Bollen rullar faktiskt, men den behöver en liten puff!

Helgen har lämnat mig med många intryck. Det som skedde var att discgolf för första gången sändes live på SVT-play. Simultant gick det en sändning på Yle, alltså finsk TV. Inte deras webb-TV, utan på vanlig sändning. Det som sändes var bilder från de sista tre hålen på banan. Nästa år i Finland, på European Open, tror jag att hela finalen kommer att sändas på YLE. Jag har inte hört något om det, det är bara något jag tror. Varje hål, varje kast. Det är en över tre timmar lång sändning, på bästa sändningstid, i vanlig TV. Fatta exponeringen!

Det som hände här i Sverige var stort, och så länge som sändningen ligger uppe på SVT Play så får vi inte glömma bort den. Sprid den till alla ni kan, vänner och bekanta. Den är nämligen viktig för sportens framtid. Vi står på tröskeln till att bli en main stream-sport. Man kunde läsa om discgolf i Aftonbladet och DN. Lokaltidningarna i Stockholm hängde på. P3 körde i Göteborg, och P4 i Stockholm. Det är fantastiskt!

Det händer mer än European Masters. Discgolfpodden var på plats och kommer snart ut med nya, högintressanta avsnitt. Discgolfarena var där och Tobbe kör flitigt sin grej, med stor hjälp av Henke. Grymt jobbat grabbar! Vi har fullt på våra tävlingar, och DU diskuterar hur vi ska klara av anmälningstrycket i framtiden. Visst ser vi fler discgolfare på banorna i år? Varje dag ser jag nån på banan som plockar bort prislapparna från de nya discarna inköpta på XXL.

Såg ni intervjun med Ragna i TV? Lade ni märke till en sak? Reportern började inte reportaget med orden ”discgolf, eller frisbeegolf, är en sport som är som golf fast med frisbees och korgmål”. Nej, discgolf beskrevs inte alls. Det kändes självklart att sporten var på plats och intervjuade en svensk sportstjärna. Tyvärr har media kort minne. Därför måste vi trycka på nu när vi är heta. Annars glöms vi bort, och nästa gång media nämner oss igen så är det med först en beskrivning av vad sporten är. Det måste bli en fortsättning. Sprid ordet. TLA spelas på två banor i Stockholm nu i helgen. Maila SVT om att ni vill se något därifrån, det krävs bara några tangenttryck. Maila tidningen, fråga om resultat. Fråga om bilder och intervjuer. Hänvisa till sändningen från European Masters om ni vill. För media drivs av vinstintresse. Om många vill se, läsa och höra om discgolf kommer media att haka på. Om vi är tysta och passiva kommer media inte bry sig om oss. Ju fler visningar av klippet på SVT play, desto bättre för oss!

För grejen är den att vi måste bli fler. Låt mig ge ett exempel. I Linköping slåss vi mot växtligheten för att kunna hålla vår i grunden fina bana spelbar. Vi trimmar och klipper den själva, oftast en handfull personer åt gången några timmar i veckan. Att förfina banan hinner vi knappt med. För vi är så få. Vi har en del duktiga spelare här, som brinner för sporten. Vi har diskuterat om att sätta upp träningstider då vi kan lära av varandra, och lära ut det vi redan kan till andra intresserade. Men oftast slutar det med att man tar fram trimmern och kör nån timme med den istället. För man orkar inte göra allt. Om vi inte hade behövt sköta banan i samma utsträckning, så hade vi garanterat haft träningstider. Örebroarna kör träning, de lockar upp mot 30 deltagare efter några års arbete. De är därmed fler som hjälps åt. De kan ligga på KFUM och kommunen om hjälp och bidrag. Vi vill ha samma position här i Linköping, men vi är alltför få.

Så om du kan, säg till media om vad som händer i discgolfvärlden. Om du inte vill det, lova mig då att göra en annan sak. Gå fram till någon ny spelare på din hemmabana och berätta om sporten, klubben, veckotävlingarna, tekniktips eller precis vad som helst. Kan du fånga in den människan och få den aktiv i föreningen har du vunnit mycket. En människa har vänner, familj, släktingar och bekanta omkring sig. De flesta av oss har många kontakter på sociala media. Om jag som en person kan nå dig som läser det här, då kan den personen du fångar in nå andra i sin tur.

Jag läste en artikel Jussi Meresmaa skrev i slutet av förra året. Efter European masters har jag läst den igen. Med tävlingen färskt i minnet och Jussis löften och varningar på pappret så kände jag mig nästan tvingad att skriva den här texten. För jag älskar sporten, och kan jag bara hjälpa till att få den att växa litegrann så är jag väldigt glad. Några av mina hjältar är Anders Blomqvist, Kalle Grenemark och givetvis den störste, Göran Zachrisson. Så att kommentera direktsänd discgolf var en dröm som gick i uppfyllelse, och om jag ska ge mig själv chansen att göra det igen så krävs en insats av mig och en insats av andra.

Snöbollen har precis börjat rulla uppe i backen. Om vi hjälps åt och puffar på den nu så kan den snart börja rulla av sig själv, och du kommer att få uppleva något som är få förunnat. Att få se sin favoritsport slå igenom på riktigt. Hur coolt är inte det? Så hjälp till att sprida ordet!

Martin Rasch, utbildad informatör/kommunikatör och medievetare.

Philo Brathwaite lär ut discgolf på Järva. Foto: Jonas Hangvar

Länk till Jussi Meresmaas läsvärda och tänkvärda artikel. http://mastersdiscgolf.com/news/2013/12/on-the-edge-of-professional-disc-golf/

Discgolf på SVT Play

http://www.svtplay.se/video/2189665/frisbeegolf-european-masters/european-masters-20-7

Lag-SM, upplösningen

Jag kan erkänna att jag inte är i fysisk toppform. Men jag skulle inte tro att särskilt många studsade ur sängen på söndagsmorgonen. Tre tuffa matcher dagen innan, en sen kvällsmat, ett par öl och så somnade man väl runt 23.00 kanske. Klockan ringde väl kvart i sex, men då var vi redan uppe, eftersom Boppa så effektivt hindrade Mjukis från att sova. Nästa gång får vi binda fast honom eller nåt. Alternativt droga ner honom. Städning av stugan, frukost och avfärd mot banan.

Dag två på Lag-SM är tuff. Det är överlevnad, snarare än fingolf som gäller. Jag hade bara fått i mig en kopp kaffe, alltså var jag inte riktigt vaken. Jag var helt värdelös de fem första hålen. Men jag springer i förväg. Vi fick en chans att revanschera oss mot Järva. Vi var bästa grupptvåan, alltså fick vi möta sämsta gruppettan. Det slumpade sig så att alla lagen i slutspelet fick möta ett lag från sin grupp i gruppspelet. Det har höjts lite röster om det, men jag tycker att det är fair. Jag har ingen aning om hur flippen gick, men jag har för mig att vi satte Anton mot Mats. Mats hade puttat som en gud dagen innan och drivat på en lite lägre nivå, absolut inte en spelare man vill ha i en dubbel mot sig, men varför inte en singel? Så resonerade vi. Bygde pickade Boppa. Vi hade hoppats att han skulle picka antingen mig igen, eller mjukis. Boppa var nämligen vår Mats. Kvar blev jag och Mjukis mot Ken och Fredrik. På pappret en helt öppen match.

Boppa fick tidigt ge sig mot Bygde, siffrorna 7-2 ljuger inte. Inget annat var väl hellre att räkna med. Bygde var en av de starkaste spelarna på plats i helgen. Anton fick kriga bra för att ta ner Mats, 6-4 slutade den matchen. Vi hade det tuffare ändå, jag och Henrik. Egentligen ska jag skriva Henrik, eftersom jag inte var med i matchen de fem första hålen. Jag sög hejdlöst. Henrik lirade bra och vi höll ändå jämna steg med Järva. Jag spelade långsamt in mig i matchen, och de sista nio spelade vi riktig pargolf. Vi glänste inte men gjorde inte bort oss. Ett par hål från slutet hade vi ett upp i matchen, och det kändes som om vi hade ett grepp på Järva.Vi tappade dock ett viktigt kast på hål 5 efter lite oflyt, och matchen blev åter helt lika. De två återstående hålen är möjliga att plocka in på, men det är inte så lätt. Vi var inte nära eaglen på hål 6 och skaffade oss en alltför lång putt för birdie på sista. Jag spelade inte så bra jag kunde, eftersom jag var lite för spänd och drabbad av stundens allvar. Dubbelmatchen mot Järva var min sämsta på hela tävlingen, och i helt fel tidpunkt förstås. Jag trodde att jag va förbi sån nervosistet, särskilt då i dubbel, men icke. Särspelet började på hål 1. Här var jag ännu mer nervös och snuddade dungen med mitt utkast. Henrik lade sig safe mitt i banan så att vi skulle få en avlägsen chans att sätta putten från 25 meter. När Järva drog sin första drive OB så trodde jag att vi skulle ta hem det, men den andra var aldrig farlig för några hinder. Mitt puttförsök var riktigt vasst, discen strök precis korgen. Men det blev delning.

Mjukis puttar för birdie på första särspelshålet, Anton ser oroligt på.

Så delade vi hål 2 med varsin birdie. På trean hade vi en liten chans, men vi brände båda puttarna. Hål 10 var lätt birdie. På 11 hade vi medflyt, vi fick ta mitt mediokra utkast och mitt mediokra inspel och Mjukis satte putten från ett svårt läge från 10 meter. Men sen tog det stopp. Järva gjorde två vassa drives på hål 1 och vi var aldrig riktigt nära att dra i putten från 20 meter. Så det blev tack och gonatt för vidare avancemang. På håret, visst, men det var ändå rättvist. Hade jag varit vaken från början hade vi tagit ledningen och sen aldrig släppt den, det är jag övertygad om.

Ken avgör till Järvas fördel på det sjätte särspelshålet

Vi pajade hela tidsschemat med vårt utdragna särspel, och andarna var inte direkt på topp. Direkt blev det match mot Umeå. Den här flippen vann jag, det vet jag faktiskt. Och Ymer kom ut med hamburgare till mig och Boppa som skulle spela dubbeln. Allt blev genast mycket roligare igen. Jag hade tagit ut mig mentalt i föregående dubbeln och slappnade av nu. Alltså kastade jag bra, min bästa discgolf på hela tävlingen. Boppa var lika bra som mig. Vi satte allt. När Boppa parkerade gik jag för Ace. Jag var riktigt nära två gånger, på hål 10 och 15. Vi tog en tidig ledning och släppte aldrig in David och Petter i matchen. 6-0 i dubbel är kross. Henrik var trött och spelade inte bra. Han fick stryk av Henrik Vännström i sin match. Anton fick återigen bita i för att ta hem sin match mot Peder, men vi var aldrig oroliga. Han är så stabil, den grabben! 2-1 mot Umeå och spel om sjätte plats mot 360.

Mjukis tummar inspelet på hål 2

KFUM Linköping hade vid spelstart följande rating i laget. 978 på Mjukis, 974 på Boppa, 960 på mig och 947 på Anton. Det gör 3859. 360 hade 1011 på Emil, 999 på Bengtsson, 996 på Köhler och 967 på Grundén. 3973 ihop. Det är alltså 114 ratingpoäng mer än vi. I snitt 28,5 högre rating per spelare än oss. Vi ska få stryk med ca. 3 kast per man och match om statistiken var den enda faktorn. Men det här är match, således; allt kan hända!

Henrik var på toa när vi pickade, men vi hade snackat ihop oss innan. Hur vi än skulle picka så hade vi uppförsbacke mot oss, det var inget snack om det. Vem som vann flippen har jag ingen aning om, men jag gissar att vi gjorde det. Vårt stabila, starka kort Anton fick möta Köhler, som vi hade hört inte varit helt stabil under helgen. Det kändes som vår bästa poängchans, samtidigt som vi plockade bort en vänsterspelare från dubbeln. 360 satte iaf ihop sitt dubbelpar, Emil och Jonas. De har vunnit SM-guld i pargolf och är ganska bra. Det kändes som om det bästa vi kunde göra var att sätta mig mot Bengtsson. Som inte förlorat en match på flera år. Men Henrik var trött och Boppas drivar var lite svajiga. Kanske kunde jag skrälla? Jag har gjort det förut.

Jag har sett bättre matchspel än det Köhler och Anton presterade, men inte en bättre match. Det var sjukt spännande och en ren fröjd att bevittna. Jag sade tidigt till Anton, efter att Köhler hade något kast upp, att bara fortsätta spela sitt spel och inte stressa upp sig. Då skulle poängen komma. Köhler passade då lägligt på att bränna en alldeles för kort putt och matchen blev lika. Anton gjorde sen bogey på hål 11, som jag faktiskt vann på en bogey, men efter det gav han inte en tum till Köhler. 17 år gammal och helt iskall. Vi har startat en fan club, jag är medlem nummer ett. Henrik nummer 666, så vi får väl se till att fylla på däremellan. Vi räknade fram att Anton gick -9 på Ymergårdens bana i matchen, trots ett par bogeys. En fantastisk prestation som räckte till att slå Köhler med en poäng. Som sagt, en fantastisk match. Resultat 5-4

Anton drivar på hål 11

Jag hade det tyngre mot Bengtsson, vilket var ganska väntat. Jag gav bort ett par hål tidigt. Men jag spelade in mig i matchen. Låg lite för långt från korgen för att ta bra med poäng, men matchen levde i alla fall. Jag tog poäng på ett par hål mot slutet av banan, och när jag drog i birdieputten på ettan hade jag häng. Inför hål 5, det nästa sista hålet, var Bengtsson dormie (2 upp med 2 kvar). Anton och Köhler spelade förstasingeln och kastade ut först. Köhler satte press på Anton med ett utkast som stannade ca. 20 meter kort vänster om korgen. Anton svarade med att kasta en midrange mitt i fairway och sitt inspel tre meter från korgen. Grymt stabilt! Bengtsson satte sin drive mitt i banan och jag var tvungen att gå för tvåan. Passade då på att göra tävlingens kast, för min del. Pin high, till vänster om korgen och en putt från cirkelns kant för eagle. Kristian brände sitt inspel, en ovanlig miss från hans sida, och jag tog hem hålet. Ett kvar att plocka för delning, ett hål kvar. Jag var otäckt nära att sätta eaglen på hål 6 när jag spelade mot Bygde, men då chansade jag med driven. Det var bära eller brista, och tyvärr brast det. Trästuds ut i skiten, och när Kristian satte sitt utkast på fairway var det över. Jag förlorade sista hålet och matchen slutade 5-7.

Både glädjande och överraskande tog Mjukis och Boppa dubbeln mot Emil och Jonas med siffrorna 3-2. En stark prestation. Grymt jobbat.

Så här i efterhand är jag ändå nöjd och glad med resultatet. Trots att det är min tredje femteplats i rad med tre olika lag (!) så är det bra. Med Karlstad var det en skräll, med 360 en missräkning, men med KFUM Linköping var det bara riktigt bra. Närmaste medalj jag har varit någon gång. Till nästa år, vem vet?

På återhörande

Martin Rasch

Lag-SM, dag ett

Var var jag nu? Det har blivit ett par dagar med banarbete i Rydskogen, så bloggen har fått vila. Minnet börjar svika. Men jag ska skriva ner det jag kommer ihåg, medans jag fortfarande kommer ihåg det. Det är alltså dags för starten på Lag-SM 2014.

I alla Lag-SM jag har varit med om har flippen alltid varit en stor stötesten. Hur gör man egentligen för att vinna den? Jag har alltid avsagt mig ansvaret, då jag knappt ens vunnit pengarna tillbaka på en trisslott i hela mitt liv. Nåja, otur i spel, tur i kärlek som man säger. Nejdå, jag är inte bitter. :P

Vi förlorade alltså flippen i vår första match mot Stenungsund. Redan här börjar mitt minne svika. Men som jag kommer ihåg det så satte då Stenungsund sitt dubbelpar, Niklas Pettersson och Rickard Sköld. Vi svarade med att sätta vår mastodont Mjukis mot Stenungsunds hetaste potatis, Tobias Johansson. Kvar blev gammelgubben Kenne mot unge Anton. Ett för oss inte alltför dumt scenario, så där på förhand. Vi räknade kallt in poäng från Anton och dubbeln, då vi tänkte att Boppa och jag skulle spöa Pettersson och Sköld. Vilket vi inte gjorde. Det var inte att vi spelade dåligt. Jag kastade hyggligt och Boppa puttade som en gud. Sköld storspelade till en början, när han började missa så steg Niklas in och räddade. Bra pargolf, helt enkelt. Vi låg under från start fram till näst sista hålet, då vi äntligen tog ledningen. Odugliga som vi var så träffade vi första trädet på utkastet, medan Stenungsundarna parkerade. Lika i dubbeln, och ett rättvist resultat. Anton tog hem poängen efter att ha vänt ett tidigt underläge och Mjukis avslutade sin match strålande och vände hem matchen från Tobbe. Seger med 2,5 poäng mot 0,5. Men tight var det, något som kom att känneteckna hela tävlingen för vår del.

Lunchrast allaredan. Nöjda miner i laget. Vi hade kommit undan första matchen med andan i halsen och med ett bra resultat. Nästa match var på pappret lättaste matchen förr dagen. Nu var det dags att få alla att prova på saker. Vi förlorade flippen även mot Alingsås. Som då satte sitt dubbelpar. Olle och Stellan. Annars blandar jag ihop saker och ting, om det är så hoppas jag att ni först rättar mig och sedan förlåter mig. När man är inne i ett så tight schema som Lag-SM var (på ett bra sätt) så blir allt en stor jävla soppa i huvudet till slut. Hur som helst så satte vi då mig mot Kicken i en singel. Nej jag tror att jag rör ihop det hela. Satte inte vi mig mot Kicken direkt? Jag kommer inte ihåg! Ok, jag spelade mot Kicken, Boppa mot Mats Hjerpe och Mjukis/Anton mot Stellan/Olle. Både Boppa och jag tog tidiga ledningar i våra singlar. Både Kicken och jag körde vilda västern på banan. Gav bort ett par hål, sen tog ett par hål. Först det åttonde hålet delade vi. Det var inte vacker golf, men det var ändå roligt. Jag styrde upp mitt spel längre fram och kunde ta sen ganska komfortabel seger till slut, med juniorpoängen 7-5. Boppa sa en sak ett tag in i sin match. ”Jag ska inte släppa ett poäng mot Hjerpe”. De orden fick han äta upp. Mats plockade upp från 3-0 till 3-3 med några snygga birdies. Boppa kunde inte svara emot och fick till slut se sig besegrad med 5-4. Vårt dubbelpar levererade bländande discgolf så klart, och sopade mattan med gubbarna från Alingsås. 6-0 skämtar man inte bort.

Även om förmiddagen innebar utmaningar så var det på eftermiddagen allt skulle avgöras. Skulle vi ta hem gruppen, eller skulle Järva göra det? Järva var svåraste laget vi mötte den första dagen, inget snack om saken. Vi förlorade flippen och Mats valde att sätta Peter Bygde mot mig i första singeln. Jag och Bygde har mötts i match förut. Det var under Slottsduellen, 2013 års roligaste tävling, och Peter aceade första hålet och parkerade andra. Jag hade svårt att resa mig från det på en 9-hålsmatch, och trots bra spel åkte jag dit på näst sista hålet. Självklart hade jag det i bakhuvudet. Men egentligen var jag gladast att Mats inte pickade mig och jag spelade som en kratta så att han bittert skulle få ångra att han plockade ut mig till EM. Vi valde att göra det bästa möjliga av situationen, att jag skulle ta hem matchen mot Bygde kändes inte alltför troligt, efter min prestation mot Kicken. Vi satte Mjukis mot Järvas forehandslägga Fredrik Lindberg. Vi tänkte att där hade vi ett poäng, samtidigt som vi tog bort en forehand ur dubbelparet. Boppa och Anton fick alltså uppgiften att ta ner Ken och Mats. Det visade sig vara mycket tufft. Grabbarna spelade mycket bra, men det räckte inte till mot Järvaparet som var på korg så fort de anade var den stod. Trots det blev siffrorna 3-2, vilket skvallrar om att våra grabbar inte bjöd på mycket.

Dubbeln mot Järva, hål 5

Jag var tidigt nere i matchen mot Bygde då jag gav bort de två första hålen. Parkade tredje och birdade fjärde vilket gav mig ett poäng tillbaka. Birdade femman och missade med en hårsmån eaglen på sexan, vilket inte gav nånting. Men här nånstans började det vända. Jag spelade bättre och Bygde såg lite trött ut. Efter ännu ett gäng hål hade jag häng, och efter birdie på hål 15 och 16 hade jag ledningen. Hål 17 är en trea om man inte kastar som en häst sparkar, så där var jag ganska lugn. Jag mosade driven på hål 18, tyvärr fick jag för bra träff så jag fick ingen fade på discen. Bygde låg bra. När vi gick mot våra discar kom halva startfältet gående, så vi fick en ganska diger publik. Om man ligger höger på 18 på Ymergården så står man inför ett val. ”Vad fan ska jag göra nu?” Jag ville inte ge bort något, utan jag spelade smart, en hög anhyzer med en flippig Roc rakt upp på fairway. Som tur var undvek den träden och lämnade mig 30 till korgen. Vid inspelet var jag riktigt nervös, men jag satte upp det för en relativt kort putt. Bygde tog en enkel fyra och jag andades ut när även min satt. Seger med 5-4. Att dessutom vara den enda i tävlingen som slog honom är självklart en fjäder i hatten. Visst, vi var trötta och spelade inte bländande nån av oss, men seger är seger! 

Jag spelar in för seger mot Bygde på hål 18.

Mjukis hade hela tiden greppet i sin match, men inte någon övertygande ledning. Efter 16 hål var det helt lika. När Fredrik drog till med en riktigt dålig drive på 17 gjorde Henrik inte något dumt, utan satte sin Teebird mitt i banan för en enkel trea. Fredrik hittade dock nån form av lucka inne från skogen och träffade den. Discen studsade sedan mot ett träd till en 7-meters som han satte. På 18 satte Fredrik en 12-meters från blasten till vänster i backens början för delning. Delat i matchen, med minsta möjliga marginal.

Mjukis och Fredrik i samspråk

Vi klarade av vårt första mål, att ta oss vidare till slutspelet om medaljerna. Den kvällen blev det inte någon pargolf på campingbanan. Vi var trötta allihopa. Jag gick och lade mig klockan 22, då sov redan mjukis.

Andlöst spännande om inspel osv.

Som jag skrev i mitt första inlägg så bloggade jag istället för att packa. Vilket innebar att jag stresspackade sent på kvällen istället för att göra det i godan ro. Så när det var läggdags strax efter 22 var jag uppe i varv. Det var inte bara mitt eget fel, jag skyller lite av det på Mats Öberg. Det plingade till på fejjan vid 21-snåret, ”vill du representera Sverige i EM i Schweiz i sommar?”

Jag funderade i två timmar på det. Är jag bra nog? Har jag råd? Blir det roligt? Jag har givetvis inte svar på de frågorna ännu, men kom fram till följande: Om Mats tror på mig så ska jag också göra det. Jag är bra nog! Jag har 4 veckors semester på mig att träna nu. Har jag råd? Skit samma, det löser sig alltid. Blir det roligt? Jag kan inte tänka mig annat. Det blir en upplevelse att minnas. Jag nådde höjdpunkten inom min sportkarriär hittills för över 10 år sedan när jag vann Slaka Masters i golf, EM kommer nog kanske att toppa det. På lördagsmorgonen gick jag fram till Mats och tackade ja till platsen. Jag lämnar EM där tills vidare. :)

Fredagen inleddes med jobb fram till lunch, sen pressade jag Skodan hårt (100 km/h) till Mjukis villa i Hackefors. Nytt hastighetsrekord för en Skoda på den sträckan kanske? Väl där packade vi om och bytte till en Volvo V50. Den hade massor med finesser med konstiga förkortningar. Det var AC, ABS, USB, GPS och all möjlig lyx. Centrallås är fan inte dumt. Och elhissar till fönstren. En gaspedal som får bilen att gå snabbare och inte bara låta mer. Vi irrade runt i Ryd ett tag trots alla finesser, det var inte helt lätt att lokalisera Boppa. Boppa vet vanligtvis själv knappt var han är.

Om nedresan kan jag nämna några saker. Jag var jättetrött. Boppa bedyrade att det skulle lösa sig med nyckeln till stugan. Vi tjatade på honom att ringa och kolla det. Han gav med sig och ringde, vilket var tur, annars hade vi fått ta in på något hotell istället. Vi stannade på en mack i Borås där mjukis hjälpte en kvinna att bryta upp tanklocket på hennes Audi. Sedan åkte vi till banan och spelade in den. Boppa var en smula otålig och hela tiden ett halvt hål före oss andra. Som tur är har jag lirat Ymergården förut så jag hade ganska bra koll på vad som gäller. Men man tänker lite annorlunda inför ett Lag-SM. Jag vill ha en offensiv plan och en defensiv spelplan klar. Matchspel är att slå motståndaren på hålet, inte att göra birdies. I alla fall för mig. Gör man birdies på alla hål vinner man så klart, men det gör inte jag. Så planen måste vara bra. Oavsett vad min motståndare gör så ska jag kunna svara på det utan att börja fundera på hur det ska gå till. En del av hålen är så låsta att man inte kan göra på så många sätt, och då är det lätt. Andra är det bara att gå för birdien på, eftersom man inte förlorar nåt på det. Men en del hål går att spela på många olika sätt, och då gäller det att i alla fall ha testat det innan, så man känner sig trygg med det. Jag skaffade alternativa planer på hål 1,2,11,14,16,17 och 18. Under tävlingen tillkom det alternativa planer även på andra hål, men mer om det senare.

Spelet kändes sådär. Ingen av oss verkade riktigt het. Tills vår junior dök upp efter halva rundan. Han kom från Allround-SM med medaljer i bagaget, ett nytt banrekord på banan och som vanligt lugn och trygg i kastningen. Anton är nog den minst junioriga junior jag har mött. På ett bra sätt.

Vi passade även på att prata en del taktik. Det ar lika svårt för oss att ha en klar plan som jag antar att det är för motståndarna att picka mot oss. Vem som helst i laget kan slå vem som helst om man får flytet och hamnar i zonen. På samma sätt kan vem som helst av oss åka på stryk av vem som helst om spelet inte sitter och huvudet börjar hänga. Anton kändes hetast och fick stå som lagets starka kort, trots hans ringa ålder och erfarenhet. Mjukis har högst kapacitet av oss. Boppa är ojämn men ibland lysande. Jag själv har ett ganska bra track record i sammanhanget. Vi satte inte upp några konkreta planer, utan höll det ganska öppet. Att Anton tidigt skulle ta en inte alltför svår singel kändes dock helt rätt. Boppa kände sig lite obekant med banan och ville gärna gå en dubbel, gott så. Så skulle antingen jag eller Henrik ta oss an en tuffare motståndare i den andra singeln.

Vi bodde i Svenljunga. Efter ankomst tog vi ett par öl och körde pargolf på banan där. Jag och Anton mot Mjukis och Boppa. Jag och Anton dominerade förstås, faktiskt var nog jag hetast. Efter min förra stora tävling, DNT Hässleholm, har formen dippat lite igen. Det orubbliga självförtroende jag hade för kasten mellan 0-90 meter är inte längre lika orubbligt. Men nu fanns det till viss del på plats igen. Så jag gick till fotbollsplanen och jobbade in känslan i kasten. Inte lysande men ett steg i rätt riktning, helt klart. Bra sängar i stugan gjorde nattens sömn god, trots smackanden och snarkanden av Mjukis och dödsrullningar av Boppa. Junioren ovanpå märktes inte av alls och allt var frid och fröjd.

Packning osv.

Håll hårt i kepsen, här kommer min alldeles egna ”vad kastar du för nåt”? Det är mycket name dropping här, eftersom discar ofta har en historia. Jag gillar det.

”Jag har en Teebird i väskan. Den är bra.”

Så vadå? Nej, jag vill höra mer. Var fick du den ifrån osv.

Maxdistans

2 stycken Blizzard Boss, ca 160 gram.

Den ena är rosa och den bytte jag till mig av Magnus Dunder i Karlstad. Efter ett tag lovade jag att aldrig kasta den på bana, jag bara kastade OB med den hela tiden. Särskilt på min egna tävling Orrholmen Invitational. Men med tiden har jag insett att jag vill ha den extra längden den här discen ger mig i arsenalen. Jag kan kasta den relativt lugnt och få iväg den 140 meter. Det är 10 meter mer än mina andra långdistansare. Så länge man inte mosar den så flyger den relativt pålitligt. Och satans långt! Och när Anders Swärd sade till mig att jag kastar med så pass mycket spinn och rent nog att klara av bubbelplast så var jag såld. Vem är jag att säga emot?

Den andra bytte jag till mig från Michael Berndtsson, IK Ymer Borås. Den är mörkrosa och rejält flippig. Lång distans stillastående? Inga problem? Höga idiotlånga anhyzers? Lite problem, men möjligt. Kontroll? Nepp. :)

Långdistans

5 Destroyers. Jag kanske överdriver? Fast McBeth har väl ännu fler? Skitsamma. En är riktigt stabil. Hade tidigare alltid en Star Max eller liknande i väskan, den blev överflödig när jag fick denna av Carl Ulvinen (Tack Calle!). Min katt-Destroyer. Den här använder jag för långa raka kast med fade på slutet, och för att roa mina medspelare (eller psyka motspelare). Den är nämligen rätt jävla skitful. Köpt av Carl Ulvinen, ritad på av min käre bror. En Orange Star Destroyer, innan Avery satte sin kråka på molden. Upphittad i kärret en bit utanför Vassett discgolfpark i Norge, när Avery kastade final mot Sandström. Mjukis gjorde en helt misslyckad 360 på Norska mästerskapen i längd, och när vi letade efter hans disc fann vi flera andra. Alla andra lämnade vi in, men denna behöll jag. Den var onamnad, och trots lite dåligt samvete kör jag med den. Vindtålig med grym distans fortfarande. Om nån vill kännas vid den har de 24 timmar på sig att kontakta mig. En rosa som är min huvuddriver om jag vill långt med kontroll. Inköpt under SDGO 2011. Efter ett år i en buske i Onsala är den ganska blekrosa, i alla fall på ovansidan. Tack för att du återfann den, Mance! En ny orange Gstar, 170g som jag lånat av Göran Rydqvist. Jäkligt flippig, gött att ha när jag vill träffa luckor i skogen. Och samtidigt ska långt.

Övriga Drivers

2 Firebird

2 Teebird

1 Valkyrie

1 Roadrunner

En gul Star Firebird inköpt av Emil Dahlgren. Stabil som fan! Blir det storm åker den här fram. En Rosa Star Firebird som jag köpte framför Mjukis suktande ögon i KFUM-huset i Örebro. Sliten men go. Den har sparat mig många kast genom åren. För mig som kastar hyzerflipp är en sliten Firebird en fantastisk tillgång. En Teebird som jag köpte av Tomas ”ljudlös” Carlqvist, som även har Lasse Jansson plitat i rimmen. Fortfarande stabil, trots att den ser ut som en påse hundskit. Antagligen är den min teknik som ändras, men den är stabilare nu än när jag köpte den. En orange Pro Teebird som jag vann från Innova Store i Finland. Oj vad flippig den blivit nu, undrar hur jag ska ersätta den? En rosa Valkyrie från vattnet i dammen i Rydskogen. Min skämsdisc, men den gör jobbet på ett fantastiskt sätt. 65-70 % tryck i kastet = en snäll turn over som landar som en fjäder efter 100 meter. En Roadrunner inköpt från discsport. Går bra att rolla eller hitta på annat med. Inte så bra att kasta med.

Midrange

4 Roc

Nu när jag har en fast inkomst igen så har jag åter råd att kasta DX Roc. Inget ont om mina S-line MD2, men det är svårt att slå känslan av att hålla en bra Roc i handen. Min stabila är nyinköpt av Magnus ”Dragonslayer” Sköld, har inte betalat den ännu men ska göra det, jag lovar! En pop-top , grynig och överstabil. Helt oersättlig antagligen. Ännu en från samma discmånglare, men den här går bara rakt, så rakt som bara en bra Roc kan gå. Har en till sån i väskan, en Ching Roc som jag är skyldig Christer Köhler en öl för. Den går ett par meter längre, och är så go att jag inte vill lägga ur den. Slutligen en fem år gammal Glow Roc som flippar en aning. Inköpt av discsport.

Putters

2 Rhyno

2 Aviarer

1 Omega Driver

Har lagt i min kamouflage-färgade Champion Rhyno, inköpt av Johan Rosén (Göteborgs Johan Rosén, inte Grebo/Oslo eller var han nu håller hus). Tegelsten! Måste ta till den oftare nu när min DX Rhyno som jag vann i en tävling anordnad av Robin Marksén börjar gå för rakt. Då jag enbart vill kännas vid 2-ring San Marino Aviarer slog jag till direkt när Magnus Sköld hade ett par sådana till salu. En Glow ligger i väskan nu och får nog räknas som huvudputter. Jäklar så skön! Den andra är en smärre raritet inköpt av Carl Ulvinen, väldigt pro-plastig. Och en two rings Omega Driver med Bar Stamp som avslutning, stabil och bra, dessutom snygg! Tillbytt ganska nyligen av Jonas Hangvar.

Ymer-banan är ganska svårforcerad, med backe upp backe ned, så efter inspelsvarvet lade jag ur några discar för att lätta bördan. Min tokstabila Destroyer, Ching-rocen, den mörkrosa Bossen och Champion Rhynon blev bänkade. Då var jag nere på 18 discar, precis lagom vad min Revolution-rygga, inköpt av Mr ljudlös himself, rymmer i huvudfack och putterfack. Vilket lämnar gott om plats för drycker, godis, bananer och övrigt krafs.

Nästa text handlar om själva tävlingen, nästan och kanske i alla fall. Tills dess, ha det gött i värmen!

Lag-SM

Vad göra? Ska jag pilla med nya telefonen tills jag fattar hur den funkar? Packa väskan? Vika tvätten? Laga bilen? Utföra snickeriarbeten som jag har lovat? Mäta i Rydskogen? Pilla mig i naveln? Mitt standardförfarande är att pilla mig i naveln, men den här dagen är inte som andra. Det är dagen före avresa till årets discgolffest, nämligen Lag-SM i Discgolf. Jag har skrivit en del om det när jag spelade för Karlstads FSK, men missade det i fjol när jag spelade för FK 360. Ja, i fjol var jag en viktig kugge i laget, hjälpte till så 360 åkte ur alldeles för tidigt, precis som vanligt. Det är mitt femte Lag-SM och tredje klubben jag representerar. Det är nog ganska unikt, tror jag. Första året jag var med arrangerade hemklubben Karlstads FSK tävlingen . Det var första gången den klubben ställde upp i ett Lag-SM och vi knep en elfte plats av 16 startande lag. Nästa år bilade vi upp till Skellefteå, 96 mil enkel resa och tog en tolfte plats. Året efter det skrällde vi i Lillsjön utanför Stockholm och tog, helt otippat, en femte plats. Jag själv var bland de hetaste på banan och tog mig obesegrad genom tävlingen, något jag fortfarande rankar mycket högt i min discgolfkarriär. I fjol representerade jag ett lag med ett visst favorittryck, 360 från Göteborg. Bara att jag tog en plats var en skräll, hade vi spelat som i kvalet hade nog ingen kunnat stå i vår väg. SM-tvåan Patrik Berglund blev utslagen i kvalet med ett kast, bara en sån sak. Själv gick jag in som tvåa i laget efter Emil Dahlgren med rundorna 48-53, resultat som egentligen ligger en liten bit över min förmåga. 48 i Onsala är den bästa discgolfrundan jag har gått, att den bevittnades av en levande legend (Christer Köhler) gör ju inte saken sämre. Även Jörgen Norrman gick med, men hans legendstatus är inte ännu befäst. :)

Det var det, om forna år alltså. I år tog jag första platsen i laget tack vare en habil insats under Rydskogen Open. Rundorna 55 och 57 räckte gott. Nu är det KFUM Linköping Frisbee jag ska ner till Borås och representera. De som känner mig vet att jag inte är helt bekväm med det av ideologiska skäl. Att stödja KFUM är enligt mig en ondska, men det tänker jag inte gå in närmare på nu. Alternativet var att vara kvar i 360 och inte få chansen och äran att spela Lag-SM. Intet ont som inte för något gott med sig, således. Vi som åker är jag; min gamle mentor, kompanjon och vän Henrik Wahlman (nedan kallad Mjukis av skäl jag återkommer till); Pontus Welin (Boppa nedan kallad, av skäl jag inte känner till) och Anton Kappling (som nedan kallas Anton, men egentligen kanske skulle kallas junioren alternativt junis-jäveln). Inte för att slå mig på bröstet eller så, men efter min fina fjärdeplats på DNT Hässleholm så är förhoppningarna ganska högt ställda. Mjukis har grymma toppar, likaså Boppa och Anton kan numera kasta med de allra bästa utan problem. Jävla junis! Själv är jag ojämn som vanligt, men lite mer självsäker än tidigare. Vi kan skrälla till med en medalj, över det hyser jag inga tvivel. Det som står i vägen är hela lagets ojämnhet och kanske framför allt, banan. Jag har aldrig gillat Ymergårdens bana. Ett fantastiskt område, med en alldeles för styrd bana. Min spelstil, med sneda utkast och bra närspel straffas obönhörligt. Nej, här ska man spela precis som banläggaren har tänkt. Obetänkta utflykter ut i skogen är inte välkomna och straffas med missade mandatoryn och dylikt. Det är skönt att veta att ett av Sveriges sämsta discgolfhål numera är omgjort. Brinn i helvetet, brojävel! Jag ska kissa på din aska! Att tillställningen filmas av SVT och kommenteras av min vän Richard Kilander känns förträffligt. Hoppas att de filmar mig, och att jag kan undvika att göra ett legendarhåll eller ett Grebosläpp i sekvensen. Inte särskilt troligt, men man kan väl få drömma?

Så det är väl dags att packa ihop väskan. Jag ska ta en titt där i och beskriva vad jag hittar. Det är ett senare kapitel. Så även smeknamnen. Det blir ett äventyr. Jag inbjuder dig som läsare att följa det här på bloggen!