Bokslut 2016, del två

Metrix-stats-ägning under European Masters

Jag hoppar hejvilt och struntar i att ta med en massa saker. Semestern inleddes alltså med Par-SM och helgen därefter en snabbvisit till Jönköping och John Bauer Open. Mitt stora mål för året var att spela European Masters. Järva är ju väldigt fin. Tyvärr, för min del, kändes banan lite förstörd. Jag var inte alls förtjust i de nya korgplaceringarna som bjöds. Jag räcker definitivt inte till som plastkastare för att lyckas, eller ens ha roligt, på den slingan. Jag hoppades i det längsta att det skulle släppa, som det faktiskt gjorde senast uppe på Järva, men det var för tungt helt enkelt. Jag antar att jag var en anledning till att DGWT gjorde om sitt metrix-system lite. Jag scorade inte bra, men enligt statistiken puttade jag bättre än alla andra. Än hela världseliten faktiskt. Det förklaras så här: Jag satte alla puttar innanför cirkeln utom en. Punkt. Jag såg att nån skrev att ”de fick göra om systemet för att folk med flit la upp sig under korgen så fort de var utanför cirkeln, för att få bra stats”. Det är så jävla urdumt att jag inte vet var jag ska börja. Gissningsvis hade de i toppen några fler 7-9-metersputtar än mig, då de träffade fler GIR (greens in regulation). Jag var ute i ruffen och harvade mycket, vilket gjorde att jag fick försöka rädda mig istället. Om man missar driven på European Open-slingan på Järva, är det då bara att peta fram discen under korgen, ta sitt par och gå vidare? Nej, det är det inte. Banan är svår som satan. Det var mitt försvarstal det. Det fina är att jag fick ett kvitto på vad som varit på gång länge; jag har tagit ett ganska rejält kliv som puttare. Det tar jag med mig från 2016. Det har förklaringar. Jag har puttat hyggligt i flera år nu. I våras bytte jag putters till K3 Reko. Jag skulle vilja likna den vid en Pure, ungefär. Inte min favoritdisc. Men sen kom K1 Reko. Lite snabbare än en Aviar, lite sämre häng, några meter extra distans. Bästa kastputtern jag har haft äran att kasta. Så wtf, tänkte jag och började putta med dem. Bästa beslutet på länge!

Brickeberg Open

Jag spelade massor med discgolf på semestern. For land och rike runt, borta bäst hemma värst. Det gick inte bra, det var inte så roligt men alternativet var att glo in i väggen. Jag strulade med min teknik och försökte få ordning på kasten. Det tog fram till slutet av semestern innan det funkade. I Örebro var jag tillbaka. Kul att spela! Birdies! Woho! Först en helmysig tävling i Brevens Bruk som jag nog hade vunnit om jag hade varit redo för det. Men den fick mig att fatta att jag kan vinna, något man behöver påminnas om ibland. Så dagen efter lyckades jag hamna i zonen och vinna i Brickeberg. Min hittills högst ratade runda stannade på 1035 i rating, inte illa! Jag var tillbaka, bättre än någonsin!

Pallen på Brickeberg Open, i stor oordning.

Inspirerad av detta avslutade jag semestern med att åka upp till värmland och köra Mälartourhelg där. Det började bra i Forshaga, men en riktigt dålig andra runda fick mig ur balans. Efter det blev det en öl. Och en till. Kanske en liten Whiskey. Tävling imorgon? Ja men den börjar inte ännu på flera timmar ju, skål! Jag var helt borta på Skutberget. Kunde inte ta mig från tee med ett vettigt resultat. Jag räddade mig bra, så det är alltid nåt iaf. Jag skyller på för bra värdar och för dålig vilja att säga ifrån. Det är trevligt i värmland och det var sista semesterdagarna. :)

Värmländsk gästfrihet. Uppvärmning inför Skutberget Open

Nästa tävling blev Kolbäck. Här gillar jag att vara. Hur det var? Självförtroendet var nere på botten igen. Kämpa kämpa kämpa. Efter en riktigt medioker förstarunda låg jag... tvåa!?! Jag fattade inget, men förstod att här fanns en chans. Det var trögt, men jag kämpade. Till slut hade jag faktiskt slagläge mot ledaren Wille Gummesson, mycket tack vare att Kolbäcks korgar verkligen avskyr hans puttning. Men sista hålet förstörde mig. Ett jävla bingohål som jag verkligen inte gillar. Gjorde samma kast med samma disc två gånger. Den första gick över ön och den andra stannade kort om. Med större tur hade de istället legat under korgen. Trist att förlora en tävling så, men så är det ibland.

Linköpingsgänget under SM.

Jag tänkte avsluta den här andra delen med SM. En rätt häftig upplevelse. Vi samlade ihop oss i klubben och hittade ett smått fantastiskt boende. Jag och Anders fortsatte vår mission att pricka av banor på discgolfbanor.se, så vi var inte delaktiga i köksarbetet. Ursäkta Hangvar mfl! Nästa gång är det vår tur att bjuda till. Anywho, vi bodde på ett kanonställe och tävlingen inleddes på en bana jag gillar, Bulltofta i Malmö. Jag får spela ihop med bland andra Tobbe Söderqvist, en mycket vänlig kille som jag gillar att lira med. Länge sen sist, så jag såg fram emo rundan. Vilken runda det blev. Inledde SM med sex raka birdies. Sen lite blandat fram till det svåra X1 där jag gjorde en dubbel. Skärpning på slutet med fyra raka birdies. Tolv birdies på en runda och ledning i SM. Min bästa runda någonsin med en rating på 1039! Mumma! Jag har varit i ledning på SM förut. Två gånger. Första gången var Par-SM i Hässleholm 2013, då jag och Kilander chockade hela startfältet. Andra gången var par-SM i Norrköping i år, då jag och Wahlman spelade väldigt bra. Men nu var jag i ensam ledning i individuella SM. Det är ett stort fett kvitto på att jag är bra. Det är en relativt enkel bana, Bulltofta. Birdiefest. Det passar visst mig. Jag är bättre på att ligga på birdie-mode på enklare banor än jag är på att spela bra på svåra banor, om det är en mental sak eller att jag är för dålig på långa drives lämnar jag osagt. Jag var i fortsatt ledning ungefär halvvägs in på andra rundan, sen blev jag alldeles för trött och tappade mycket. Puttarna satt i korgtak eller korgkant istället för mitt i, så det var små marginaler. Den sista lilla skärpan saknades, helt enkelt. Fortsatt gott slagläge dock. Jag förstörde det fullständigt på St Hans i Lund, en bana jag verkligen ogillar. Den passar mig så illa. Jag vantrivs med att kasta här, det är inte det minsta roligt. Ja, jag unnar mig själv att tycka och tänka så. Jag är 37 år och hyser inga drömmar om att turnera jorden runt och leverera på tävling efter tävling på bana efter bana. Jag kan unna mig att vantrivas på en bana, bestämma mig för att inte tävla där igen och vara nöjd med det. Jag spelar för mitt eget höga nöjes skull. Det vore konstigt om jag tvingade mig att tävla på en bana där jag vantrivs då, eller hur?

Scorekort, SM, runda ett. Rating 1039. Sexan är inte bra, resten är tamigfan världsklass. :)

Upp och ner, har hittills varit ledorden för säsongen 2016. I avslutande kapitlet så kan det komma att ändras lite.