Musikåret 2014, del fyra av fyra

Då är det dags att sätta punkt för musikåret. Det har varit fantastiskt bra, inte sedan 2005 har jag hittat så mycket bra musik att lyssna på! Jag hade lite svårt att göra en topp 10-lista, så det blev topp 12 istället. Hoppas att du, käre läsare, inte blir vansinnig bara för det.

12: Anaal Nathrakh – Desideratum

Pionjärerna inom grindcoreblackmetal är tillbaka med sitt bästa album hittills. Konceptet har strömlinjeformats och vansinnet tyglats till en förvånansvärt lättsmält platta. Egentligen intet nytt under solen, plattan innehåller lite mer pop-refränger och blip blop än vanligt, men låtarna håller måttet. Bäst är nog denna:

11: Nightingale – Retribution

När jag var som mest nerknarkad på Edge of Sanity, gissningsvis 1995, plockade jag på mig Nightingales två första skivor på Skänninge marken. Då var det mer goth än den småmysiga progressiva rocken de nu framför. Jag var inte helt uppspelt vid första genomlyssningen. Men i och med att man åldras och utvecklas så ser jag numera mycket fram emot allt Nightingale släpper. Den här skivan är nog den jämnaste bandet släppt hittills, och jag gillar varje minut av den. Dans texter har alltid varit barnsliga och ofta långt över pekoral-gränsen, ta bara låten Lucifer's lament. Jösses! :) Jag gillar den ändå, den är charmig. Campy, som engelskspråkiga brukar benämna sånt. Eller vad tycker du?

10: Machine Head - Bloodstone & Diamonds

Jämnt, verkar vara årets ledord. Inget man kan beskylla Machine head för att ha varit genom åren. Bortsett från den svinbra debuten har det hackats rejält. The burning red och Supercharger tar jag mig inte ens igenom, och då klarar jag mycket innan jag trycker på stopp. The Blackening var dock storslagen och banne mig om inte nya plattan ligger på ungefär samma nivå! Starkt jobbat gubbar, jag bugar och bockar. Och dunkar té med huvet när det kommer i refrängen änna!

9: Aenaon – Extance

Se första delen av inläggsserien.

8: Decapitated - Blood mantra

Se andra delen av inläggsserien.

7: Devin Townsend – Sky blue

Se tredje delen av inläggsserien.

6: Bloodbath - Grand Morbid Funeral

Superdödsgruppen är tillbaka med klara hänvisningar om vart skåpet skall placeras. Nick Holmes vid micken reste mitt ögonbryn, men han levererar med besked. Att han är 43 år gammal och mig veterligen inte growlat på 20 år märks inte. Det är full kareta rätt in i dödstarmen med besked.

5: Opeth - Pale communion

Egentligen var det väntat att Opeth skulle resa sig igen efter den menlösa Heritage. Tyckte förresten någon att den var något att ha, över huvud taget? Jag är egentligen förvånad att jag gillar den nya skivan så mycket som jag gör, då den inte innehåller mycket av det som jag avgudat hos Opeth. Men så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd heller. En perfekt anti-party-platta, precis som jag vill ha det. Den intrikata öppningen är ett givet IS på Steven Wilson, sen kommer den orientaliskt studsiga Cusp of eternity, efter det den krånglande mastodonten Moon above, Sun below. Den finstämda Elysian Woes övergår i proggiga Goblin. Efterföljande River är nog hämtad från nån bortglömd 70-talsplatta. Voice of treason har även den ett orientaliskt anslag. Plattan avslutas med den här. Årets bästa ballad (och party-dödare):

4: Dark fortress - Venereal dawn

Se andra delen av inläggsserien.

3: Behemoth – The satanist

Se första delen av inläggsserien.

2: Ghost Brigade - IV - One With The Storm

Den här skivan är nästan lika bra som 2009 års Isolation songs, och den plattan är topp 10 genom all tid för mig. Det är snudd på att den tar förstaplatsen i år, men andra plats på ett så fantastiskt bra skivår är inte att skämmas för. Finland är det enda landet som fixar sån här musik, det enda undantaget jag på rak arm kan räkna upp är Daylight Dies från USA. Det finns många finska band som varit där och nosat. Sentenced var alltid lite för skitnödiga för mig. Charon hade det på The dying daylights men tappade det omedelbart. Insomnium kanske, om de vågade släppa loss lite. Ghost Brigade har det. De har melodierna, utan att bli långtråkiga. De kan sväva iväg utan att tappa koncepten. De vågar blanda mellan growl och skönsång, och har en sångare som låter bra i båda fallen. Det finns några låtar som jag måste nämna. Alla! Inledande Wretched blues är en programförklaring. Det här är Ghost Brigade i ett nötskal. Departures är urstark. Likaså Aurora. Disembodied voices är riktigt vacker. Electra Complex är lite ofokuserad i all sin längd, men den är uppbyggd av så många små goda saker att den ändå håller hela vägen. Stones and pillars är ett svagt kort, men inte dålig. Anchored är återigen starkare, men den bleknar vid efterföljande The Knife. Satan vilken bra låt! Long way to the graves är egentligen den perfekta avslutaren på den här plattan, trots det charmas jag av Elama On Tulta som är väldigt atypisk. Cool i all sin enkelhet.

1: At the gates – At war with reality

Band som återkommer efter lång dvala brukar i regel inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Jag är övertygad om att många blev besviken på den här plattan. Om man tycker att SOTS är en av de bästa metal-plattorna någonsin så kan jag förstå det. Udda fågel som jag är, eller pretto, kalla det vad du vill, så håller jag inte SOTS så högt. Låtarna är för simpla, särskilt om man jämför med tidigare verk. Ok, låtarna är ganska simpla på Gardens of grief, men det beror mer på inkompetens. De är allt annat än simpla (och ibland ganska kackiga) på TRITSIO och de är i stort sett perfekta på WFIKTBD. Den plattan med en argare producent och ett vettigt ljud, vojne vojne... TSD då? De första fyra låtarna kunde varit inledningen på At the gates bästa platta, men sen tar det slut. De kunde även ha varit med på AWWR. Om man går tillbaka i discografin så finner jag dessa två plattor mest lika varandra. Energin och melodierna, inte bara energin som på SOTS, där melodierna tappades bort. Arrangemangen fick stå tillbaka för full fart rakt in i betongväggen PANG!

Att välja ut något känns döfött. Nästan. För mig som köpte min första ATG-platta vid den ringa åldern 14 år, så sätter många av partierna i låtarna igång såna associationskedjor att jag blir helt vimmelkantig. Plattan kanske inte ens är bra, det är bara att min hjärna inte fattar det? Men nej, det här är fan bra!

Inledningen är så typisk At the gates. Och fram till tvåminutersstrecket smådiggar jag, men här får låten hela min uppmärksamhet. Vid tre minuter åker näven upp i luften och stannar där resten av låten. Det är så här jag vill ha min At the gates, tack!

Hoppas att ni hade ett lika bra musikår som jag. Jag betvivlar det starkt. Jag kommer antagligen att få vänta länge tills nåt liknande sker igen. Och nu har jag ännu en platta att kolla upp, Demians släppte precis nytt. Jösses!

(Musik)året 2014, del tre av fyra

Dags att fortsätta denna nedräkning, eller vad man ska kalla den. Funderade på att helt skita i det, men så var jag inne på bloggen och såg att inläggen faktiskt lockar till läsning. Kanske kan det vara skönt med nåt helt opolitiskt som avbrott?

Jag slarvade igång listan, och har efterhand insett att jag missat releaser från första halvan av året. Devin Townsend släppte Casualties of cool någon gång på försommaren. Och i höstas kom dubbelalbumet Z2. Tre skivor på ett år alltså. Det är förvånansvärt att karln håller någon kvalitét över huvud taget. Han måste bo i studion när han inte turnerar? Så, Casualties of cool är nån sorts spejsig bluegrass eller vad man kan kalla det. Plattan är på tok för lång för att sträcklyssnas på. Men den är bra! Här är ett smakprov: 

Z2 är på ena halvan dett konceptalbum om Ziltoid the Omnicient, nån sorts ödlevarelse som vill erövra jorden och gillar kaffe. Det var roligare första gången runt. Det blir även roligare om man vänder sida. Där hittar man Devin på hans melodistarkaste och poppigaste humör, men som vanligt vinglande nära vansinnets gränsmarker. Att Devin är en erkänd producent förvånar inte, hans sångarrangemang är ibland häpnadsväckande! Om ni orkar, ta ett lyss på denna. All musik är borttagen, kvar finns bara sång:

Devin gillar att bjuda på sig själv. Jag gillar att bjuda på honom. Trots överproduktiviteten finns alltid guldkorn att hitta på hans släpp. Här lägger han sång på låten Fallout:

Låter ganska förfärligt emellanåt, eller hur? Men just sången på den färdiga versionen är en av årets absoluta höjdpunkter för mitt vidkommande. Ståpäls, jag har dig!

Så, det var årets Devin-dos. Puh! Nu är väl bara de mest hårdhudade och uttråkade kvar va? Well...

Jag passar på att göra några korta omnämnanden efter den där videobombningen. Länkar inte alls, men i och med att jag nämner dem så är de givetvis väl värda att kolla upp. :)

1349 släppte Massive Cauldron of Chaos, och det är till dags dato deras bästa platta. Låtar som Mengele's och Postmortem är snäll Black Metal på ett väldigt bra sätt. Tyvärr låter trummorna skit, men det får man väl försöka bortse från. Agalloch – The serpent and the sphere är ett album med riktigt höga toppar och tyvärr långa transportsträckor emellanåt. Endast för tålmodigt folk. Jag har inte lyssnat alls lika mycket på Anathemas skiva Distant satellites som på deras föregående skiva. Vilket antagligen kommer att ändras på. En mycket jämn skiva, jämfört med förra, men de uppenbara hitsen saknas. En skiva som jag har lyssnat mycket på, och som har växt en smula, är Once more 'round the sun med Mastodon. De kommer antagligen aldrig att göra ett lika bra album som 2009 års Crack the skye, men nya skivan är ändå riktigt vass! Pain of Salvation, som jag alltid har avskytt, smög in med en platta jag verkligen uppskattar. Antagligen kommer den att växa lite till. Undvik jazz-covern på Holy Diver bara, om du inte vill höra något helt anskrämligt. Låten Mrs. Modern Mother Mary är faktiskt en av väldigt få rap-låtar jag kan uppskatta. I alla fall litegrann. Men bäst är de när de håller sig på mattan (pun intended), med låtar som Linoleum, 1979 och Flame to the moth.

Andra skivor man bör kolla upp är: The Pineapple Thief – Magnolia, The Haunted – Exit Wounds, Sólstafir – Ótta, Slipknot - .5 The Gray Chapter, Septicflesh – Titan, Raunchy – Vices.Virtues.Visions., Insomnium - Shadows of the dying sun, Exodus - Blood in, blood out, Belphegor - Conjuring the dead, Ancient ascendant - Echoes and cinder, Primordial - Where Greater Men Have Fallen, Anaal Nathrakh – Desideratum, Machine Head - Bloodstone & Diamonds, Dawnbringer – Night of the hammer.

Det var näst sista delen. På sista presenterar jag min topp-10 och lägger ut texten lite mer om ännu onämnda skivor. Det här blev lite rumphugget, jag vet, men jag är lite trött.  

(Musik)året 2014, del 2 av, tja, kanske fyra typ?

I april bar det iväg till Linköping igen. Jag lämnade stan 2009 för studier i Karlstad, och för att jag behövde ruska om lite i tillvaron. Helt ärligt så hade jag inte saknat stan särskilt mycket. Vänner förstås. Discgolfbanan i Rydskogen (minus allt arbete på den då). Men stan? Nej. Linköping är inte nån höjdare. Det beror väl kanske på vad man gör den till? Fast nej. Det är ett rätt trist ställe.

Nu flyttade jag inte in i Linköping direkt, utan var inneboende hos mamma och hennes make ute i sommarstugan i Östra Harg. Kontrasten mellan Bergsjön och Östra Harg är stor, minst sagt. Det tråkiga med att bo på landet är att det är så förbannat krångligt att ta en öl på stan. Inga bussar, taxi kör inte ut. Cykla då, men det är en mil enkel resa. Krångel, knappt värt besväret. Så då blir man lite instängd. Musikmässigt hände det inte ett smack! Det gör det svårare att skriva det här inlägget. De enda skivorna som jag tycker kan ens nämnas från april fram till juli är Vaders nya, som jag hade missat och upptäckte häromdagen. Den lät trevlig så här vid första lyssningen, men samtidigt hör man att tiden har sprungit ifatt Vader. De är med råge passerade av sina yngre landsmän. Ett par låtar bör dock duga gott till en best of-samling. Kent släppte Tigerdrottningen och Novembers Doom släppte Bled White. Jag lade inte någon tid på någon av dem. Det var fullt upp med arbete. Både avlönat och ideellt. På senare tid har jag lyssnat mer på Tigerdrottningen, och funnit den ganska njutbar. En av de bästa låtarna är Mirage. Enligt mig en ganska intressant text och en ödmjuk samhällskommentar. Kents texter är oftast öppna för tolkningar. Jag gillar det. Det är de texterna som berör mig, klart mer än stängda texter. När man själv blir lite involverad. Precis det sättet försökte jag anamma när jag författade texter. Det är länge sen nu. Om jag tittar igenom en gammal egen text så betyder den sällan samma sak nu som den gjorde när jag författade den. Bob Dylan är en av världens bästa textförfattare, där hittar man nya betydelser vid i stort sett varje genomlyssning. Musiken får ett långt liv med en öppen text. Ännu ett skäl att ogilla listmusik. Inte för att jag behöver det... :)

Så sommaren handlade om plastkastning. En bit in på hösten såg året hopplöst ut, musikmässigt alltså. Men så började det hända saker. Ett par tidiga favoriter blev Decapitated och Dark Fortress. Decapitated är ett av de yngre banden som har sprungit om Vader. Jag uppskattade förra plattan, Carnival is Forever, riktigt mycket. Nya skivan är mer av samma sak, och ännu ett snäpp bättre. Decapitated var förut ett rent Death Metal, men den stämpeln känns inte särskilt aktuell längre. Det finns element av Thrash och Hardcore och det är jäkligt tekniskt. Visst påminns man en aning om Meshuggah också? Det jag gillar med Decapitated är energin de ger mig. Mitt bland all den tekniska finessen och hårdheten finns ett sväng och en kaotisk, pulserande energi.

Dark Fortress är numera Tysklands stoltheter. De har under de senaste tio åren öppnat många nya musikaliska dörrar och höjt sig mer än vad jag trodde var möjligt. Jag upptäckte dem i och med 2008 års Eidolon. Trion Eidolon, 2010 års Ylem och årets Venereal Dawn innehåller all Tysk Black Metal man kan behöva. Allt annat är överflödigt, så även bandets tidigare diskografi. Eller Black Metal förresten, det känns inte riktigt rätt. Mörk metall kanske, så målar man inte in sig i ett hörn. Det finns så mycket på de senare skivorna som inte passar in i genren Black Metal, så det är att göra bandet en otjänst att bara slappt skriva Black Metal. Det är svårt att ge er en typisk låt från skivan, då den är väldigt varierad. Om du tror att det kan vara något för dig, ge då hela Venereal Dawn en chans. Den är helt klart värd det. En av de bästa skivorna inom sin genre någonsin!

Jag tror att Tom G Warrior har ett finger med i spelet, vad gäller Dark Fortress utveckling. Gitarristen i Dark Fortress spelar i Toms grupp Triptykon. Man hör på gitarrljudet att en viss korsbefruktning har skett. Jag höll på att glömma Triptykon, de var tidigt ute med ett förvånansvärt starkt album. Det är inte i min stil, men många av låtarna är så pass starka att skivan ändå kräver att lyssnas på.

Nån gång i framtiden får jag ta och ge mig in i Celtic Frosts katalog. De har den här skevheten i musiken som jag uppskattar. Lite godis får man ju spara på, till ålderns höst. :)

Jag har ju redan antytt ett par gånger, att hösten var helt fantastisk. Det finns givetvis även besvikelser. In Flames, ett band som länge låg mig varmt om hjärtat, släppte sitt sämsta album någonsin. Ibland är det rent patetiskt dåligt. Inte heller ett band som Vesania, som jag hoppades mycket på, lyckades leverera. Då var det bättre ställt med The Pineapple Thief. Progressiv rock med känsla och starka låtar. Jag tror att jag låter dem avsluta det här spretiga inlägget, det börjar bli dags att dra sig ut till morsan och klia katter samt äta gott. God fortsatt söndag, om ni har en god söndag. Om inte, så har ni min sympati.

(Musik)året 2014, del 1 av 4.

Kommer ni ihåg hur det var för ett år sedan? Jag gör det. Jag for mellan Bergsjön och Slottsskogen, medan jag lyssnade på musik och slipade på den mest pretentiösa årsbästalistan någonsin. Jag sökte jobb, letade billiga matvaror. Förkovrade mig i politik. Tränade mycket discgolf. Jag skrev mycket text, mycket mer än nu. Jag märker det, fingrarna segar sig fram över tangenterna snarare än rycker och flyger. Hela den idiotlånga årsbästalistan finns kvar här på bloggen, gå in under Januari 2013 och bläddra bland inläggen. I år är förutsättningarna helt annorlunda. Jag har inte tid att fixa en idiotlång årsbästalista. Inte nån särskild lust heller. Jag är inte ens säker på att jag kommer att ro något alls i land. Är hemma från jobbet idag, åkte hem igår runt lunch och har inte rört mig många meter sen dess. Sitter och huttrar lite under filten med en kopp kaffe. Sen får jag nog ta tid från julklappsbestyren och julpyntningen. Inte mig emot. Det är tur att 2013 var ett dåligt musikår. Hade det varit ett lika bra år som 2014 så hade jag suttit med fjolårets lista fortfarande. Hösten har inte varit sig lik... den har överträffat alla förväntningar! Men nu springer jag i förväg.

Jag hade inte skrivit klart min förra lista när ett av årets bästa album dök upp och krävde min absoluta uppmärksamhet. Behemoth slog igenom internationellt nån gång runt 2004. Ingen som har sett dem live blev förvånad över det. Behemoth live är mer än flygshow än en spelning. Imponerande, mycket imponerande! Sångaren och låtskrivaren Nergal fick diagnosen leukemi 2010. För att göra en kort historia ännu kortare så är han frisk nu, har precis släppt bandets bästa album och mår antagligen ganska bra allmänt. Heja! Jag har uppskattat bandet sen Demigod kom ut 2004, men inte dyrkat dom direkt. Det har varit mer ”kolla vad duktiga vi är” än bra musik. Behemoth är fortfarande duktiga musiker, den stora skillnaden är att de har tagit ett rejält steg som låtskrivare. Långt in på året var The Satanist årets platta. Den är fortfarande topp 5. Inte allra bäst kanske, men inte långt ifrån.

Jag tillbringade årets första månader i Västtrafiks obarmhärtiga... barm, med Behemoth och Gazpacho i spellistan. Black metal i all ära, men inte ständigt, tack. Gazpacho är ett band jag inte benar ut. De blandar friskt. Från genialitet till mediokert går fort. Tick Tock från 2009 är genial, March of Ghosts från 2012 är medioker. Demon som kom i år blandar friskt. Jag kan inte bestämma mig om en del av låtarna är banala eller inspirerat avskalade. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om plattan, så här nästan ett år efter att den dök upp. Medioker? Svinbra? Man kanske kan göra det enkelt för sig och säga ja. Både och. Allt samtidigt. Tack o bock.

Ni förstår vid det här laget att årets årsbästalista kommer att bli klart mindre ambitiös än fjolårets. Klart mindre nostalgisk också. Men jag kan ju inte bara skriva om musik. Musik är en stor del av mitt liv, men det finns annat också. I början av 2014 bodde jag, som tidigare antytts, i Bergsjön i utkanterna av Göteborg. Jag var inneboende hos en stor jävla idiot, jag gick på socialbidrag ett par månader och dagarna var en lång räcka av söka jobb fram till lunch och sedan få resten av dagen att gå. Jag utforskade Bergsjön och Göteborg så gott jag förmådde med min begränsade ekonomi. Grått, kallt och jävligt. Inte den bästa perioden i mitt liv. Det erkänner jag absolut. Alcest släppte en ny skiva, besvikelsen var stor. Jag hade den i spellistan när jag släpade runt min försoffade kropp på de mest skonsamma löpturerna jag kunde luska fram i Bergsjön. Bergsjön är ett berg med en sjö uppe på toppen, så det är inte lätt. Shelter med Alcest ökade inte direkt energinivån. Den avslutande låten är enda skälet att den ens duger att omnämnas. Delivrance är en av årets bästa låtar. Meditativ och emellanåt väldigt vacker! Den inger mig en känsla varje gång jag lyssnar på den, eller kanske mer en sinnesstämning än en känsla. Svårgreppbart. Jag blir påverkad av musik jag gillar, men sällan så påverkad att omvärlden för en kort stund bara bleknar bort och försvinner ner i det undermedvetna. Det händer när jag lyssnar på Delivrance. Och det får mig självklart att undra hur det kommer sig att resten av plattan är så intetsägande.

Som jag avslutade förra årets lista:

"One year from now, will I be strong?
Will I stand up for what I've become?
Everything I have, I will give you
And everything I own, I owe you"

Om du återkommer hit, så kanske jag kan svara på de frågorna. Jag kan inte ge dig allt jag äger. Men du får en del av min tid och mina tankar. Alltid något, eller va? Pretto; AWAY!

Egentligen återstår bara en skiva innan det stora uppbrottet sker. Den tidiga vårens andra koloss. Den bleknade en aning jämfört med The Satanist, men har under året hunnit växa till sig en del. Då året länge såg ut att bli katastrofalt tunt så låg den länge på andraplats på årsbästalistan. Nu klarar den med nöd och näppe sig kvar på topp 10-listan. Extance med Aenaon. Från Grekland. Jag hyllade deras senaste platta som kom ut 2011 på mina listor. Det verkar som om jag körde kronologiskt även då faktiskt! Hurra för upprepningar! Tiden har gått och Aenaon har stuckit ner sina fingrar i många olika kakburkar och snott saker sen dess. Spretigt! Dock ganska förtjusande. Mångkulturell black metal? Kanske. Här tappade jag tråden och surfade runt en timme istället. Slösurfandet gjorde att jag upptäckte att jag missat en platta som antagligen får en plats på nästa inlägg. Men det går ju inte. Hinner ju inte lyssna in mig tills publicering. Den får komma sist, om den platsar. Inte mycket mer att tillägga faktiskt. Nånstans här blev det uppbrott från Göteborg. Situationen var ohållbar. En lärande upplevelse var det, att turista i samhällets och det sociala skyddsnätets underkant. Göteborg återvänder jag gärna till, men då ska det vara till ett garanterat arbete. Nästa inlägg handlar om musiken och tiden fram till sommaren någon gång. Hej så länge.

Och ja just det, om du som jag är lite lat, eller inte orkar/hinner lägga tid på att läsa igenom sånt här ordentligt, skippa de andra låtarna och ge Delivrance en chans. Bara den. Tips från nörden.