Pallen på Ljungby Open
Jag och Anders testspelade Ljungby på
väg ner till Köpenhamn förra året. Vi var måttligt imponerade.
Det som då var en konstig 9-hålsbana är nu en klart bättre
18-hålare. Kul att se. Det finns fortfarande att göra för att nå
riktigt hög klass, banan är kanske lite väl lätt, men de är
verkligen på väg åt rätt håll här. Den är rolig, den är
snabbspelad och det finns utmaningar för alla. Bra så. Jag spelade
bra. Hela tävlingen. Gjorde en svindålig drive på hål 1 första
varvet som resulterade i en bogey och hade en härdsmälta på ön
andra varvet som kostade mig. Så en bogey, en dubbelbogey, tio par
och... 24 birdies. Det är det vassaste jag åstadkommit någonsin
tror jag! Det blev seger med 9 kasts marginal.
Efter det var det dags för DNT Ultuna.
Ulls dammar har kostat mig förr, annars har jag trivts bra här.
Gott om plats att göra mina kast, vilket jag gillar. Jag fortsatte i
samma stil som på Ljungby, men jag var inte lika het. Lasse sprang
iväg med segern, men jag trodde att jag kom in som delad tvåa. Det
hade varit min bästa placering någonsin i en nationell tour. Jag
spelade dock inte bra nog på finalen, utan blev omsprungen av två
spelare från jaktfloppen. En delad fjärdeplats dock. När jag sedan
gick igenom tävlingen i huvudet på vägen hem så kom jag på att
jag hade spelat 51 hål i sträck utan att göra en bogey. Häftigt!
Våga vägra bogeys!
På torsdagskvällen var det dags för
det sista veckokvällsseriespelet. Jag gick återigen bogeyfritt, kom
in på -9. 69 bogeyfria hål i rad! Jag och Anders tog en helgtur
neråt Småland för att pricka av några fler banor på listan.
Oskarshamn och Kalmar blev det. Jag fortsatte stabilt. Gick Skälby i
Kalmar -8 osedd. Vi tog lunch och spelade ett varv till. På tredje
hålet hände det. Jag gjorde en bogey. Så det stannade vid 103 hål
i rad utan bogey. Tills jag hör något annat så håller jag det för
(1) personligt rekord (2) Svenskt rekord (3) Världsrekord och (4)
Universellt rekord. Jag håller det inte för Multiversellt rekord,
då jag i ett parallellt universum säkert gjorde par på hål 3 på
Skälby och klarade 104 hål utan bogey. Ja ni ser ju själva på
bilden hur glad och stolt jag är. :)
Jag hade ont i armbågen på vägen
hem, men bet ihop och spelade det sista seriespelet dagen efter. Det
blev ytterligare en bogeyfri -9-runda, inklusive en trea på tretton,
men det räckte inte till. Jag blev tvåa i sammanställningen ändå,
Richard Kapplings slutspurt var i världsklass. Nu hade jag riktigt
ont. Det går över, tänkte jag. Det gjorde inte det. Jag jobbade på
så gott det gick, men i slutet av veckan fick jag sjukskriva mig.
Allmänläkaren på vårdcentralen sade tennisarmbåge, skrev ut lite
inflammationshämmande och smärtlindrande samt sjukskrev mig en
vecka. Arbetsterapeuten jag träffade några dagar senare sågade
läkarens diagnos men hade ingen egen att komma med.
Slottsduellen
Egentligen borde säsongen varit slut
nu. Jag missade vårt eget klubbmästerskap. Jag missade avslutningen
på Mälartouren, Järva Open, där jag var titelförsvarare. Efter
ett par veckor med smärtstillande och lättare arbete så vågade
jag dock åka till Slottsduellen och avsluta säsongen där, i parken
runt Svartsjö slott. Bland ekologiska hamburgare från Linköping,
majestätiska träd, vallgravar och 70 likasinnade människor, vad
kan vara bättre. Jag hade inte rört en disc på tre veckor, så jag
hade inga förhoppningar om någon framskjuten placering. Jag var
nära att bryta tävlingen på första hålet, jag försökte rolla
och det gjorde ont! Men jag körde vidare och fattade hur jag kunde
kasta så skonsamt som möjligt. Det gick över förväntan. Jag vann
min första match. Min andra. Min tredje. Slog ut Kymen i kampen om
att bli högst placerade Kastaplast-spelare i fjärde matchen. Men
tyvärr tog det stopp här. Fick stryk av Robin Villman. Robin har
kastat bra så länge jag känt till honom, nu puttade han även bra.
Bara att lyfta på hatten där. Förlorade sen sista matchen mot Dick
Lampinen. Jag missade ett hål, det duger inte när man lirar mot
Dick. Men jag kom sjua och är väldigt nöjd med det!
Säsongen 2016 på PDGA
I veckan efter fick jag träffa en
armspecialist. Hon satte diagnosen instabil armbågsled, vilket
stämmer bättre. Jag har nedsatt rörelse med ca 10% nu. Nu är
säsongen slut för min del. Jag ska träffa en sjukgymnast i veckan
och få till ett rehabprogram. Det första steget är att återställa
rörligheten i armbågen. Sen måste jag träna upp musklerna så att
det inte händer igen. Det blir några månaders vila från
kastandet. Det är jäkligt synd, vintertouren drog precis igång.
Jag är titelförsvarare på den. Kanske kan jag kasta igen efter
nyår. Då har jag fortfarande chansen att jaga ikapp. Jag hoppas på
det. Jag jobbar mot det. Förhoppningsvis får jag börja säsongen
2017 lika fint som jag fick årets. Med att lyfta en buckla mot den
gråmulna vårhimmeln i Norrköping.
Ickespelande tävlingsledare på ÖVERTID, Östgötska Vintertouren i discgolf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar