksammar men sedan zonar ut av. Det är när de, nästan drogrusflummande hamnar i ett parti som sträcks ut kanske lite för länge som jag helt plötsligt finns med där i replokalens dunkel. Eller varför inte på en sommaräng. Bara att associera black metal med en sommaräng säger väl något om känslan den här musiken ger mig. Oj, nu vet jag inte om det var hönan eller ägget, men framsidan på skivan är en blomsteräng. Ok då, så nevermind. Jag kanske kan nöja mig med att skriva att omslaget passar musiken. Så. På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar