Årsbästalistan 2020, del 2

Dags att fortsätta med musikåret 2020. Bästa släpp 2020 är den nyutkomna samlingen med Ghost Brigade. Finnarna gjorde bara fyra plattor. Den första haltar lite p.g.a. bristande låtmaterial, men är överraskande stark så här vid en nyinlyssning. Den tredje är lite för långsam för min smak. Den sista är asbra men den andra… är den bästa skivan någonsin att utkomma från Finland. Gillar man band som Sentenced, Him, Amorphis, Charon osv. så gör man bäst i att kolla upp Ghost Brigade pronto! Den här samlingen må vara årets släpp, men den räknas bort då den inte innehåller ny musik. De andra skivorna jag fick får ska väl också nämnas. Tattooed Millionaire är mest ett kompletteringsköp, även om den nytillkomna bonus-skivan innehåller en del intressanta låtar. Occult medicine är det extremt underskattade franska tekniska deaththrashbandet Yyrkoons bästa. Obligatorisk lyssning. Cendres et sang är debuten (borträknat minin) från de högintressanta Aenanon från Grekland. Progressiv och ösig death metal. Deras hårdaste platta. Svinbra! Nåja, åter till 2020.

Våren bjöd på fler överraskningar och nyheter för mig. Det finns många Opethkloner i världen. Om man håller upp dom mot originalet är de bleka och trista, och därmed inte värda att lägga sin tid på. Det känns lite som en annan genre jag försökt uppskatta, men inte lyckats med. Sergio Leone gjorde några av mina absoluta favoritfilmer. Spaghettiwesterns. Efter att de blev populära kom efteraparna. Filmkännare hyllar en del av dessa, men jag ser bara hur bleka de är jämfört med originalet. Så även här. Descend faller ofta i den fällan. Ibland tar skivan slut utan att jag märkt att jag lyssnat. Men de håller ändå hög nog kvalitet för att fånga mitt intresse. Ge den ett öra, om du gillade det Opeth höll på med när de var som bäst. Eller bara för att upptäcka vad den svenska musikscenen kan ge nuförtiden.

Green Carnation valde att avsluta sin dvala och leverera sitt första album på drygt 15 år. Som ett stort fan av senaste plattan så hade jag förhoppningar. Synd att bästa låten på skivan är en nyinspelning av en gammal låt. Leaves of yesteryear är även den bra, men sen tar det stopp. Jag hoppas att det här dock bara är en försmak på framtida segrar.

Dags för black metal gånger två. Naglfar har tappat gnistan. Ett par riktigt bra låtar, det andra materialet lämnar lika mycket intryck som en film producerad för Netflix. Inte oväntat, men trist med tanke på hur lång tid de tagit på sig att producera något nytt. Dags för pension? Tyvärr känns det även så med Winterfylleth. Jag försöker, men skivan vägrar grabba tag i mig. Topparna är riktigt höga, så något gott finns ändå här att hämta. Nej men samma sak är det även med Uada och Ages. Kanske har jag bara tillfälligt tröttnat på musikstilen? Vi får se.

Paradise lost har släppt sin bästa skiva på nästan 20 år. Då pratar jag inte om jubileumsutgåvan av Draconian times, deras bästa skiva någonsin, utan Obsidian. Den är varierad, välskriven och roligare att lyssna på än något de gjort på länge. Mitt klagomål? Nick Holmes. På riktigt. Dödsbrölen är inga bröl, de är lika kraftfulla som inspelningarna man gjorde på pojkrummet för att inte störa och idiotförklaras av föräldrarna. Skönsången likaså. Den här plattan med riktigt bra sång på hade kandiderat till en av topplatserna på årsbästalistan. Nu halkar den ner lite Tror jag. Jag vill inte ge bort listan riktigt ännu. Eftersom videon är ny så passar jag på att länka den med. Vilken låt! Jämför Nick Holmes sång1995 mot 2020. Lite mer riv är det allt...

Jag avslutar nog den här andra delen med mellandelen av årets absoluta höjdpunkt. Deras förra skiva hamnade lite i skuggan av polarna Rivers of Nihils kanonplatta ”Where owls know my name”. I efterhand är Selves we cannot forgive” en svagare platta, men samtidigt har jag lyssnat väldigt mycket på den. Livslängden är enorm på den. Så verkar fallet vara även med årets ”Violent portraits of doomed escape”. Man blir ju lite proppmätt bara av att smaka på titeln, men skivan är trots sin mättnad väldisponerad. Jag är hungrig på mer när den klingat ut. Jag får känslan av att den är lite fattig, men jag vet inte varför. Sju riktiga låtar, ett väldigt mysko mellanspel och en akustikmörk repris bjudes. Ändå känner jag mig inte mätt. Vad är det vi har här då? Progressiv metal. Samma genre som Rivers of Nihil, men med ett ännu bredare anslag. Sångarna är fantastiska. Till skillnad mot tidigare har de nu en trummis jag verkligen uppskattar. På deras första skivor hade den en annan kille på pallen. Väldigt duktig, men jag fullständigt avskydde hans spelande. Icke så med nya. Höjdpunkter? Svårt att välja. Låtarna jag gillar minst är Trauma bonds och Death comes in reverse. De stannar vid att vara riktigt bra. Son of war och Sun of war är väldigt bra. Invitation, Years of frigid light och avslutande Holy silence (den avslutningen!) snuddar vid mästerverk och ett fullbordande av genren. Hur kan man göra det här bättre?

Vi avslutar där för den här gången. Nu är det ”bara” slutet av september till årsskiftet kvar. Fortsättning följer!