Lucka ett

Glad december på er! Egentligen är det tänkt att... nej det är fel början. Vad fan tänkte jag egentligen? Det är en bättre början! Min årsbästalista har varit en huvudvärk för mig sedan 2011, när jag började bli mer ambitiös (eller infoga annat ord, du väljer själv) med den. Den har vuxit. Den har börjat göra sig påmind tidigare och tidigare på året. Lite som en kvarnsten runt halsen som jag inte kan lägga bort förrän jag har skrivit klart den. 2013 blev den mastodontisk i formatet. 2014 och 2015 har följt samma formel, utan att överträffa denna. Nu är det dags för en ändring igen. I år har den ändrat format och kommer nu som en kalender istället. Jag tänker att om jag äntligen gör det här så ingående som jag kan göra det så kan jag lägga undan det sedan, en gång för alla. Det räcker att plita ner en kort topp-10-lista i framtiden? Jag hoppas det. Samtidigt... musik är livsviktigt. Vem vet var det bär hän? Så jag presenterar extrem-och-proggmusikkalendern 2016. Lucka ett. Ja, tanken är att det kommer en ny post för varje dag i månaden. Sista dagen blir en smällkaramell med min årsbästalista, svart på vitt, de bästa skivorna jag hittat 2016. Så vill ni bara ha den, återkom 31/12. Vill ni ha mer än så, läs vidare.

Jävla Sulphur Aeon. De pajade mitt humör precis efter årsskiftet. Jag insåg nästan direkt att de hade förtjänat en plats på min årsbästalista 2015. En ganska framskjuten plats. Topp fem tror jag. Skulle jag sätta mig och revidera min lista? Eller se den för vad den är, ett tidsdokument, inkomplett och fragmenterat. Precis som alla årsbästalistor är. Om jag hade börjat pilla med den hade jag inte varit klar än. Därför årets tilltag. Reglerna har skrivits om. Det är min blogg, jag gör vad jag vill, tack å bock. Ja, Gateways to the antisphere kom inte alls ut under 2016. Den släpptes 2015-04-03. Så inte ens nära. Men när den här släpptes var det avslutning av vår vintertour i discgolf, så jag missade väl det då. Whatever. Fiskluktande dödsmetall med världsrekord i reverb. Från Tyskland. Tysk döds? Förutom enstaka låtar med Atrocity har det nog varit nej tack till det. Men här går jag igång. Cthulu lovsjungs och hela havet stormar i takt. Liknande band? Mja, kanske kan man höra lite Behemoth? Men nej, de är faktiskt ganska egna. Eller om det är ljudbilden som lurar mig. Konvolutet måste jag säga nåt om. Snyggaste skivan 2015? Jag tycker det. En målning, rakt upp och ner, inga loggor eller annat skit. Så rent och snyggt bara. Snyggt är även titelspåret. Pris för en av senare års bästa DM-låtar utdelas här på stubben. Diluvial ascension – Gateways to the antisphere. Meden sån titel kan det ju inte vara kattskit, det förstår ju vem som helst. Annars finns här 50+ minuter med finfin DM att gotta sig åt. Alla låtarna har sina stunder, och som vanligt när jag hajpar nåt så är det inte en lättviktare till skiva. Den kräver uppmärksamhet och tålamod. Utan dessa dygder kan jag tänka mig att det här är ”meh”. Om jag använder min gode vän, som här av personlig hänsyn inte nämns vid namn, men som har ett tålamod som sträcker sig i max någon minut och en filosofi som innebär att om det inte genast är bra, så blir det aldrig det och vars efternamn är lite kinesiskt klingande och så då. Ja då är Sulphur Aeon säkert inget för dig. 80% av den här kalendern kommer inte att vara nåt för dig. Om du inte skärper dig. Lyssna på titelspåret på repeat i en timme, kom igen nu! Om det fortfarande inte har fastnat, strunta i det och gå vidare. Sulphur aeon är inget för dig.

Bokslut 2016, del tre

Pallen på Ljungby Open

Sista delen av bokslutet. Dags för ett paradigmskifte. Jag har alltid varit ojämn. Riktigt bra emellanåt, riktigt dålig emellan. Slutet av säsongen såg väldigt annorlunda ut. Jag var bra. I mina svackor gjorde jag par, lägstanivån var nämligen klart högre. Med mitt starka närspel öppnade det upp för häftiga saker. Först ut, Ljungby Open.

Jag och Anders testspelade Ljungby på väg ner till Köpenhamn förra året. Vi var måttligt imponerade. Det som då var en konstig 9-hålsbana är nu en klart bättre 18-hålare. Kul att se. Det finns fortfarande att göra för att nå riktigt hög klass, banan är kanske lite väl lätt, men de är verkligen på väg åt rätt håll här. Den är rolig, den är snabbspelad och det finns utmaningar för alla. Bra så. Jag spelade bra. Hela tävlingen. Gjorde en svindålig drive på hål 1 första varvet som resulterade i en bogey och hade en härdsmälta på ön andra varvet som kostade mig. Så en bogey, en dubbelbogey, tio par och... 24 birdies. Det är det vassaste jag åstadkommit någonsin tror jag! Det blev seger med 9 kasts marginal.

Efter det var det dags för DNT Ultuna. Ulls dammar har kostat mig förr, annars har jag trivts bra här. Gott om plats att göra mina kast, vilket jag gillar. Jag fortsatte i samma stil som på Ljungby, men jag var inte lika het. Lasse sprang iväg med segern, men jag trodde att jag kom in som delad tvåa. Det hade varit min bästa placering någonsin i en nationell tour. Jag spelade dock inte bra nog på finalen, utan blev omsprungen av två spelare från jaktfloppen. En delad fjärdeplats dock. När jag sedan gick igenom tävlingen i huvudet på vägen hem så kom jag på att jag hade spelat 51 hål i sträck utan att göra en bogey. Häftigt!

Våga vägra bogeys!

På torsdagskvällen var det dags för det sista veckokvällsseriespelet. Jag gick återigen bogeyfritt, kom in på -9. 69 bogeyfria hål i rad! Jag och Anders tog en helgtur neråt Småland för att pricka av några fler banor på listan. Oskarshamn och Kalmar blev det. Jag fortsatte stabilt. Gick Skälby i Kalmar -8 osedd. Vi tog lunch och spelade ett varv till. På tredje hålet hände det. Jag gjorde en bogey. Så det stannade vid 103 hål i rad utan bogey. Tills jag hör något annat så håller jag det för (1) personligt rekord (2) Svenskt rekord (3) Världsrekord och (4) Universellt rekord. Jag håller det inte för Multiversellt rekord, då jag i ett parallellt universum säkert gjorde par på hål 3 på Skälby och klarade 104 hål utan bogey. Ja ni ser ju själva på bilden hur glad och stolt jag är. :)

Jag hade ont i armbågen på vägen hem, men bet ihop och spelade det sista seriespelet dagen efter. Det blev ytterligare en bogeyfri -9-runda, inklusive en trea på tretton, men det räckte inte till. Jag blev tvåa i sammanställningen ändå, Richard Kapplings slutspurt var i världsklass. Nu hade jag riktigt ont. Det går över, tänkte jag. Det gjorde inte det. Jag jobbade på så gott det gick, men i slutet av veckan fick jag sjukskriva mig. Allmänläkaren på vårdcentralen sade tennisarmbåge, skrev ut lite inflammationshämmande och smärtlindrande samt sjukskrev mig en vecka. Arbetsterapeuten jag träffade några dagar senare sågade läkarens diagnos men hade ingen egen att komma med.

Slottsduellen

Egentligen borde säsongen varit slut nu. Jag missade vårt eget klubbmästerskap. Jag missade avslutningen på Mälartouren, Järva Open, där jag var titelförsvarare. Efter ett par veckor med smärtstillande och lättare arbete så vågade jag dock åka till Slottsduellen och avsluta säsongen där, i parken runt Svartsjö slott. Bland ekologiska hamburgare från Linköping, majestätiska träd, vallgravar och 70 likasinnade människor, vad kan vara bättre. Jag hade inte rört en disc på tre veckor, så jag hade inga förhoppningar om någon framskjuten placering. Jag var nära att bryta tävlingen på första hålet, jag försökte rolla och det gjorde ont! Men jag körde vidare och fattade hur jag kunde kasta så skonsamt som möjligt. Det gick över förväntan. Jag vann min första match. Min andra. Min tredje. Slog ut Kymen i kampen om att bli högst placerade Kastaplast-spelare i fjärde matchen. Men tyvärr tog det stopp här. Fick stryk av Robin Villman. Robin har kastat bra så länge jag känt till honom, nu puttade han även bra. Bara att lyfta på hatten där. Förlorade sen sista matchen mot Dick Lampinen. Jag missade ett hål, det duger inte när man lirar mot Dick. Men jag kom sjua och är väldigt nöjd med det!

Säsongen 2016 på PDGA

I veckan efter fick jag träffa en armspecialist. Hon satte diagnosen instabil armbågsled, vilket stämmer bättre. Jag har nedsatt rörelse med ca 10% nu. Nu är säsongen slut för min del. Jag ska träffa en sjukgymnast i veckan och få till ett rehabprogram. Det första steget är att återställa rörligheten i armbågen. Sen måste jag träna upp musklerna så att det inte händer igen. Det blir några månaders vila från kastandet. Det är jäkligt synd, vintertouren drog precis igång. Jag är titelförsvarare på den. Kanske kan jag kasta igen efter nyår. Då har jag fortfarande chansen att jaga ikapp. Jag hoppas på det. Jag jobbar mot det. Förhoppningsvis får jag börja säsongen 2017 lika fint som jag fick årets. Med att lyfta en buckla mot den gråmulna vårhimmeln i Norrköping.

Ickespelande tävlingsledare på ÖVERTID, Östgötska Vintertouren i discgolf.

Bokslut 2016, del två

Metrix-stats-ägning under European Masters

Jag hoppar hejvilt och struntar i att ta med en massa saker. Semestern inleddes alltså med Par-SM och helgen därefter en snabbvisit till Jönköping och John Bauer Open. Mitt stora mål för året var att spela European Masters. Järva är ju väldigt fin. Tyvärr, för min del, kändes banan lite förstörd. Jag var inte alls förtjust i de nya korgplaceringarna som bjöds. Jag räcker definitivt inte till som plastkastare för att lyckas, eller ens ha roligt, på den slingan. Jag hoppades i det längsta att det skulle släppa, som det faktiskt gjorde senast uppe på Järva, men det var för tungt helt enkelt. Jag antar att jag var en anledning till att DGWT gjorde om sitt metrix-system lite. Jag scorade inte bra, men enligt statistiken puttade jag bättre än alla andra. Än hela världseliten faktiskt. Det förklaras så här: Jag satte alla puttar innanför cirkeln utom en. Punkt. Jag såg att nån skrev att ”de fick göra om systemet för att folk med flit la upp sig under korgen så fort de var utanför cirkeln, för att få bra stats”. Det är så jävla urdumt att jag inte vet var jag ska börja. Gissningsvis hade de i toppen några fler 7-9-metersputtar än mig, då de träffade fler GIR (greens in regulation). Jag var ute i ruffen och harvade mycket, vilket gjorde att jag fick försöka rädda mig istället. Om man missar driven på European Open-slingan på Järva, är det då bara att peta fram discen under korgen, ta sitt par och gå vidare? Nej, det är det inte. Banan är svår som satan. Det var mitt försvarstal det. Det fina är att jag fick ett kvitto på vad som varit på gång länge; jag har tagit ett ganska rejält kliv som puttare. Det tar jag med mig från 2016. Det har förklaringar. Jag har puttat hyggligt i flera år nu. I våras bytte jag putters till K3 Reko. Jag skulle vilja likna den vid en Pure, ungefär. Inte min favoritdisc. Men sen kom K1 Reko. Lite snabbare än en Aviar, lite sämre häng, några meter extra distans. Bästa kastputtern jag har haft äran att kasta. Så wtf, tänkte jag och började putta med dem. Bästa beslutet på länge!

Brickeberg Open

Jag spelade massor med discgolf på semestern. For land och rike runt, borta bäst hemma värst. Det gick inte bra, det var inte så roligt men alternativet var att glo in i väggen. Jag strulade med min teknik och försökte få ordning på kasten. Det tog fram till slutet av semestern innan det funkade. I Örebro var jag tillbaka. Kul att spela! Birdies! Woho! Först en helmysig tävling i Brevens Bruk som jag nog hade vunnit om jag hade varit redo för det. Men den fick mig att fatta att jag kan vinna, något man behöver påminnas om ibland. Så dagen efter lyckades jag hamna i zonen och vinna i Brickeberg. Min hittills högst ratade runda stannade på 1035 i rating, inte illa! Jag var tillbaka, bättre än någonsin!

Pallen på Brickeberg Open, i stor oordning.

Inspirerad av detta avslutade jag semestern med att åka upp till värmland och köra Mälartourhelg där. Det började bra i Forshaga, men en riktigt dålig andra runda fick mig ur balans. Efter det blev det en öl. Och en till. Kanske en liten Whiskey. Tävling imorgon? Ja men den börjar inte ännu på flera timmar ju, skål! Jag var helt borta på Skutberget. Kunde inte ta mig från tee med ett vettigt resultat. Jag räddade mig bra, så det är alltid nåt iaf. Jag skyller på för bra värdar och för dålig vilja att säga ifrån. Det är trevligt i värmland och det var sista semesterdagarna. :)

Värmländsk gästfrihet. Uppvärmning inför Skutberget Open

Nästa tävling blev Kolbäck. Här gillar jag att vara. Hur det var? Självförtroendet var nere på botten igen. Kämpa kämpa kämpa. Efter en riktigt medioker förstarunda låg jag... tvåa!?! Jag fattade inget, men förstod att här fanns en chans. Det var trögt, men jag kämpade. Till slut hade jag faktiskt slagläge mot ledaren Wille Gummesson, mycket tack vare att Kolbäcks korgar verkligen avskyr hans puttning. Men sista hålet förstörde mig. Ett jävla bingohål som jag verkligen inte gillar. Gjorde samma kast med samma disc två gånger. Den första gick över ön och den andra stannade kort om. Med större tur hade de istället legat under korgen. Trist att förlora en tävling så, men så är det ibland.

Linköpingsgänget under SM.

Jag tänkte avsluta den här andra delen med SM. En rätt häftig upplevelse. Vi samlade ihop oss i klubben och hittade ett smått fantastiskt boende. Jag och Anders fortsatte vår mission att pricka av banor på discgolfbanor.se, så vi var inte delaktiga i köksarbetet. Ursäkta Hangvar mfl! Nästa gång är det vår tur att bjuda till. Anywho, vi bodde på ett kanonställe och tävlingen inleddes på en bana jag gillar, Bulltofta i Malmö. Jag får spela ihop med bland andra Tobbe Söderqvist, en mycket vänlig kille som jag gillar att lira med. Länge sen sist, så jag såg fram emo rundan. Vilken runda det blev. Inledde SM med sex raka birdies. Sen lite blandat fram till det svåra X1 där jag gjorde en dubbel. Skärpning på slutet med fyra raka birdies. Tolv birdies på en runda och ledning i SM. Min bästa runda någonsin med en rating på 1039! Mumma! Jag har varit i ledning på SM förut. Två gånger. Första gången var Par-SM i Hässleholm 2013, då jag och Kilander chockade hela startfältet. Andra gången var par-SM i Norrköping i år, då jag och Wahlman spelade väldigt bra. Men nu var jag i ensam ledning i individuella SM. Det är ett stort fett kvitto på att jag är bra. Det är en relativt enkel bana, Bulltofta. Birdiefest. Det passar visst mig. Jag är bättre på att ligga på birdie-mode på enklare banor än jag är på att spela bra på svåra banor, om det är en mental sak eller att jag är för dålig på långa drives lämnar jag osagt. Jag var i fortsatt ledning ungefär halvvägs in på andra rundan, sen blev jag alldeles för trött och tappade mycket. Puttarna satt i korgtak eller korgkant istället för mitt i, så det var små marginaler. Den sista lilla skärpan saknades, helt enkelt. Fortsatt gott slagläge dock. Jag förstörde det fullständigt på St Hans i Lund, en bana jag verkligen ogillar. Den passar mig så illa. Jag vantrivs med att kasta här, det är inte det minsta roligt. Ja, jag unnar mig själv att tycka och tänka så. Jag är 37 år och hyser inga drömmar om att turnera jorden runt och leverera på tävling efter tävling på bana efter bana. Jag kan unna mig att vantrivas på en bana, bestämma mig för att inte tävla där igen och vara nöjd med det. Jag spelar för mitt eget höga nöjes skull. Det vore konstigt om jag tvingade mig att tävla på en bana där jag vantrivs då, eller hur?

Scorekort, SM, runda ett. Rating 1039. Sexan är inte bra, resten är tamigfan världsklass. :)

Upp och ner, har hittills varit ledorden för säsongen 2016. I avslutande kapitlet så kan det komma att ändras lite.

Bokslut 2016, del 1

Säsongen tog slut rekordtidigt i år. Det var lite snöpligt, lite klantigt, lite oturligt och lite trist. Det har varit en konstig säsong, fylld av uppåt och neråt. Jag tror att jag börjar helt från början. Säsongens början:

ÖVERTID i Rydskogen, Mars 2016

Stångebro Safari i Linköping, 10 januari 2016. En andraplats i snögloppet. Det var runt nollan och blåsigt. Halt som satan! Henrik Wahlman hade lagt banan och tog hem tävlingen. Mycket passande och smart av honom. 24/1 var det premiärspel på Mjölbybanan. Jag spelade bra, men blev totalt utskåpad av Wahlman och hans nya uppsättning discar. Det var riktigt imponerande! 43 kast på 18 hål, i snö och is!?! Mina 48 var bra. Inte i jämförelse. Två andraplatser i början av året. Den tredje snodde jag, kastet före min kombattant. Snön var borta och marginalerna var på min sida på Katrineholms bana. Sedan vann jag i Mjölby, blev återigen tvåa i Bjärka Säby, spelade bort mig totalt på hemmaplan i Rydskogen. Inför sista deltävlingen av ÖVERTID var det tight. Jag tog mig i kragen och laddade i med en lysande runda. 43 kast i Folkparken i Norrköping skojar man inte bort, försäsong och allt. Det räckte till vinst och min första totalseger i "min" vintertour ÖVERTID.

ÖVERTID ja. Vilken succé det har blivit! Jag snodde konceptet från Kyldiscen, hörde mig för med Richard Kappling om det var ok att ta över hans vintertour, tog kontakt med folk runtom i länet och satte igång. Redan från första tävlingen var vi fler än vad jag vågat hoppas, och bollen har rullat på sen dess. Nu är vi inne på tredje säsongen av ÖVERTID, och allt är ännu mycket bättre. Folket i länet är för goa alltså. Det enda jag behöver göra är att rycka lite i tåtarna så ramlar det fram bra saker, det känns så skönt att vara en del i något som inte står och faller med en person! Tack alla som är med och bidrar till Sveriges roligaste discgolftour!

Min säsong kunde egentligen inte ha börjat på ett bättre sätt. Vinst i sista deltävlingen på ett kalasbra resultat. Vinst i totalen. Hemma låg det ett gäng discar som skulle spelas in, mitt sponsorkontrakt med Kastaplast var nämligen i hamn. Allt var... bra. Jag var tillfreds. Jag visste att jag inte skulle hinna kasta in mig på alla modellerna innan säsongen drog igång, så jag lade i de viktigaste i väskan och såg med tillförsikt fram emot vad som skulle komma att bli min bästa disgolfsäsong någonsin! Övermod går före fall...

Team KastaPlast 2016

Men det började ganska bra. Påskkastet har redan blivit en liten tradition för mig och mina nära plastkamrater. Vi har blivit ett gäng som åkt upp från Östergötland båda åren. Jag har visst blivit femma två år i rad, efter hyggliga insatser. Jag skulle nog säga att Falköping också var hyggligt, särskilt med tanke på att jag var livrädd innan tävlingsstart. Senast jag var där hade jag min mörkaste stund någonsin på en bana. Så med tanke på det är en delad åttondeplats helt okej. Inget att skriva hem om. Vi är redan framme i början av maj, och hemmatävling. Rydskogen Open. Jag tog mig till final, vilket var bra med tanke på motståndet. Jag var trött och hängig, men pillade i mig några Alvedon och kämpade på.

Rydskogen Open 2016

I Hästhagen dagen efter var jag verkligt trött och hängig. Kände mig inte alls på topp. Dagen efter gick jag till vårdcentralen. Bältros. Tack för den. Jag hade tur. Fick medicin utskriven som minskade spridningen på blåsorna. Men ont hade jag. Discgolfen fick vila i ett par veckor. Det var väl här säsongen började gå på tok, tror jag. Jag hade tränat dåligt på försäsongen. Körde nog efter parollen ”If it ain’t broken, don’t fix it”. Nu kom jag tillbaka efter två veckors vila, med discar jag inte kunde riktigt och ett självförtroende som inte var riktigt på topp. Jag visste att jag var för dåligt tränad. Förr eller senare syns det. Det skulle bli stortävling på en av Sveriges bästa, och tuffaste, banor. DNT Hässleholm. Jag har fina minnen från Hässleholm. Den här tävlingen kommer jag dock inte ihåg, i alla fall inte spelmässigt. Vädret kommer jag ihåg. Jag lovar, man kommer ihåg när blixten slår ner 20 meter från dig. Tydligen lyckades jag göra en hygglig avslutning på tävlingen, och på hemvägen så tangerade jag banrekordet på banan i Älmhult. Spela, det kunde jag. Men jösses så under isen jag var mentalt. Jag tror att det var total tilt i hjärnan. Precis lagom till säsongens stora tävlingar.

Linköpings lag. Jag, Anders, William och Henrik

På Lag-SM var jag till viss del tillbaka. Jag brukar resa på mig på Lag- och Par-tävlingar. Så det var tillfälligt. John Bauer open var inte en bra tävling, det var endast det ganska ringa motståndet som gjorde att jag klarade av att ta mig in ”in the money”. Kastade även bort en favoritRoc här, mycket traumatiskt! Helgen efter är det dags för Par-SM. Jag kämpade så gott jag kunde. Så länge Henrik och jag hade medvind så funkade det. Vi var bra, jättebra, typ bäst i Sverige. Men på andrarundan pajade vi, och jag kunde inte lyfta oss alls. Så fort Henrik inte var på topp så hade jag inget att komma med jag heller. Det var jättetungt, vi båda visste nog att vi hade ett väldigt bra medaljläge. En SM-medalj, äntligen, efter vår fjärdeplats på Lag-SM? Det blev inte så. Tyvärr. Alltså, jag har svårt att se mig själv ta en individuell SM-medalj. Men i Lag eller Par, då tycker jag mig räcka till. Tillsammans med rätt sällskap förstås. Henrik, hoppas att vi får chansen igen när du kommer tillbaka! Jag vill verkligen räcka hela vägen till medalj, och att ta den tillsammans med dig vore väldigt stort!

Kommentatorjobb under Par-SM, med Ola Bränholm

Jag visste att jag var för dåligt tränad och jag gjorde inget åt det. Discgolf var inte så viktigt längre. Jag nådde mitt mål 2015 när jag vann Järva Open. Sen dess hade jag sökt lite. Så här i efterhand känns det som om jag gjorde ett experiment: Hur länge kan jag köra på utan att träna? Hur länge håller det? Svaret var till i början av maj. Allt detta är efterkonstruktioner, men jag tror att jag inte är ute och cyklar helt och hållet. Nå, när repet väl brast fanns ingen lätt väg tillbaka. Jag har alltid haft lätt för att träna, men 2016 var det inte så. Jag tog mig aldrig ut till fältet. Det var inte roligt. Discgolf var inte roligt. Hjälp! Jag var på väg mot min djupaste svacka på länge, jag visste om det och jag var oförmögen att göra något åt det. Allt från och med början av maj till slutet av juli är mörker. Som tur är så brukar ju sol komma efter regn, dag efter natt och vin efter vatten. När man är nere på botten känns det dock inte så. Ni vet, ni som också varit där. Det finns inte ens en tanke på morgondagen. Men till slut kommer den ändå. Jag ska berätta mer om det. En annan dag.

En av de sämsta kastarna i startfältet på European Open, efter ett riktigt dåligt utkast.