ÖVERTID i Rydskogen, Mars 2016
Stångebro Safari i Linköping, 10
januari 2016. En andraplats i snögloppet. Det var runt nollan och
blåsigt. Halt som satan! Henrik Wahlman hade lagt banan och tog hem
tävlingen. Mycket passande och smart av honom. 24/1 var det
premiärspel på Mjölbybanan. Jag spelade bra, men blev totalt
utskåpad av Wahlman och hans nya uppsättning discar. Det var
riktigt imponerande! 43 kast på 18 hål, i snö och is!?! Mina 48
var bra. Inte i jämförelse. Två andraplatser i början av året.
Den tredje snodde jag, kastet före min kombattant. Snön var borta
och marginalerna var på min sida på Katrineholms bana. Sedan vann
jag i Mjölby, blev återigen tvåa i Bjärka Säby, spelade bort mig
totalt på hemmaplan i Rydskogen. Inför sista deltävlingen av
ÖVERTID var det tight. Jag tog mig i kragen och laddade i med en
lysande runda. 43 kast i Folkparken i Norrköping skojar man inte
bort, försäsong och allt. Det räckte till vinst och min första
totalseger i "min" vintertour ÖVERTID.
ÖVERTID ja. Vilken succé det har
blivit! Jag snodde konceptet från Kyldiscen, hörde mig för med
Richard Kappling om det var ok att ta över hans vintertour, tog
kontakt med folk runtom i länet och satte igång. Redan från första
tävlingen var vi fler än vad jag vågat hoppas, och bollen har
rullat på sen dess. Nu är vi inne på tredje säsongen av ÖVERTID,
och allt är ännu mycket bättre. Folket i länet är för goa
alltså. Det enda jag behöver göra är att rycka lite i tåtarna så
ramlar det fram bra saker, det känns så skönt att vara en del i
något som inte står och faller med en person! Tack alla som är med
och bidrar till Sveriges roligaste discgolftour!
Min säsong kunde egentligen inte ha
börjat på ett bättre sätt. Vinst i sista deltävlingen på ett
kalasbra resultat. Vinst i totalen. Hemma låg det ett gäng discar
som skulle spelas in, mitt sponsorkontrakt med Kastaplast var
nämligen i hamn. Allt var... bra. Jag var tillfreds. Jag visste att
jag inte skulle hinna kasta in mig på alla modellerna innan säsongen
drog igång, så jag lade i de viktigaste i väskan och såg med
tillförsikt fram emot vad som skulle komma att bli min bästa
disgolfsäsong någonsin! Övermod går före fall...
Team KastaPlast 2016
Men det började ganska bra. Påskkastet
har redan blivit en liten tradition för mig och mina nära
plastkamrater. Vi har blivit ett gäng som åkt upp från
Östergötland båda åren. Jag har visst blivit femma två år i
rad, efter hyggliga insatser. Jag skulle nog säga att Falköping
också var hyggligt, särskilt med tanke på att jag var livrädd
innan tävlingsstart. Senast jag var där hade jag min mörkaste
stund någonsin på en bana. Så med tanke på det är en delad
åttondeplats helt okej. Inget att skriva hem om. Vi är redan framme
i början av maj, och hemmatävling. Rydskogen Open. Jag tog mig till
final, vilket var bra med tanke på motståndet. Jag var trött och
hängig, men pillade i mig några Alvedon och kämpade på.
I
Hästhagen dagen efter var jag verkligt trött och hängig. Kände
mig inte alls på topp. Dagen efter gick jag till vårdcentralen.
Bältros. Tack för den. Jag hade tur. Fick medicin utskriven som
minskade spridningen på blåsorna. Men ont hade jag. Discgolfen fick
vila i ett par veckor. Det var väl här säsongen började gå på
tok, tror jag. Jag hade tränat dåligt på försäsongen. Körde nog
efter parollen ”If it ain’t broken, don’t fix it”. Nu kom jag
tillbaka efter två veckors vila, med discar jag inte kunde riktigt
och ett självförtroende som inte var riktigt på topp. Jag visste
att jag var för dåligt tränad. Förr eller senare syns det. Det
skulle bli stortävling på en av Sveriges bästa, och tuffaste,
banor. DNT Hässleholm. Jag har fina minnen från Hässleholm. Den
här tävlingen kommer jag dock inte ihåg, i alla fall inte
spelmässigt. Vädret kommer jag ihåg. Jag lovar, man kommer ihåg
när blixten slår ner 20 meter från dig. Tydligen lyckades jag göra
en hygglig avslutning på tävlingen, och på hemvägen så tangerade
jag banrekordet på banan i Älmhult. Spela, det kunde jag. Men
jösses så under isen jag var mentalt. Jag tror att det var total
tilt i hjärnan. Precis lagom till säsongens stora tävlingar.
Linköpings lag. Jag, Anders, William och Henrik
På
Lag-SM var jag till viss del tillbaka. Jag brukar resa på mig på
Lag- och Par-tävlingar. Så det var tillfälligt. John Bauer open
var inte en bra tävling, det var endast det ganska ringa motståndet
som gjorde att jag klarade av att ta mig in ”in the money”.
Kastade även bort en favoritRoc här, mycket traumatiskt! Helgen
efter är det dags för Par-SM. Jag kämpade så gott jag kunde. Så
länge Henrik och jag hade medvind så funkade det. Vi var bra,
jättebra, typ bäst i Sverige. Men på andrarundan pajade vi, och
jag kunde inte lyfta oss alls. Så fort Henrik inte var på topp så
hade jag inget att komma med jag heller. Det var jättetungt, vi båda
visste nog att vi hade ett väldigt bra medaljläge. En SM-medalj,
äntligen, efter vår fjärdeplats på Lag-SM? Det blev inte så.
Tyvärr. Alltså, jag har svårt att se mig själv ta en individuell
SM-medalj. Men i Lag eller Par, då tycker jag mig räcka till.
Tillsammans med rätt sällskap förstås. Henrik, hoppas att vi får
chansen igen när du kommer tillbaka! Jag vill verkligen räcka hela
vägen till medalj, och att ta den tillsammans med dig vore väldigt
stort!
Kommentatorjobb under Par-SM, med Ola Bränholm
Jag visste att jag var för dåligt
tränad och jag gjorde inget åt det. Discgolf var inte så viktigt
längre. Jag nådde mitt mål 2015 när jag vann Järva Open. Sen
dess hade jag sökt lite. Så här i efterhand känns det som om jag
gjorde ett experiment: Hur länge kan jag köra på utan att träna?
Hur länge håller det? Svaret var till i början av maj. Allt detta
är efterkonstruktioner, men jag tror att jag inte är ute och cyklar
helt och hållet. Nå, när repet väl brast fanns ingen lätt väg
tillbaka. Jag har alltid haft lätt för att träna, men 2016 var det
inte så. Jag tog mig aldrig ut till fältet. Det var inte roligt.
Discgolf var inte roligt. Hjälp! Jag var på väg mot min djupaste
svacka på länge, jag visste om det och jag var oförmögen att göra
något åt det. Allt från och med början av maj till slutet av juli
är mörker. Som tur är så brukar ju sol komma efter regn, dag
efter natt och vin efter vatten. När man är nere på botten känns
det dock inte så. Ni vet, ni som också varit där. Det finns inte
ens en tanke på morgondagen. Men till slut kommer den ändå. Jag
ska berätta mer om det. En annan dag.
En av de sämsta kastarna i startfältet på European Open, efter ett riktigt dåligt utkast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar